Var är alla människor?

Bloggrubriken idag, och den igår, är väl valda. Vi behövde inget svar på dem och vi klagade absolut inte. Det är bara en extra krydda som gör att det är möjligt att njuta fullt ut. Helst när vi trampade på, på den slingrande vägen, och ”badade i historiska naturverk”. Konstnären har verkligen lyckats.

Kombinationen av att förflytta sig med cyklar och parkera dem vid olika ”stenstationer” och övergå till klättrande bland raukarna är suverän.

Sedan är det alltid trevligt med en färgklick då och då. En tistel som signalerar om att den i högsta grad är en levande ”sak”.

Fick du någon personlig favoritrauk? Noterade du tre S? Segelbåt, svan och skum.

Vårt slutmål på två hjul var det berömda fiskeläget. Det kommer att få ett eget inlägg i kategorin FAVORITER I REPRIS. Minns/kan du namnet? Första bokstaven är H. Det går att tjuvkika i förra inlägget. 😉
Här är vi på väg tillbaka till ”Den lilla blå”.

Solveig stannade till en stund och tog fram sitt macro. Purpurknipprot – en gammal bekantskap från ett besök i Ireviken.

Jag vet inget om stenmurens historia. Vet bara med bestämdhet att Fårö inte varit uppdelat i två bitar. Däremot skulle det gå att beskriva Fårö som ett Gotland i miniatyr. Sedan skiljer öarna sig åt på flera sätt. Det är mer kargt här och inte samma möjligheter att odla. En annan skillnad är att Gotland har inte haft någon Ingmar Bergman boende hos sig.

Här går det att skåda en husbil som stod parkerad vid en av P-platserna längs leden. Inget dumt val av nattlogi – för dem.

”Den lilla blå” hade heller inget att klaga på utsikten. Framför står bordet där vi åt vår medhavda frukost. Den här resan var planerad i detalj. I alla fall så gott det gick. Huvudmålen blev avklarade. Visst sneglade jag på klockan vid ett senare stopp vid ett ”nytt” fiskeläge, som visade sig vara ännu en pärla. I ett annat läge skulle vi stannat kvar en stund till och satt oss på en sten vid havet. Nu insåg jag att det fanns en chans att hinna med nästa färja hem. När vi nådde ”stora vägen” och såg en ström av bilar komma mot oss i den kraftiga backen insåg vi att färjan snart skulle vara tömd. Skulle vi hinna? Ingen av oss trodde det. Helst inte Solveig som hann se den röda lampan börja lysa. Själv var jag lyckligt ovetande som chaufför om färgen, för när jag sneglade dit var…

…det grönt sken och jag körde ombord. Tack för att vi fick åka med!
Vi var supernöjda med vår Fårötripp… mitt i högsommaren.

Var är kön?

Hur många vänner och kompisar har vi sagt det till? Vi kommer aldrig att åka till Fårö under högsäsongen. Absolut inte i juli. När vi varit i trakten, sett kön på några kilometer och läst den vita texten i asfalten, som talar om hur lång tid det är kvar till att få rulla ombord på färjan, har jag haft ett snett leende på läpparna. Två timmar och en kvart. Stå och vänta. ”Never in my life”

Det är helt okej att ändra sig. Tänka om. För vi utgick från att de flesta inte är lika morgonpigga som vi kan vara. Dessutom åker de inte ifrån den lilla ön så tidigt. Våra nya tankar fick ”bingo”.
Vi lämnade Visby med god marginal till klockan fem. Cyklarna hade vi som vanligt satt fast bakom bilen kvällen innan. Målet var att hinna med 06.00 färjan. Vad skönt det var på morgonkvisten. Till slut kom det två andra fordon som också följde med på färjan.

Tolv minuter tar det mellan Fårösund och Fårö om inte ”styrman” kör fel. 😉
Jag gick ur bilen och njöt av utsikten. Vattnet låg så stilla. Luften var så lätt att andas. Livet kändes så härligt och enkelt att leva. På utflykt med min pusselbit. ❤

Sämre utsikt går det att ha vid utomhusfrukosten.

