Det blev en hel del åkarbrasor

Publicerad den av
20

Förra gången som vi bodde i Ljugarn fick vi göra två försök för att få uppleva en soluppgång och gå upp betydligt tidigare på natten. Nu var det början av september och tidsmässigt ett bättre läge.
Eftersom vi aldrig exakt visar upp samma soluppgångsställe på bloggen cyklade vi inte bort till raukfältet Folhammar. Istället…

…valde vi att cykla direkt ner till bryggan mitt emot det vackra fiskeläget Vitvär. Efter en titt på mobilklockan insåg vi att det började bli bråttom. Först behövde vi hitta en tendens till soluppgång. Eller åtminstone var exakt den gula lampan befann sig.

Det blev att hoppa på cyklarna igen en stund för att sedan snabbt hoppa av dem igen, när vi kommit in i naturreservatet och stenarna visade vem som bestämde. Till slut parkerade vi cyklarna och tog oss fram till fots. För nu verkade det som det skulle hända saker. Eller ej?

Vad nu då? Solen ångrade sig och kröp in i molntäcket igen. Själv började jag frysa och längtade väldigt mycket efter ett sängtäcke. För det var så kyligt. Varför hade vi inte tagit på oss mer kläder innan vi lämnade stugan? Lätt att vara efterklok.

Medan jag gjorde åkarbrasor för att snabbt få upp kroppstempen och öka blodcirkulationen fick jag ta till en gammal beprövad variant. Lura hjärnan. Försöka få den och resten av kroppen att tycka detta är jättekul. Vem har täten? Är det Linn Svahn eller Gunde som visar sina gamla takter? Värmen rann till och jag kunde ta ner armarna och droppa eller doppa barnsligtankarna.

”Stoneshadows”. Den stora stenen ser ut som en rauk som slumrar i vattnet och bara har huvudet ovanför vattenytan. Han tittar stentrött eller uttråkad ut mot havet.

Stenrauken borde vrida på huvudet för nu börjar det äntligen hända saker.
Gäsp. Vilken irriterade tvåbent varelse som inte kan stå stilla. Så blir det väl när man inte sett flera tusen soluppgångar och solnedgångar. Den andra tvåbenta verkar betydligt lugnare. Vad är det varelsen håller i och håller på med? Aj! Nu knakade det till i nacken. Bara jag inte fått en släng av stenskott.

Äntligen hade solen tagit sig upp ovanför det kompakta molntäcket.

Du ser hur stelfrusna vi ser ut. Nu gällde det bara att hitta tillbaka till de olåsta cyklarna. Någon ”raukstöld” var jag inte oroad för.

Nu hägrade varmt kaffe och frukost för Solveig innan vi skulle rulla iväg på 88 minuter på två hjul i Ljugarn (redan inlagt på bloggen). Själv ville jag ägna en liten stund åt ett av mina favoritfiskeläge på öjn – Vitvär. Tänk att min hörsel och fantasi båda hade rätt, när jag ensam var där och tog kort inför ett blogginlägg. (Solveig satt kvar i bilen en bit bort). Det small rejält två gånger. Jag såg ben som sprang. I tidningen på måndagen fick jag reda på orsaken till att polisen kallades dit. Är du extra nyfiken kan du googla i kategorin fiskeläge. 😉

Tjärfabriken på Furillen

Publicerad den av
10

På 1900-talet anlades flera tjärbrännerier på Gotland. Den här ligger på halvön Furillen.

Trätjära används som impregneringsmedel för att skydda trä, rep m.m. Tjära användes också inom medicinen, i tvålar och i salvor för behandling av eksem.

Tjära fås ur gamla stubbar som är rika på kåda. Omkring 1900 fanns det väldigt gott om stubbar på Furillen efter sågindustrin vid den tidpunkten. Denna tjärindustri startades 1921 av lantbrukaren Konrad Bergbohm och Svante Lilja som var förvaltare på Furillens stenindustri.

Under krigsåren rådde brist på mycket. Då användes terpentin från tjäran som bränsle. Ända fram till 1980-talet har denna tjärfabrik använts. Ugnarna är försedda med eldstad och skorsten i tegel.

Upp till 300 grader gick det att få upp på ugnarna. Tre produkter tillverkades. A. Terpentin, B. Trätjära, C. Träkol. En ugns bränning kunde ge 200-250 kg tjära. Tjäran lagrades i stora trätunnor medan terpentinet tappades på flaskor i väntan på försäljning.

