Etikettarkiv: Cementa i Slite

Slite runt; del 2-2

Publicerad den av
4

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur. 😉

En stund senare nådde vi väg 147 och hade utsikt mot Bogeviken. För den med skarp blick går det att se kyrkan. Dock inte den fina kvarnen och de söta hästarna, som vi hade med i ett inlägg för några månader sedan.

Den finns en del äldre bebyggelse kvar. Det här huset är från 1928.

Ett avsvalkande konstverk vid Tullhagsplan.

I det här anrika huset bodde två tvillingar. I skrivande stund vet jag inte hur länge de bodde där. Men jag vet efter lite forskning att de växte upp till två höjdare med var sin gedigen yrkeskarriär. Troligtvis blir det ett eget inlägg i framtiden. Men nu trampar vi runt i 88 minuter och har inte ens tid att dryfta om…

…Cementas vara eller icke vara. Det verklighetsdramat lämnar jag över till riktiga experter. Hoppas att de fattar rätt beslut. För hela Sverige berörs av konsekvenserna. Punkt slut. 🙂

Undra vad det finns att visa upp därinne?

Nu var vi tillbaks på andra sidan Slite hamnområde.

För vi hade ”45 minuter” tidigare noterat att där fanns en park som verkade intressant.
Min timer räknade ner. Solveig använde sig av tidtagning. Vi båda insåg att det fanns ingen återvändo. Lotsbacken skulle besegras. Min taktik var att fixa den trampandes och målet att överleva. För inte ens min fantasi räckte till för att vissla på ”Den lilla blå”, som stod parkerad däruppe. 😉

Jag var länge förvånad över att det gick så lätt och bra. Växelvalen var i harmoni med cyklisten. Jag började känna mig oslagbar och det är numera, i min erfarenhetsbank, ingen trygg känsla.
När snaran drogs åt hade jag bara 15-20 meter kvar. Jag fick in ”ettan”, men hade knappt någon styrfart kvar och cykeln började vingla dumt. Några sekunder tänkte jag mörkt ge upp, men insåg att det hade varit värre att hoppa av cykeln och leda den upp. Mjölksyran nådde öronen, men på något vis lyckades jag vingla mig upp sista biten. Jag flämtade bakom vår bil som en gädda på land.
Solveig hade ännu inte dykt upp i backen.
Då hände det.
Från ingenstans dök en cyklist upp bakom min rygg, från en slags smal stig längs havskusten. Det lät om hans växellåda. Ett bevis på att han hade rejält med växlar. Jag upplevde stunden som om någon drev med mig. Att jag deltog i en reklamfilm. Väntade bara på en röst som skulle berätta hurtigt vad cyklisten ätit eller druckit till frukost.
Ett bubbel dök upp från min mage. Jag fick behärska mig för att inte börja skratta mitt i min ansträngda andning. Då dök Solveig upp, gående med sin rastning av sin cykel. Inte det minsta andfådd. Varken cykeln eller min älskade fru.

Självklart skulle jag känna mig sliten eftersom Lotsbacken även kallas för Slitebacken i vissa munnar. 😉

Gothemshammar – vacker strandvallskust

Publicerad den av
14

Frukosten intogs vid ett bord strax intill badbryggan. Därefter ville vi på två hjul beta av en skön vit kustremsa på östra sidan Gotland. Vi hade varit och rekat någon vecka tidigare för att veta var vi kunde ställa bilen.

Få backar. Fler gropar. Fin utsikt. Fantastisk Förmiddag.

Ser du fontänen vid hällarna?

Grusvägen följer mestadels stenstranden. En kort sträcka cyklade vi i barrskogen. Där ska orkidén knärot växa och blomma i slutet av juli och augusti. Bra skäl att återvända.

Solveig hade med macro och minsta stativet.

Vissa blad gör sig bra på bild.

Jag tror det var jag som upptäckte gubben med det breda leendet efteråt. (Ingen fejkbild)

Vi vände när vi såg fiskeläget Botvaldevik. Där har gotlanduppochner varit tidigare. Då blåste det kallt. Nu var det ett perfekt cykel väder. Ibland parkerade vi cyklarna och gick ner till den natursköna och sevärda klapperstensstranden.

Vi mötte en del morgonpigga personer. Inga som kom med cykel. Bara de som sprang eller promenerade. Eller höll till vid någon husbil.

Cementa i Slite kör antagligen dygnet runt.

