Några pusselbitar till är lagda

Jag noterade att jag använde rubriken ”Vi lägger pussel av…”, förra gången som jag skrev om Brucebo naturreservat, som ligger ca 4 km norr om Visby. På tal om pussel. Sista anteckningen jag har om antalet naturreservat på Gotland landar på 154 st. Svårlagt pussel. Jag uppskattar att de ökar till antalet både av givna skäl och privata åsikter om allas möjligheter (under ansvar).

Det här tredje inlägget om Brucebo handlar om ytan längst ner mot havet.

Vi skiljdes från ”Den lilla blå” ovanför klintkanten. Sedan bar det iväg nerför branta partier, som inte passar dem som har svårt för att gå. På ett par ställen finns ”trappor”.

Nyfikna kossor betraktade oss och förflyttade sig åt samma håll som vi.

Vi har varit här två gånger i sommar och båda gångerna har vi haft jättefint väder. Ena gången kanske det till och med var i varmaste laget.

Solveig träffade på en ”kusin” till sexfläckig bastardsvärmare som hon tidigare plåtat.

Strandängen längst ner är en halvö som heter Skansudd och är ett fågelskyddsområde mellan 15 mars till 15 juli. Vi fick inte gå på högra sidan av spången. Hela tiden såg eller hörde vi olika fågelarter. En av gångerna fikade vi vid ett bord i närheten.

En trollslända och en vårtbitare ville vara med i bloggen.

Över extra fuktiga områden finns nylagda spänger.

Här finns mycket att upptäcka och fästa ögonen på. Både på nära håll och längre ut på havet.

Här har jag zoomat in en bit. Men det är inte långt till ett av våra favoritställen – Själsö.
Igår satt vi utomhus och fikade på Själsö bageri. När vi var där för några veckor sedan, med ett par vänner, var det fullsatt vid borden och trångt på parkeringen. Den gången hade vi tur som faktiskt lyckades få både två p-platser och ett ledigt bord på baksidan. Igår var det betydligt lugnare och det fanns gott om bord att välja emellan. Det märks att sommaren går mot sitt slut…

De två länkarna till tidigare besök i just det här fina naturreservatet:

https://gotlanduppochner.com/2021/04/09/vi-lagger-pussel-av/

https://gotlanduppochner.com/2019/04/01/blasippan-ute-i-backarna-star/

En del av naturreservatet på Furilden

Norra delen av Furillen/Furilden är sedan 2009 ett skyddat naturreservat på 1,3 kvadratkilometer. Här skyddas växter och djur som är hotade att försvinna.

Det är en rik örtflora på strandängarna.

En gles tallskog växer ovanför strandängarna. Där finns också flera våtmarker. Vissa år häckar lärkfalk inne i skogen.

Fåglar som håller till här under året är bland annat rödbena, grågås, tofsvipa, storspov och skedand. Sedan vet jag inte om kor räknas in i gänget. 😉

Från fågeltornet hade vi utsikt över stranden vid Fitudden. Solen hade ingen lust att visa sig denna morgon. Men som tur var hade inte regnet det heller.

Eftersom vi hade med cyklar och packning vände vi här.

Vilken fin hårdpackad stig de gjort så rörelsehindrade kan få ta glädje av platsen. De når både en anpassad grillplats och fågeltornet med ramp.

Som svar på ”gammal skåpmat” i tidigare inlägg. Vi bjöd inte på frukost. Antagligen sov de gott i tältet.

Inte ens när vi kom tillbaka från andra cykel-etappen såg vi något livstecken från tältet.
Nu ska jag ta paus och fortsätta läsa i boken ”En främling knackar på din dörr”. Passar ”dubbelbra” med tanke på att Håkan Nesser är författaren och själv bor på Furillen.