Efter ett dygns eldande fick ugnarna svalna, så man kunde ta tillvara på kolet som bildats. Kanske hann då arbetarna ta sig ett dopp i havet och umgås med fruar och barn.

Prinsessan Eugénies förtjänst

Publicerad den av
4

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur. 😉

Den kända och sköra prinsessan som åkte till Gotland för att krya på sig fattade snart stort tycke för ön. Kring år 1900 kom dåtidens kulturelit och societet hit och lilla Ljugarn utvecklades till en elegant badort med inte mindre än fem badpensionat. På sommaren har den fortsatt att hålla den positionen. Här har du Ljugarns strandcafé som vi först cyklade förbi. Där går det att ha strandhäng för hela familjen. Minigolfbanorna lockade även för mig.

Men vi var här för att cykla 88 minuter och första målet var att få upp värmen. Fortfarande var vi kalla efter soluppgångsresan några timmar tidigare.
Bruna dörren med ett fokus på bland annat 100 sorters öl, stenugnsbakad pizza m.m. har ett bra läge och är mycket populärt.

Vissa kvällar håller strandbastun öppet för allmänheten.

Nu började värmen ta överhand. Kanske blev jag inspirerad av tre morgonpigga tjejer som sprang ut i havet. Mina vantar åkte i alla fall av.

The birds have stonetalk. Utmärkt bra koll på läget på sjön.

Fram till 1800-talet var orten en viktig handelsplats och det skeppades kalk, kalksten, tjära och trävaror från hamnen.

Det lilla huset är ett Fossilmuseum. Här kan du hitta allt mellan kattskallar och triboliter. Förr var det Strandridarens brygghus.
Det större huset är Strandridaregården som var bostad för strandridare under 1700-1800-talen. Platsen vi befann oss på kallas för Ljugarns kulturudde. Här finns i närheten fler mindre museum.

På samma grönyta och med huvudentrén mot gatan ligger enligt författaren Jonas Henningsson ”Sveriges kanske bäst belägna och absolut mest intressanta vandrarhem”. Tidigare var det en tjänstebostad åt Tullverket.

Tufft med en kvarn mitt i bebyggelsen. Annars har de bevarade kvarnarna blivit färre och pratkvarnarna kanske fler. Undra vad de maler om… 🙂

Pensionat Lövängen har funnits sedan 1925 och är därmed ett av Gotlands äldsta pensionat. Vi hade egentligen tänkt att bo här denna gång. Men så blev det inte.

Krogen Smakrike är listat i White Guide. Här går det också att fika och sova över. Kanske inte samtidigt. 😉

I livsstilsbutiken Verkstan hade vi gärna gått in. Häftigt att den huserar i en gammal bilverkstad. Nu var vi ute på två hjul tidigt på morgonen… I och utanför lokalen finns inredning, möbler, kläder, växter och mycket annat lockande. Det finns också en målarverkstad för både vuxna och barn. Det är bara att köpa en målarduk och börja skapa mästerverk på ett av deras stafflier. Låter mer som en aktivitet för de tre kvinnorna i familjen än för tuppen.

Vi tog Badvägen ner till Strandvägen och trampade vidare ner mot den underbara sandstranden. Trots att det var en tidig septembermorgon hade det blivit behagligt varmt.

Lillrone vattenkvarn

Publicerad den av
21

Lillrone övre vattenkvarn är en av sju bevarade vattenkvarnar på Gotland. En gång i tiden fanns det ungefär 200 vattenkvarnar på öjn.

Kvarnen uppfördes i sekelskiftet 1600 – 1700 av ägaren till Lillarone, Martin Burmeister. Martin var son till Hans som uppförde välkända Burmeisterska huset i Visby. Det huset ska vi snart visa upp på bloggen.

Alltså. Här blev det tvärstopp för oss. Den smala spången tilltalade ingen av oss. En lapp berättade följande text: Tycker du att det är otäckt att gå över dammarmen så kan du gå över bron längre fram!

Lätt val. Vi fortsatte framåt på natur- och kulturstigen längs Strömmaån. En sträcka på ungefär 3 km. En gång i tiden låg 4 sågar, 12 kvarnar, fyra valkor, ett färgeri och ett garveri längs denna sträcka, Ofattbart att det fanns 22 verk. Tänk vad det lät på vårarna.
Eftersom det var mörkt på himlen och det kommit regnstänk under bilfärden tänkte vi till en extra gång. Därför vände vi snabbt helt om. När vi var nästan framme vid ”Den lilla blå” såg vi möjligheten som vi missat tidigare. Jag tror inte vi är ensamma om den ”fadäsen”.