I Gothemshammar ska finnas en av Gotlands värdefullaste fossilsförekomst. Vi spanade kanske inte så noga. För på det området kammade vi noll. Fast vi lyckades hitta en katt bland hermelinerna. Nästan lite hjärtlik.
Dessutom såg jag gott om blåbär. Tyvärr hade jag ingen tom liten burk med mig. Däremot flera trevliga minnen med hem. Helt gratis.

Platsen för brottet

Publicerad den av
22

Vi stannade till vid parkeringen och rastplatsen, med utsikt ner till Cementas kalkbrott i Slite. Här står några föremål utställda så vi får en första inblick i t.ex. den imponerade storleken på däcken som rullar omkring i kalkbrottet. Vi kände oss rätt små framför dem.

Kalkstenen bryts genom sprängning. Det är kanske bäst att inte hälla upp det heta kaffet ända upp till kanten på koppen. 😉

Det finns ett par större ”hål” i stängslet, medvetet för fotograferingsmöjligheter.

Undra hur många hus på fastlandet och på öjn som är byggda av cement från Slite kalkbrott? Cementet används även till exempelvis brobyggen.

Slitefabriken ligger strax intill havet. Gotlanduppochner kommer att visa upp den vid ett senare tillfälle.

Det här var starten för kategori nummer 52. En hel kortlek har vi fått ihop sedan starten 1 januari 2019. Nästa inlägg kommer att stanna kvar i den nya kategorin. Till dess kan du som är ny besökare se efter om någon av de andra kategorierna kan intressera dig. 🙂

Breakfast in Barläst

Publicerad den av
10


Från sent 1600-tal fram till 1907 skeppades det ut kalk till tyska städer vid Östersjön. Från början hörde Barläst till Pavalds gård i Lärbro. Sedan kom den driftige och legendariska strandriddaren Johan Ahlbom på Kyllaj (som jag skrivit om tidigare) och ”tog över” ägandet.

Kalkstenen bröts vid Hide kalkbrott och fraktades hit på vagnar med hjälp av oxar och hästar.
Vid hamnen finns tre kalkugnar från olika tidsepokrar.

Den runda ugnen är äldst. Troligen från början av 1700-talet. Den fyrkantiga är numera en ruin. Intressantast är den sexkantiga som byggdes 1882.

Vilket slit. Skulle du vilja göra en tidsresa och testa att jobba här ett provår? Läs det här först. 😉 Kalkstenen staplades i ugnen med plats för elden underst. När ugnen var fylld murades den igen och veden tändes via öppningen nertill. Då låg stenen som ett valv över den brinnande veden. Det tog tre till fyra dygn innan allt var färdigbränt. Under dessa timmar matades elden med ny ved flera gånger i timmen. Tecknet på att processen var klar gick att utläsa när röken svartnade och övergick till ett gult sken över ugnskransen.

Blåsor och frätsår var vanliga hos arbetarna som höll på med den lätta och farliga kalkstenen.

Det gick en 30 meter lång träbrygga med banor för stenvagnar upp till krönet på ugnen. Äldre kalkarbetare, två och två i bredd trampade upp sex meter till krönet. Vagnarna rullade på två parallella banor. När den ena vagnen lastad med ved och sten drogs upp, gled den tomma vagnen ner.

Kalkladorna användes som förvaring av kalken. Härinne läskades kalken genom att man hällde vatten på den för att få den att bli ett pulver. Därefter packades ”varan” i tunnor i väntan på export.

Baskista heter detta långa smala utrymme där det reparerades och byggdes mindre fartyg. Med hjälp av ånga blev träet mjukt och kunde böjas till lämplig form.

Två olika årsmodeller.

Från vår tidiga frukostplats kunde jag zooma in den moderna kalkindustrin, på den andra sidan viken – Cementa i Slite. Efter frukosten promenerade vi tillbaka till bilen och åkte till ett riktigt, riktigt fint smultronställe.  ❤ Eller vad säger bloggvännen Lollo?

Fotnot:
A; Namnet Barlast (med a) var den extra vikt i olastade fartyg med syftet att skutan skulle ha lika högt över vattenytan som när den senare var lastad. Fiffigt. 🙂
B; Lärbo Hembygdsförening fick 2002 detta kulturområde i gåva från Euerolime AB. En fin geist. Viktig för eftervärlden. Mycket intressant att visa upp. Speglar mycket av Gotlands historia.

I denna ljuva sommartid

Publicerad den av
18

Fast text:
Jag tänkte hedra Mari Jungstedt (1962-) med att göra något liknande som jag gjorde med Kurt Wallandersviten på min blogg ”Bloggäventyr med Bosse Lidèn”. https://bosseliden.wordpress.com/2016/12/28/elfte-boken-i-serien-om-kurt-wallander-handen/ Här handlar det om kriminalromanerna om Anders Knutas på Gotland.