Vi sa förra gången att vi skulle återvända hit för att göra ett rauksafari på två hjul i Digerhuvud, Sveriges största raukområde, ca 50 meter brett och 3,5 km långt. Vi tänkte oss att cykla bort till dess norra del, Helgumannens fiskeläge.

En häftig rauktunnel. Det ska vara populärt att dyka här utanför. En orsak är att det en bit ut, vid pallkanten, finns ett undervattensstup på 50-60 meter. Faran är att det kan bildas livsfarliga undervattensströmmar. Fritidsfiskare gillar platsen extra mycket. Skälet är att fiskar trivs i det djupa vattnet. Livets kretslopp.

”Vakthunden” döper jag den närmaste rauken till.

Då får detta vara ”Vaktfågeln” för jag vet inte artens namn. Vet du?

Lite grönt bryter av…

Perfekt väder. Ingen trafik på vägen. Växelvis cyklade vi eller strövade omkring bland raukarna.

Vi kom fram till att de lagt ny asfalt sedan sist och breddat vägen en bit. Denna morgonen hade vi vägen helt för oss själva. Precis som förra gången.
Imorgon kan du läsa vidare om vår färd.

Något märkligt hände i tonårskroppen

I Burs socken föddes 1882 en pojke på endast ett och halvt kilo. Legenden om ”Jätten Gustav Edman” slirar troligtvis redan där. Ju mer jag ”forskar” om den märkliga mannen så inser jag att sanningen spelar ingen större ”längd”. Den ska tas med en skopa salt.
Det viktigaste är att han är tillbaka på sin plats igen. Jag saknade honom sist vi körde igenom Burs och trodde nästan jag kört vilse. Sedan läste jag i tidningen att han var på rehab och höll på att ”tillfriskna”.

Det var först under de första tonåren som Gustav Edman började växa om sina årskamrater och slutligen blev han Sveriges längsta man någonsin. Som sjuttonåring var han 218 cm lång och vägde 140 kg. Konstigt nog drabbades han inte av några av de klassiska fysiska problem som andra i hans situation brukar dra på sig.
Gustav växte upp i en fattig familj där båda föräldrarna var av medellängd. En syster ska dock, enligt Gotlänningen 1904, ha varit hela 213 cm lång vid sexton års ålder.

Gustavs pappa åkte iväg till Amerika och hörde aldrig av sig till familjen.
Gustav var såklart superstark och blev en eftertraktad dräng i bygden. På en marknad i Hemse såg en dansk man Gustav, som nu nått 242 cm, vägde 230 kg och hade 56 i skostorlek. ”Här finns det pengar att tjäna”, tänkte nog affärsmannen på danska.
Gustav slutade som dräng och åkte istället land och rike runt (även utomlands) och uppträdde på tivoli, cirkusar och marknader. Han rätade ut hästskor och lyfte tyngder av hög vikt. Ibland när han kände för det brukade han lyfta en livs levande häst. Efter föreställningarna kunde han ta sig en promenad och skaka hand med personer som tittade ut från andra våningen. Före föreställningarna hände det att dansken hängde ut Gustavs skor utanför tältet, för att locka in nyfikna.

Det gladde mig att upptäcka att Gustav efter en tid med dansken blev sin egen och köpte hus i Oskarshamn. Han gifte sig med Anna Regina Persson från Brunflo i Jämtland och paret fick minst ett barn, som var av medellängd. Under en turné i Finland 1912 dog Gustav av tyfus, endast 30 år gammal. En annan berättelse nämner att han föll död ner till marken när han lyfte en häst.
Fortfarande lär han vara Sveriges längsta man och står med i Guiness rekordbok på elfte plats. Svaret var han är begravd tycks ta lång tid att lösa. Själv gissar jag på Finland. Sedan finns såklart varianten att han lever än, men är trött på att vara med i rekordböcker. 😉

För tjugofem år sedan kläcktes idén av Burs sockenutvecklingsgrupp att låta tillverka en staty i naturlig storlek. Uppdraget gick till träsnidaren Armin Irwahn.

