Norbod fiskeläge

Visst ser det inbjudande ut?

Som vi njöt av stunden på denna plats på jorden. Vädret var perfekt. Ingen bil hade ”Den lilla blå” mött på den smala och välskötta grusvägen ner. Vi var mätta och belåtna efter en suverän lunch hos Calle på Panget. Visst är det vackert med stenvast?

Vi blickade ut mot Heligholmen och gick ut på bryggan och kände på vattnet. Det här kommer att bli en bra dag på Storsudret. Nu en vecka senare minns jag med välbehag första bilstoppet och längtar dit igen.

Kärt barn har många namn. Vi har valt att skriva Norbod som rubrik. Ett välbevarat fiskeläge med elva bodar, främst i sten, från 1700- och 1800-talet.

De flesta av bodarna har spåntak, hyvlade stickspån av gran, furu eller asp som spikas fast omlott, men det finns också bodar med faltak och flistak.

Lite brygghistoria med ett stänk av statistik.
Först fanns det under en lång epok stenlagda länningar. Sedan byggdes det 1932 en liten brygga och länningarna övergavs. 1997 tillkom cementbryggan. Inte lika vackert för ögat. Men betydligt mer praktiskt och säkert.

Det här gedigna fiskeläge med sin omgivning håller hög klass. Jag avslutar under sista bilden med tankar om livet i ett fiskeläge. Orden kommer från Roland Olsson om Norbod i Vamlingbo, Spördagar nr 2, 2017. En fin text som berör mig på djupet. ❤

”Fisket här har i det närmaste upphört. Båtarna ligger oftast med magen i vädret. Men bodarna finns kvar och har inte sålts och blivit turistboende. Nya generationer har tagit över och följer de oskrivna lagarna, som säger att bara kloka och små förändringar är tillåtna. Och alla har samma tolkning av vad som är klokt.
Här kan jag, särskilt vid midsommar, ingå i ett stort socialt sammanhang av många goda vänner, både unga och gamla. Här kan jag vid andra tidpunkter njuta av enslighet och lugn, känna havsvind och dito doft.”
Roland Olsson

Vi fann lugnet i Holmhällar Pensionats mest populära stuga

Ända sedan vi flyttade till Gotland har vi haft i tankarna att bo längst ner på Storsudret. Givetvis skulle det då vara hos ”Calle på Panget”. Våra första önskemålstider var redan fullbokade. Men sedan kom ett SMS som gav nytt hopp.
Solveig öppnade grinden och jag körde sakta och försiktigt in en fullastad ”Den lilla blå”. Marken är ömtålig och sårbar, det rör sig om flygsand med mycket tunt jordlager. Därför är det givetvis inte tillåtet att köra bil utanför vägarna.

Stuggästerna får endast ratta in vid av och pålastning. Sammanlagt finns det sexton enkla, prydliga och välvårdade stugor, som är byggda i början av 60-talet. Folk ”lugntrivs” här. Någonstans runt 80 % är stamgäster. Vissa familjer har bott här i 40-50 år på raken. Jag som gillar statistik kan konstatera att stamgästrekordet ligger på 55 år. Det lär vi inte slå.

Jag tycker det är jättekul att varje stuga har ett eget namn. Däremot visste vi inte under vistelsen att vi bodde i den mest populära stugan. Nu känns det riktigt hedrande. Visst sa vi själva att denna stuga måste ha bästa ”första parkett” mot havet.
Jag hade noterat ett inramat foto på en vägg, på en man som jag inte kunde placera. Kanske var det självaste författaren, läkaren och mannen på stol 14 i svenska Akademin d.v.s. Lars Gyllensten (1921-2006) på bilden? För Gyllensten ska ha bott i Burgen under flera decennier och skrivit åtskilliga böcker i stugan. Enligt texten framför mig ska skrivmaskinen finnas kvar i en monter på pensionatet.

Det kändes som tiden stått stilla på ett ljuvligt och behagligt sätt. ❤
Efter vi packat ur och in våra saker och jag kört bort bilen till en gemensamhetsparkering landade vi framför stugan. Vädret var perfekt. En bofink och en koltrast turades oss att sjunga välkomstsånger för oss. Fjärilar och humlor verkade också njuta av lugnet. För annars är vi vana vid att de lyfter så fort vi tar av linsskyddet. Jag tror att till och med ”rabbis” höll ett lägre torsdagstempo. 😉

Även inomhus kände vi direkt trivsel. Efter ett dygn upplevde jag det nästan som det var vårt fasta hem. Sängarna var sköna. Jag som är ”frukostNisse” behövde inte ropa frågor till Solveig, som jag ofta fått göra på andra tillfälliga boställen. Här lirade jag på hemmaplan med tekniken. Rent & fräscht. Var sak på sin plats.

