Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
I bakgrunden syns Boge kyrka som har siffra 37 i kategorin Medeltida kyrkor. Den gången för två år sedan var vi på väg hem från Slite och gjorde en kort avstickare till kyrkan. Nu tänkte vi premiäråka den mindre vägen mellan väg 147 och 148. Hela fyra stopp ämnade vi stanna till vid, på den under en mil ”långa sträckan”. Det var som att komma in i en ny värld när vi rattade ner mot parkeringen. Under de cirka tvåhundrafemtio meterna mot målet gick vi ner i varv och tog in behagliga intryck.
På medeltiden var det gott om olika slags kvarnar på Gotland. Vid mitten av 1600-talet fanns det 134 förtecknade kvarnar på ön, hundratalet var vattenkvarnar. Av väderkvarnarna fanns de flesta på Sudret. (längst ner på ön) Men i samband med myrdikningarna under 1800-talet försvann den viktiga ingrediensen, som stavas V-A-T-T-E-N.
Nu finns det endast två vattenkvarnar kvar på Gotland som är brukbara. Aner vattenkvarn vid Boge, som byggdes i slutet av 1800-talet, är en av dem. Kvarnen byggdes i resvirke och bulteknik. Den har faltak och är två våningar hög. En guldstjärna till hembygdsföreningen ❤ vars insatser räddade kvar kvarnen, dammarna och vallarna vid Aner. Om vattentillgången är tillräcklig i dammen brukas kvarnen vid två tillfällen om året.
Hjulet som driver kvarnen är ungefär 6 meter i diameter. En tjusig koppling, av en slump, till hästkrafter. 😉
Vad trevligt att dörren var öppen till detta museum. Välkommen in kära bloggbesökare.
I kvarnhuset finns dubbla kvarnstenspar.
Jag stod en stund och försökte tänka mig in hur det skulle varit att besöka kvarnen under dess ”glansdagar”. Insåg att ljudet säkert hördes långt innan kvarnen syntes. Jag hade därefter antagligen noterat bruset av strömmen. När jag öppnat dörren borde bullret varit rent öronbedövande. Gick det att föra en dialog? Såg man något genom den vita dimman? Hur var det att ta sig uppför trappan? Här någonstans började jag tänka på en scen från svartvita Kullamannen och steg för steg började ett bokmanus ta form i min halländska hjärna. Eller snarare en scen till ett manus, som ligger och vilar i en malpåse. Fortsättningen till Mina fotsteg i ditt hjärta. För jag hade flera hemliga skäl till att jag ville bo på Gotland. 😉 (Inga fler kommentarer om ämnet)
Numera är platsen privat. Vilken ynnest det är att vi 2021 har möjlighet att få ta del av historien. Få en inblick i vardagen förr. Då de flesta gårdarna var självhushåll och det ofta fanns en kvarn på tomten, där det maldes under vår och höst. Om vattenflödet samarbetade med människorna.
De här två söta hästarna var säkert mer nyfikna på vårt fika än oss. Jag ger högsta poäng till fikaplatsen, när det gäller väder, vyer, godsaker och sällskap. Just nu hade jag inte velat sitta där. För det regnar i Visby idag.
Vi hade med cyklarna när vi bodde i Borum. De fick dock vakta stugan när vi åkte iväg med bilen. Men på hemmaplan var de guld värda när vi utforskade miljön omkring. Ibland hittade de genvägar som ”Den lilla blå” inte kommit på själv. Eller om det var bilföraren och kartläsaren som inte vågade chansa.
Vid vissa sandpartier ledde vi cyklarna. Ändå var det betydligt lättare än när den första tvåhjulingen såg dagens ljus, 1791. För ”célérifère” som den franske greven döpte den till saknade organ för styrning och framdrivning.