Juni, juli, augusti

I söndags morse var det dags att fylla på tanken i ”Den lilla blå”. För vi vågar inte köra iväg långt bort på okänd mark när mätaren visar endast två ”sockerbitar” kvar. Efter tankningen fortsatte vi ner ett steg till. Vilken ovanlig syn. Blir lika förvånad varje säsong, vid den här tidpunkten på året.
Vi kunde plötsligt välja vilken parkeringsplats som helst utanför ringmuren. I vanliga fall cyklar vi ner till ”centrum” om vi inte ska hämta/köpa något stort. För på sommaren är inget som vanligt i Visby. Då kan det till och med vara svårt att hitta en plats för bilen bland alla hundratals p-platser utanför köpcentret. Samtidigt som det gäller att ha full koll på allt rörligt & rörigt mellan bilarna.

Det kändes nästan för ödsligt när vi närmade oss Österport. Skulle jag fått bestämma skulle det vara ”lagom” varje dag. Men nu var vi såklart extra tidiga.

”Jag sitter här en stund och blundar men jag ser ändå.”

”Jag räknar varje sjunde våg och…”

”Svävar i en guldträdgård.”

”Jag har suttit här ett tag. Sommarnatt blev sommardag.”
”För hela året har jag väntat på Juni, juli, augusti. För vindarna är varma då.”

”Gud var god när du blev till.”

Vi tog en sista titt mot domkyrkans torn innan vi tog oss an Smittens backe åt ”fel håll”. Men med en sommar med Sofia och härliga turer på öjn har mina ben blivit starka.

Fotnot:
Tack Per Gessle och Gyllene Tider för alla klassiker och minnen genom åren. ❤ Men mitt första minne i baksätet på en Opel Manta var inte av det ljusa slaget. Kassetten som Per skickat till HP spolades hela tiden tillbaka.
”Kom igen nu för sjutton Kove. Vi har bokat tennistid klockan två i Aletältet.”
”Det är lugnt. Bara lyssna en gång till.”
Snart kunde jag varje rad i ”Billy”, ”När alla vännerna gått hem” och de andra 2-3 låtarna. Bredvid föraren satt min lugne kompis och klasskamrat Staffan, som sedan bodde i kollektivet på Magnus Stenbocks väg. Alla dessa minnen…

Amiral – Vanessa atalanta

Det var på Stora Karlsö som damtrion i familjen stötte på denna dagfjäril med det vackra latinska namnet Vanessa atalanta. Amiral är lätt att känna igen och borde inte förväxlas med andra arter.

Arten är en migrant och tillhör egentligen en sydligare fauna nedanför alperna. Flyger arten inte söderut innan den första frostnatten kommer till Sverige dukar fjärilarna oftast direkt under.

Honorna lägger ägg på värdväxten brännässla i juli.

Du som har tillgång till fruktträdgård har säkert lagt märke till amiraler som formligen älskar skadad fallfrukt. Läste att de uppskattar även buddleja (syrenbuske), rudbeckior, blommande lusernfält och kärleksört.

Eldsjälen Willy Wöhler

Sonen med två W i sitt namn föddes i Schwerin i Tyskland 1848. Efter några år flyttade hans familj till Gotland. Redan i unga år gjorde Willy besök på Stora Karlsö. Pojken blev naturligtvis impad av klippor, grottor och ovanliga fåglar.

Det var bönder som ägde Stora Karlsö vid denna tiden. Det sorgliga var att de höll på med en kontinuerlig rovjakt på de vackra sillgrisslorna. Enligt Willy Wöhlers anteckningar från 1880 skulle det endast finnas ett tjugotal fågelpar kvar. Det var då han kom på sin geniala idé som i slutänden innebar att ett av världens äldsta naturskyddade område inrättades.

Vad gjorde Wöhler för att bryta den skenande spiralen? Antagligen var han duktig på mycket. Willy lyckades nämligen övertala tillräckligt många personer för att bilda ett aktiebolag. Bolaget skulle ägna sig åt att bedriva en förnuftig jakt som därmed skyddade öns naturliv. Det var så Karlsö Jagt- och Djurskyddsförenings Aktiebolag föddes. Ännu idag ägs och förvaltas ön av Karlsöklubben.

Wöhlers taktik var att aktieägarna erbjöds delta i harjakt på ön. Slutligen lyckades det nybildade bolaget att köpa upp nästan hela ön från bönderna. Därmed kunde de reglera jakt och bete.

