Minner om en produktiv tid


Gotländsk kalksten har använts som byggnadsmaterial sedan urminnes tider. Fram till mitten av sextonhundratalet ägdes kalkbrotten av enskilda bönder.

I östra delen av Lergrav naturreservat står denna gamla kalkugn.
I bakgrunden kan du se den smala överfarten till världsomtalade Furillen. Just i den stund jag tog fotot hade jag aldrig rullat över till Håkan Nessers hemtrakter. Då visste jag inte att vi skulle köra fel och att internet funkar dåligt runt Lergravsviken.

Undra vilka kända byggnader i Visby och på Gotland som ”grundades” just här?

Kortet togs via bilfönstret, nere från vägen. Tankarna gick till att kalkindustrins arbetare bedrev husbehovsfiske i Lergrav fiskeläge, som visades i förra blogginlägget.
Nu började det kurra i våra magar. Dags för frukost utan fisk. 😉 Godsakerna dukades fram på en filt i Furillens naturreservat. Varför smakar det mesta – bäst utomhus? Tänk att det kan bli minst lika bra när bilen kör vilse. 😉 Husken finns kvar till nästa besök i de otroligt vackra trakterna. 

Lergrav fiskeläge


Vi står kvar bland raukarna och blickar ut över fiskeläget och den spegelblanka Lergravsviken. På avstånd skymtas Skenholmen i diset. För oss ser det ut som en vacker ”morgontavla”.

Precis som förra gången, för fyra år sedan, är vi ensamma här…

… därför är inte butiken öppen. Kanske är den inte det förrän till sommaren. Förutom glass och fika går det att köpa färsk eller rökt fisk. Borden placeras ibland på bryggan.

En tur med båten ser lockande ut. På den här nordöstra sidan ligger Gotlands enda skärgård.

Om det blåser från väster borde fiskläget ligga rejält skyddat.

Förutom tre äldre träbodar är de flesta byggda kring förra sekelskiftet och fram till mitten av 1900-talet.

Båt i vila.
Kaninerna lekte med fotografen innan duon bestämde sig för att ta tio sekunders stilla lördagssittande. Vilken tur vi inte körde på någon av deras hundratals kusiner som kutade över de gropiga grusvägarna som vi körde på. En av släktingarna vände antagligen på en gulröd skylt så vi körde fel. Det retar mig i efterhand att vi missade… ”det går fler bilar”. (Gotländskt Bosse-ordspråk)  🙂

Den berömda porten

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

Vi skulle bara lägga ner ”maten” från kylskåpet och ta ut kylklampar. Allt annat fanns packat i hallen. Klockan 05:11 rullade vi iväg mot väg 148. Strax innan Rute tog vi av mot östra kusten. Det var vi och en solig vindstilla lördagsmorgon. Inte en enda människa mötte vi på våra fyra stopp

Vad vi längtat efter att få återse vår favoritplats sedan semestern 2016. Hur många människor har blivit fotograferade i ”Lergravsporten” genom alla år?

Vem stod och iakttog mig? Skuggan avslöjar någon.

Vi älskar att gå runt och fantisera om raukarna. Det behövs inte mycket egen fantasi för att se ett djur eller en mänsklig gestalt. Vad ser du?

En psalmvers med starka ord. En magnifik utsiktsplats längst upp. Då visste vi inte att vi senare skulle få uppleva samma sak på två för oss nya ställen. Ett av dem blev vi riktigt, riktigt förtjusta i. Där skulle vi kunna tänka oss att ha en liten sommarstuga.

Ett sextiotal raukar finns det i sluttningen. Jag noterade att min kondis var bättre än för fyra år sedan. Rätt skor är naturligtvis av stor vikt.

Vad har de för morgonsamtal? Pratar de om väder eller om hur natten varit? Ägnar sig raukar åt skvaller?

Den fina välvda rauken öppnar upp för alternativa kameravinklar. Jag gissar på att bröllopspar stått finklädda och lyckliga inombords och flera par har garanterat bytt förlovningsringar. Porten kallas nämligen också för ”Kärleksporte”.

Nästa blogginlägg kommer att handla om fiskeläget i Lergrav.

