Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Vårt slutmål med cyklingen längs Stenkusten var att nå fram till udden Saxriv och beskåda det charmiga fiskeläget Graustäde, som på ”myndighetsspråk” heter Grostäde.
På strandvallen på Västervikens västra strand står träfiskebodarna strategiskt placerade.
Bodarna är byggda i stolpverksteknik under olika tidsepoker på 1900-talet.
Båtarna är också byggda i trä, varav en var en gotländsk tvåmänning.
En svanfamilj bröt mot ensligheten på den karga, steniga och vackra udden. På tal om fåglar. Egentligen är det fågelvägen väldigt nära till populära Blå lagunen. Vilken kontrast det är en dag i mitten av juli, i en jämförelse mellan de två platserna. En novemberdag jämnas det naturligtvis ut. Då sitter givetvis de flesta hemma och kurar och väntar spänt på nästa korsordsgåta och bildfråga i de två tävlingarna på gotlanduppochner. 😉
Den andra bilden är en favoritbild för oss. Det ser nästan ut som det är ett hus som är utbyggt åt olika håll.
I 1982:års kulturminnesprogram står det att Grostäde är en utpekad kulturhistoriskt särskilt värdefull fiskelägesmiljö. Jag kan skriva under på det. Vi fick gratis en inblick i fiskarnas hårda arbetsvillkor, samtidigt som vi kunde njuta av den estetiska upplevelsen i en mycket vacker och ovanlig trakt på öjn. Nöjda intog vi sadelläge och trampade tillbaka samma väg som vi kom ifrån.
Den femte juli, klockan 5.30, åkte vi från Visby. När vi nådde Bläse kalkbruk började ”Den lilla blå” att bli nervös. Bilen mindes alltför väl vad som hände här i början av augusti förra året. Då jag lyckades övertala Solveig att göra ett försök och lovade att vända bilen om det var hopplöst att lyckas. H-o-p-p-l-ö-s-t var det definitivt inte den gången. De stora groparna på den smala grusvägen var dessutom fyllda med nattens åskregn. Snabbt insåg även jag att det inte gick att köra slalom i snigelfart, men inte heller att vända bilen. Undra vilken hastighet vi hade som högst? Till slut hittade jag möjligheten att vända bilen. På en filt åt vi en tyst frukost och bestämde oss för att komma tillbaka nästa år och ta med cyklarna.
Nu var vi tillbaks på ”Bumpyroad” för att ta revansch. En gropig revansch.
Inte en droppe vatten i groparna den här gången. Mycket av cykeltiden gick åt att parera och ha koll på underlaget, men trippen var värd sitt pris. Den exotiska platsen är ett spännande kustavsnitt med sin klapperstensstrand och låga tallar ovanför. Det sägs att vattnet är kristallklart och oftast varmt långt in på sensommaren.
Kuststräckan på en knapp mil mellan Bläse och idylliska fiskeläget Ahr kallas i folkmun för Stenkusten. Undra var den fått det smeknamnet från? 😉 Vårt slutmål var inte Ahr, som vi visade upp här på gotlanduppochner förra sommaren, utan ett annat omtalat fiskeläge som dyker upp i nästa blogginlägg.
Havsspejare
Vi tog som vanligt massor av bilder. Flera som var tagna mot solen blev ratade när vi valde ut femton stycken. Så här har vi egentligen vänt och är på väg tillbaka. Undra vad det handlar om för slags markering. Släktfejd? Fiskerevir? Gårdsgräns? Vägtull?
Kunde inte låta bli att ta med det enda huset (förutom fiskebodarna) och den enda bilen som vi såg på den långa, blåsiga, hoppiga och märkliga cykelfärden. Medvinden tillbaka var megapopulär hos de de två cyklisterna. Vi undrade såklart om bilparkeringen höll sig inom de strikta reglerna på öjn. Undra är i alla fall tillåtet. 😉
Sträckan vi cyklade tur och retur är egendomlig att beskriva. På något vis är den vacker i sin sparsamhet. Eftersom havet under alla år sköljt bort den finare jorden mellan stenarna, har stranden blivit en extremt torr och näringsfattig miljö för växtligheten. Det fiffiga är att växter som normalt tillhör andra miljöer passat på att utnyttjat stenstranden där de slipper konkurrera i ett frodigt och högvuxet växttäcke.
