Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Vi är fortfarande kvar på Norrbys museigård. Här kommer tredje delen.
Den här trevåningsbyggnaden i trä med korrugerat plåttak byggdes 1927 och gick under namnet Magasinet. På översta våningsplanen förvarades spannmål och på nedre plan förvarades redskap. Efter vår njutbara vandring runt på gården och den mycket intressanta visningen i Boningshuset sökte vi oss till nedre plan i Magasinet. Inte för att titta på redskap. De hade vi redan sett i andra hus. Istället lockade andra behov.
Även här träffade vi på en trevlig social tjej. Hon berättade att de alternerade mellan guidepass och ”kassapass”. Ett härligt team.
En nyhet är att Handelsboden som tidigare fanns på Fornsalen i Visby flyttats hit.
Gamla skyltar drar ofta till sig min uppmärksamhet.
Nostalgin flödade av alla spännande intryck.
Jag uppskattar konceptet med att få välja sin egen kaffekoppsmodell. Kanske har det något att göra med vår tid med Lidéns Samlingsmuseum, när vi visade upp 3 333 st olika kaffekoppar. Solveig väljer alltid en tunn kopp. Till kaffet i den valde hon röd vinbärspaj. Eftersom det var skönt väder valde vi bord i trädgården.
Här är länkarna till visningen av Boningshuset och gårdsmiljön på Norrbys:
Här låg tidigare ett gammalt parhus. Den sista familjen som bodde i det äldre huset hette Johansson och hade tre barn. Storebror var Edvin (1900-1985). Han syster som var mellanbarn hette Martha (1903-1995). Den yngsta brodern var Erik (1911-1975). När Edvin var på en studieresa, 1928, i Östergötland såg han ett gästgiveri/pensionat i Vadstena som han inte kunde släppa tankarna på när han kom hem.
Edvin kontaktade en duktig byggmästare och med hjälp av den tidens moderna material och planlösningar började bygget 1936. Det var rena lyxen då med inbyggd elektricitet och centralvärme. Ett stort djupt badkar måste ha betraktats som dåtidens SPA-anläggning. Fast de ogifta syskonen hade gott ställt ansåg trion att de inte hade något behov av WC. Det dög gott med dasset på gården och en potta under sängen. Undra om alla röstade nej eller om nej vann med 2-1? Eller räckte det med storebrors röst?
Under högsäsong finns möjlighet, att gå på visning i boningshuset, två gånger om dagen, klockan 13 och 15. Detta ingår i entrén. Missa inte denna möjlighet! Vi måste ge högsta betyg till guiden. Hon hade de rätta kvalitéerna för sin uppgift. På fotot som hon visar upp ser du Edvin till vänster. Märtha i mitten och Erik till höger. Båda bröderna gick lantmannaskola och drev jordbruket på ett mönstergillt sätt. Jag läser att Edwin var mycket intresserad av skogsvård och planterade exotiska barrväxter som fortfarande står kvar bakom dammen och i skogen västerut. Eriks huvudintresse var jakt. Märtha var skicklig på handarbete.
Efter introduktionen, i hallen, var gruppen förväntansfulla inför vad som väntade. Tänk att Solveig lyckades ta alla kort utan att få andra lyssnare med på bild.
I hela huset syns tydliga ”spår” av Märthas färdigheter; kuddar och vävda mattor m.m.
Det är tur att det enbart är guidade visningar som gäller i bostadshuset. Ingen gick här heller med skor utan i strumplästen eller med ”plasttossor” på skorna. Egentligen var det bara jag som hade det sistnämnda. De andra i gruppen gick utan skor. Smart val av mig. För det var både kallt och hårt på källargolvet. 😉
På tal om smart. Byggmästaren var tydligen riktig fiffig. I flera rum fanns det finurliga detaljer. Här visar vår guide ett infällt bakbord i väggen.
