Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Vi var kvar på udden Lörgeudd, som vi cyklat till från Kyllaj. Frukosten var avklarad. Betydligt bättre utsikt än från vårt ”hemmakök”. Varför smakar det nästan alltid bättre att äta och dricka utomhus?
Nu var det time för att utforska raukarna, som finns på den vackra udden med utsikt över Furillen.
Den här tyckte Solveig liknade en seriefigur.
Bland de femtontal låga raukarna är denna mest välkänd. I folkmun kallas den mest för ”kaffekannan” och ”kamelen”. Vad tycker du den liknar? Något helt annat?
Ett par timmar senare kunde vi jämföra med ett annat raukområde. För att nå det fick vi klättra en bit. En liten stund till ville vi njuta av Valleviken, innan vi bytte vik. Lörgeudd är en av pärlorna i den gotländska kalkstensskärgården. Jag tror inte det är så många människor som tar sig hit. Varken turister eller infödda.
När ”tidshålen” inte är speciellt långa är det härligt att ha nära till natur och vatten. I naturreservatet Galgberget har vi vistas många gånger. Dit har vi både kört bil och cyklat. Då är det mest naturligt att vi rör oss däruppe. Njuter av utsikten mot havet.
Det dröjde länge innan vi såg möjligheten att promenera iväg på nedre Galgberget. Tidigare kände vi bara till Kärleksstigen. På andra sidan gatan ligger hotellet som vi tog in på två månader innan denna blogg föddes.
Vid Trojaborg hade vi parkerat ”Den lilla blå”.
Jämnt underlag som passar för många. Bänkar med jämna mellanrum.
Vi visste inte var grusvägen skulle ta slut. Till slut nådde vi Norra Kyrkogården. På tillbakavägen vek vi in i bland snåren och äntrade asfalterade S:t Göransgatan. En sådan här stuga kan du hyra. Nedanför finns det hyrplats för husvagnar, husbilar, tält m.m. Allt ett stenkast från havet.
Det finns någon slags magnetförbindelse mellan mig och hav. För givetvis valde vi en sväng ner, när vi nådde trappan vid hotellet.
Jag gläds också åt färgklickar på marknivå. Mer och mer för varje år som passerar revy.
En mäktig plats att skåda ifrån. Samtidigt gäller det att hålla reda på barn och sina egna ben. När vi rullade ut från parkeringen visste såklart Solveig vad som väntade. Jag behövde inte skylla på att ”Den lilla blå” också ville se havet. För givetvis tog jag inte närmaste vägen hem. Istället gled vi längs med kusten så länge som det gick. Sedan bar den slingrande vägen brant uppför.
Efter drygt två år var vi tillbaks på en Hemester på Ljugarns Semesterby & Camping. Hade vi bott i ”vår” läckra gula stuga igen skulle det inte blivit något blogginlägg. Aldrig samma …
Vilken megastor förändring vi gjorde. Bytte färg och fysiska ytor. Helt smärfritt blev det inte. Solveig erkände att hon också gjorde samma misstag, som jag gjorde x gånger när jag var på väg mot den gula stugan. Det gick aldrig så långt att jag klev över tröskeln. Kvinnorna hade antagligen vrålskrikigt.
Annars var mycket sig likt. Nästan som två stugtvillingar. Vi trivdes lika bra i röda som i gula stugan. Men det var några grader lägre utomhustemperatur och mindre sol denna gång. De tvåbenta ”varelserna” var också färre.
Trots allt hann vi med att sitta ute och både äta och njuta en stund – då och då. Mellan alla våra planerade och spontana aktiviteter.
På sommaren är det gott om människor i Ljugarn. Då är ett boende här väldigt geografiskt lämpligt. Nära till sandstrand och matställen. Möjligheter att både cykla, springa och rasta husdjur. Både i skogen och längs kusten. Ska man vidare på en biltur behöver man inte köra in i värsta smeten av flanörer. Istället går det relativt snabbt att förflytta sig till olika destinationer. Smultronställena ligger nästan på rad. Allt beror på vad du är intresserad av.