Det sägs att Stenstranden kanske är det bästa stället att leta fossil på. Den här gången cyklade vi mest…
Får jag välja fritt från kartan föredrar jag att ha medvind på hemvägen. Vi flög nästan fram. Nu var det dessutom varmare i luften. Molnen var hela tiden spännande att iaktta.
Till sist var vi tillbaka i Bläse. Vi var tacksamma för att cyklarna var med på noterna under hela rutten. Två dagar tidigare hade de rullat på asfalt längs Fårös raukar. Två helt olika upplevelser. Gotland levererar ständigt. ❤
Är det inte i överkant att som fjärilskådare åka iväg till ett änge eller ett naturreservat där det finns rikligt med växter & blommor och sedan sitta där blickstilla i flera timmar och vänta och vänta… 😉
Själv satt jag bekvämt i soffan och hörde genom den halvöppna balkongdörren hur Solveig donade därute. Då som en skänk från ovan kom den inflygande. Fjärilen som uppskattade konst. Jag bad den snällt att förflytta sig till en mer symmetrisk komposition och ropade därefter på Solveig.
Om jag ska vara helt sanningsenlig var fjärilen inte helt samarbetsvillig med Solveigs makro. Eller så var det så att den gick från konst till leken gömme. Till slut hittade vi inte den, trodde att den flög ut i friheten igen. Eller så hade den gömt sig på ett ställe som kunde bli sista boplatsen i livet.
Nästa dag satt jag framför datorn och skrev på ett mer seriöst blogginlägg. Då från ”ingenstans” kom fjärilen fram. En snabb, lite oskarp bild togs innan jag öppnade fönstret. Vilken fart ”det levande konstverket” fick mot lönnens högsta punkt.
Om vi var helt säkra på arten hade texten möjligtvis varit mer seriös. 😉 Nu är vi inte det – säkra. Men efter en gemensam granskning av boken ”Gotlands Dagfjärilar” av Ola Malm har vi fått ner det till två möjligheter. Antingen är det en vanlig Nässelfjäril eller så är det inte det. Själv håller jag på migranten Videfuks. En mix av de två arterna skulle också kunna vara rätt tolkning. Vad tror du?
Många som åker förbi denna ”bilfönstervy” tror säkert att det är Stora Karlsö som ligger till höger eftersom den är störst av de två Karlsöarna. Skenet bedrar. Lilla Karlsö ligger närmast och lurar synintrycket. Vår fjärde bloggsommar har varit intensiv och lyckad på många sätt. Just denna dag stod det på appen att vädret skulle bli ostadigt på Gotland. Vi chansade ändå och åkte iväg på en roadtrip från ett ganska vädersäkert Visby. Att vädret snabbt kan byta karaktär blev vi tidigt vana vid efter flytten till Gotland.
Vid Gannarve sträckte vi på benen och njöt av utsikten. Till vänster mörknade det på himlen. Skulle vi kunna äta vår medhavda frukost utomhus?
Droppar slog mot vindrutan när vi åkte de få kilometerna till Fröjel kastal. Men vi klarade oss under frukoststunden, på höjden med havsutsikt. Ska dock erkännas att födan och drycken intogs i lite snabbare takt än annars. Mina ögon växlade mellan att betrakta havet och hålla uppsikt bakom ryggen. ”Den lilla blå” stod inte så långt ifrån bänken och bordet.
Vädret bytte karaktär när vi vek av ner mot Petesvik. Allt kändes mer hoppfullt och jag började bli lite mer kaxig. Tänkte på att vi fixat både Alpnycklar och Stor Skogslilja under sommaren. Nu återstod bara den tredje orkidén som enbart finns på Gotland. Om en halvtimme borde trion vara komplett. För det skulle vid denna tidpunkt finnas gott om Kärrnycklar vid naturreservatet Krakvät. Vad gjorde det att jag rattade fel och kom in på en grusväg där det lät vid varje ”däckmeter”, eftersom det var högt gräs i mitten.
Oj! Så många kärrnycklar vi såg från bilrutan, när jag sakta rullade fram på grusvägen. Det här skulle bli enkelt. Jag släppte av Solveig och fortsatte mot parkeringsplatsen lite längre bort.
Krakvätes egna ”naturreservatsväktare” tittade nyfiket på de två tvåbenta varelserna som kom på morgonbesök. Solveig valde att inte stifta närmare bekantskap med dem utan gick istället åt andra hållet. Tyvärr kom hon med trist information efter en stund. ”Det finns många orkidéer här, men det är inte några kärrnycklar.”