Det fanns nämligen en rak snabb väg fram till kvarnen strax intill de nyfikna, fina hästarna.

Nu var vi snabbt och lustigt på andra sidan och hade möjlighet att kliva in i kvarnen. Den chansen tog vi såklart gärna. Duon som alltid har rent mjöl i påsarna.

Kvarnen var i bruk till 1936. De två kommande åren användes den bara sporadiskt. Men under andra världskriget brukades den till sin fulla kapacitet. Efter freden stod den och förfall. Var det fel ord eller böjning? Sedan beslöt sig Gotlands hembygdsförbund och Lye hembygdsförening för att gemensamt restaurera kvarnen. Det blev bland annat nya vattenhjul och hjulaxlar.
Låt oss nu titta in i kvarnen när möjligheten finns.

Snyggt och fräscht. Det var när jag försjunkit in i en historisk text och började drömma mig några hundra år tillbaka i tiden som jag stelnade till. Vilka timmerstockar! Personen måste sova rejält djupt. Ska jag gå in och göra reklam för Nasonex eller Livicort? Kanske både dumt och farligt att väcka den björn… mjölnare som sover efter flera timmars hårt arbete.

Ett trevligt och intressant stopp på Östra Gotland. Rekommenderas.

KällingKnuten

Publicerad den av
29

Vi kände att vi var lite frusna och fikasugna och behövde varmt kaffe i oss. Just då körde jag sakta bil genom socknen Stånga och Solveig såg skylten med möjligheten. Eftersom det inte fanns några andra fordon på vägen kunde jag göra en snabb gir åt vänster.

Medan Barbro fixade till kaffe och tilltugg fick vi annat att tänka på. Snart hade vi glömt att vi ett bra tag längtat efter den heta drycken. Här fanns massor av intressanta saker att njuta av.

Barbro berättade att hon jobbade med betong. Det slumpade sig att vi köpte två saker som hon gjort. En från varje bild.

Lammskinn har vi köpt några gånger under våra Gotlandsår. Jag har exempelvis berättat om fåtöljen Frank som står i bibblan och som vi ofta sitter i. På fotpallen framför honom finns det numera också mjukt lammskinn.

Jag lät bilderna avlösa varandra bara för att visa att det finns ett härligt utbud av olika tekniker och material i lokalerna. Det rör sig om allt från konst, smycken, textil, trä, ull, lammskinn, betong, vävt, tovat, stickat till keramik. Ungefär 16-17 olika hantverkare turas om att stå i den härliga gotländska hantverksbutiken. Måste berömma Barbro för att kaffet smakade extra gott denna lite frusna lördag. Tilltugget var också mums. 🙂

Härlig gutniska på ”gräspratarna”. Här kommer en spontan chans för dig som vill klättra uppför ett berg under november. Kan du på ett bra och lätt sätt berätta vilken igelkott/pinnsvein och mullig kvinna som numera bor i vår lya får du en meter upp för varje rätt svar.

Mosebod och Herrbodi

Publicerad den av
12

Svårt att förstå att Stora Karlsö en gång i tiden var Gotlands största fiskeläge. Under 1830-talet fanns på Stora Karlsö ett 80-tal fiskebodar och bodde ungefär 300 personer på den lilla ön. De allra flesta av dem var män. Numera finns det bara kvar två bodar. Här ser du stenboden Mosebod som ligger i hamnområdets östra del.

Stora Karlsö ägdes av gotländska bönder och marken var uppdelad i beteslotter. För varje beteslott kunde bonden ha ett visst antal får på bete. Endast de som hade beteslotter hade tillåtelse att jaga på den lilla ön. Men fisket var fritt så många kustbor sökte sig hit. Inte konstigt alls eftersom ”alla” kände till att Karlsöarna alltid varit fiskrika. Det fiskades strömming och flundra med nät och pilkades torsk. Det gynnsamma läget och för att vinna timmars slit med att ro gjorde att alla de här små övernattningsbodarna kom till. Då var de ju nästan på plats för sina arbetsuppgifter.

Här ser du andra resterande fiskeboden, som bär namnet Herrbodi, och ligger väster om restaurangen. Undra om de snabbt bytte skylten till Dambodi när de hade fint besök?

Under lördagskvällar och söndagar var fiskarna lediga. De kunde de ägna sig åt varpakastning och andra sociala aktiviteter. En del rykten talar annars om sjöslag när spriten flödade som värst. Anekdoter har spridits med vinden.