Vi utforskade möjligheterna att ta oss ner en bit mot havet med en förhoppning om att vi skulle kunna ta oss gående till…
… fiskeläget som jag zoomade in. Tyvärr fanns det ingen ”led” mellan tomterna och Ugnens fågelskyddsområde som vi kunde ta oss runt. Alltså måste det finnas en liten smal grusväg dit, som inte startade vid huvudvägen. Synd att vi inte är experter på fågelarter. Hade vår vän Anne i Australien varit med så kunde vi fått en lektion i ämnet. Däremot har jag läst mig till att de vid en inventering upptäckte ett 40-tal arter som häckade inom området. En närbild på varje art hade gjort sig bra i en egen bloggkategori. 🙂
Vilken tur att de lättat på restriktionerna. För 1869 måste man ha en sorts körkort på cykel i New York. Det var lika tufft i Paris under samma tid. I Tyskland räckte det med att man hade ett körkort för att cykla på landet. Men ibland tänker jag elaka tankar 2021 när jag möter cyklister i alla åldrar, som tycks tro att de bor på Cypern. 😉
Här hade vi nått stranden i Kvarnåkershamn. Det var då vi insåg att det gick fortare att cykla än köra bil hit. För dagen innan när vi rullat dit på fyra hjul var det upp och ner, upp och ner, till väg 140 som vi kört. På en viss ”vattenarea” var det ständigt gott om svanar.
Tack för att du tog dig tid att besöka gotlanduppochner. ❤ Igår blev jag extra glad när jag hade en kommentar att granska/godkänna till ett inlägg förra året. Nyfiken som jag kan vara ägnade jag en kvällsstund åt att forska vidare om uppgifterna som jag fick. Vad spännande och intressant. Vilka levnadsöden. Vilken släkthistoria. 😀
Sveriges bäst bevarade bondgård och en av Nordens bäst bevarade ligger på Sudret. Förr var här små åkrar, ängen och betesmarker på den platta ytan. Delar av Ladugårdslängan, som är byggd i olika etapper, är från 1200-talet.
Kattlunds museigård ligger i Grötlingbo socken. I hela tre väderstreck är det härifrån nära till havet.
Jag hade kvällen innan fått min första dos, så vi var inte där för att gå på museum. Istället tänkte vi ta med oss den köpta lunchen. Eftersom vi var dagens första besökare passade vi på att…
… gå in i butiken och köpa med några saker hem.
Det har bott människor här från slutet av 1200-talet och fram till 1912. Troligtvis inte samma personer. 😉 1294 drev Johannes Catlond handel med England. Domaren i Eke ting, Botulf Kattlund, ägde gården i början av 1400-talet. Fram till 1600-talet gick både domarämbetet och bostaden i arv genom flera generationer.
Under nästa århundrade delades gården upp i flera delar. I slutet av 1700-talet bodde sex familjer i fastigheterna på Kattlunds.
Den sista som ägde och bodde här var Jacob Rosendahl. 1912 sålde han gården till en amanuens vid Nordiska museet. Strax därefter förvärvades den av föreningen Gotlands fornvänner. Föreningen är fortfarande ägare 2021 och har sommaröppet för besökare. Har du vägarna förbi så passa på…
En orörlig grabb följde varje steg som jag tog. Första stunden trodde jag han var levande. Sedan tänkte jag både om och till. 😉 Insåg att han var mer fokuserad på blommor än på en gubbe som sprang omkring och…
Mums för den goda kycklingfilén och det andra som följde med oss till en närliggande plats på öjn.
Botaniska trädgården i Visby, även kallad ”Botan” är utnämnd, av oss, till en av Visbys vackraste och trevligaste platser. Återigen kommer vi att besöka ”Botan” en gång i månaden – den här gången med ett macro.
Det är svårt, att med ord, beskriva den känsla jag får när jag öppnar grinden och går in i Botaniska trädgården. Det är som att allt stannar till – och bara känns helt rätt.
Det är Pingstdagen 2021, många Visby-bor sover fortfarande och jag vandrar, nästan helt ensam, runt i ett paradis fyllt av grönska, färgsprakande blommor och fågelsång.
Det är tulpanernas tid och pionernas…
Nostalgi… Visste inte att det fanns så många olika sorters pioner. ”Hemma” i mina föräldrars trädgård hade vi tre olika vill jag minnas. Ändå hittar jag ingen av dem idag. Läser däremot på skyltarna och hittar korallpion, sidenpion och så min favorit – dillpion… Det är lätt att förstå varför den fått sitt namn…
Hela Botan är som en stor palett av färger…
…och former.
Var och en med sin egen ”karisma”.
Men även om min ”inre klocka” stannat till för en stund så vet jag att det är dags att avrunda besöket för den här gången.
Men, gräslöken bara måste få vara med…
… och ett par knoppar.
Avslutar med tulpanträdets löv (när ska jag få se detta träd i blomning?) Nu återstår det svåraste, att leta upp Bosse som är ute och vandrar med den andra kameran… Han kan vara var som helst…
Vi hade tidigt på morgonen tagit exteriörfoton på Silte kyrka. Sedan blev det tvärstopp. Orsaken var att vi var mer morgonpigga än kyrkvaktmästaren. Istället såg vi av en slump ett prästänge längs en mysig väg.
