Precis som båten var vi i vila. Men vår var bara temporär.
Vi hade precis rullat ner från Holmhällar raukfält och blickade ut över Skvalpviken, 1 km lång sandstrand, som sträcker sig mellan Holmhällar och Hammarshagehällar.
Vilan var slut för den här gången. Vi trampade uppför några slingrande backar innan vi nådde nästa raukläger.
Ser du någon skillnad mellan de två rauklägena? Titta noga, riktigt noga på nästa bild. Hoppas du inte missar det väsentliga.
Visst håller du med om att det inte växte några solstolar i Holmhällar. (förra inlägget)
Det var Solveig som kom på dagens bloggrubrik. ”Raukarnas egen surikat”. Det lilla däggdjuret från Afrika som i fångenskap lever i 12-14 år. Vi minns när Ystads djurpark köpte in arten. Vår äldsta dotter hade gymnasiepraktik där på tisdagar och torsdagar. Vi var nyfikna och gjorde ett återbesök för att titta in ”nyheten”. Det var kul när det flög ett flygplan över platsen där surikaterna befann sig. Plötsligt ställde de sig på två ben och spanade mot skyn.
Jag stod kvar länge på denna plats och hoppades att det skulle dyka upp ett BRA-flygplan. Bara för att få se vad som skulle hända. Jag berättade inte om mina tankar för Solveig. Ibland är det bra att hålla tätt. 😉
Jag tröttnar aldrig på att studera raukar. Ofta hittar jag personliga drag hos dem. Ibland ger jag dem egna namn. Andrar gånger bestämmer vi något gemensamt passande.
För tre år sedan fick ”Den lilla blå” vara med om ett Gotlandsäventyr. För då körde vi med bil från andra hållet. Det hoppade hela tiden till och var svårt att hitta någon form av jämn mark. Av en bloggvän visste jag att det skulle gå att köra bil till raukarna i Hammarshagehällar. Efter en bit undrade vi om det var möjligt eller tillåtet att köra här. Då dök det upp ett trevligt syskonpar som vi kunde fråga.
Den gången letade vi ett tag efter den berömda VändburgsGubben. Till slut fann vi den rätta. Här är den tre år gamla bilden.
gotlanduppochner 
Jaha, finns de en Vändburgsgubbe också? Det hade jag inte aning om!
Kram, Ingrid
GillaGilla
Men det jämnar ut sig. Han har heller ingen aning om att det finns en Ingrid längre upp på öjn. 🙂
Igår besökte vi Ardre kyrka och kyrkogård. Då tänkte jag på dig och framför allt Åke. Eftersom efternamnet var detsamma. Men självklart är det inget ovanligt efternamn. En av Gotlands minsta kyrkor men vi tyckte båda två att den var vacker på många sätt.
Kram, Bosse
Ps. Med folk och bilar. Sista två dagarna har vi rest efter lunch. Då är vi definitivt inte ensamma på vägarna.
GillaGillad av 1 person
Det finns flera släkter Levander på ön och jag vet att ”vi” hade släkt i Ardre. Några år var jag med där när svärfar och svärmor och min svägerska var där och plockade blåbär.
Du väcker minnen till liv Bosse! ♥
GillaGilla
Tanken om att det är ett ganska vanligt efternamn, väldigt fint tycker jag, slog mig. ”Plocka blåbär minnen” blåser inte bort hur som helst. Jag älskar blåbär. Givetvis helst färska. Jag äter blåbär varje morgon. Goda, bra för ögonen och insulinsänkande. I Ystad gick jag ut sent på kvällen och plockade en liten skål till frukosten. Vi hade hallon och jordgubbar där också. Hoppas det bara är ljusa, fina minnen som jag väcker hos dig.
Kram
GillaGilla
Ännu en vacker miljö och många spännande raukar. Lite kul att många av dem liknar något även om vi kanske inte ser samma sak. Surikaterna i Ystad minns jag väl för de var väldigt alerta när vi var där förra sommaren.
Kram och glad måndag!
GillaGilla
För den som har tid finns det mycket intressant att granska vid raukfält.
Minns att J sa att det var betydligt trevligare att umgås med lemurerna. En viss tid var det väl tillåtet för besökare att gå in till det sistnämnda. Var inte S sugen på att gå in?
Kram tillbaka på en torsdag. Tror jag. Jag är dagblind. Vi har vänt på dygnen sista veckorna. Sover konstiga tider. Utnyttjar när solen är på besök. Vill hinna så mycket som möjligt utan att stressa igenom stoppen. Imorgon har halva sommaren gått. Tänk om oktober, januari och februari kunde gå lika fort också. 🙂
GillaGilla
Tänk att viken heter Skvalpviken, det fastnade jag för. Och raukar fastnar jag alltid för. Förstår det där med surikatliknelsen. Har sett sådana men var i hela världen var det? Kanske Skansen … hm.
Måndagskram
GillaGilla
Med lite fantasi kan jag se hur de ligger där och skvalpar på varandra. Det är svårt att låta bli att betrakta dem. De blir mer och mer personliga ju längre tid jag studerar dem.
Någonstans har era vägar möts. Kanske kommer de ihåg dig bättre. 😉 Mysigast är helt klart lemurerna. Betydligt mer sällskapliga.
Veckoblindskram tillbaka
GillaGilla
Surikater har jag sett endast i tv-program men charmiga små ståuppare är de verkligen och visst kan jag tänka mig att de är surikater som har blivit förstenade där på Gotland, lite som i Sodom och Gomorra. 😉 Mitt i allt så får de liv och den allra sista bilden visar ju att de börjar röra på sig, ser så ut i alla fall. Den vänder på sig lite grann och vill säga någonting, kanske vissla eller sjunga en strof?
GillaGilla
Varför inte. Du är kanske inne på en upptäckt som skulle omkullkasta alla förståsigpåare. 🙂
Jag såg också det, men sa inte ett ord till S om saken. Var rädd för att hon skulle ringa efter några med vita rockar. 😉
Skulle inte förvåna mig om vi om några år kommer att få se den första Rauken ställa upp i Idol, Let´s dance eller Postkodmiljonären. Svara stensäkert rätt på varje fråga. Risk såklart för ”feldanssteg” som kan orsaka men på en danspartnerfot. 😉
GillaGilla
Ännu ett mäktigt raukområde att upptäcka med er. Härlig miljö och tänk att solstolar finns för raukar. Skvalpviken var ett bra namn låter inbjudande. Ja man föreställer sig gärna olika figurer i bland raukar.
GillaGilla
Klart ett av de finaste. Men det är svårt att jämföra den. De har alla sin charm. Fast jag föredrar de som bor nära havet. Eller står om jag ska vara noga. 😉
Det var en oväntad kombination. Samtidigt. De behöver också sitta ibland och vila. Måste vara jobbigt att ett 24-timmarspass på att vakta havslinjen. 🙂
GillaGilla