Höjden på arbetsnivån, till vänster, är lägre än vi moderna människor är vana vid. När järnspisen byttes ut till en elektrisk spis blev nivån högre.
I källaren står Märthas vävstol.
I källaren togs hål upp, i hörnet, mellan rummen. Ganska smart. Det innebar att de kunde snåla med strömmen. En lampa kunde lysa upp flera utrymmen samtidigt.
I källaren står en vacker, återanvänd, dörr från det gamla huset. I nutid skulle den kanske fått en ännu mer framträdande plats.
Trots rejält med utrymme och rum fortsatte bröderna att bo i samma rum genom åren. Det fanns tydliga spår av att storebror var kedjerökare. För mig själv gled tankarna över till termen passiv rökare.
I brödernas rum fanns ännu en fiffig konstruktion, som du kan följa upp genom att studera bild åtta, till höger om guiden i köket. När Märtha var klar med maten tryckte hon på en knapp i köket som satte igång ringklockan i brödernas rum. Det sägs att syskonen hade ett internt ringsystem med antal tryck för vad som meddelades – ett tryck för mat o.s.v.
Besöket i Märthas rum gjorde mig mest berörd. Vilken stilig kvinna hon var i sin ungdom. Under andra världskriget tog syskonen på Norrbys hand om två finska pojkar. Guiden pratade en stund om det. Vi fick även själva läsa ett brev från en av pojkarnas mamma. Det verkade som dessa pojkar hade tur under sin vistelse i Sverige. Tyvärr gällde det inte alla finska krigsbarn som kom till Sverige. När Märtha dog 1995, som sist i syskonskaran, testamenterade hon gården med alla sina inventarier till Föreningen Gotlands Fornvänner. Därmed har kommande generationer möjlighet att få denna intressanta inblick i hur livet kunde se ut i ett gotländskt hem där ”tiden stått stilla”.
För den som vill göra en tidsresa och uppleva hur Gotlands landsbygd såg ut under 1930-1950 rekommenderas ett besök på Norrbys i Väte. För 20 år sedan, 2002, blev Norrbys kulturreservat. ”Syftet med ett kulturreservat är att möjliggöra bevarande och vård av värde-fulla kulturlandskap”, läser jag i den informationsbroschyr som Gotlands Museum gett ut. De sista som bodde på Norrbys var syskonen Edvin, Martha och Erik Johansson. I nästa inlägg kommer du att kunna läsa mer om dem.
Utflyktsmålet har stått på vår lista en längre tid och Bosse har nämnt det flera gånger, men så har något annat kommit före. Häromveckan blev det äntligen av.
Efter det att vi betalt våra entréavgifter såg vi oss runt från gårdsplanen. Visningen av själva bostadshuset skulle börja klockan 13.00 så vi hade en stund på oss innan det skulle bli dags att gå in.
Bryggarhuset med drängstugan tittade vi inte närmare på än så här.
Men smedjan stod öppen så där kikade vi in.
Hm… Vi hade tänkt att gå igenom hagen för att ta oss vidare till kvarnen, men tanken på att jaga utsläppta får på den stora gårdsplanen fick oss att ta en annan väg.
Bakom ladugården finns en damm. Jag läser vidare i broschyren att detta inte är en anlagd, utan en naturlig damm. På våren, när vattnet står högt, öppnar man dammluckan. Vattnet släpps ut i kanalen vid kvarnen. Än i dag kan man alltså mala mjöl i kvarnen. (Ett inlägg om själva kvarnen kommer senare på bloggen.)
Ladugården är byggd 1926. Tre hästar, en unghäst, sju kor och fyra ungdjur fanns på gården år 1940. Inredningen är påkostad med spontad panel. För mig var det verkligen nostalgi att gå in här eftersom jag kände igen så mycket från mormors och morfars gård. Den gård som mamma och pappa tog över på 60-talet och där jag sedan växte upp.
Tänk att få åka omkring med den här hästdroskan.