Solveig sjönk ner på knä och fotade gullvivor och Sankt Pers nycklar. Själv försvann jag iväg, med fel skor på fötterna, på egna äventyr.
Min älskade fru brukar minsann veta hur en slipsten ska dras. 😉
Jag har alltid haft svårt för att motstå spännande svängar i naturen. Vill veta vad som finns bakom krönet. Solveig har mer än en gång sagt att hon borde ha mig i ett koppel. Här var hennes räddning att det blev geggigt under mina lågskor och jag vände tillbaka.
Vi insåg förra året att Sankt Pers nycklar är en av Gotlands allra vanligaste orkidéer. Den verkar trivas överallt. Igår när vi var på en tur norr ut såg jag den flera gånger vid vägkanten. Överlag måste jag säga att det ofta är väldigt vackert längs vägdikena. Bäst är det att vara passagerare. Då kan blicken stanna kvar ”lite” längre. 😉
En bandtun omger änget på tre sidor. Det hävdade änget ägs av Havdhems församling och sköts av Silte Bygdegårdsförening. Hälsans stig heter stigen som jag gick en bit av. Vid ängsboden fanns grill, bord och bänkar som alla får nyttja. Hoppas alla tackar med att ta med sig sitt ”skräp” hem och sköter sig som gäster alltid borde göra.
Vi körde ner mot Nisseviken och vek vänster på en ”sommarstugväg”. När grusvägen tog slut var det inte svårt att välja höger – ner mot havet. Målet var att fika vid ett av Gotlands nästan 200 fiskelägen.
Numera heter fiskeläget Grundården. Men i äldre folkmunnar kallas det för Grunnar, Västergrunn och Grundårdi.
Det finns en lång pir som förvaltas av den ideella föreningen Grundeårdens hamnförening. Jag läste att det är viktigt att hålla enslinjen och att gå nära pirnocken för det finns ett grund i pirens förlängning. Det där var ”grekiska” för mig som kom med bil. 🙂 På medeltiden jagade man säl på Näsudden.
Vilken flax vi hade. Det såg ut att dra ihop sig till ösregn. Istället kom solen på ett lagom långt besök och vi hann fika och njuta vid ett bord. Solveig hann dessutom ”macra” Sankt Pers Nycklar.
Hela Näsudden är ett flackt och öppet landskap som på hösten drar till sig mängder av flyttfåglar. Perfekt plats för att bygga upp en vindkraftspark. Kanske inte så snyggt för ögat. Men bra för framtiden. Här har jag zoomat in en ensam fiskestuga. Det kan röra sig om Bodudd som endast har en strandbod.
Härligt att kunna gå direkt ut från stugan och uppleva en magisk solnedgång. Visst var den lika fin från ett av de flera fönsterna på de två våningarna, men att ta in intryck via de andra sinnena förstärker upplevelsen. Livet känns enkelt och värdefullt.
Det var premiär för oss att se solen gå ner bakom Stora Karlsö. Någon timme tidigare trodde vi inte det var möjligt att det skulle kunna ske, med tanke på att solen befann sig en bra bit söder om ön.
Nästa kväll gick jag ut ensam. Nu var det andra förutsättningar. Ändå njöt jag av en annan variant av solnedgång. Kameran fick mest vila på bröstet. Den trodde antagligen att mitt högra pekfinger var sjuk eller inte var med ut. 😉
Jag såg klart hela himmelsförloppet innan jag gick in till Solveig för att uppleva hur en Bagge kom fram under masken. (Anders Bagge i programmet Masked Singer) Bloggrubriken är en redovisning över hur många i Familjen Lidén som tittade på solnedgången under de tre möjligheterna. Sista kvällen blev det ingen synlig solnedgång. Konstigt nog kom det inget regn på kvällen. Kanske en skvätt på natten. Själva var vi supernöjda med upplevelsen under premiärkvällen. ❤
I denna kategori hamnar människor som betytt något för Gotland inklusive Fårö.