Viken Hien med sina höga klippväggar är Stora Karlsös mest skyddade plats från den eviga blåsten. På den stora klippväggen finns en minnestavla av metall som är tillägnad eldsjälen Willy Wöhler. Det finns en inskription med texten ”Han bevarade åt kommande släkten Carlsö naturliv.” Hatten av för denna naturman. ❤ En sådan kontrast mot det jag läste i vår tidning i morse om den våg av förstörelse som flera medeltida kyrkor på norra öjn råkat ut för under sommaren. Så totalt onödigt. 😦

Fotnot:
Besöksguide STORA KARLSÖ var mig till hjälp vid bloggtexten. Jag kommenterar med en symbol på eventuella kommentarer. Min tid på de vakna timmarna räcker just nu inte riktigt till. Men jag hoppas det ska bli fint när/om jag blir klar. 😉

Aldrig varit tagen ur drift

Vi var kvar i Gotlands hittills enda kulturreservat, Norrbys i Väte. Det var fortfarande ”fri tid” innan vi bokat in oss för en visning i Boningshuset. Eftersom lammen låg precis innanför grinden valde vi att ta en omväg runt tunet.

Kvarnen är en av få bevarade vattenkvarnar på Gotland. Ända fram till 1980-talet maldes det för husbehov i kvarnen och än i dag används den ibland för att mala mjöl. Detta innebär att det är en av få kvarnar i Norden som aldrig varit ur drift. Imponerande.

Mellan 1915-16 utdikades Roma stormyr, vilket påverkade vattenflödet som flöt förbi Norrbys så mycket att kvarnen tvingades flyttas en bit. Dammen du ser på bilden är inte anlagd, utan naturlig. Under vårarna när vattnet står högt öppnas dammluckan och vattnet släpps ut i kanalen. När jag jämför med mina egna utsläppta fantasitankar blir det som en slags våt variant av kosläpp. Antagligen med färre publik.

Nu har vi kommit runt till andra sidan. Läste att maskineriet i Norrbys kvarn är från 1700-talet, medan mjölsikten är från början av 1900-talet. Sikten gav vitt mjöl till bakning medan restprodukten, kli, gavs till de tacksamma hönsen. Låt oss gå in en liten stund.

På kvarnens övervåning finns de två malstenarna. Den ena är en konststen som användes för att mala foder till de hungriga djuren. Den andra är av granit och där mals fortfarande mjöl till bakning.

En snabb titt på mobilklockan upplyste oss om att det började bli dags för samling utanför trappan till Boningshuset där syskonen Edvin, Martha och Erik Johansson levde sina dagar.

Grötlingbo ringväg

Många av våra planer föds inte i ett steg, eller i ett tramptag, för att vitsa till det.

I början av maj förra året hyrde vi en stuga i Borum vid västra kusten. Därifrån gjorde vi dagsutflykter. Ett stopp var vid Grötlingbo kyrka.

Denna ljuvliga, stilla och ljumma sommarmorgon var vi tillbaka här igen. Vi satt på en filt och åt frukost. Tittade på lammen i hagen, såg en räv slinka förbi. Lyssnade på morgonpigga fåglar. Njöt till fullo. Precis lagom varmt på filten. Sedan lämnade vi ”Den lilla blå” kvar på grusparkeringen och fortsatte istället på två hjul. Precis som vi planerat då vi åkt bil hit förra gången.

Det är fantastiskt när man tänker på att det gamla Gotländska vägnätet från medeltiden, då när kyrkorna utgjorde knutpunkterna, fortfarande används. ”Rötterna” finns kvar. Den här ringvägen som vi ville återse, trampande, uppkom just på medeltiden.

Genom ett projekt med namnet Kulturvägar upprustades denna ringväg, 2004, med extra medel från Vägverket och Länsstyrelsen. Namnet blev Grötlingbo ringväg.

OBS! Cyklisten är inte från medeltiden

Det första som jag njöt av är stenmurarna som på södra Gotland kallas vastar. Vad högtidligt det kändes att trampa omkring på sträckor som kanske även var en väg för nästan tusen år sedan. Det var så det nästan svindlade till framför ögonen.