Kärrknipprot och Brudsporre har vi ”redovisat” tidigare i kategorin orkidéer. Trots att Solveig gick runt en lång stund lyckades hon inte hitta en enda kärrnyckel. Kanske de växte längre in i naturreservatet? Vilken tur att vi slapp ösregn och rusk. Dessutom står och faller vi aldrig med att ha enbart en önskan och ett stopp under en utflykt. Samtidigt ska det erkännas att det kändes en aning snopet. Den tredje orkidén som enbart finns på Gotland har vi än så länge bara sett på bild.
Utsikten från Stora Karlsö är något alldeles extra.
Förmodligen får man en annan känsla om man befinner sig här en gråmulen dag. Men vi hade verkligen tur med vädret. Det blev allt soligare och varmare under dagen. Om du tittar riktigt noga på bilden kan du, förutom Lilla Karlsö till höger, även se en del av den gotländska kusten långt borta vid horisonten.
Hien – namnet betyder gömställe eller undanskymd plats, läser jag i min inköpta besöksguide. Läget under klippväggarna skyddar mot blåst. Här finns en av öns badplatser. Vi badade inte men såg att det fanns andra som gjort det.
Det är en speciell känsla när man går tillbaka samma väg som man gått en stund tidigare. Man både känner igen sig och upptäcker nya saker längs vägen.
Rugosa koraller.
Stromatoporoidéer – kallas även kattskalle på Gotland. Det är gott om fossiler på Stora Karlsö, men det är inte tillåtet att ta med sig någon från ön. Tur att det går att fotografera dem när de dyker upp bland stenarna på marken.
Nu har vi passerat Norderhamn och ser oss tillbaka. Båten har anlänt igen och lämnat av några nya passagerare. Nu ligger den kvar och inväntar att klockan ska bli tre. Då ska den ta oss tillbaka till Gotland igen.
Vi har vandrat vidare till grottan ”Stora Förvar”. Den första arkeologiska utgrävningen gjordes 1888. I de äldsta kulturlagren, från äldre stenåldern, gjordes fynd av ben från mellan nio och femton individer. Nu önskar jag att det funnits en tidsmaskin som tagit oss ungefär 8000-9500 år tillbaka i tiden. Hade vi förstått varandra? Kanske med kroppsspråk och tecken.
Dagens arkeologer tror att grottan användes för förvaring och som arbetsverkstad och att stenåldersmänniskorna bodde i hyddor eller tält intill. Vi som kom vandrande i solgasset kunde konstatera att det var som att kliva in i en jordkällare, kallt och lite fuktigt. Den som har vägarna förbi Statens Historiska Museum i Stockholm kan se de flesta av fynden från Stora Förvar där. Några föremål finns i Norderhamnsmuseet på ön.
Vi tittade på vår karta och tog stigen till raukporten Hässelby Läde. Jag har sett många fina bilder härifrån, men insåg när jag stod här att de flesta bilderna varit tagna tidigare på våren innan grönskan tog över en stor del av utsikten.
Tillbaka mot Norderhamn…
Oj då! Det är väl inte fågelinfluensan som är på väg att skörda ännu ett offer? Förhoppningsvis var detta bara en trött fågel. Den tittade, lite irriterat, på oss och sedan lyfte den vingarna och flög iväg.
Vi tittade på klockan och insåg att vi hann slå oss ner en stund för att bara njuta av det fina vädret och utsikten. Om jag rekommenderar en utflykt till Stora Karlsö? Svaret på den frågan är självklart JA!
När våra döttrar berättade att de planerat in ett Gotlandsbesök, några dagar i augusti, frågade jag dem om de ville hänga med till Stora Karlsö. De svarade ja, båda två! Vem vill inte åka till världens näst äldsta naturskyddade område?
Vi valde den tredje augusti som utflyktsdag. Båten stod på plats när vi bilat ner till Klintehamn och efter att ha betalt biljetterna blev det en kort stunds väntan innan det var dags att gå ombord. Jag passade på att fotografera båten. Som du ser på flaggan så var det inte helt vindstilla. Åka båt när det blåser är inte riktigt min grej… men vill man ut till ön så finns inga alternativ. Det är bara att bita ihop.