I vissa stugor finns det TV. Inte i Burgen. Det måste vara första gången i vårt gemensamma liv som vi hyrt en stuga utan en ”dumburk”. Saknade vi den? Inte en endaste gång. Istället trivdes vi så bra i miljön att vi på förmiddagarna blev kvar i området tills den berömda, suveräna lunchen började serveras klockan 12:00. Mums!
Efter frukost, på kvällskvisten och till och med under en natt trampade vi iväg på grusvägarna. Halvön på Gotlands sydspets är en pärla av rang. Men det gäller att kontinuerligt ha koll på underlaget. ”Rabbis” bygger egna hotell med egna lagar. De lyssnar inte på Calle ”Panget” Hanséns regler. De har svårt med höger och vänster och jag är rauksäker på att de inte får rösta till hösten. 😉
En ficklampa hänger på en krok innanför ytterdörren. Under mörka promenader är det smart att ta med den ut. Trist att i ett hål vricka en fot i onödan.
På bilden ser du att jag burit ner en stol. Allt för att följa den gula lampans strålar. Vad såg vi från en stol på terrassen?

Sämre utsikt går att ha. Det går att bo i stugan året runt.
Ved till braskaminen ingår i hyran vid den här tiden på säsongen. Likaså WiFi. Min inspiration till att ge ut min fjärde bok har börjat tillta med besked. Ett av flera problem är Solveigs goda middagar. Undra om hon kan köra ner hit på fredagen… då kan vi umgås intensivt på helgen. Sedan lämnar hon kvar matlådor med text på, så jag klarar mig till nästa fredag. Härligt att det är gratis att dagdrömma.

Fotnot:
Vi njöt av de slingrande bilturerna på Sudret och Storsudret och flera nya vägar upptäcktes. Stoppen var oftast givande. Båda våra kameror användes flitigt. Detta kommer att kunna bidra till 28-30 inlägg i olika kategorier. Många timmars ”gratisjobb” framför skärmen återstår. Pust.
Kom nu på ett stopp som inte blev av. Den enda dagen som där var öppet firade de nämligen världsstickardagen på Bottarve. Då skulle de sticka tillsammans. Mina kunskaper inom gebitet ligger längre ner än bottenvåningen på ett Rabbishotell. 😉

En natt innanför muren – Clarion Hotel Wisby

Fördelen med att bo på hotell i sin egen stad är att resan dit endast tar några minuter.
Vi brukar skämta om, när vi packar, att det inte är hela världen om vi glömmer något.
Vi kan ju faktiskt åka hem och hämta det.

Vi parkerade strax utanför muren och gick in mot Donners plats. Här har vi gått förbi många gånger och jag har varit här på en kurs som Skolverket anordnade, men nu var det äntligen dags att bo här.

När vi checkade in var det liv och rörelse i receptionen. Men på lördagsmorgonen fick vi en trevlig pratstund med Anders. Det visade sig att vi varit gotlänningar ungefär lika länge.

Tänk om det funnits en tidsmaskin. Då skulle jag ha åkt tillbaka till mitten av 1200-talet.
Varför? Jo i det här området låg det ett tiotal stenhus redan i mitten av 1200-talet.
Och på hotellet finns fortfarande kryssvalvsrum och pelare som är äldre än 700 år. Det är härligt att man renoverat med varsam hand. Dagens hotell består av flera sammansatta byggnader i olika åldrar.

Visst är det fint?

Kunde inte låta bli att titta uppåt också. Rummet har en härlig höjd med sitt välvda glastak.

Förbjudna böcker kanske? Förutom de båda som sluppit loss…

Fräscht och fint på alla sätt.

Vid vissa rum finns skyltar som påminner oss om olika yrken som människor utövade i detta område fram till 1800-talet. Förutom Hattmakarens och Segelsömmarens rum så tog jag kort på Tullförvaltarens och Strandridarens rum, men det fanns fler.

En ny hotellrörelse, Hotell Gotland, startades upp 1850. Då köpte man flera tomter i kvarteret. Och sedan dess har hotellet vuxit till det moderna och välutrustade hotell som det är idag.

