Majstregården

Nu har vi nått södra delen av ”Vackra vägen”.

Majstregården var vårt fikamål. En kylig vind hade dragit in på ön. Vi bestämde oss för att inta vårt fika inomhus.

Jag hann slå mig ner vid ett bord och knäppa några foton medan Solveig gick mot kassan.
Det var i grevens tid. Dörren öppnades och …femton sekunder senare hade det inte gått att ta foton på själva fiket.

Bordet och vyn framför där jag satt var fortfarande ”fotofri”. Solveigs val ser lockande ut.

De tre sista bilderna är från förra gången då vi var här nere i Hoburgen. Hade jag haft med en extra tröja skulle det antagligen blivit en promenad igen. Nu valde vi istället att åka vidare efter fikapausen. Otroligt hur vädret kan skifta när man förflyttar sig på ön. När vi vänt vid sydspetsen och gjorde första stoppet, nära Sundre, var det behagligt skönt och när vi kom tillbaka till Holmhällar var det ännu varmare.

Ps. Imorgon tar Solveig med dig besökare ”på stockrosor från Visbys gränder”. ❤

Om du har för bråttom och kör rakaste vägen ner för att träffa kändisen Hoburgsgubben missar du något riktigt sevärt.
Sänk istället farten på bilen och pulsen i kroppen. Blinka höger en bit söder om Vamlingbo, vid skylten VACKER KUSTVÄG, och jag är säker på att du inte ångrar dig.

Erkänner att jag saknade att sitta på en cykelsadel.

Vi stannade bilen en stund och klev in på ”Blåeldvägen”…

… innan vi fortsatte att rulla iväg så sakta som möjligt. Vi hade tur och fick aldrig någon ”bil i baken” genom naturreservatet Husrygg, utan kunde välja vilken fart vi ville hålla.

Våra okända cyklande kompisar var ännu en gång vår lots.

Nutid och dåtid samsas om uppmärksamheten. ”Snälla pappa! Kan vi inte få klättra upp på berget?” Med allt spring de hade i benen så fick de givetvis det. Vi var här på semester – för nästan exakt tio år sedan. Jag har ett foto där töserna ser lyckliga ut och är på väg ner igen.

”Hur jobbigt kan det vara att cykla upp tro?”
”Sist upp får diska ikväll.” 😉

Inte denna gången heller. Hade vädret varit sämre skulle vi gått in till stenmuseet i Kettelvik och lärt oss mer om den utdöende yrkesgruppen stenhuggarna. Jag vet att både barn och vuxna har möjligt att få prova på att forma sten med en klubba och mejsel och därmed skapa ett konstverk. Museet drivs privat och det är fri entré.

En lockande möjlighet för människan och en omöjlighet för vissa fyrbenta djur för deras egen säkerhet. Det är inte bara havet som är djupt.

Jag vände mig en sista gång åt hållet vi kom från och fortsatte sedan mot målet, parkeringen nedanför Majstregården. En välkänd restaurang där lammgrytan tydligen blivit en klassiker. Går det att äta koftor? 😉 Slutord från en fegis när det gäller att pröva nya maträtter.