Femte boken i Anders Knutas sviten:
I denna ljuva sommartid, 2007, 316 sidor. Albert Bonniers Förlag

Boken är tillägnad:
Till Ewa Jungstedt, allra käraste syster

Bosses alternativa titel: 😊
Den instängda hemligheten


Uppe vid Sudersands campingplats på norra Fårö rådde ännu lugn trots att den var fullbelagd så här mitt i sommaren.

Personligt:
Trevligt med en avstickare till Gotska Sandön och att Karin fick basa en stund när Knutas hade semester på Fyn. Det var med denna bok som Mari Jungstedt klev över min betygströskel och landade på sin första femma i betyg.

Tidsintervall:
Från 10 juli till 19 augusti 2003.
Epilog: När turistsäsongen var förbi. En bit in i september 2003.


Just när hon passerade Alis grillkiosk utanför Österport ringde telefonen.

Huvudkaraktärer:
Anders Knutas: Kriminalkommissarie.
Karin Jacobsson: Utsedd till biträdande chef.
Johan Berg: TV-reporter.
Emma Winarve: Bor i villa i Roma. Strular med Johan.


Hon började gå bort mot Almedalen. Den vackra parken låg alldeles utanför Visby ringmur, en oas mellan staden och hamnen.

Kollegor till Knutas och Karin:
Erik Sohlman: Kriminaltekniker.
Thomas Wittberg: Kriminalinspektör.
Lars Norrby: Presstalesman. Svårt att ta att Karin fick tjänsten.
Birger Smittenberg: Åklagare.

Förstärkningar utifrån:
Martin Kihlgård: Rikskriminalkommissarie. Väger en bra bit över hundra kilo till sina ca 190 centimeter. Matvrak. Släpper bomben om manligt sällskap och då släpper Knutas hemliga svartsjuka.
Nytt rekord när Martin dyker upp redan på sidan 78. 😊

Kollegor till Johan Berg:
Pia Lilja: Fotograf. Vill ut i världen. Känner ”alla” på Gotland vilket är en stor fördel för Johan.
Max Grenfors: Regionalnytts redaktionschef.
Madeleine Haga. Reporter på riksnyheterna. Farligt söt.
Peter Bylund. Fotograf. Comeback. Var med i första boken.


Madeleine Haga och fotografen Peter Bylund hade just anlänt till Gotland och bodde på Strand hotell.

Bokens dos av kärlek/brist på kärlek:
Knutas älskar sin fru Line men under våren har äktenskapet gått på tomgång. Han ser henne mest som en skön fåtölj man har hemma. De verkar ständigt gå om varandra.

Johans förhållande med Emma är noll och ingenting när boken börjar. Både Johan och Emma mår dåligt. Var och en på sitt håll.
Gränsen mellan svartsjuka och hemliga tankar är extra snäv i denna roman när det gäller Johan och Emma.
Johan börjar strula med kollegan Madeleine.

Emma har en brist i sin personlighet. Vid svårigheter flyr hon. Hon är medveten om sin svaghet, men saknar förmåga att bryta mönstret.

Karin bär på en ryggsäck av oslipade tunga gråstenar.


Han tog vägen förbi Österport och köpte en mjukglass i kiosken.

Karaktärssvagheter/hemlighetsmakeri:
Johan orkar inte vänta på Emmas känslor.
Knutas blir inte klok på sina känslor för Karin.
Knutas hinner inte med att sköta sitt hus och trädgård.

Hälsa/Ohälsa:
Emma har börjat röka igen. Likaså håller Johan och Karin på med giftpinnarna.
Emma har gått ner rejält i vikt sedan i våras.

Knutas tar sig tid att morgonsimma i Simhallen. Han har börjat lägga på sig hull vid midjan.

Johan tappade livslusten under våren och gick in i något som liknade en depression. Han fick ta hjälp av en kurator.

Bil:
Knutas kör vidare med samma gamla Merca som saknar luftkonditionering. Han klarar ändå inte av att skiljas från sin fyrhjulade vän. Däremot hade Line fått nog och köpt en splitterny Toyota som stod i carporten, när Knutas kom hem från jobbet en kväll.  Han blev överraskad men kunde inte klandra henne.


Strax var han ute ur stan och Knutas hade fortfarande förmågan att njuta av den gotländska idyll som han körde igenom.

Nyckelspår & Villospår:
Spår efter en typ av gympasko i storlek 41. Rysk ammunition och vapen från 1926, svartjobbare, svartsprit, antidepressiva tabletter, anonyma telefonsamtal, Campingplats på Fårö, Cementa i Slite och Gotska Sandön. Tre helt olika platser som alla bär på sina hemligheter & sanningar.