Tiden gick snabbt. Perfekt att det gick att komma nära med ”Den lilla blå” vid på- och avlastningsprocessen. För det hade regnat rejält sista natten och var geggigt och blött på marken. Regnar gör det nu rejält utanför mitt fönster. Vilken tur att vi fick en härlig söndag igår. Ett tag var vi mindre än två mil från Ljugarn.
Lillrone övre vattenkvarn är en av sju bevarade vattenkvarnar på Gotland. En gång i tiden fanns det ungefär 200 vattenkvarnar på öjn.
Kvarnen uppfördes i sekelskiftet 1600 – 1700 av ägaren till Lillarone, Martin Burmeister. Martin var son till Hans som uppförde välkända Burmeisterska huset i Visby. Det huset ska vi snart visa upp på bloggen.
Alltså. Här blev det tvärstopp för oss. Den smala spången tilltalade ingen av oss. En lapp berättade följande text: Tycker du att det är otäckt att gå över dammarmen så kan du gå över bron längre fram!
Lätt val. Vi fortsatte framåt på natur- och kulturstigen längs Strömmaån. En sträcka på ungefär 3 km. En gång i tiden låg 4 sågar, 12 kvarnar, fyra valkor, ett färgeri och ett garveri längs denna sträcka, Ofattbart att det fanns 22 verk. Tänk vad det lät på vårarna. Eftersom det var mörkt på himlen och det kommit regnstänk under bilfärden tänkte vi till en extra gång. Därför vände vi snabbt helt om. När vi var nästan framme vid ”Den lilla blå” såg vi möjligheten som vi missat tidigare. Jag tror inte vi är ensamma om den ”fadäsen”.
Det fanns nämligen en rak snabb väg fram till kvarnen strax intill de nyfikna, fina hästarna.
Nu var vi snabbt och lustigt på andra sidan och hade möjlighet att kliva in i kvarnen. Den chansen tog vi såklart gärna. Duon som alltid har rent mjöl i påsarna.
Kvarnen var i bruk till 1936. De två kommande åren användes den bara sporadiskt. Men under andra världskriget brukades den till sin fulla kapacitet. Efter freden stod den och förfall. Var det fel ord eller böjning? Sedan beslöt sig Gotlands hembygdsförbund och Lye hembygdsförening för att gemensamt restaurera kvarnen. Det blev bland annat nya vattenhjul och hjulaxlar. Låt oss nu titta in i kvarnen när möjligheten finns.
Snyggt och fräscht. Det var när jag försjunkit in i en historisk text och började drömma mig några hundra år tillbaka i tiden som jag stelnade till. Vilka timmerstockar! Personen måste sova rejält djupt.Ska jag gå in och göra reklam för Nasonex eller Livicort?Kanske både dumt och farligt att väcka den björn… mjölnare som sover efter flera timmars hårt arbete.
Ett trevligt och intressant stopp på Östra Gotland. Rekommenderas.
Vi kände att vi var lite frusna och fikasugna och behövde varmt kaffe i oss. Just då körde jag sakta bil genom socknen Stånga och Solveig såg skylten med möjligheten. Eftersom det inte fanns några andra fordon på vägen kunde jag göra en snabb gir åt vänster.
Medan Barbro fixade till kaffe och tilltugg fick vi annat att tänka på. Snart hade vi glömt att vi ett bra tag längtat efter den heta drycken. Här fanns massor av intressanta saker att njuta av.
Barbro berättade att hon jobbade med betong. Det slumpade sig att vi köpte två saker som hon gjort. En från varje bild.
Lammskinn har vi köpt några gånger under våra Gotlandsår. Jag har exempelvis berättat om fåtöljen Frank som står i bibblan och som vi ofta sitter i. På fotpallen framför honom finns det numera också mjukt lammskinn.
