Promenaden runt Kapellet

Publicerad den av
15

Vid två tillfällen har jag suttit och fikat vid polkagrisfyren i När och studerat omgivningarna. När jag zoomat in har jag sett en bit av ett fiskeläge på andra sidan viken. Aha! Tänkte mina två hjärnceller och höll ett tidigt möte.

Jag chansade på att köra en smal slingrande grusväg och nådde fram till det natursköna fiskeläget Kapellet.

En dörr öppnades och en man klev ut. Jag passade på att fråga om kossorna var instängda och om det gick bra att fortsätta vidare på vägen, så vi kunde nå socknen När och slapp köra tillbaka. Det gjorde det.
Först skulle vi njuta av att promenera runt Kapellet som ska vara ett av de bäst bevarade fiskelägena på Gotland.

Ett problem med våra tidiga mornar är att skuggan kan gäcka oss och framför allt ta över och börja spela huvudrollen i våra stillfilmer. Det är samma sak med tidiga besök i Botaniska Trädgården och Almedalen.

Kapellet skiljer sig från många andra fiskelägen genom att de flesta bodarna är ihopbyggda i en lång länga.

Här har vi kommit fram till norra delen av fiskeläget. Någonstans strax norr om bodarna låg en gång i tiden ett litet kapell – därav namnet Kapellet.

Kapellet ska ha anor från 1700-talet. Det finns otroligt många fiskelägen kvar på Gotland. Ibland finns bara ett par stycken, till och med bara en bod kvar i ett fiskeläge.
Fiskelägena är inbördes både lika och olika. Men någonstans läste jag att oftast finns de med träbodar på västra och norra Gotland. Medans stenbodar är vanligast på östra och södra ön. Ingen regel utan undantag. Mina favoriter är oftast stenbodar. Sedan är läget också viktigt. Detta är fiskeläge nummer 64 som vi lägger in på gotlanduppochner. Jag är mycket förtjust i denna kategori. ❤

86. Gerum kyrka

Publicerad den av
12

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

Gerum kyrka är en av de 17 absidkyrkorna på Gotland. Kyrkklockan från tiden före 1250 ska vara en av öns äldsta.

Kyrkobyggnadens äldsta del är koret med absid från 1100-talets senare del. Långhuset tillkom vid 1200-talets slut.

Predikstolen är daterad 1699. Ser du att baldakinen (takhimmeln) har formen av en krona?

Den välbevarade dopfunten från 1100-talet med reliefer ur Kristi barndomshistoria är tillskriven Majestatis verkstad.

Triumfkrucifixet i triumfbågen är också från 1100-talet. Kyrkan har totalt tre krucifix. De två andra är moderna och är från 1200-talet respektive 1300-talet. 😉

Altartavlan med nattvarden målades 1667.

De många kalkmålningarna är från tre olika perioder, som sträcker sig från 1200-talet och fram till slutet av 1700-talet.

Glasmålningen som finns i södra korfönstret, föreställande S:t Olof den helige, är från 1300-talet.

Tänkvärda ord:
”Man känner inte igen de riktigt viktiga ögonblicken i sitt liv – inte förrän det är försent.”
Agatha Christie

Fjärilar i Fjäle

Publicerad den av
2

Vi har besökt fjärilsparker inomhus på Jersey och på Bornholm. Häftiga upplevelser som nästan var för mycket av det goda, när de vackra fjärilarna satt överallt på oss.
Vägsträckan från när vi lämnade väg 143 för att ratta in på en rak grusväg på Gotland platsar också i fjärilsminnesbanken. Efter ungefär en km dök de upp. I luften. På marken. Framför bilen. Inte så jag behövde sätta på vindrutetorkarna. Men det rörde sig om många hundratals fjärilar.

Luften stod nästan stilla när vi klev ur bilen. En enda liten vattenflaska hade vi med oss. För egentligen var vi på väg mot Adrebo för att att fika. Undra hur många stättor som vi klivit över under våra femtio månader på Gotland?

Vi vandrade på kulturstigen genom orörda och fornminnesrika marker med målet att nå Fjäle i Ala som är en av Sveriges bäst bevarade ödegårdar från järnålder och medeltid.

Det är givetvis många hundra år sedan någon bodde på gården i Fjäle. Experterna tror att gården ödelades i slutet av 1300-talet. Efter arkeologiska utgrävningar har en rekonstruktion av en medeltida gård byggts upp, med boningshus och fähus.

Bostadshusen under medeltid var som regel indelade i en förstuga och innanför denna ett bostadsrum med eldstad och bakugn. Husen byggdes i skiftesverk, som på öjn kallas för bulhus. Det innebär horisontellt liggande väggplankor i stolpar nedsatta i marken.