Hela nio yrkestitlar skulle Tyra Lundgren kunnat sätta upp på sitt visitkort; målare, tecknare, keramiker, skulptör, glaskonstnär, textilformgivare, grafiker, konstkritiker och författare. Tyra var med andra ord en allkonstnär av rang. Det enda jag kände till om Tyra innan vi flyttade till Gotland var hennes insatser på Rörstrand, Gustafsberg och Arabia. Jag hade exempelvis för besökare på Lidéns Samlingsmuseum berättat om hur hon och Einar Forseth dekorerade tjusiga kaffeserviser för Rörstrand på 1920-talet. Jag kände också till hennes samarbete med Märta Måås-Fjetterström i Båstad. (9 km från vårt museum/bostad) Men vad hade Tyra Lundgren med Gotland att göra?
Låt mig backa tiden och ge dig läsare en bakgrund och axplock om denna mångsidiga kvinna. En stor fördel för eftervärlden var att Tyra förde dagboksanteckningar från 1910 till 1970-talet. ”Jag gick upp mycket sent ty jag hade varit på dans hos von Kochs föregående kväll. På förmiddagen var jag ute i Svalnässkogen och gick. Jag hade ritbok med mig och ritade av skogen på flera ställen.” (Februari 1910) Tyra föddes i Stockholm 9 januari 1897, som tredje barnet i en barnaskara om sex barn. Hennes pappa hade som 18-åring flyttat från Visby till Stockholm för att studera. Johan Lundgren blev veterinärprofessor och forskare. I början av 1900-talet flyttade familjen in i en nybyggd villa i det nya bostadsområdet Djursholm, där de sedan hade hushållerskor och barnflickor. Tidigt kom Tyra i kontakt med konst och teater. Hon gick i fina skolor och hade Elsa Beskow och Alice Tegner som lärare. Teckning var det som Tyra kom att älska mest. Hennes första utlandsresa gick till Tyskland 1914, tillsammans med sin pappa. Då Johan reste hem stannade Tyra kvar i Berlin. Men hennes resa måste avbrytas när första världskriget bröt ut. Det var spännande att läsa att hon samma år levererade hemliga krigspolitiska dokument mellan Sverige och Finland. Tyra flyttade till Rom 1927 för att måla. Under många år cirkulerade hon mellan olika boställen, utrikesländer och arbetsuppgifter. Samtidigt fick hon fina tjänster i Sverige. Ex. konstnärlig ledare för Arabia inför den berömda Stockholmsutställningen 1930. Tyra frilansade på omtalade porslinsfabriken Sèvres utanför Paris och hade utställningar runt om i världen. Basen var hela tiden Paris. Sedan blev det en repris. Under en kortare resa till Sverige bröt andra världskriget ut och hon kunde inte återvända till sitt älskade Frankrike.
När jag läste om hennes pappas flytt förstår jag att Tyra redan i sin barndom fick uppleva Gotlandssomrar hos sin farmor och farfar och annan släkt. Gotland kom ständigt att vara en viktig plats för henne, inte minst för naturupplevelserna. Tyra besökte ofta Sveriges största ö. ”Det är aldrig min ras eller familj jag längtar efter ute. Kallelseropet kommer alltid från jorden.” (Dagboksanteckning från 1931.)
Till slut blev längtan till Gotland för stark. Tyra beslutade sig 1949 för att köpa gården Bredkvie i Fide socken på Storsudret. Där levde hon tillsammans med vännen textilkonstnären Margit Graffman, som skötte hushållet. Mest var Tyra där på sommaren efter hektiska perioder i ateljén i Stockholm eller utomlands. Här kunde hon landa och uppleva ett lugn och arbetsro. Det fanns tid för att utveckla intresset för natur, blommor och växter. Det speciella ljuset påminde henne om medelhavsljuset i Frankrike och Italien. Hon fick med tiden ett stort umgänge på ön. Grannarna beskrev henne som generös och godhjärtat, men också med ett häftigt humör.
Tyra dog i Stockholm och begravningsakten hölls i Engelbrektskyrkan. Men hennes grav finns på Fide kyrkogård. En relief av hennes egen hand pryder gravstenen. Motivet är vita kallor mot en mörkblå bakgrund. Materialet är gotländsk kalksten.