Jag lät bilderna avlösa varandra bara för att visa att det finns ett härligt utbud av olika tekniker och material i lokalerna. Det rör sig om allt från konst, smycken, textil, trä, ull, lammskinn, betong, vävt, tovat, stickat till keramik. Ungefär 16-17 olika hantverkare turas om att stå i den härliga gotländska hantverksbutiken. Måste berömma Barbro för att kaffet smakade extra gott denna lite frusna lördag. Tilltugget var också mums. 🙂
Härlig gutniska på ”gräspratarna”. Här kommer en spontan chans för dig som vill klättra uppför ett berg under november. Kan du på ett bra och lätt sätt berätta vilken igelkott/pinnsvein och mullig kvinna som numera bor i vår lya får du en meter upp för varje rätt svar.
En av våra numera väldigt många favoritplatser är Kyllaj på norra öjn. Fiskeläget och hamnen ligger intill Valleviken. Tidigt på morgonen ställde vi ”Den lilla blå” på grusparkeringen vid hamnen. Jag tror han var nöjd både med utsikten och att slippa hoppa omkring som sist vi var här. Istället tog vi av cyklarna och lastade därefter proviant och kamerautrustning. Vädret var perfekt för en utflykt på två hjul.
Starten var en riktigt brant backe förbi några hus och ”vikutsikt”. Pulsen steg rejält. Sedan planade grusvägen ut, förutom hålorna som vi sicksackade mellan. 😉 Det var betydligt smartare att cykla än köra bil. Förra gången vågade vi aldrig vika av, köra in på någon ännu mindre brant väg eller stig. Skyltar slösas det inte om till alla smultronställen. Inte konstigt alls. Då skulle det snabbt uppstå trafikkaos. Nu var vi bombsäkra på att hitta rätt till Lörgeudd. En stund stannade vi först vid en härlig utsikt över Valleviken. Förra gången när vi körde bil gjorde vi också stopp på detta ställe. Då hade precis två män, som sovit i ett tält, vaknat.
I rätt väder är det ofta magiskt att uppleva en tidig morgon. Se lugnet och hur allt stilla börjar vakna upp i naturen. Det doftar också på ett speciellt sätt vid den tidpunkten på dygnet. Friskt och orört. Du ser stenmuren vid boden i Lörgeudd. Den minner om en historia från kalktiden när kalkladans murar omgärdade träbaracken längst ut på udden.
Stolparna i vattenbrynet skvallrar om ett större bryggbygge från den tiden.
Två ruiner av två kalkugnar finns kvar på halvön. Den äldre byggdes 1662 och var i bruk fram till början av 1700-talet. Den yngre och bäst bevarade ugnen uppfördes 1870 och användes under drygt 20 år. Till vänster på bilden över denna text ser du inseglingsmärket Lörgebacke kummel.
Lite länger upp på en ”kulle”, till vänster om fotot, satt vi och åt frukost. Vi hade bra utsikt över båtar, fåglar, den stora ”grushögen” på Furillen och mycket mer. Som vanligt bröt vi upp när det var som bäst.
Det blev mer rörelse på tillbakavägen. En del skulle ut med båt. Andra motionerade på olika sätt. Vi satte på cyklarna bakom bilen och åkte vidare till nästa vik, Hideviken. Dumt nog var badkläderna inte med. Vad mycket som hinns med när turerna startar lite efter fem. Kanske var det halvsex den här gången. Sovmorgon. 😉
När andra sov parkerade vi ”Den lilla blå” bredvid några husbilar vid Sjaustru fiskeläge.
Därefter paxade vi bordet med bänkarna, placerade på höjden. Vilken mysig vy vi hade härifrån. Ser du att ”spegelbåten” gör sig färdig för en morgontur? Eller är det bara jag som ser och vet.
Himlen såg oroande mörk ut åt höger, längre bort. Skulle vi hinna komma tillbaka innan ett åskväder tog över scenen? En bil kom inkörande och en man klev ur.
En kort stund senare var han på väg. Vi förstod att han gjort resan förr. Vi följde hans rutt medan vi njöt av vår medhavda frukost. En bit från strandremsan sänkte han farten och ströp motorn. Det tog inte många minuter innan han vittjat nätet och styrde tillbaks till hamnen igen.