De döda begravdes inom gårdens marker. När kristendomen kom under 1100-talet blev det istället begravningar på Ala kyrkogård.

Så här tror de att det såg ut en gång i tiden. Det allra sist byggda huset kallas på gamla lantmäterikartor för ”Fiähle Büsses huus”, Fjälebysens hus. Nu ska jag berätta något otäckt. Håll för ögonen om du är känslig av dig. I detta hus bodde en ilsken storbonde, som hade ett avtal med prästen om att han minsann inte fick börja predika innan han kommit dit. En söndag var storbonden rejält försenad. Därför började prästen sin predikan. När Fjälebysen kom dit slog han ihjäl prästen. Församlingsborna kontrade med att slå ihjäl Fjälebysen. Enligt sägnen ska han vara begravd vid Ala kyrka. Undra om det var han som låste in kvinnan i kyrkan, som jag skrev om i inlägget om den kyrkan? Bäst att sluta med att berätta om otäckheter. De vi har i nutid räcker gott och väl.

Här är andra huset. Kul att det är möjligt att titta in.

Efter en portion av historia, fjärilar och hetta vandrade vi tillbaka kulturstigen till ”Den lilla blå”.

Roma Filadelfiaförsamling

Publicerad den av
12

Vi har åkt väg 143 mellan Visby och Ljugarn många gånger. Framför allt har vi åkt förbi detta hus längs vägen i Roma väldigt många gånger, utan att besöka affären. Vi har ju en fallenhet för att ta oss fram tidigt på morgonen. Till och med före solen.

När jag satt på stora biblioteket en vintersöndag och rekade för en ny säsong på gotlanduppochner la jag märkte till en bok om kapell, som funnits och finns på Gotland. Vi hade redan lagt in kapell i anslutning till fiskelägen så kategorin fanns redan på bloggen.
Jag läste att Roma Filadelfiaförsamling höll till i kapellet, som byggdes 1933. Verksamheten upphörde och församlingen lades ner 2002.

Kapellet såldes två år senare och gissa vad det är för verksamhet här nu. Ledtråd. Det är inget växthus eller blomsteraffär. 😉



Kaffekannan eller kamelen?

Publicerad den av
19

Vi var kvar på udden Lörgeudd, som vi cyklat till från Kyllaj. Frukosten var avklarad. Betydligt bättre utsikt än från vårt ”hemmakök”. Varför smakar det nästan alltid bättre att äta och dricka utomhus?

Nu var det time för att utforska raukarna, som finns på den vackra udden med utsikt över Furillen.

Den här tyckte Solveig liknade en seriefigur.

Bland de femtontal låga raukarna är denna mest välkänd. I folkmun kallas den mest för ”kaffekannan” och ”kamelen”. Vad tycker du den liknar? Något helt annat?

Ett par timmar senare kunde vi jämföra med ett annat raukområde. För att nå det fick vi klättra en bit. En liten stund till ville vi njuta av Valleviken, innan vi bytte vik. Lörgeudd är en av pärlorna i den gotländska kalkstensskärgården. Jag tror inte det är så många människor som tar sig hit. Varken turister eller infödda.

Bara en tredje gång

Publicerad den av
10

Det blev så att vi i somras hamnade här en tredje gång. Precis som för två år sedan befann vi oss i närheten. Den här gången hade vi besökt lanthandeln med tusentals saker att beskåda. Nu ville ville vi och den medhavda kaffekorgen umgås utomhus.

Efter vi druckit kaffe och ätit något gott vandrade vi in i det som finns kvar av kyrkan som byggdes på 1200-talet. På de här två åren hade det hänt en del nytt. De hade restaurerat och förstärkt vissa saker och även bättrat på informationen.

Solveig passade även denna gång på att ta den branta ojämna trappan upp till utsikten medan jag ”höll ställningen” nedanför.

Här har du informationen från vårt första besök.
https://gotlanduppochner.com/2019/07/07/14-bara-odekyrka/

Stora Karlsö fyr

Publicerad den av
20

Fyren på Stora Karlsö uppfördes 1886-87 av sten som bröts på ön. Murarnas timlön varierade från 22 till 40 öre per timme. De jobbade tolv timmar per dag, sex dagar i veckan.