Härom året var det dags att göra något åt läget med den utsträckta armen, som flera föräldrar genom åren satt upp sina barn på inför fotograferande. Den var genomrutten. Träskorna var det endast mjöl kvar av.

Nu är den cirka 240 kilo tunga jätten fit for fight igen. Statyn är tillverkad i furu och skorna av ek. ”Den lilla blå” kände sig väldigt liten en bit bort och ville rulla vidare.

Klasen

Klasen eller Klasens bodar, som det kallades förr, finns beläget på Kettelvikens norra strand, strax under den mäktiga åsen Husrygg.

Det blir inte skärpa till hundra procent, men möjligheten att zooma är ändå en lyx när tillfället ges. Vi gjorde några stopp på ”Vackra vägen” och njöt av utsikten åt olika väderstreck.

Det lilla fiskeläget etablerades sent, någon gång på 1940-talet när det började fiskas sik och annan fjällfisk.

Vid en inventering 1973 fanns här två stenbodar med flistak och två träbodar med faltak, samt en redskapsbod och ett torrdass. Tror en modernare uppföljning skulle komma fram till ett liknande resultat.

Ps. Morgondagens inlägg ska handla om en jätte. Sedan tycker jag det är dags för ett rauksafari på två hjul. Välkomna åter. 🙂

Kettelviken

Längs den vindlande, vackra kustvägen till Hoburgen ligger små stenbrott på rad.

Under en väldigt lång tid bröts det sandsten här. De små brotten var ett komplement till jordbruket och fisket för bönderna i socknarna. Ett otal många slipstenar tillverkades.
Tillverkningen kulminerade i slutet av 1800-talet och i början av nästa sekel.

En väderkvarnsdriven pump av kolvtyp användes för att få undan vatten ur stenbrotten.

Sandstenen lämpade sig också väl för att skulptera i. På medeltiden, när Gotland oftast var danskt, bröts mängder av sandsten till de stora slotts- och palatsbyggena i Danmark.

Det första som jag kom att tänka på, med tanke på vårt mål att besöka alla Gotlands kyrkor, är dopfuntar. Jag läser att det stämmer utmärkt. Det förekom också en stor export till hela Östersjöområdet när det gällde dopfuntar, spiselkransar och gravstenar m.m.

I Burgsvik samlades flera kända stenhuggarsläkter. Dessa foton är från den legendariske huggaren Johan Larssons stenbrott. Ett stenbrott som var i bruk i femtio år. Numera är detta Kettelviks Stenmuseum. Museet drivs i privat regi och inträdet är gratis.

Är det min fantasi som leker med mig? För det ser ut som en pub och en grå man som står för serveringen. Jag blev torr i halsen av den bistra sanningen. Tur jag hade en Loka i bilen.

Som du ser går det utmärkt att hugga sitt eget konstverk. Eftersom det var en bit till akuten hoppade jag den aktiviteten. 😉 Skämt å sido var det inte öppet just denna dag. Annars måste det vara kul och intressant för alla generationer att prova på att forma stenen med klubba och mejsel. Säkert ingen lätt uppgift.

En mycket vacker plats. När verksamheten var som störst, vid sekelskiftet 1900, bildades Gotlands slipstensbolag i Burgsvik med 150 anställda.

Melitaea athalia – Skogsnätfjäril

Det finns tre stycken dagfjärilar på Gotland som tillhör nätfjärilarna. De övriga två är väddnätfjäril och ängsnätfjäril. Skogsnätfjärilen är den vanligaste i trion.

Till skillnad från sina två ”kusiner” har skogsnätfjärilen inga svarta punkter längs den yttre delen av bakvingen.

Arten älskar att befinna sig i miljöer med extra god tillgång på nektarrika blommor. Du kan stöta på den på alvarmarker, i ängen, beteshagar, skogsvägskanter och hyggen m.m.

Dess flygstil är typisk för nätfjärilar, målmedveten och ryckig med snabba glidpauser.

Flygtiden är lång. Den sträcker sig från någon vecka in i juni och fram till början av augusti, ibland även ännu längre.