Naturskönt andningshål


Vädret var grått och opålitligt i Visby. Ändå tog vi med kaffekorg och åkte en och en halv mil norrut längs med kusten. Vi blinkade vänster in på den branta raka grusvägen, där vi såg det lockande blå havet framför vindrutan.

Bilen parkerades med fronten mot det vackra fiskeläget. I Nyhamn lyste den gula lampan och mössan och vantarna kunde förpassas till fickorna.

Du som deltog i min novembertävling 2019, med en bild och tre alternativ, minns säkert skoträdet.

Mycket spännande är på G i naturen. Jag är ödmjuk mot att ännu en gång få vara med på resan.

Härligt att se att blåsipporna envist håller sig kvar. Flertalet ännu lika fina.

Så länge de inte växer förbi grässtråna till antalet, i min egen trädgård, är de färgklickar som jag uppskattar. Nu när Familjen Lidén tagit paus från egen trädgård är maskrosorna och jag alltid sams. 😉

Jag inser att paret hade lä bakom sig. För riktigt så varmt upplevde vi inte promenaden med vinden mot oss. Däremot hade jag 46 grader i solen för några dagar sedan på balkongen.

Boule. En trevlig aktivitet som passar förträffligt att utföras av tre generationer samtidigt. 😀 Vi får inte glömma bort att lägga våra klot i bilbagaget. De kan komma till användning lite varstans, när vi tar en transportpaus.

Tillbaks till bilen tog vi ut kaffekorgen och en pläd och vandrade upp till en ledig bänk med bord. Livet är stundtals enkelt att leva. När vi senare återvände till Visby var det grått, blåsigt och kyligt.

Efterord:
I nästa blogginlägg ska Solveig presentera sin andra färg i kategorin Naturen i färg. Förra gången var det vitt. Vilken tror du det är för mars och april?

Lummelunda


Det var soligt söder ut från Visby – men ”den lilla blå” rattade jag istället mot norr, där himlen var mörk. Snart kom de första snöflingorna. Precis som jag dystert förutspått.
”Det ser ut som om det snabbt drar vidare”, sa Solveig uppmuntrande.

Vi väntade in ögonblicket och styrkte oss med hett termoskaffe och gott fikabröd från Konditori Norrgatt.
”Min skatt” fick såklart rätt. Men det var kyligt när vi kom ut från bilen på den öde parkeringen nedanför Lummelunds Bruk. Vårt mål var att gå naturstigen och hitta naturgodis på marken. (Se skylten)

Däruppe såg vi Kvarnhjulet som inte öppnat för säsongen.

Vid lilla vattenfallet i Lummelundaån var det bara att ge upp. Det var nästan ett under att vi inte ramlade i leran. Ingen säker mark fanns att gå på i skogen. Systemkameran levde farligt. Naturstigen får vi återvända till senare under året. Vi har ett stort skäl att göra det. Skälet är den sällsynta orkidén Stor Skogslilja.

När vi återvänder ska vi även gå in här och titta på det största kvarnhjulet av trä i norra Europa och allt annat fint och intressant, som jag såg under fönster shoppandet.

Rosenbusken har kommit långt.

Det mäktiga ljudet hördes på långt håll.
Jag stod där vid räcket och tog in historien. Vilken resurs och kraftkälla som har utnyttjats sedan minst medeltiden. På järnbrukstiden under 1600-talets senare hälft fanns det hela fem vattenhjul på den lilla sträckan mellan Lummelundagrottans mynning och havet. Malmen till järnbruks-hanteringen togs från Utö i Stockholms skärgård och fraktades med segelfartyg.

Vi vände och gick på asfalten mot genomfartsleden och när vi kom runt hörnet kändes det som den annalkande våren 2020 välkomnade oss. Den gula lampan värmde och ingen kylig vind kom åt. Livet var så enkelt och härligt. Långt från de dystra rapporter som vi matats med under veckan. Vi behövde ta paus från allt negativt. Jag tror vi alla behöver göra det ibland. Ta förnuftspauser. Komma ut i friska luften och naturen och tacka livet på det personliga sätt som vi trivs bäst med. Där vi äger våra egna tankar. Långt från allt brus. Eller väldigt nära hälsosamt brus. Mitt älskade hav.
När vi närmade oss havet hade vädret på nytt ändrat temperament. Jag överlät gärna kameran till Solveig och behöll mina vantar på…