Fyren ritades av Johan Höjer. Det var ovanligt att bygga samman fyrtornet med boningshuset. Från 1887 var fyren bemannad året runt. Personalen ökade efterhand från två till fyra. De bodde på ön tillsammans med sina familjer. Under en kort period i början av 1900-talet fanns det skola på ön. Lärarinnan bosatte sig på Stora Karlsö i tre månader under året. Då hade hon en intensiv undervisning med de yngre barnen. När de blev äldre fick de flytta in till Eksta eller Klintehamn under terminerna och gå i skola där. En lärarinna hette Alma Dörring. Hon kom flera gånger fram till 1916 till Stora Karlsö. Examen hölls efter varje undervisningsperiod i närvaro av fyrmästaren och hans personal.

Vilken tjusig och passande grind.

Om du vill bo på Stora Karlsö finns möjligheten att bo i fyren eller i de omkringliggande husen i Fyrbyn.

Arkitekten Johan Höjer var själv på plats vid flera tillfällen under byggnationen.

Här var det inte hissåkande som gällde.

Tjusiga uniformer. Här ser du den förste fyrmästaren. Jag vet inte hur många som hann passera innan den sista, som heter Gillis Ulmstedt. Epoken tog slut samma år som ABBA slog till med Waterloo i Brighton, 1974. Orsaken till att Gillis och hans kollegor fick sluta var elkabeln som drogs ut till Stora Karlsö och fyren som därmed automatiserades. Fyrpersonalen ersattes av tre tillsynsmän som anställdes av Naturvårdsverket. Så var det fram till 1989. Nu har Karlsöklubben en anställd tillsynsman under sommarhalvåret och periodvis frivilliga under vintern.

Vandrarhemmets kök i fyren.

En härlig vid utsikt däruppifrån.

Om vi går tillbaka till tiden innan 1974 så var det fyrmästaren som basade på fyren. Han bodde i en lägenhet med två rum och kök med sin familj. Under sig hade han fyrvaktaren och fyrbiträdet som bodde i var sitt rum med kök. De sistnämnas arbetsdagar var långa och tuffa. Den mörka delen av dygnet delades in i fyratimmarspass då fyrens lampa och rotation hela tiden måste hållas igång.

Det ser rofyllt ut när besökarna tar in intryck en sommardag. Annat läge var det vid en storm på 1950-talet. Den gången blåste det så mycket småsten från klippkanten att 11 glasrutor i fyren krossades, 10 meter över marken.

Kylan under två vintrar på 1940-talet var extra tuffa. Det var kallt under flera månader och det låg tjock is mellan Karlsöarna och Gotland. Inga båttransporter kunde genomföras. Istället fick de använda segelförsedda slädar för att fixa förnödenheter. Några gånger kom det ett flygplan som hade skidor istället för landningshjul. Planet landade på Norderslätt eller på isen i Norderhamn. Ändå. Kanske var dessa vintrar de mest angelägna. Varför då? Jo, för andra världskriget pågick. Då hölls fyren släckt. Personalen behövde inte sköta fyrlampan och andra tidsödande sysslor. De kunde få känna på att sova en hel natt utan avbrott.

Här tog Solveig och våra döttrar farväl av fyren på Stora Karlsö. Snart skulle de åka tillbaka till Gotland.

En plats i närheten

Publicerad den av
18

När ”tidshålen” inte är speciellt långa är det härligt att ha nära till natur och vatten. I naturreservatet Galgberget har vi vistas många gånger. Dit har vi både kört bil och cyklat. Då är det mest naturligt att vi rör oss däruppe. Njuter av utsikten mot havet.

Det dröjde länge innan vi såg möjligheten att promenera iväg på nedre Galgberget. Tidigare kände vi bara till Kärleksstigen.
På andra sidan gatan ligger hotellet som vi tog in på två månader innan denna blogg föddes.

Vid Trojaborg hade vi parkerat ”Den lilla blå”.

Jämnt underlag som passar för många. Bänkar med jämna mellanrum.

Vi visste inte var grusvägen skulle ta slut. Till slut nådde vi Norra Kyrkogården. På tillbakavägen vek vi in i bland snåren och äntrade asfalterade S:t Göransgatan.
En sådan här stuga kan du hyra. Nedanför finns det hyrplats för husvagnar, husbilar, tält m.m. Allt ett stenkast från havet.

Det finns någon slags magnetförbindelse mellan mig och hav. För givetvis valde vi en sväng ner, när vi nådde trappan vid hotellet.

Jag gläds också åt färgklickar på marknivå. Mer och mer för varje år som passerar revy.

En mäktig plats att skåda ifrån. Samtidigt gäller det att hålla reda på barn och sina egna ben. När vi rullade ut från parkeringen visste såklart Solveig vad som väntade. Jag behövde inte skylla på att ”Den lilla blå” också ville se havet. För givetvis tog jag inte närmaste vägen hem. Istället gled vi längs med kusten så länge som det gick. Sedan bar den slingrande vägen brant uppför.

