Kategoriarkiv: Sudret och Storsudret

Kan det vara en Gotlandshumla, eller?

Publicerad den av
20

Det blommade i blått, en mix av oxtunga och blåeld, strax utanför ”vår” stuga på Holmhällar. Det surrade och kvittrade runtom oss när vi slog oss ner utanför dörren till stugan..
När jag tittade lite närmare in i det blå såg jag en humla som jag inte fotograferat förut. Googlade (förstås) och fick upp bilder på bl.a. gotlandshumla.

Nu när jag läser på lite mer och jämför bilder från olika sidor så blir jag ungefär lika förvirrad som när Bosse och jag försöker reda ut vilken slags orkidé det är som vi hittat. Även vissa sippor har gett oss huvudbry tidigare i våra inlägg… Att jag dessutom fotograferade vid två olika tillfällen innebär att det kanske inte ens är samma art på bilderna..
Hm! Hur som helst, om det är en Gotlandshumla jag fångat på bild så har den ett fint latinskt namn: Bombus pascuorum gotlandicus!

Humlan hade bråttom… Inte undra på det. På en sida från Världsnaturfonden, WWF, läser jag att en enda humla kan besöka 2000 blommor på en timme! ”Min” humla jobbade stenhårt på att förbättra den statistiken. Inte brydde den sig om att jag satt där med kameran och försökte få till en skaplig skärpa.

Vilken fantastisk tur att humlan, dess släktingar och alla andra pollinatörer jobbar så hårt. Hur skulle det annars gå med alla växter som behöver pollineras. Tänk alla frukter och bär som är beroende av en pollinatör. Utan pollinatörer skulle en tredjedel av varorna i mataffären inte finnas på plats. Jag läser vidare på WWF´s sida att det finns forskare som räknat ut att det skulle kosta 2000 miljarder kronor om vi skulle pollinera alla grödor med tama bin eller för hand. En återkommande kostnad som ”naturen” bjuder oss på, alldeles gratis.

Vingarna är som små konstverk och humlans päls ser alldeles mjuk ut. Men, jag vågade inte känna efter om den verkligen var det…

Numera finns det förstås en hel del att läsa även om det här med gamla beräkningar om humlans flygförmåga – förhållandet mellan vingarnas och kroppens storlek.
Enligt WWF (igen) så kan humlor flyga alldeles utmärkt. De klarar stark vind och kan komma upp i 54 km/h.

Måste bara få avsluta med Lennart Hellsings underbara dikt:

HUMLAN
Humlan kan inte flyga
för vingarna är för små.
Den struntar i allt vad man säger
och flyger ändå.

Säg mig du lilla humla
hur går den där flykten till?
Men humlan den brumlar och mumlar:
Man kan allt man vill.
(Lennart Hellsing)

Bilder och text, förutom dikten, Solveig Lidén

Lika gott den här gången!

Publicerad den av
6

Från vår hyrda stuga ”Burgen” hade vi nära till naturreservat med vidsträckt raukfält, gammalt fiskeläge, härlig havskust och berömda Pensionat Holmhallar. På fem minuter nådde vi till menytavlan, från stugan. Personligen hade jag längtat efter att återigen få smaka på Rödspätta med remouladsås.

Det var i början av 1970-talet som man började med á la carteservering mellan 12:00-15:30. Snabbt blev det en succé. Jag har genom åren läst om köerna som uppstod vissa högsommardagar. För att inte hamna i en kö, bakom en busslast med glada hungriga resenärer, gäller det att ligga ett steg före… därför var vi däruppe i god tid. Vi gick runt på området och jag höll samtidigt ett getöga mot grusparkeringen. När en stor turistbuss rullade in kvart i tolv kommenderade jag Solveig mot luckan och själv la jag rabarber på ett bord.

Det visade sig vara falskt alarm. Busschauffören inväntade ett stort sällskap som vandrat runt i naturreservatet.