Slottet på Hulehällar

Vi stannade till på en väg mellan Hamra och Vamlingbo. Målet var att vandra ut på heden några hundra meter för att se det som i folkmun kallades ”Slottet på Hulehällar”.

Smeknamnet gjorde sig säkert mer passande förr. För egentligen var namnet Fridarve och det stora huset tillhörde gården Fredarve.

En del storbönder, som kallades för farmän, blev under Gotlands storhetstid mycket rika. Orsaken var att de även bedrev handel i Östersjön. Troligtvis var handelsmannen på Fredarve en av dem.

Det rörde sig om väldigt skickliga hantverkare som byggde den stora mängden medeltida kyrkor på Gotland. De ägnade sig även åt att bygga stenhus på gårdarna runt öjn.
Den rike bonden lät uppföra ett boningshus på troligtvis fyra våningar. I bottenvåningen fanns två välvda rum med inbördes förbindelse. En eldstad fanns i det större rummet. En trappa leder upp till den raserade övervåningen, som hade samma planlösning. Husets planlösning ska visst vara unik på Gotland.

På gårdsplanen finns en medeltida brunn kvar. Vid mitten av 1600-talet lämnades gården öde. Nu återstår bara bottenvåningen. Ruinen ägs av Gotlands fornvänner.
Under 1936 genomfördes en restaurering och nu tycks något liknande vara på gång. Därför höll vi oss lite utanför och var lite mer sparsamma med fotograferandet än annars. 😉

Inte bara rosor…

Det är inte bara rosor som blommar innanför muren. Vid vår senaste morgonpromenad hade jag med mig mitt macro för att titta lite närmare på en och annan blomma. Cikorian blev ett självklart val. Den sticker upp lite här och var på Gotland, i vägkanter såväl som i kullerstenskanter.

Jag har en speciell känsla för cikoria, alltsedan vi hade vårt kaffekoppsmuseum, på Bjärehalvön. Eftersom cikorians rötter rostades och användes för att tillverka kaffesurrogat under andra världskriget kändes det som att cikoria hörde ihop med ett kaffekoppsmuseum. Därför sådde jag frön på framsidan av huset. De flesta fröna grodde och sedan trivdes cikorian nästan lite för bra när de bredde ut sig i rabatten…

Cikorian kallas även vägvårda eftersom den ofta växer vid vägkanter. Här på Gotland stämmer det kan jag intyga. Tilläggas kan att vägkanter på Gotland speglar årstiderna och att de oftast är mycket vackra, oavsett vilket tid på året som man är ute och åker.

Den här skönheten hittade jag på Kyrkberget. Fick ta min app till hjälp – Malva sylvestris – Rödmalva – tycks det vara.

Och det här då? Ja, appen gjorde en del försök att lura mig först, men till sist fick jag fram att det är en Väddklint. Tycker att namnet ”Morgonrufs” skulle kunna vara ett alternativt namn. Gillar verkligen dess mönster.

Tanken är att vi ska återvända till innerstaden inom de närmsta dagarna och fotografera fler stockrosor, men kunde inte låta bli att ta med ett par bilder redan idag. Igår regnade det så nu hoppas jag att allt som blommar fått lite ny energi.

Text och foto: Solveig Lidén

Morning has broken

Morning has broken like the first morning.
Vi parkerade cyklarna på Kyrkberget tidigt på måndagsmorgonen. Redan nu kom det personer från olika håll som var på väg mot Almedalen. Flera hade någon dryck i handen eftersom det var en varm morgon. De tog Kyrktrappan ner. Säkert förväntansfulla på programmet som väntade och som tur var helt oväntade om det sorgliga som skulle hända tre dagar senare… ❤

Blackbird has spoken like the first bird. Praise for the singing. Praise for the morning.

Själva tog vi Övre Finngränd ner. Jag gillar det här huset.

Efter att ha fortsatt Nedre Finngränd ner strosade vi omkring i sommarmiljön en stund innan vi tog Kyrktrappan tillbaka.