”Kajsa-Stina färjar fåret”

Publicerad den av
20

Utanför biblioteket på Fårösundskolan står en skulptur av Anders Thorlin. Verket är gjort i brons och gotländsk kalksten. Anders fick inspiration från en speciell historisk person i Fårösund.

Hennes namn var egentligen Katarina Kristina Hägglund och hon var från Strux, Bunge. Hon föddes 6 januari 1831. Troligen blev hon snabbt Kajsa-Stina med sina medmänniskor. Med tiden gifte hon sig med en färjeman som rodde över personer mellan Fårösund och Fårö. När hennes make dog 1873 tog Kajsa-Stina över hans jobb. Så om du tittar på min rubrik (som är konstnärens namn på skulpturen) ska det självklart vara ett J och inte ett G med tanke på hennes arbetssyssla.

Kajsa-Stina ska ha rott och seglat över folk nästan ända fram till sin död 1900.

Inte svårt att förstå att Kajsa-Stina var en beundrad och aktad kvinna för sin unika bedrift. Kan du se framför dig hur hon ror över sundet i ett riktigt busväder? Undra om det fanns män som var både impade men mest avundsjuka? Själv tror jag att hon lätt vunnit ”bryta arm” mot de flesta. Hur betraktade kvinnorna henne? Jag tror få av dem skulle vilja ha hennes jobb. Möjligtvis en solig vindstilla julidag. Kajsa-Stina har inte lämnat spår efter sig. Snarare breddat en stor farled i sundet mellan Fårösund och Broa på Fårö.
Hon fick aldrig uppleva när den första motordrivna färjan kom tio år efter hennes död. Sedan 1937 har färjetrafiken varit statlig och avgiftsfri. En av de moderna färjorna har namnet KAJSA-STINA.
Kvinnan var verkligen en legendarisk färjekvinna. ❤

I stigluckan vid Bunge kyrka finns detta enkla, över hundra år, träkors över legenden Kajsa-Stina.

Det här huset cyklade vi förbi under våra 88 minuter på två hjul. Det ligger bredvid vattnet och bara en liten bit från färjorna. 2014 beslutade Länsstyrelsen att huset skulle bli ett byggnadsminne på Gotland. Namnet på huset är ”Kajsa-Stinas färjemansboställe”. Huset var en offentlig miljö som alla resande mellan Fårö och Gotland kom i kontakt med. Färjemansbostället är Gotlands enda bevarade äldre färjelägesmiljö och därmed ett unikt tidsdokument från en svunnen tid.

Länge sedan sist

Publicerad den av
8

En skön söndag trillade ner istället för regn på tvären. Vi hade bestämt möte med en klockare längre fram på eftermiddagen. Till dess hade vi bestämt oss för spontanbesök och stopp längs septembervägarna. Vi hade gärna samlat på oss fina höstbilder inför almanackan 2023. Första stopp blev Roma Kungsgård. Där köpte vi fina hemligheter och lakrits i choklad från Konfektyrfabriken i Hälsingborg (Gammalstavning) till en diabetiker med god smak.

Vackert och trivsamt, men vi insåg snabbt att vi får vänta några veckor innan vi hittar lämpliga höstmotiv för nästa almanacka.

Om den gamla boken kunnat tala tydlig gutniska kunde den berättat för oss sitt exakta födelseår. Jag vet bara att trädet planterades någon gång på 1800-talet.

Det var 2020 som vi var här sist och spatserade i de historiska trädgårdarna som Statens fastighetsverk fortsatt att varsamt restaurera. Vi diskuterade vad som gjorts sedan sist. En sak var jag helt säker på. Just den här solrosen sken inte för oss vid förra besöket. Men vi kom fram till att en hel del var nytt och trivsamt att beskåda. Jag uppskattar och trivs i sådana här oaser. Livet känns så enkelt och rofyllt. Samtidigt gled tankarna ibland iväg till när munkarna gick här och jobbade med blicken sänkt mot marken, av vördnad mot Gud.

Äppelodling. Jag såg ingen etikett fastsatt med ”superklister”, så jag vet inte vad sorten heter. Men frukten såg både aptitlig och giftfri ut. En härlig hälsosam kombination.

En aster som lyste vackert under septembersöndagen.

Våra steg styrde mot Örtagården. Jag frågade aldrig Solveig var hon trodde att Dumle befann sig. Vissa frågor lämnar jag ibland kvar i skafferiet. 😉

En sista titt på ruinen av klosterkyrkan innan vi fortsatte vår trivsamma biltur till nästa stopp. Tänk att vi där satt och fikade och samtidigt skådade mot ett slott.