Luckan öppnades prick tolv och Solveig beställde denna första dag två halva portioner rödspätta. Sedan satt hon vid bordet en kort stund innan en man genom ett fönster ropade ”LIDÈN”.

Jag som inte har något problem med att äta samma slags supergoda mat flera gånger höll mig till rödspätta under vår vistelse. Solveig ”varierade” och testade fläskfilé. Hon tyckte att den rätten var minst lika god. Ingen av oss vågade pröva lammsmäcka (malet lammkött). Full pott fick maten även detta år. Tusen tack. ❤

2019 fick jag en pratstund med ”Calle på Panget”. Den här gången var det Solveig som bytte några ord med legendaren när hon checkade ut. Men vi hejade på varandra på andra sätt under vår härliga vistelse i ”Burgen”. Calles föräldrar måste varit megastolta över sin son som tog över stafettpinnen. Föräldrarna startade upp det hela 1949. Först tillsammans med ett annat par. Calle har jobbat på panget alla somrar sedan 1966. Då var han en tonåring med vit skjorta och fluga. Nu är han en vital man med samma klädsamma klädsel. Jag hoppas smultronstället får finnas kvar i flera generationer till.

Kvarnar på Storsudret

Publicerad den av
16

Det tog inte lång tid för oss att hitta tio kvarnar på Storsudret till kategorin ”De tio utvalda”. De stod ensamma, tillsammans med en kompis och till och med i en trio. Färgen skiftade. Vissa var sammanbyggda med hus. Andra var vinglösa. Väderkvarnar har alltid varit mest förekommande på södra Gotland. På femtiotalet började de första att byggas om till sommarstugor. Vilket rabalder det blev i vissa kretsar.

Du får ha en trevlig junitorsdag. Imorgon är det exakt sex månader kvar till Julafton. 😉 Vi tänkte börja tidigt på Midsommarafton med att ta ut ”Den lilla blå” och våra cyklar på nya äventyr. Det ska visst bli tropisk värme i de trakterna.

Before Sunrise

Publicerad den av
14

När jag ska vakna inför något spännande har jag nästan aldrig behövt vänta på att någon form av timer ska väcka mig. Istället vädrar min inre klocka äventyr och väcker mig varsamt.

Mamman och hennes gulliga små dunbollar blev störda av knäppandet från kameran.

Vi hade inte cyklat iväg från ”vår” stuga, Burgen i Holmhällar, vid fyratiden på natten för att studera fåglarnas liv.
När jag studerar bilderna i detta blogginlägg kan jag inte låta bli att le, när jag för skojs skull räknar bilder med fåglar och/eller soluppgång på.

Under flera år var jag inte helt säker på de engelska orden för soluppgång respektive solnedgång. Om någon frågade mig hade jag ändå femtio procents chans att svara rätt. Matematik när den är som bäst. 😉
En mörk höstkväll blev jag kär i en film av Richard Linklater med Jesse och Celine.
”Before Sunrise” med Ethan Hawke och Julie Delpy är den enda film som jag direkt sett om en gång till. Uppföljaren ”Before Sunset” höll också samma höga klass. Nu kan jag hålla ordning på orden ❤

Det blev inte den vackraste soluppgång vi upplevt. Men vi hade det mysigt och förhoppningsvis fick du också ut något positivt av bloggbesöket. ❤

Från stress till ro

Publicerad den av
18

Det är något visst med min kamera med macroobjektivet. När jag tar fram den och ger mig ut, på jakt efter något att fånga i bild, är det som att det automatiskt infinner sig ett lugn i hela kroppen. Så blev det även den här gången i Holmhällar.

De sista veckorna av terminen har jag haft mycket att göra. Jag har känt av stressen men kört på ändå. Så närmade det sig den nionde juni och jag ångrade mig så att jag tagit ledigt. Helt plötsligt blev det en dag mindre att jobba, samtidigt som arbetsuppgifterna på min lista vägrade att ta slut.