Ibland var det djur som fick vår uppmärksamhet. Kalven på mittenbilden blev Solveigs favorit.

Noterade att det fanns ”bisysslor” av olika slag längs vägen.

Jag läste att bebyggelsen är från 1700-, 1800- och tidigt 1900-tal med få moderna tillskott.
Spännande kurvor med nya vyer blir jag aldrig för gammal för.

Det var trevligt förra året att åka här sakta med bilen, när möjligheten fanns. Men inget slår en repris på två hjul i behagligt väder. Bilderna är inte helt inlagda kronologiskt. Vi hade nerförsbacke från kyrkan tills vi vände. Konstigt nog var det inte jobbigt på hemvägen.
Vi gjorde även en avstickare till ett änge. I Grötlingbo ringväg ingår en sträcka på väg 142. Den droppade vi mer än gärna. Dessutom upptäckte vi nya vinklar och saker på tillbakavägen i morgonens bilfria värld. Ett fåtal morgonpigga motionärer och hundpromenerande hejade vi på.
Ett guldklimpsminne att tänka tillbaka på en ”regnapåtvärenblåsigruskig” novemberdag.

Ardrebo B&B och kafé

Till Ardrebo Kafé har vi varit på väg flera gånger. Men, så har det blivit ändrade planer och något annat utflyktsmål har trängt sig före i kön. En solig dag i somras kom vi äntligen iväg.

Jag är svag för dekorationer och detaljer, gärna med inslag av blommor. Gammalt och nytt i en perfekt matchning! Vackert och välkomnande!

Närproducerat och kravmärkt, i möjligaste mån, och att allt är bakat på plats – det är också sådant som jag gillar. Här finns både nyttigheter och godsaker som kanske inte är så nyttiga men alltigenom goda…

Efter att ha valt fikabröd blev det dags för nästa val – Vilka kaffekoppar ska vi välja? Jag hävdar att kaffet smakar olika beroende på valet av kopp och föredrar tunna koppar framför tjocka muggar. Helst så tunna och vida koppar att kaffet svalnar av snabbt. Bosse tycker tvärtom.
Jag tänkte tillbaka på åren med Lidéns Samlingsmuseum då vi visade upp min mammas kaffekoppssamling, 3333 olika kaffekoppar. Så många besökare som gick runt på museet och letade efter ”sin” kopp. Jag hoppas att de hann med att se några andra också längs vägen. Det är något visst med att känna igen och bli nostalgisk. Nu blev jag precis likadan när jag skulle välja ut en kopp att dricka ur.

Bosse passade på att fotografera några olika rum eftersom jag tog god tid på mig.
Nu efteråt läser jag på Ardrebos hemsida att den personliga upplevelsen är viktig för Johan och Annalena (ägarna) och att de inspirerats av det tidiga 1900-talet. Visst är det fint!

Ser på Facebook att det hänt mycket i, på och runt huset under detta år. Ny glasveranda, större kök och fler sittplatser både ute och inne m.m. På verandan hade jag gärna suttit, men insåg att det nog skulle vara skönare med en lite mer skuggig plats i trädgården.

Marängtårtan serverades på en assiett som genast fick mig att tänka på mamma. Mina föräldrar hade en likadan kaffeservis med mormorsrosor. Så vad valde jag då för kopp?
Jo, eftersom jag blev som en museibesökare så letade jag upp ”min” kopp. Fick en sådan här kaffeservis av mina föräldrar när jag fyllde 20. Dubbel nostalgi. (Vi har servisen kvar i ett skåp, men använder den nästan aldrig numera.) Koppen är varken särskilt tunn eller vid, men kaffet smakar gott i den 🙂

På väg ut upptäckte jag fler fina detaljer.

Minns att jag läste om caféet när jag läste Marianne Cederwalls böcker. Kommer inte ihåg om det nämndes i en av dem eller i flera, men gissar att det är i denna titel som det förekommer mest.