Såmaskin och ringvält kände jag också igen.
När vi kom till mjölkrummet blev det en resa i minnen när jag kände igen ”vår” mjölkmaskin. Så många gånger jag sett min mamma mjölka vår ko (vi hade bara en), ta av locket och hälla upp mjölken i en speciell hink.
För den som har barnasinnet kvar – Nej, Bosse har inte det 😉 – finns möjlighet att ta en tur med valfri käpphäst i den uppsatta banan.
Vi avslutade vår rundvandring på gården med ett besök i hönshuset och utanför hönsgården. 1940 fanns det ungefär 300 höns på gården. Det var Martha som skötte hönsen och födde upp kycklingar. Försäljningen av kycklingar och ägg gav en god förtjänst till gården. Jag tycker om höns. Minns hur de nästan slogs om att vara närmast spaden de gånger jag gick in och grävde i vår hönsgård. Den höna som fick upp den största masken gjorde klokast i att springa in i hönshuset, annars blev hon snabbt av med sin mask.
Så många minnen och tankar det blev under vår tur runt på gården. Vilken tur att man valt att göra Norrbys till ett kulturreservat. Det enda på Gotland! Tilläggas kan att det inte finns så väldigt många på fastlandet heller. Hittills är det bara drygt 40 stycken kulturreservat i hela Sverige.
Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid. Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉
Alva kyrka är en av de 17 absidkyrkorna. Koret av sandsten uppfördes omkring 1200. Det följdes av andra etappen, långhuset. I början av 1300-talet beslöt man sig för att bygga ett väldigt stort och högt torn. Tyvärr stannade den planen upp och blev en ödesdiger byggnadspaus. Egentligen skulle tornet blivit mer än dubbelt så högt. Därmed är kyrkan utifrån betraktat ingen estetisk skönhet.
Det finns både djur, människor och växtreliefer på kapitälen.
Interiören domineras av det stora triumfkrucifixet med ringkors från 1200-talets mitt.
Altaruppsatsen av sandsten är från 1671. Det märks att vi befinner oss på Gotland med tanke på lammskinnen.
Predikstolen är ett arbete från 1600-talets slut, men målades först 1741.
Kalkmålningarna i kyrkan är från två olika perioder. Den äldsta från 1200-talets slut. Det finns också rester av en passionsfris från tidigt 1500-tal.
Dopfunten är från 1600-talet.
Tänkvärda ord: ”Om det inte är ditt, ta det inte. Om det inte är rätt, gör det inte. Om det inte är sant, säg det inte. Om du inte vet, förbli tyst. Japansk visdom
Så många perfekta fjärilsbilder jag sett på Instagram och Facebook den här sommaren. Måste erkänna att jag blir smått avundsjuk när jag ser hur fotograferna inte bara fått fjärilarna att sitta där med sina vackra vingar helt utbredda utan också fått till en perfekt skärpa på hela fjärilsbilden. Själv har jag försökt att tänja på mitt tålamod till max när jag försökt vänta ut en fladdrande fjäril. Nog har de landat ibland, men så snart jag försökt att komma inom fotograferingsavstånd har de lika retfullt lyft igen och fladdrat vidare…
På väg mot Gotlands högsta bronsåldersröse, Uggarde rojr, pekade Bosse på något, vid sidan om den smala stigen, som snabbt fick mig att glömma alla stenar i världen. Där satt det inte bara en, utan flera, sexfläckiga bastardsvärmare. Att det var så de hette visste jag förstås inte då. Bara att de såg både färggranna och spännande ut. Fram med kameran…
Jag förväntade mig att de skulle lyfta i samma stund som jag böjde mig ner men…
…de satt lugnt kvar mitt i ”maten”. Ingen av dem verkade bry sig ett dugg om att jag satt där, trots att jag kröp runt och böjde mig allt närmare.