Väl på plats i Holmhällar insåg vi snabbt att vi hamnat på ett ställe där lugnet infann sig lika fort som vi packat upp våra saker. Fredagsmorgonen var lite disig så vi bestämde oss för att äta lunch innan vi skulle ge oss ut på nya äventyr. Jag lämnade Bosse med ett korsord och traskade iväg ner mot havet.

Längs min väg blev det många stopp. Blåeld – denna färgstarka och vackra blomma – är väl värd att syna på lite närmare håll. I ett fält med många ser man bara att det blir blått, men med macro syns detaljerna och färgerna bättre.

Det här är en Common Bugloss – Oxtunga – tror jag… Åtminstone är det namnet som min app, PlantSnap, plockar fram. Är tydligen en läkeart.

Riddarskinnbagge eller Riddarbagge, även kallad Körkmack här på Gotland. Gotlands landskapsinsekt. Vi har mött den i solskenet på många av de kyrkdörrar vi passerat genom. Den har gäckat mig när jag försökt fånga den på bild eftersom den ständigt kryper runt… Men nu så… Eftersom jag störde ”mitt i maten” så satt den här baggen lugnt kvar medan jag prövade olika vinklar. Appen ”säger” att det är en tulkört som baggen sitter på. På agrion.se läser jag att tulkörten är giftig men tydligen inte för riddarskinnbaggar. Tulk är förresten ett gotländskt namn på fågeln rödbena.

Utan att kontrollera så tror jag att den översta blomman är ett exemplar av reseda och att ”tvillingarna” är smörblommor.

Snart utblommad fältsippa och helt utblommad fältsippa.

Det finns tydligen 120 arter i familjen vallmoväxter (enligt Wikipedia). Jag är extra förtjust i den här lite mindre, enkla varianten.

Men en nyponros är inte så dum den heller…

Vad har vi här då? Hade ingen nytta alls av appen.
Såg bara två kvinnor under hela min runda. Gick och strosade i långsam takt och kände hur stressen rann av mig och ersattes med lugn. Naturen är fantastisk och läkande!

Text och bild: Solveig Lidén

Norbod fiskeläge

Publicerad den av
12

Visst ser det inbjudande ut?

Som vi njöt av stunden på denna plats på jorden. Vädret var perfekt. Ingen bil hade ”Den lilla blå” mött på den smala och välskötta grusvägen ner. Vi var mätta och belåtna efter en suverän lunch hos Calle på Panget. Visst är det vackert med stenvast?

Vi blickade ut mot Heligholmen och gick ut på bryggan och kände på vattnet. Det här kommer att bli en bra dag på Storsudret. Nu en vecka senare minns jag med välbehag första bilstoppet och längtar dit igen.

Kärt barn har många namn. Vi har valt att skriva Norbod som rubrik. Ett välbevarat fiskeläge med elva bodar, främst i sten, från 1700- och 1800-talet.

De flesta av bodarna har spåntak, hyvlade stickspån av gran, furu eller asp som spikas fast omlott, men det finns också bodar med faltak och flistak.

Lite brygghistoria med ett stänk av statistik.
Först fanns det under en lång epok stenlagda länningar. Sedan byggdes det 1932 en liten brygga och länningarna övergavs. 1997 tillkom cementbryggan. Inte lika vackert för ögat. Men betydligt mer praktiskt och säkert.

Det här gedigna fiskeläge med sin omgivning håller hög klass. Jag avslutar under sista bilden med tankar om livet i ett fiskeläge. Orden kommer från Roland Olsson om Norbod i Vamlingbo, Spördagar nr 2, 2017. En fin text som berör mig på djupet. ❤

”Fisket här har i det närmaste upphört. Båtarna ligger oftast med magen i vädret. Men bodarna finns kvar och har inte sålts och blivit turistboende. Nya generationer har tagit över och följer de oskrivna lagarna, som säger att bara kloka och små förändringar är tillåtna. Och alla har samma tolkning av vad som är klokt.
Här kan jag, särskilt vid midsommar, ingå i ett stort socialt sammanhang av många goda vänner, både unga och gamla. Här kan jag vid andra tidpunkter njuta av enslighet och lugn, känna havsvind och dito doft.”
Roland Olsson

Beskrivs som Gotlands märkligaste raukområde

Publicerad den av
14

När det är kort cykelavstånd till en mäktig plats är det ”lätt hänt” att återkomma. Här i två olika sorters väder. Just denna rauk har smeknamnet ”Austregalten”.