För den som vill fortsätta att dricka gott kaffe hemma finns möjlighet att köpa med sig ”Ardrebokaffe”.
När kaffet var urdrucket och tårtan uppäten fortsatte vi vår utflykt mot en av de kyrkor som fanns kvar på listan. Då var det många dagar kvar på min sommarledighet. Det är det inte längre. Jag tar t.o.m. jobbat en hel vecka! Men så är det, Allting har sin tid!

Säg det som inte finns!

I Dalhem socken ligger detta privata lanthandelsmuseum. Huset byggdes 1904 och affärsverksamhet pågick här till året ABBA vann i Brighton. (1974)
I december 1986 blev ”huset” byggnadsminne.

”Pettson i Dunbodi”, Per-Ove Pettersson driver Dunbodi Lanthandelsmuseum. Han berättade härliga anekdoter för oss och mycket annat trevligt. Eftersom vi jobbat i liknande bransch hade vi en del gemensamt att ventilera.

Skönhetsmedel
Flaskor med olika innehåll och för olika behov.
Hushållsvågar och plåtburkar

Det blev en hel del O´boy i min barndom. Jag kan sakna nummerskivan. Det var kul att snitsa till handrörelsen. Kompisarna till mig missade den leken, med tanke på att vårt nummer började med fyra stycken ettor. Minns du ditt första telefonnummer?

För små och stora pojkar och en och annan tuff tjej

Aha! Det var alltså det här som startade upp pandemin. Jag lär så länge jag lever. 😉

På tal om farligheter med hälsan. Visst var det väl så att JELL-O innehöll för mycket av något farligt färgämne och i en hast togs bort från hyllorna? När jag bodde en månad i Eastbourne fick jag möjlighet ta upp efterrättstraditionen igen.
Jag har google-lov denna veckan. Riktigt skönt och hälsosamt på sitt sätt.

Ett klassiskt varumärke

Det var trevligt att få resa en stund i nostalgins alla rum. I Dunbodi fanns mycket vi kände igen från vår egen, våra föräldrars och morföräldrars tid.
En brant trappa ledde upp till vindsvåningen. Det märktes att ”Pettson i Dunbodi” gjort den förflyttningen några gånger tidigare genom åren. Jag blev impad av hans snabbhet i en jämförelse med min egen ”livrem och hängslen resa i snigelfart”.
Just ni sitter jag och försöker komma ihåg vilken färg som min trehjuling hade. Från den svävande tanken är det läge att knyta ihop säcken och berätta att vi har kvar Solveigs trehjuling. Den hänger inte i ett rumstak, utan står på vår balkong med vackra blommor på flaket.

84. När kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

När, som är en kustsocken, hade ett försvar mot fiender i sitt kyrktorn. Du kan se en inlastningslucka med skottgluggar på ömse sidor.
Tornet byggdes i mitten av 1200-talet.

Visst är det mycket gemytligare med vallmo än vallgravar? ❤
Långhus och kor i unggotisk stil uppfördes en bit in på 1300-talet.

Kyrkans portar är rikt ornamentprydda.

Vad bra att Solveig hittade möjligheten att ta sig uppför trappan till läktaren och därmed få en mer intressant vy.

Visbysnickaren Jochim Sterling gjorde predikstolen 1687, som målades två år senare av Johan Bartsch.

Triumfkrucifixet med ringkors är från 1400-talet.

Detaljbild med Adam & Eva, från altaruppsatsen från 1700-talet.

Samtliga fönster är ursprungliga och har inte förstorats i sen tid vilket ska vara mycket ovanligt i de gotländska kyrkorna.

En väl bevarad dopfunt av sandsten av Hegwald-gruppen. Relieferna på cuppan visar scener ur Kristi barndomshistoria.

Vackert votivskepp

Bänkinredningen är från 1600-talet. Dörrarna har målade porträtt av figurer i tidstypiska karolinska högreståndsdräkter.

Tänkvärda ord:
”Ett av de äldsta mänskliga behoven är att ha någon som undrar var man är när man inte kommer hem på kvällen.”
Margaret Mead