Sexfläckig bastardsvärmare har sex röda fläckar på sina framvingar. De är enbart aktiva i solsken, läser jag i boken om Gotlands dagfjärilar (av Ola Malm). Där kan jag också läsa att Bastardsvärmare är en säregen grupp fjärilar med grälla signalfärger. Varför då? Jo, de signalerar att de är giftiga eftersom de innehåller vätecyanid! Med detta skydd behöver de inte vara så skygga. Fåglarna vet att de gör klokast i att inte äta dem.
Bakvingarna är röda och har en smal ytterkant som är blåsvart. Den svarta färgen på framvingarna är metalliskt blåsvart. Något som gör att de blir som reflexer i solljuset.
Är de verkligen dagfjärilar? Nej, inte ”äkta” lär jag mig från jordbruksverkets sida. Men, de flyger på dagen och har klubbformiga avslutningar på sina antenner och därför brukar de ändå ibland räknas till dagfjärilar.
Blev förstås lite fundersam över att fläckarna har olika nyanser av rött. Det har jag inte riktigt lyckats bena ut. Kanske beror det på åldern? Läste någonstans att de nykläckta har intensivt röda fläckar. I så fall är de här båda ett par lite äldre exemplar.
Hur som helst, visserligen missade jag att gå runt bronsåldersröset, men i gengäld blev varken jag eller bastardsvärmarna speciellt stressade i solen. De satt lugnt kvar och åt medan jag knäppte och knäppte tills Bosse tröttnade på att fotografera stenar och moln. Och så vandrade vi vidare mot nya äventyr…
Från cykling till vandring. Vid denna etapp på två ben följde vi en fägata omgärdad med stenmurar och häckar. Efter ca 300 meter vek vi av åt höger på en stig som ledde rakt ut på ett öppet och flackt område.
Jag höll två tummar för att nötkreaturen inte skulle komma på idén att ta samma väg som vi.
Sammanlagt finns det åtta stenrösen från bronsåldern på denna plats. Här ser du två av dem. Men huvudattraktionen för mig var att komma till ”the big one”. Här någonstans pekade jag på något som såg ut som en fjäril. Solveig böjde sig ner och tog bort linsskyddet på macro objektivet. ”Jag går vidare mot…”
Vad spännande. Uggarde rojr är Gotlands högsta bronsåldersröse och även ett av Sveriges största.
Mäktigt. 7 meter högt och 50 meter i diameter. Undra hur många stenar som röset består av?
När detta byggdes för hand låg det färdigbyggda tätt intill strandkanten. Från högsta punkten hade de ”stenkoll” ut mot havets aktiviteter. I nutid ligger röset ungefär en kilometer från havet. Orsaken är givetvis landhöjningen. Från historiska tankar gled mer moderna tankar in i min hjärna medan jag förflyttade mig runt det imponerande röset. Eftersom jag var ensam kunde jag prata högt med mig själv. ”Var är min fru? Min enda fru?
Nästan alltid brukar fjärilar flyga iväg innan Solveig fått ordning på kamera och inställningar. Det här måste varit något riktigt speciellt. I morgondagens blogginlägg ska hon visa och berätta.
Stockros – Alcea rosea – Hollyhock. Vi minns dem från våra år i Ystad där de blommade lika vackert som de gör här i Visby. Då hade vi även våra egna vid husväggen. Nu nöjer vi oss med att beundra de som växer lite här och där längs väggar och plank.
Bosse och jag tog cyklarna ner till muren en solig eftermiddag. Eftersom vi var mitt i juli var vi inte ensamma om idén att ströva omkring i staden. Det gällde att vara snabb med kameran för att hinna knäppa kort utan alltför många personer. Fast när någon kommer springande runt knuten så lyckas de förstås att komma med på bild.