Vad underbart vi hade som kunde cykla från stugan Burgen och från första tramptaget njöt av havsutsikten, naturen, ett fiskeläge och Holmhällars raukfält som ligger som en vacker båge med massor av spännande raukar. Raukfältet är ca 1 km långt och ca 40 meter brett.

Det känns tryggt att ha vaktpersonal vid yttersta kustlinjen. Inget missar deras veteranblick.

Ofta står raukarna tätt tillsammans. Vissa är höga, den högsta är nästan 5 meter. Andra är låga och rundade.

Vad vill du döpa den här hunden till?

Det var behagligt att njuta av vågskvalpet. Du får hålla till godo med att se aningar av det.

I fronten ser du Heligholmen som också har raukar. Just nu häckar fåglar där och det är inte tillåtet att besöka ön.

En orsak till raukarnas särpräglade form på Holmhällar raukfält är att bergarten på denna plats består av en mycket speciell sorts revkalksten, så kallad marmorrevkalk. Denna kalksten består nästan enbart av grova sjöliljestjälkar och stromatoporoidéer (sätt inte ordet i halsen). Det sistnämnda är svampdjur som i folkmun kallas ”kattskallar” eller ”aitlar”.
Väldigt intressant är att denna fossilrikedom framträder tydligt om man häller en skvätt vatten på en rauk. Hoppas det inte ”raukar” bli så att alla våra bloggbesökare åker till platsen med en egen plastvattenkanna. Lagom är oftast bäst. 😉

Ophrys insectifera – Flugblomster

Publicerad den av
10

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Denna speciella och tuffa orkidé har vi länge längtat efter att få se i verkligheten.

Du som studerar bilden tror kanske att just den orkidén måste vara superlätt att hitta bland de andra arterna. Det är väl bara att leta efter en fluga som aldrig lyfter? Hur svårt kan det vara?

Sanningen är att de är otroligt svåra att hitta i verkligheten. Växtens ljusgröna stjälk flyter ofta samman med bakgrunden. De fåtaliga bladen väcker därför ingen uppmärksamhet bland allt annat intressant i närheten. Det är mycket lätt hänt att tro att det bara en av miljoner flugor som använt en ny landningsbana.

”Des blommor äro så lika flugor, at en okunnog som får henne se skulle tro, att 2 eller 3 flugor sutto på stjelken”, skrev von Linné 1745 från sin Ölandsresa. Han nämnde också flugblomster från Gotland.

Flugblomster blommar från slutet av maj och en bit in i juli. Med andra ord en ganska utdragen blomningstid.
Växtplatserna är fuktiga, kalkrika marker, såsom källmyrar, vätar och fuktiga ängar. Det sistnämnda var platsen där vi hittade en mindre grupp, utspridda inom ett begränsat område.
När det gäller utbredning är de ”lättast” att hitta på Öland och Gotland. På fastlandet finns de i kalktrakter norrut till Jämtland. I övriga Norden är de sällsynta. De flesta finns i södra och mellersta Europa.

Blomman liknar och doftar som en grävstekelhona. Därmed händer det ofta att hanarna av släktet Argogorytes försöker para sig med blomman. Flugblomstret är smart och har anpassat sin blomningstid till när hanarna föds. De kommer nämligen till världen tidigare än stekelhonorna. Smart va? Konkurrensen minskar med andra ord rejält. Säkert inget hanarna funderar på när de klänger omkring.