Dessutom hade jag en vuxen aktivitet att … 😉

Hepatica nobilis heter blåsippa på fint språk. Inte visste jag att det är myror som sköter spridningen. Jodå. Sipporna använder de flitiga sexfotade insekterna för att sprida sig, med hjälp av att locka myrorna med oljerika frön.
Häftigt med vita blåsippor. I kylan var de tyvärr inte utslagna. Tidigare trodde man att PH-värdet i marken avgjorde nyansen/färgen. Så är det inte. Men det stora flertalet är blå som sitt fina tilltalsnamn. Jag älskar blåsippor. Är inte så bortskämd med dem. Därför är de fortfarande exotiska till skillnad från vitsippan som var vanlig i Halland där jag växte upp.

Ibland är det svårt att bestämma sig. Ska jag följa med bilen eller ta strandvägen tillbaka till Visby?
”Du får välja helt själv”, sa någon med bilnycklarna i handen.
Om det dröjer ett tag med nästa inlägg vet du läsare vad jag valde, helt själv. 😉

Båtflyktingarna från Baltikum


Vi befinner oss vid hamnområdet i Slite och jag tänker tillbaka till andra världskriget när ryssarna ryckte fram i Baltikum.

Det var hit som många i befolkningen flydde. Ofta rörde det sig om båtar i dåligt skick. Undra hur många som aldrig nådde fram?

När flyktingströmmen var som störst 1944 kunde det komma femton båtar om dygnet. Över 11 000 baltflyktingar anlände till Gotland mellan 1943 och 1946.

Efter en tid på förläggningar sändes de vidare till läger på fastlandet.

Det ska tilläggas att det även kom hit avhoppade tyska soldater i slutet av kriget. Ett interneringsläger i Havdhem (Lagerlingen) hade plats för 600 tyska krigsfångar. Avhopparna fick bara stanna några få månader. Sedan skickades männen vidare mot en oviss framtid. En solskenshistoria är att flera av dem blev vänner med Havdemsborna och höll kontakt livet ut.

Ps. Under många år träffade jag vid vissa tillfällen en man som hade kommit ENSAM med en båt. Jag var ung och han var fåordig. Men oj vad impad jag var av den mannen i smyg. Både för vad han gjorde då och i det sammanhang som jag träffade honom inom. Det stod flera gånger om honom i tidningen. Men bäst var alla anekdoter som jag fick från andra håll. 😉

 

Redan en bubblare

Vädret var perfekt när vi tog med filt och en picknickkorg och åkte norr ut längs kusten. Visst hade jag tänkt mig en fikastund någonstans vid havet, men jag brann även för att se en fyr jag sett på Lotsverkets flygfoto.

Ur Fyrhandboken hade jag memorerat in vägbeskrivningen. Läst om bitvis mycket dålig grusväg mot fyren. Att fyren var svår att finna då den är belägen innanför en grind på en privat skogbevuxen tomt. Ha. Jag spikade platsen direkt. 🙂

Stopp och belägg. Sjöfartsverket äger fortfarande fyren men… inte heller lockade texten: Fyren ligger 27 meter över havet. Kusten stupar här brant mot stranden. 😦
Ingen chans alltså att ta det från havssidan och att stå och vänta på att löven skulle falla… då hade kaffet blivit starkt och kallt. 😉

Istället fortsatte vi till det för oss okända naturreservatet Björkume. Sista tvåhundra meterna till p-platsen var rejält hoppiga. Hade jag inte sett en bil på avstånd skulle jag inte trott det var en väg eller fanns en p-plats inom räckhåll.
Vi pratade en stund med det yngre paret vid den parkerade bilen. När vi skulle åka hem träffade vi på en skånsk kvinna och hennes gotländska man. Härligt att få prata en stund med 4 stycken medmänniskor. Annars…

… kändes det som det var vi och havet. En underbar upplevelse. Som om vi befann oss långt bort i världen. Som jag ofta gör blev det en egen promenad runt ett spännande hörn.