Hotellfrukost! Vi höll på att missa den… P.g.a. pandemin hade vi bokat in oss en speciell tid.
Vi brukar aldrig behöva ställa någon väckarklocka eftersom vi är inprogrammerade i att vakna ändå. Men mitt i natten fick jag för mig att ställa larmet på min telefon. Och tur var väl det. För när den ringde så sov vi som bäst. Nu hann vi med att göra oss i ordning och fick en mycket njutbar frukost.
Fördelen med att bo på hotell i egen stad är inte bara att det går att åka dit på några minuter. Det är också att man tar sig hem igen på lika kort tid.
Nöjda, belåtna och mycket mätta tog vi omvägen förbi ICA Maxi och hämtade vår online-order och sedan var vi hemma igen efter en trevlig hemester. (Och Bosse fick sätta sig framför TV´n för att ta igen det han missat av OS.)

Text och foto: Solveig Lidén

Bungenäs stillhet; del 1-4

Innan vi flyttade till Gotland läste jag på rejält om ön. Att få komma till Bungenäs var ett av de första stora önskemålen. Jag såg fram emot kombinationen av stillhet, natur, kultur och vatten.
Vi bodde i Fårösund och våra egna cyklar var med på hemestern.

Nog har jag läst om möjligheten att låna en militärcykel. Uppgifterna har tydligen samlat lite för mycket tidsdamm. Sorgligt att ärligheten läggs åt sidan för personer utan rent samvete. 😦

Vilken tur vi hade. Annars hade vi inte haft tid att njuta. Trots at vi hade hjälmar på huvudet. 😉
Egentligen är det så att halvön Bungenäs var stängt för allmänheten under nästan hela nittonhundratalet. Under storhetstiden fanns här Gotlands största kalkbrott med upp emot 200 anställda. 1963 lades kalkbrytningen ner. Då tog militären området i besittning som ett övningsområde för KA 3, Gotlands kustartilleriregemente. KA 3 fanns mellan 1937-2000.
Men sedan 2005 råder lugnet i detta bilfria område.

Spindelnätet matchar de rostiga skyltarna, som fått vara kvar över ett annat slags nät, vägnätet.

Solveig fick ta täten när vi valde skylten som du inte kan läsa. Kalkbrottsvägen tror jag den heter.

Kombinationen av att min cykel rullar snabbare och suget som jag alltid har efter havet, gjorde att jag sögs som en magnet neråt. Jag hade inget annat val än att sitta stadigt på sadeln i nerförsbacken. 😉

Under tiden vek Solveig, som tagit över kameran, in till vänster på Förvaltarvägen.

Sockerbolaget övertog kalkbrottet 1921. Fem år senare stod disponentvillan färdig. Undra hur många rum det finns i den pampiga villan? Bjöd de dit alla arbetarna på ”kalkstek” en sommarkväll om året? Inte ens min vilda fantasi tror svaret är på två bokstäver.

På ett ställe såg jag utmärkt villan från min plats därnere. Men mest njöt jag av utsikten över Bungeviken.

När Solveig kom ner fortsatte vi den spännande cykelfärden. Jag älskar sådana här krökar, där jag inte vet vad som väntar runt hörnet. Inte en sekund tänkte jag på att vi någon gång måste göra en rejält uppförsbacke för att nå ”Den lilla blå”, som troget väntade utanför ett taggtrådsstaket.
Välkommen till tre delar till. 😀


I harmoni med naturen

Dessa underbara Gotländska ängen är som balsam för själen. ❤
Plötsligt kom värmen till Gotland. Vi packade en kaffekorg efter lunch och körde iväg endast en mil.

Fåglarna satte igång direkt och sjöng oss välkomna. BOfinken sjöng säkert enbart för mig. 😉

Vi delade på oss. Medan Solveig lekte med sitt försvann jag iväg med min kamera på eget äventyr. En gång ”plurrade” jag som vi smågrabbar sa förr. Vårbäcken var gömd under lövhögarna. Jag hade tur. Den var bara 3-4 meter djup och just där fanns ingen krokodil. 😉

Myran jobbade på med sitt. Men den understa insekten kämpade Solveig med länge. Den ville absolut inte vara med på bild. Hon flyttade stativet flera gånger och hoppades att insekten kunde ta en kort paus. När jag kom till ”undsättning” försvann den under något fjolårslöv.

Tre generationer på spännande utflykt.

Dags för oss att ta 2021 års första utomhusfika. Vi hoppas få fler liknande stunder under de närmaste månaderna. De gör oss så gott på många skilda sätt.
Nu ska jag fortsätta att planera möjligheter inför våra två längre turer, hemester som det så passande heter. Då håller jag tummarna för att det mestadels blir soligt och varmt. För jag vill inte missa solnedgångar & soluppgångar.
Vi avslutar med en svalört och önskar dig besökare en fin ny vecka. Var rädd om dig. För det finns bara en av dig. ❤