Vi fann lugnet i Holmhällar Pensionats mest populära stuga

Publicerad den av
23

Ända sedan vi flyttade till Gotland har vi haft i tankarna att bo längst ner på Storsudret. Givetvis skulle det då vara hos ”Calle på Panget”. Våra första önskemålstider var redan fullbokade. Men sedan kom ett SMS som gav nytt hopp.
Solveig öppnade grinden och jag körde sakta och försiktigt in en fullastad ”Den lilla blå”. Marken är ömtålig och sårbar, det rör sig om flygsand med mycket tunt jordlager. Därför är det givetvis inte tillåtet att köra bil utanför vägarna.

Stuggästerna får endast ratta in vid av och pålastning. Sammanlagt finns det sexton enkla, prydliga och välvårdade stugor, som är byggda i början av 60-talet. Folk ”lugntrivs” här. Någonstans runt 80 % är stamgäster. Vissa familjer har bott här i 40-50 år på raken. Jag som gillar statistik kan konstatera att stamgästrekordet ligger på 55 år. Det lär vi inte slå.

Jag tycker det är jättekul att varje stuga har ett eget namn. Däremot visste vi inte under vistelsen att vi bodde i den mest populära stugan. Nu känns det riktigt hedrande. Visst sa vi själva att denna stuga måste ha bästa ”första parkett” mot havet.
Jag hade noterat ett inramat foto på en vägg, på en man som jag inte kunde placera. Kanske var det självaste författaren, läkaren och mannen på stol 14 i svenska Akademin d.v.s. Lars Gyllensten (1921-2006) på bilden? För Gyllensten ska ha bott i Burgen under flera decennier och skrivit åtskilliga böcker i stugan. Enligt texten framför mig ska skrivmaskinen finnas kvar i en monter på pensionatet.

Det kändes som tiden stått stilla på ett ljuvligt och behagligt sätt. ❤
Efter vi packat ur och in våra saker och jag kört bort bilen till en gemensamhetsparkering landade vi framför stugan. Vädret var perfekt. En bofink och en koltrast turades oss att sjunga välkomstsånger för oss. Fjärilar och humlor verkade också njuta av lugnet. För annars är vi vana vid att de lyfter så fort vi tar av linsskyddet. Jag tror att till och med ”rabbis” höll ett lägre torsdagstempo. 😉

Även inomhus kände vi direkt trivsel. Efter ett dygn upplevde jag det nästan som det var vårt fasta hem. Sängarna var sköna. Jag som är ”frukostNisse” behövde inte ropa frågor till Solveig, som jag ofta fått göra på andra tillfälliga boställen. Här lirade jag på hemmaplan med tekniken. Rent & fräscht. Var sak på sin plats.

I vissa stugor finns det TV. Inte i Burgen. Det måste vara första gången i vårt gemensamma liv som vi hyrt en stuga utan en ”dumburk”. Saknade vi den? Inte en endaste gång. Istället trivdes vi så bra i miljön att vi på förmiddagarna blev kvar i området tills den berömda, suveräna lunchen började serveras klockan 12:00. Mums!
Efter frukost, på kvällskvisten och till och med under en natt trampade vi iväg på grusvägarna. Halvön på Gotlands sydspets är en pärla av rang. Men det gäller att kontinuerligt ha koll på underlaget. ”Rabbis” bygger egna hotell med egna lagar. De lyssnar inte på Calle ”Panget” Hanséns regler. De har svårt med höger och vänster och jag är rauksäker på att de inte får rösta till hösten. 😉
En ficklampa hänger på en krok innanför ytterdörren. Under mörka promenader är det smart att ta med den ut. Trist att i ett hål vricka en fot i onödan.
På bilden ser du att jag burit ner en stol. Allt för att följa den gula lampans strålar. Vad såg vi från en stol på terrassen?

Sämre utsikt går att ha. Det går att bo i stugan året runt.
Ved till braskaminen ingår i hyran vid den här tiden på säsongen. Likaså WiFi. Min inspiration till att ge ut min fjärde bok har börjat tillta med besked. Ett av flera problem är Solveigs goda middagar. Undra om hon kan köra ner hit på fredagen… då kan vi umgås intensivt på helgen. Sedan lämnar hon kvar matlådor med text på, så jag klarar mig till nästa fredag. Härligt att det är gratis att dagdrömma.