Men det var inte ens lätt att gå försiktigt för att behålla balansen. Dels på grund av underlaget, alla dessa stenar i olika storlekar, men framför allt på grund av lutningen. Framkommer kanske inte på fotona. Det var knappt jag vågade ta fram kameran ur fodralet.
Jag såg en hel del olika fåglar på stenar längre ut i vattnet. Synd ingen kunde berätta för mig vad det var för arter. Hade jag inte haft min brutna mellantå skulle jag fortsatt till nästa hörn. Var rätt säker på att där fanns ett litet fiskeläge med endast två bodar och två skjul. (Visade sig stämma efter samtalet senare.)

Därför återvände jag till filten. Pussade min gamla klasskamrat. Störde henne när hon läste. Slumrade till en stund. Men mest njöt jag av det mäktiga runt omkring. Nästan overkligt. ❤
Till slut signalerade gubbkroppen. Min inre röst hintade om att jag hade tre möjligheter för att slippa rygg… eller sa den stenskott? 😉
A. Bygg vidare. Men jag tror det är förbjudet.

B. Klättra uppför det lilla berget. Det går snabbt utför. 😉

C. Fika.
Det var ett lätt val. Jag behövde inte singla ”förbjuden sten”. Givetvis… 😉

Ps. Min bloggrubrik valde jag för att utflykten är med som en bubblare på sidan under min header, ”Tio i Topp för varje år.”
Kanske tar den sig in på listan när jag sammanfattar året. Eller så hinner det hända nya saker. Det kommer inte att bli en lätt uppgift, men roligt att ”återtänka” en stund. (Jag gillar att hitta på nya ord.)

Raukarna i Slite

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

När vi var på Gotland på semester hade jag ingen vetskap om raukar i Slite. Men när jag började gräva i litteratur och nättrådar lärde jag mig mycket nytt under solen. Vilket jag fortfarande gör varje dag. Helst under regndagar= inomhusdagar. Gotland fascinerar mig på många olika sätt. ❤

Det var en jobbig lutning upp och värre neråt på hemvägen. (Syns inte så mycket på fotot).
Däremot noterade jag att det mörknade på himlen och verkade dra ihop sig till en rejäl regnskur som vi inte var klädda för.

Ett mullrande som tycktes komma från… min dumma fantasi som aldrig tycks ebba ut.

Även du utan fantasi måste hålla med om att det syns hur arg Sten Rauk blev när jag närmade mig.

Jag vände mig om bakåt och ropade.
”Solveig! Googla lugnande ord till uppretad rauk.”
Jag hörde en kvinnlig röst bakom mig muttra något om att min fantasi hade semester. Men vrålet framför mig tog över igen. Från någonstans på mitt hjärnkontor plockade jag fram lugnande raukiska fraser som direkt fick effekt. Tror du mig inte?

Ha! Jag lyckade till och med få fram bättre väder och Sten Rauk stängde lydigt munnen. Jag borde ha en lysande framtid som framgångsrik Raukmedlare. 😉

Det är alltid kul att ta sig tid och studera raukarna från olika håll. Samma rauk kan påminna om olika saker från skilda vinklar. Det är endast fantasin som sätter gränserna eller spärrarna.

Utsikten var varierande. Fabriken Cementa har du säkert hört talas om. Därifrån exporteras cement till många delar i världen. Min fantasi hade ännu inte helt lagt sig tillrätta. Den tänkte på julafton och avsnittet med campingsemestern och Långben som bilförare. Vet du vilken ”scen” som jag syftar på?

Småbåtshamnen såg trivsammare ut.

Därute ligger den ö som jag längtar efter att besöka. Assunden går inte att nå via Slite med bil. Däremot från en annan plats. Det måste vara rätt väder, helst rätt årstid för att lyckas med att få full valuta av besöket. Jag älskar att planera. Ibland lyckas jag. Andra gånger inte fullt ut. Samtidigt vill jag alltid ha utrymme för spontanitet. Det är omvägen/något oväntat som kan bli dagens största ögonblick.

Då var det nerför som gällde. Undra om det är okej att rulla ner som jag gjorde för några veckor… år sedan? Mamma brukade inte vara så glad när jag kom hem som GrönBosse. Förstod inte riktigt varför. 😉 Gick lite bättre när jag kom hem som VitBosse. I nästa inlägg ska jag försöka bli SeriösBosse igen.

Simma eller sitta i bilen?