Men till rättvisan hör saken att fiskeläget hade egna ordningsregler och en egen hamnrätt och domare- hamnfogden. Den som bröt mot hamnrätten riskerade att bli satt på ”staini”. Vad som syftades på var ute på Aurbacken, en klippa utanför Norderhamn. Med tanke på att få kunde simma och det var ungefär 500 meter till säker mark kanske de både hann ångra sig, nyktra till, bli en aning rädda m.m. Till slut blev de hämtade.

Så här såg det ut en gång i tiden. I slutet av 1800-talet minskade fisket och bodarna plockades ner eller stod kvar och förföll. Det finns två stora orsaker till förändringen. Jordbruket på Gotland utvecklades. Det fanns på hemmaplan sysslor året runt. Dessutom blev det vanligare med motorer på fiskebåtarna. Plötsligt tog det inte så lång tid att ta sig till Stora Karlsö. De kunde åka hem igen innan det blev mörkt.

85. Levide kyrka

Publicerad den av
12

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

Levide kyrka är en av de 17 absidkyrkorna. Koret uppfördes under 1100-talets senare del. Tornet byggdes i mitten av 1200-talet.

Interiören är unik i sitt slag. Det breda treskeppiga långhusets nio kryssvalv uppbärs av fyra massiva pelare. Allt och alla kom inte med på bild. Jag uppskattar här det ”breda” som kallas för hallkyrka. Antagligen har de haft tyska förebilder.

Kvadermålning är vanligt i de gotländska kyrkorna. Tekniken går ut på att imitera murning med olikfärgat stenmaterial. Tidsmässigt kan jag berätta att tekniken förekom på Gotland från cirka 1230 till slutet av seklet. På 1300 talet förekom den inte. Den vanligaste färgkombinationen är grått-rött. En expert har delat in fyra olika typer av kvadermålning. Denna är typ 2, som innebär kvadermålning med enkla ornamentala tillsatser.

Altartavlan av trä är utförd av Johan Bartsch 1662 och målades året efter.

Predikstolen är från 1600-talet.

Dopfunten är också från 1600-talet.

Det finns ett Triumfkrucifix från 1100-taltet, som numera går att ses på Statens Historiska Museum. Om jag förstått det hela rätt så är ”reserven” från 1300-talet och det enda bevarade medeltida inventariet i Levide kyrka.

Ovanför altaret finns det för mig lite röriga målningar.

Men det fanns många andra kalkmålningar som tilltalade mig. Underst ser du den helige Kristoffer som bär Jesusbarnet över floden. En sådan bild fanns ofta väl synlig i medeltida kyrkor. Budskapet var att den som sett bilden under dagen var skyddad mot ond bråd död. Personligen vet jag hur viktigt det är att ha skyddsänglar. Utan dem hade jag inte suttit här och skrivit dessa ord. Jag hade inte ens hunnit börja skolan. Några episoder har jag berättat om i våra två kåseriböcker. Andra har ännu inte kommit på pränt. ❤

Tänkvärda ord:
”Vilken skada att erfarenheten kommer först vid den ålder då krafterna sinar.”
Eugène Delacroix

Breakfast in Lörgeudd

Publicerad den av
16

En av våra numera väldigt många favoritplatser är Kyllaj på norra öjn. Fiskeläget och hamnen ligger intill Valleviken. Tidigt på morgonen ställde vi ”Den lilla blå” på grusparkeringen vid hamnen. Jag tror han var nöjd både med utsikten och att slippa hoppa omkring som sist vi var här. Istället tog vi av cyklarna och lastade därefter proviant och kamerautrustning. Vädret var perfekt för en utflykt på två hjul.

Starten var en riktigt brant backe förbi några hus och ”vikutsikt”. Pulsen steg rejält. Sedan planade grusvägen ut, förutom hålorna som vi sicksackade mellan. 😉 Det var betydligt smartare att cykla än köra bil. Förra gången vågade vi aldrig vika av, köra in på någon ännu mindre brant väg eller stig. Skyltar slösas det inte om till alla smultronställen. Inte konstigt alls. Då skulle det snabbt uppstå trafikkaos.
Nu var vi bombsäkra på att hitta rätt till Lörgeudd. En stund stannade vi först vid en härlig utsikt över Valleviken. Förra gången när vi körde bil gjorde vi också stopp på detta ställe. Då hade precis två män, som sovit i ett tält, vaknat.

I rätt väder är det ofta magiskt att uppleva en tidig morgon. Se lugnet och hur allt stilla börjar vakna upp i naturen. Det doftar också på ett speciellt sätt vid den tidpunkten på dygnet. Friskt och orört.
Du ser stenmuren vid boden i Lörgeudd. Den minner om en historia från kalktiden när kalkladans murar omgärdade träbaracken längst ut på udden.