Båten tar med passagerare till både Lilla och Stora Karlsö, så först åkte vi till Lilla Karlsö och släppte av några personer där. Minuterna då båten skulle ta sig in mot den lilla bryggan var rejält ”gungiga” i sidled, men för övrigt gick resan riktigt bra. Puh!
Det första vi såg när vi klivit av båten vid bryggan i Norderhamn var det stora huset med restaurang/café. Här finns även ett museum, toaletter och en av öns badstränder m.m.
Stora Karlsö ägs av Karlsö Jakt och Djurskyddsförening. Öns tillsynsman berättade om de regler som finns för ön eftersom den är ett naturreservat med flera fågelskyddsområden. Känslig natur och markhäckande fåglar gör att det inte är tillåtet att röra sig helt fritt över ön på egen hand. Dock finns det möjlighet att gå en guidad tur. Eftersom vi tyckte att två och en halv timma lät länge, valde vi att röra oss på de stigar som det var tillåtet att gå på istället…
…men först passade det bra med var sin kopp kaffe med gott tilltugg.
Det klarnade upp allt mer och himlen blev vackert blå när vi började vår vandring mot fyren.
Vi traskade på stigen och njöt av att ”ta in” alla intryck från en helt ny, spännande plats.
Tordmulen är en av karaktärsfåglarna på Stora Karlsö läser jag i ”Besöksguide Stora Karlsö”. På gotländska kallas den ”törd” läser jag i ”Se Gotland”. Sillgrisslan är den främsta karaktärsfågeln för ön. Några sillgrisslor lyckades jag inte få någon närbild på, men tordmularna satt snällt kvar tills jag lyckats zooma in dem.
Ön är en guldgruva för den som gillar att titta på fåglar. (Att ta med sig en kikare är en bra idé.) På de flesta av mina bilder finns en svart eller grå fläck någonstans på himlen – en flygande fågel. Det lär ha setts över 260 olika fågelarter här på ön.
Stora Karlsö är en kalkstensplatå med branta stup och dramatiska former! Känns som om vi tagit flyget långt bort från Sverige och hamnat på en exotisk plats. Tittar du noga på den nedersta bilden så ser du att det sitter fåglar lite överallt.
Vi fortsatte uppåt…
Om jag tolkar kartan, som jag har framför mig, rätt så är vi uppe på den del av ön som kallas Västerberget. Fyren får inte vara med på bild idag. Den kommer att få ett eget inlägg här på bloggen en annan gång…
Utsikten kan ingen klaga på! Vi har tittat på Lilla Karlsö många gånger förut, men inte från det här hållet.
Vilken månad tror du bilden är tagen? Skriv din chansning i en kommentar. Månader som var aktuella: Maj, Juni, Juli, Augusti och November. Viktig information: Final 9/9. Tävlingstiden är nio till nio. 09:00-21:00 och enbart på bloggen. Fyra foton med den återstående kvartetten månader läggs in. Ni ska lämna fyra svar. Den som först svarar rätt på varje månad får tio poäng. Maxpoäng 40 poäng. De andra som har rätt på bilderna får 9-8-7-6-5-4-3-2-1 poäng. Tabell efter akt 8: 83 poäng: 1. Anita L 56 poäng: 2. Ing-Britt J 55 poäng: 3. Minton
40 poäng: 4. Znogge 24 poäng: 5. Lisbeth A, Louise P, Anne B och Lena W 23 poäng: 9. Eva-Lotta 21 poäng: 10. Jennifer L 16 poäng: 11. Ann-Terese Å, Christel B, Laila L, Åse H, Ditte, Karin E och Maj J 8 poäng: 18. Eva R, Gunilla W, Annika So, Peter L, Hans F, Anna B och Lotta T. 0 poäng: 25. Liv G.K, Signhild H, Börje C, Blomsterbönan, Inger B, Saga H, Wiolettan, Marie K, Margareta G, Anki A, Emil L, Marie T, Primrose, Inger A, Gunnel, Greger, Kenneth N, Lena C, Katarina O, Mia J, Susan A, Susie B, Inga-Lisa K, Lollo, Annika Sä, Kerstin N, Camilla S, Birgitta H, Dan P och Kenneth J 1 minus poäng: Agneta MP 😉 Övriga 56:e plats. Priser: Alla på pallen i september får var sin Skrap-Kryss. Den som vinner är Fotomästare 2022. Regerande mästare är Maj Johansson. Vid samma poäng avgör den som nådde summan först i finalen. Jag kan utläsa att alla ner till 16 poäng har chans att hamna på pallen i sluttabellen. (17 personer) Tre har chans att bli mästare. Välkomna tillbaka.