Påläst som jag ibland är så visste jag att färjan TILL Fårö går hel- och halvtimmar. En annan detalj, det behövs inget intag av ”sjösjukepiller” inför resan på havet. Turen från Sveriges största ö till den nionde största i vårt land tar bara åtta minuter.

Redan efter några timmar på den mindre ön kändes och upplevdes det, som om vi annars i vardagslivet bodde på fastlandet i Visby. Hjärnan kan gå på vad som helst.

Vi missade 14.30 färjan med 1 minut. Orsaken var ett vägarbete i Lärbro.
Dumt att inte utnyttja tiden. Jag lyssnade med ett halvt öra på bilrepliken.
”Du gör inte som när vi skulle åka till Wien. Tänk på att det är jag som sitter vid ratten och jag väntar int…”
”Det är lugnt. Jag simmar över.”
”Bra. Då vinkar jag till dig.”
”Sorry! Tyvärr ingen backspegel med mig.” 😉

Vinden var iskall och påstridig, trots solens besök.

Kalkugnsruinen i Fårösund var i bruk i femtio år, mellan 1855 och 1905. Denna ugn låg perfekt nära havet. Undra till vilka länder som exporten gick?

Bäst att inte sticka ner till färjeläget. Fast det var svårt att inte lyda benen och en del av min ärtstora hjärna som helst ville stanna tiden för ”jag ska bara”.  😉

Jag är förtjust i gamla kvarnar. Är du också det?

Bäst att inte göra en Wien-repris. Simma lockade inte längre. 😉

Eftertext:
Tillsammans med mobilbilder blev det nästan 900 st tagna foton. Därmed finns det en del att göra på hemmaplan den närmaste tiden. Därför svarar jag med en symbol efter eventuella kommentarer.
Med tanke på väderläget på södra fastlandet måste jag säga att vi hade en otrolig tur de tre dagarna. Trots att jag hade både mössa och vantar på under fredagskvällens utflykt och det småregnade till och ifrån.
Småduggade gjorde det inte när jag vaknade fem i fyra på söndagsnatten mitt i en djup dröm. Då vräkte det ner och Tor lekte med sitt trumset, hammaren och tände ”tomtebloss”, precis ovanför vår pepparkaksstuga. Det var omöjligt att somna om.

Den viktigaste dagen för oss var absolut lördagen. Vi åt då frukost redan klockan 6 och fick en stund senare uppleva fantastiska timmar, som vi förhoppningsvis aldrig kommer att glömma. ❤
Jag har läst att ”Rauksafari-sträckan” har ett par hundratusen besökare varje år.
Vi mötte inga bilar på hela den världskända kustremsan. 😀  Tänk att vi hade den smala slingrande kustvägen helt för oss själva. All tid för att njuta och inte behöva parera med andra större fordon. Vad är oddset för det?

Frågor till alla bloggbesökare:
Har du varit på Fårö någon gång?
Om JA på frågan. Vad tyckte du mest om? Minst om?
Om NEJ. Vad skulle du vilja uppleva/se på den lilla ön om du kom dit för första gången? Vilka tre saker lockar mest?
Om du fick välja helt själv. Vilken av de tolv månaderna hade du helst rest till Fårö?

Väder kan vi tyvärr inte styra själva. Trots att jag håller på att läsa Jonas Carlssons bok. Undra hur ”Regnmannen” kommer att sluta.  😉

Grausne Norra raukområde

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser.
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.


Detta raukområde finns på vägen ner mot Lickershamn. Här finns ett tiotal större och ett flertal mindre raukar. De högsta är 6-7 meter höga. Det ser ut som två näsor som hälsar på varandra.

Denna lägre rauk är färsk och ännu inte så hög. Men om några tusen år så ska den ha växt till sig. 🙂

Raukarna har formats av Littorinahavet för omkring 7000 år sedan.

Från kullens krön är det en vacker utsikt ned mot Lickershamnsviken. Spanar rauken mot havet och ser fiender komma med skepp? Eller njuter rauken av en solnedgång?

Flera av raukarna är bevuxna av murgröna. Gissa vilken blomma som är Gotlands ”landskapsblomma”.

Kvinnan känner jag bestämt igen. Var det inte hon som flög upp till Umeå och hälsade på mig och… sedan blev inget som förr.  ❤