Like the first dew fall on the first grass. Praise for the sweetness of the wet garden.

Det är en skön känsla att röra sig uppe vid Norderklint. En skön mix av det ögat vet att det ska få se och ändå en stor dos av något nytt på fronten. Havet har olika temperament och ”gäster”. Vad upplever de först när de börjar nalkas öjn? Kan de smälta alla vackra intryck? Eller drar de lott om vem som ska köra iland bilen med husvagnen på släp? 😉

Mine is the sunlight. Mine is the morning. Born of the one light Eden saw play. Praise with elation, praise every morning. God´s recreation of the first morning.

Vi insåg att vi måste återkomma hit för att beskåda och ta kort på de ståtliga stockrosorna som ännu var i knopp.

Morning has broken like the first morning.

Fotnot:
Tusen tack till Eleanor Farjeon, som skrev texten, och till Cat Stevens som spelade in en version, en klassiker som aldrig blev en dagslända. ❤

Flugor utan surr

Ibland flyter det på och livet går på räls. Här kom vi verkligen till ett dukat bord.

Solveig var och jobbade. Jag kunde i smyg ta mig en paus i packandet inför hemestern i Holmhällar för att läsa i GT. Där fanns bilder och ett reportage om att Naturum Gotland firat världsmiljödagen med att inviga en ny naturstig. På programmet stod också en orkidévandring till Skolänget, tvärs över vägen. Vilken härlig slump att jag läste artikeln. Hade egentligen ingen tid för det. Jag sken upp som solen i Karlsta´. När jag läste vilka arter som fanns i Skolänget började mitt ansikte få en fåra i pannan och något mörkt drog fram. Göknyckel, Johannesnyckel, Tvåblad, Krutbrännare, Brudsporre, Nattviol… jag checkade av från min egen lista och insåg att vi sett alla och redovisat dem på bloggen. Det var nästan så jag slutade läsa. Då noterade mina två bruna ordet FLUGBLOMSTER som stod allra längst ner. För bra för att vara sant! Orkidén som stått överst på vår lista en längre tid.

Skolänget i Vamlingbo är som en stor öppen slätt. Det är den kalkrika jorden som gör att orkidérna trivs extra bra på Gotland. I hela världen finns ungefär 20 000 arter. 43 st av dem finns i Sverige och hela 33 arter går att hitta på Gotland. Om du undrar var det fina ordet orkidé fått sitt namn kan jag berätta att det kommer från det grekiska ordet órkis som betyder testikel. Orsaken är att orkidéernas rötter liknar testiklar.

Brudsporre

När jag såg ett lämmeltåg som gick på en upptrampad stig mot oss kunde jag inte bärga mig. Jag insåg att den personen som gick först var guiden för gruppen. Eftersom de var i rörelse och guiden inte pratade just då passade jag på att ”haffa” honom någon minut som blev en timme. Skojar bara. Några minuter. Intressant pratstund.

Johannesnycklar

Eftersom vi ändå var på plats gick vi iväg till alla skyltar och Solveig fotade med sitt macro. Vilket smörgåsbord. Trist att det inte är så överallt när vi annars letar och irrar omkring i ängen, kärr och tallskogar m.m.

Krutbrännare

Alla orkidéer i vårt land är markbundna. De vi köper i butiker har ofta levt högt upp i någon trädkrona. Våra orkidéer samarbetar med svampar som tillför näring. Sedan finns det olika pollinerare som gör sin uppgift. Naturen är fantastisk! Den ska vi vara väldigt rädda om.
Den biologiska mångfalden är A och O. Orkidéerna i Sverige är fridlysta. Därför blir jag sur när jag läser om osmarta tjuvar som härjat flera gånger på grannön Öland. Personerna utan samvete tycks inte inse att orkidéplundringen endast medför att plantorna dör när deras relation till svampen dör. 😦

Jag blev glad inombords när jag tittade på när Solveig kröp nära sina första flugblomster. Äntligen! Inlägget om flugblomster finns redan på plats i kategorin. Här kommer ändå tre bilder till som hon tog. Flugor, helt utan irriterande surr!