Stockrosor vill stå i full sol, i väldränerad jord och gärna vindskyddade (jag har förstås googlat). Längs med gatorna i Visby lär det väl bara vara det första kriteriet som slår in. Igår blåste det rejält här i Visby. men förhoppningsvis var det lugnare innanför muren och skyddat av väggar och plank. Det där med väldränerad jord får väl Visbys stockrosor klara sig utan. Man kan inte få allt här i livet. De växer ju i en av världens vackraste städer! På wexthuset.com läser jag att tricket är att stockrosor är tvååriga. Det första året etablerar de sig med en livskraftig pålrot. Året därpå blommar de.
Alla pollinerare har fullt upp, för blommorna är många. Stockrosor älskas av pollinerare!
Det är svårt att hitta en enda favorit. Det är inte bara själva grundfärgen man får titta på utan också hur blomman ser ut in mot mitten.
Vi vandrar vidare… Den här gatan hade inte turisterna upptäckt just när vi var där.
Det här var en speciell variant som stack ut från de andra. Jag har inte lyckats hitta dess namn trots många sökningar.
Ibland behövs det inga ord. Därför avslutar jag mitt inlägg med några andra färgvarianter. Allting har sin tid! Just nu är det stockrosornas och turisternas tid i Visby. Till hösten infinner sig lugnet igen. Det är det som är fördelen med att bo på Gotland året runt.
Majstregården var vårt fikamål. En kylig vind hade dragit in på ön. Vi bestämde oss för att inta vårt fika inomhus.
Jag hann slå mig ner vid ett bord och knäppa några foton medan Solveig gick mot kassan. Det var i grevens tid. Dörren öppnades och …femton sekunder senare hade det inte gått att ta foton på själva fiket.
Bordet och vyn framför där jag satt var fortfarande ”fotofri”. Solveigs val ser lockande ut.
De tre sista bilderna är från förra gången då vi var här nere i Hoburgen. Hade jag haft med en extra tröja skulle det antagligen blivit en promenad igen. Nu valde vi istället att åka vidare efter fikapausen. Otroligt hur vädret kan skifta när man förflyttar sig på ön. När vi vänt vid sydspetsen och gjorde första stoppet, nära Sundre, var det behagligt skönt och när vi kom tillbaka till Holmhällar var det ännu varmare.
Ps. Imorgon tar Solveig med dig besökare ”på stockrosor från Visbys gränder”. ❤
Vi kunde inte låta bli att ta med ”den vackra vägen” på Storsudret en gång till på gotlanduppochner. Missa inte att blinka höger när du ser skylten: VACKER VÄG MOT HOBURGEN, om du kommer norrifrån.
Det är vackert åt alla håll och en klar fördel att inte vara chaufför under turistsäsongen.
Våra cyklar var kvar utanför den hyrda stugan. En liten stund ångrade jag det.
Men vi hade så många andra trevliga stopp på denna efterlunchtur.
Vilket härligt böljande landskap. Många anser att detta är Gotlands vackraste vägsträcka. Nu var vi fikasugna… Dags att åka vidare mot nästa stopp.
Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…
Arten är överlag kraftigare än nattviol som vi lagt in här tidigare. Den har större blommor och ståndarknappshalvorna är brett åtskilda nertill (se bild 3). Blomdoften är svagare än hos släktingen.
1844 samlade botanisten O.A Westöö arten i Lärbro socken.
I första hand är Grönvit nattviol en skogsmarkens orkidé. Främst i skuggiga partier. Oftast stöter man på den i barrskog, men den finns även i lövskog och blandskog. Den går även att finna i fuktig ängsmark. Själva fann vi den i Brucebo naturreservat. Ovanför finns barrskog.
Blomningstiden är från midsommar, något senare än nattviol, och fortsätter i juli, hela månaden ut på skuggiga partier.
Arten är väldigt vanlig på Gotland. Det finns endast vita fläckar på ”min karta” i de inre delarna av ön. Men den saknas på Lilla Karlsö. När det gäller hela Sverige finns den mest i de södra landskapen. Från Skåne till Uppland går den att njuta av. Längre norrut är den sällsynt.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 