Fotnot:
Vi njöt av de slingrande bilturerna på Sudret och Storsudret och flera nya vägar upptäcktes. Stoppen var oftast givande. Båda våra kameror användes flitigt. Detta kommer att kunna bidra till 28-30 inlägg i olika kategorier. Många timmars ”gratisjobb” framför skärmen återstår. Pust.
Kom nu på ett stopp som inte blev av. Den enda dagen som där var öppet firade de nämligen världsstickardagen på Bottarve. Då skulle de sticka tillsammans. Mina kunskaper inom gebitet ligger längre ner än bottenvåningen på ett Rabbishotell. 😉

Ada Kristina Petronella

Publicerad den av
20

7 november 1895 fick sjökapten Petter Pettersson och hans fru Emma en dotter. Paret bodde då i Mulde i Fröjels socken. Flickan döptes till Ada Kristina Petronella med tilltalsnamnet Ada. Inte visste familjen Pettersson då att dottern hade ett riktigt läshuvud.
1915 tog Ada studentexamen i Uppsala. Tre år senare blev hon farmacevtkandidat efter att först ha varit elev vid apoteket i Eksjö. Sedan var hon legitimerad apotekare på fastlandet i Alingsås och Borrby på Österlen.
1929 återvände hon till sin barndomsö och blev Gotlands första kvinnliga apotekare med eget apotek i Hemse och en filial i Klintehamn. Sina sista arbetsår gjorde hon på apoteket Väduren i Visby.

När det gällde privatlivet går det att läsa att hon 1923 gifte sig med ingenjören Viktor Block. Utan att ta ut flyttbetyg åkte Viktor iväg till Amerika utan att passera Göteborg och bli registrerad som emigrant. Eller gjorde han resan över haven? Kvar på Gotland lär han inte blivit. Ada födde under tiden ett döfött barn och blev mycket sjuk. Tur nog repade hon sig och fick äktenskapet upplöst 1940.

Ada Block hade ett mycket stort intresse för äldre byggnader. Bilderna som du sett ovan kallas i nutid för Ada Blocks hus. Ada köpte det medeltida huset 1950. Gården finns på Södra Kyrkogatan, nära domkyrkan. Gården består av två sammanbyggda medeltida stenhus och en uthuslänga av trä. Troligtvis är stenhusen från första hälften av 1200-talet.

I den vackra trädgården står det valnöt- och mullbärsträd.
Under tio år genomförde Ada Block en rejäl ombyggnad och återställde de båda stenhusen till en sammanhållen bostad. Tillsammans med sin mammas gamla hemhjälp Maja bodde hon här under vintrarna.
1965 skänkte Ada huset till Föreningen Gotlands Fornvänner.

Under en cykeltur 1947, på södra Gotland, blev Ada förtjust i denna plats och gård. Därför köpte Ada Block 1700-talsgården Petes i Hablingbo. Här bodde hon och Maja under somrarna. Ada grundade Petes museigård efter att först ha köpt tillbaka flera inventarier & föremål, som genom åren försvunnit från gården.
Under sommarsäsongerna visade Ada och Maja runt turister på gården. I trädgården odlades krydd- och läkeväxter. Ett annat stort intresse som Ada hade var gamla gotländska rossorter, som var på väg att ”dö ut”. Ada samlade in och odlade rosorna.

Även Petes i Hablingbo skänktes till Gotlands Fornvänner, som än idag driver gården som museigård. Gåvan skänktes 1965 och året efter byggnadsminnesförklarades gården.
Vi bodde i närheten förra våren och tänkte besöka gården. Men Petes var stängd p.g.a. sjukdom, stod det på en skylt.
Ada Block och hushållerskan Maja Göthberg bodde kvar på gården fram till Adas död 1968. Ada fick en hjärtinfarkt och avled 73 år gammal. Hon måste ha lämnat många positiva avtryck efter sig. ❤