Kopplingar till tidigare böcker:
Kidnappningsdramat under vårvintern.
Mördarjakten på Fårö.


Han slog numret till Emma medan han stolpade iväg mot Adelsgatan, samtidigt som han såg på klockan.

Grodor i boken:
Knutas ålder haltar vidare och det har spridit sig till hans tvillingar. 😉 Likaså när något nämns bakåt, ex. Fotografen Peter Bylund hade jobbat tillsammans med Johan en sommar flera år tidigare. Den sommaren han träffade Emma.
Nja. 25 månader sedan är för mig två år. 😉
Att Wittberg blivit sambo och lugnat ner sig något år tidigare var inte helt korrekt. Det ryms inte inom den ålderstabell jag lagt upp.
I tre års tid har jag gjort allt för att det ska bli vi två, men vad har det tjänat till? För 3 år sedan visste inte Johan och Emma om varandra. 😉
Bilmärken börjar med versal. En bagatell. 😉


Knutas kördes till lasarettet för en undersökning.

Kuriosa:
Jag börjar bli nyfiken på Martin Kihlgårds kollegor från rikskrim som ofta följer med till Gotland. Vilka är de? Syns de inte bakom Kihlgårds kroppshydda? 😉
Karins kakadua Vincent är tvåspråkig. Han blandar svenska och engelska.
Äntligen får vi läsare reda på vilken gata som Knuts bor på; Bokströmsgatan, strax utanför muren i Visby. (Finns inte på riktigt)
Alla i polishuset retade Knutas för att han körde runt i sin gamla Merca och lät ögonen tåras till ”Bridge Over Troubled Water”.

Citat och längre stycken som jag uppskattar extra:
När natten övergick i morgon körde en ensam bil norrut på huvudvägen som skar genom Fårö. Regnet hade upphört. De tunga molnen låg kvar som grå sjok över himlen. Fåglarna hade varit igång sedan klockan tre, gryningsljuset spreds över åkrar och ängar. I diset skymtade enbuskar, krumma martallar och stengärdesgårdar. Som planlöst utslängda låg bondgårdar i gotländsk kalksten och enstaka väderkvarnskroppar vars vingar saknats sedan länge. Flockar av svarta får syntes i hagarna. Makligt reste de sig upp, ett efter ett, och började beta av det magra gräs som den karga jorden erbjöd.
Vilken tjusig inledning. Författaren har fångat mig direkt som läsare. Perfekt start av boken. ❤ Sedan var jag extra förtjust i denna sekvens i inlagan.
Strax var han ute ur stan och Knutas hade fortfarande förmågan att njuta av den gotländska idyll som han körde igenom. Välgödda kreatur betade i hagarna vid bondgårdarna han passerade, vägkanterna var fulla av rödglänsande vallmo och blå cikoria. Då och då glimmade havet till längs vägen. Böljande sädesfält och kritvita kyrkor. Han älskade sin hemö och kunde inte tänka sig att flytta härifrån.


Nere vid Stora Torget stannade han till på en bar, slog sig ner och drack en kall öl.

Humor:
Kihlgårds intag av mat och sötsaker sker under komiska situationer som vanligt.
Hans personliga sätt att äntligen berätta om sin franska pojkvän.

Privat sorg:
Karin går och bär på en tung sorgsten sedan många år.

Antal mord/dödsfall:
3 st


De stora fabriksbyggnaderna dominerade samhället som låg på Gotlands nordöstra sida.

Sista två meningarna:
Åskan mullrade ute över havet. Regnet kom långsamt, en droppe i taget träffade hennes ansikte.

Bosse Lidéns betyg:
5/5


Kyrkklockorna började ringa. Klockan var fyra. Varför kom hon inte?

Baksidestext:
En tidig sommarmorgon skjuts en gotländsk snickare och småbarnsfar kallblodigt ihjäl under sin joggingrunda vid Sudersands badstrand uppe på Fårö. Mordet sker alldeles intill den campingplats där offret semestrat med sin familj och det väcker stor uppståndelse, både bland turister och Fåröbor…

Fotnot:
I denna kategori har jag valt att svara på eventuella kommentarer med en symbol av något slag. Annars skulle jag säkert kunnat prata om Anders Knutas och Gotland i många timmar. En tid som jag inte har längre. Men jag läser gärna snälla och intressanta personliga reflektioner. Just nu lyssnar jag intensivt på 80-tals musik i bakgrunden, som ska vara med i ”tjugo” månadstävlingar på andra bloggen. 😉