Kategorin där vi besöker samma plats vid fyra olika tillfällen under året och tar en bild varje gång.
VårSommarHöstVinter
Små tankar om de fyra årstiderna: Det är intressant att studera skuggorna på Donnersgatan. Sommarbilden är naturligtvis tagen tidigt på morgonen. Vinterbilden vinner min personliga bildtävling. Jag försökte räkna antalet personer som syns på de fyra bilderna. Ingen på vinterbilden, väldigt få på sommarbilden. Hade den sistnämnda bilden varit tagen några timmar senare hade inte träden synts? 😉 Ska jag vara ärlig ser vi fram emot att pulsen och trycket på Visby och öjn går ner i ett helt annat tempo. Många aktiviteter och förflyttningar blir mer hanterliga. Ändå måste vi vara dolt dragna till platser som har denna sommarrytm. Annars hade vi väl exempelvis inte bott i Hjo, Falkenberg, Båstadtrakten, Bjärehalvön, Ystad och Österlentrakten. Ställen som egentligen inte fixar, fullt ut, att mångdubblas under en intensiv period. Eftersom vi haft en ”fot” i båda lägerna och varit beroende av besökare förstår vi oftast båda parter. Nästan i alla fall. För vi testade exempelvis aldrig att ha nattöppet… 😉
Andra kanske inte håller med, men personligen tycker jag ett besök vid världsberömda Fabriken Furillen gör sig bäst i ett ”väder i gråskala”. Det var ju där vi stannat en bra stund på station ett för att plåta och studera det som proffsfotografer från hela världen gjort före oss.
Amatörfotograferna såg varken barn eller ”rostiga” djur. 😉 Jag är mycket förtjust i de rostiga skyltarna de har här på halvön. De gifter sig med miljön. Fortfarande hade min hjärna inte helt släppt besöket https://gotlanduppochner.com/2022/07/01/fabriken-furillen/ Samtidigt var vår gemensamma önskan att solen skulle tränga sig igenom molntäcket så vi kunde inta vår frukost utomhus, innan vi cyklade iväg till naturreservat och andra ställen på Furillen. Klockan hade knappt passerat sex. Vi bestämde oss för att fortsätta i ”Den lilla blå” och rulla vidare i ”Blåeldens tid”.
Jag älskar blåeld, slingrande grusvägar och lagom gropiga vägar. Borde tagit reda på vad fyren heter, eller vad det nu är? Eller så bollar jag över till en besökare. 😉
Hallå där! Optimisten inom mig såg allt luckan och glimten av ljus. Kanske…
Vi rullade nerför grusvägen till parkeringen vid naturreservatet. En bil och ett litet tält bredvid trägrinden skvallrade om att någon/några just då sov. Kom solen fram till en utomhusfrukost? Bjöd vi ”tältisarna” på breakfast? I ett senare blogginlägg får du kanske svaren. Men först blir det årstidsbilder. På måndag kommer det två inlägg. Först fototävling tidigt på morgonen och sedan bjuder Solveig er på en resa till Stora Karlsö. Det sistnämnda inlägget kommer att ligga först ett tag under kommande vecka. Svar och tabell i Almedalstävlingen kommer senare…
Det här motivet fick jag på ett pussel för två år sedan. Jag gillar Helgumannens fiskeläge på Fårö, Sveriges åttonde största ö.
Det är trevligt när saker blir av. Igår läste jag, av en slump, det första inlägget i kategorin FAVORITER I REPRIS. Där tog jag upp platser som jag ville besöka eller återkomma till. Vid läsningen insåg jag att vi redan hunnit med de flesta. En av mina önskningar var att ta med cyklarna till Fårö och göra ett ”rauksafari på två hjul” upp till det berömda fiskeläget. Kan det rent av röra sig om världens mest fotograferade fiskeläge? Säkert bland tio-i-topp.
Gistgarden fanns inte på plats när vi besökte Fårö i maj 2019. På en skylt bredvid går det att läsa följande: År 2020 återuppsattes gistgarden med medel skänkta till minne av Sverker Hagberg. * En gistgard är ställningar där strömmingsgarnen hängdes på tork.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 