För några dagar sedan lånade jag en bok från 1961 med titeln ”Fagert i Fide” och underrubriken: Årstiderna på en gammal gotlandsgård. Författare är Tyra Lundgren. Boken är tillägnad ”Till min gotlandsfödde faders minne.” Det var så trivsamt att få ta del av hennes lågmälda och jordnära dagbokstexter, som stundtals fick mig att bli tårögd. Vilken hyllning till en av de minsta socknarna på Storsudret. Hennes mål var att försöka dela med sig av den kärlek hon kommit att hysa för den förtrollande ön. ”Gotland är värt att älska, inte bara som ett soligt semesterparadis”. Jag fick läsa om ekorrar i starholken, den personliga skatan Jakob som delade ateljé med Tyra, gårdskatten Dusen, lille rasduvan Columbus och kajorna Josef och Suzanna. ”Det är inte svårt att skaffa sig fågelsällskap, inte heller att sköta en fågel. Konsten är att bli av med dem.” (Josef hamnade efter Gotlandssommaren på Skansen.) Jag blev fascinerad av att läsa att den gamla gården Bredqvie, som den stavades då, hade ett eget änge med sexton vilda orkidéer, alla bokförda av experter. Intressant att läsa om hur högtider, som bröllop, firades i grannbygden. Påminde mig om tävlingar om stort, större och flest. Dessutom tänkte jag på en av de sista Maria Wern böckerna.
Tack i efterhand Tyra Lundgren för ”Fagert i Fide”, som jag läste med alla mina sinnen vidöppna. Sextio år efter du gav ut boken. ❤
Vid sin bortgång donerade Tyra Lundgren en stor del av sin konstnärliga kvarlåtenskap till Gotlands Fornvänner, med önskemålet att det skulle bli en bas för ett modernt konstmuseum på ön.
Fotot: I denna kategori har jag bestämt mig för att kommentera med en symbol. Tack för att du läst ända hit ner. Detta var årets hundrade blogginlägg. Nästa inlägg handlar om möjligheten att kunna få uppleva en solnedgång, någon av tre majkvällar i Borum. Tror du vi fick det?
Tidigt på morgonen anlände vi till Fide prästänge efter att ha haft ett ärende till kyrkogården en bit ifrån. Det var fuktigt på marken så jag bytte snabbt om till mina gore tex skor.
Detta ska vara ett av öns finaste lövskogsområden. Vad synd att vi inte besökte platsen när vi bodde i Fidenäs för två år sedan. Sommartid växer det ett stort antal orkidéer i prästänget under ekars och askars kronor. Kombinationen av lövlund, skog och änge gör att platsen är ett paradis för fladdermöss och halsbandsflugsnapparna. I hela trettiofem år bedrevs det här världsledande fågelforskning.
Solveig såg jag lite överallt under min promenad i det rofyllda morgonänget. En maskros, en vitsippa och en skogsviol fick bli macro-bidragen från änget.
Däremot varken såg eller hörde jag några fåglar.
Bild med djup. Är det hasselbuske tro?
Om du letar fram en ”karta” kan du se var Fide ligger. Här är den smalaste landytan på Gotland. Det är en stark känsla att kunna se havet både mot västerhavet och österhavet mot Baltikum.
Avslutar blogginlägget med förgätmigej som växte i närheten av ”Den lilla blå”. Vi borde återvända till Fide Prästänge i juni. I år är växtligheten klart senare än förra säsongen.
Vi var på väg ner mot ett fiskeläge, när vi på den smala grusvägen såg ett fornminne av god höjd. Möjligtvis fanns det en liten plats för det moderna fordonet på fyra hjul. Därför bestämde vi oss för att stanna till där på tillbakavägen.
Den enda platsen var ledig.
Snoder stenröse är ett bronsåldersröse som mäter 3 meter på höjden och är 26 meter i diameter och närmar sig 4000 år. Finns det stentårta tro. 😉
Den döper jag till ”Lutande stenen i Snoder”.
Ensam är stark. Grönt i grått. Vilken bildtext är bäst av de två alternativen?
Det behövdes inte vara Einstein för att inse att den smala grusvägen som vi åkte på gick igenom ett rikt och stort gravfält. Det fanns exempelvis plundrade gravar en bit in på det öppna ”fältet”. Vi lämnade Bronsåldern bakom oss och svängde höger ner mot havet och stuga nummer 1. Själv undrade jag om det skulle bli en vacker solnedgång om ett par timmar. Vad synd att vi inte har tillgång till den stugan året runt. Då kunde vi hyrt ut ”Lillstugan” till fågelskådare och sportfiskare. Skönt att det än så länge är gratis att dagdrömma och fantisera. Annars skulle jag haft miljontals skulder genom åren. Det hade inte varit så stenkul. 😉
bornholmuppochner & gotlanduppochner 