Stolparna i vattenbrynet skvallrar om ett större bryggbygge från den tiden.

Två ruiner av två kalkugnar finns kvar på halvön. Den äldre byggdes 1662 och var i bruk fram till början av 1700-talet. Den yngre och bäst bevarade ugnen uppfördes 1870 och användes under drygt 20 år.
Till vänster på bilden över denna text ser du inseglingsmärket Lörgebacke kummel.

Lite länger upp på en ”kulle”, till vänster om fotot, satt vi och åt frukost. Vi hade bra utsikt över båtar, fåglar, den stora ”grushögen” på Furillen och mycket mer. Som vanligt bröt vi upp när det var som bäst.

Det blev mer rörelse på tillbakavägen. En del skulle ut med båt. Andra motionerade på olika sätt. Vi satte på cyklarna bakom bilen och åkte vidare till nästa vik, Hideviken. Dumt nog var badkläderna inte med. Vad mycket som hinns med när turerna startar lite efter fem. Kanske var det halvsex den här gången. Sovmorgon. 😉

En morgongåva av rang

Publicerad den av
19

Vad göra om man vill imponera på sin svärfar? Jakob Dubbe växte upp under fattiga och enkla förhållanden. Tidigt visade det sig att Jakob hade näsa för goda affärer och i slutet av 1790-talet var han en av Gotlands rikaste män. Problemet var att han blev stormkär i Anna som var dotter till tullchefen Torsman i Visby. Annas pappa var inte imponerad av uppstickaren Jakob. Såg honom kanske som en dagslända. Ville absolut inte gifta bort Anna med Jakob.

Jakob var van att få som han ville. 1798 byggdes Gotlands första sommarhus, som en morgongåva till Anna. Hennes pappa blev troligen impad och veknade. Därmed fick Jakob sin Anna.

Barockhuset som i folkmun kallas för Annas Nöje är byggt i sten och är två och en halv våning högt. Det märkliga som säkert skulle imponera på människorna som bodde i Katthammarsvik var att huset är dubbelt så brett som långt.

I sovrummet finns vad som tros vara den första garderoben på Gotland. Även balkongen kan vara den första i sitt slag på ön. Köket gick i Carl Larsson anda. Det rymliga skafferiet i Annas nöje var supermodernt på den tiden.

Här har jag och Solveig förflyttat oss ut till bryggan i Katthammarsvik.

Orten blev strax före sekelskiftet en mycket eftertraktad semesterort på öjn. Välbeställda personer uppförde en rad sommarvillor i schweizerstil. Många av dem hade stora imponerande glasverandor. Extra fint skulle det vara i tävlingen av klass.

Så här såg naturen ut när vi var här på bryggan lördagen den 19 mars. Då när vi njöt av en uns av en kommande vår. Solen värmde våra vinterbleka kinder. ”Bosse & Solveigs nöje” kändes helt gratis.

Museet i Norderhamn

Publicerad den av
17

När damtrion i familjen var på Stora Karlsö i augusti passade de på att besöka detta museum i Norderhamn.

Jag funderade några sekunder på om det kunde röra sig om en matglad gråsparv och kanske en nertonad domherre. Sedan gick tankarna över till en havsörn och en kungsörn. Finns det någon expert bland besökarna så pip till via tangenterna.

Den fonden tycker jag är superläcker. Skulle troligen varit intressant att sitta där och lyssna på en god talare.

Stora Karlsö är vida känd för sina fågelberg på västra sidan. Det sägs att under våren och försommaren häckar här de flesta av öns cirka 16 000 par sillgrisslor. Både nämnda sillgrisslan och tordmulen lägger bara ett enda ägg. Föräldrarna är rättvisa och turas om att ruva. Sillgrisslans ägg har många mönster och skiftar i vitt och turkos. Äggen har spetsig form som passar perfekt vid stående ruvning.

Vill du se mer av utbudet får du någon gång ta en tur med båten från Klintehamn. Välj en solig vindstilla morgon. 🙂

De flesta av fynden som hittats på ön är i grottan Stora Förvar. Tänk att det var där de hittade Gotlands äldsta människoben, 9 500 år!
De flesta av fynden förvaras på Statens Historiska Museum i vår huvudstad. Men det finns även som du ser ovan föremål utställda på detta museum.
Imorgon ska jag visa ett helt annat ”nöje”. 😉