Det var gott om fåglar som satt på udden. Tyvärr blev det ingen skärpa i bilden som skulle kunnat visat dig det. Inte heller deras ”prat/sång” går att redovisa. Vi gick ner till bilen och satte in frysväskan och korgen. Nu var vi betydligt mer redo klädmässigt m.m. än https://gotlanduppochner.com/2021/10/05/som-vi-fros-del-1/
Nu längtade vi efter att gå lite längre, än de där kalla metrarna förra gången, av Grynge/Sjaustruleden. Orange färg på ”stubbarna” skulle lotsa oss fram och tillbaka.
Käkar han också frukost? Antagligen tycker han att det är stengott.
Solveig tyckte det såg ut som två krokodiler som biter varandra.
Här ser du att vi är på rätt led. Denna led ingår i något större som heter Östkustleden som är hela 73 km lång och går mellan Närsholmen och Anga. Vi befinner oss också i ett litet naturreservat som heter Danbo. Antagligen döpt efter mig och min bror. Varför måste jag komma sist? Bodan. Nä. Jag är lillebror och rättar in mig snällt i ledet. 😉
Hm. Första gången som jag råkade radera en bild vid inläggning. En riktigt fin bild. Vad duktig jag är. Men jag är tacksam för att det inte är – än så länge – samma strul och konstigheter som det var igår. Då gav jag upp till slut och gjorde ett nytt tidskrävande inlägg en stund senare. Men på plats såg det ut som vanligt. Mysko. Men här under vandringen fanns inget strul. Som vi njöt. ❤
Då och då mötte vi människor i alla åldrar. De flesta var ute och morgonjoggade. Leden går längs sand- och klippstränder och genom barrskog. Det sistnämnda blev inte lika bra på foto. Därför kom inte de bilderna med i inlägget. När vi gick tillbaka tog vi ut svängarna och sökte oss allt oftare längre ner mot vattnet. Därför tog den sträckan längre tid. Inte alltid så lätt att gå på ”naturliga” stenar i olika storlekar. Men alltid mer spännande. 😉
Den där båten kom med på många bilder. Vi skulle kunnat gjort en svit bara med den. Tror vi skippar det.
De mörka molnen såg vi inte till mer. Därmed hade vi inte bråttom tillbaka. Vilken härlig start på en sommarmorgon. Snacka om livskvalité.
Kompisarna på parkeringen hade inte startat upp den nya dagen. Visserligen rörde det sig i den närmaste husbilen när vi kom tillbaka.
Efter att ha cyklat runt i Fårösund i 88 minuter längtade vi efter en mysig fika. Redan innan vi flyttade till Gotland läste jag om Maffen. Det beskrevs som ett charmigt och avslappnat café som var öppet året runt. Egentligen sysslar de med många saker. Det är ett bageri, lunchrestaurang och de gör både tårtor och smörgåstårtor. Catering står också på schemat m.m.
På bilderna ser det folktomt ut. Det var långt ifrån sanningen. Café Maffen är kända för en trogen stammisar som dyker upp när de öppnar klockan nio. På sommaren är det öppet varje dag. Resten av säsongen tar personalen endast paus på söndagarna.
Vilken text blev din personliga favorit? Min är den i mitten.
De ljumma vindarna och solen lockade ut oss.
Vårt mål var den ”gömda” trädgården med valnötsträdet och möjligheten att välja sol eller skugga. Därför fortsatte vi balanserandet med godsakerna. Tog det ”orgel” i trappan för att göra om det klassiska ta det piano, som inte passade in just nu i omgivningen.
Mums! Godaste mackan i år. Det tyckte både jag och Solveig. Dessutom kunde jag njuta av en svalkande cola light. När hade jag den möjligheten sist på ett fik på öjn? Bakom fotografen finns en scen där det ibland spelas livemusik. Ofta är det öns favoritband som underhåller för en billig peng (100-120 kr). Ibland har jag läst om kända artister som lirat här. Hade jag bott i Fårösund hade maffiga Café Maffen garanterat varit mitt stamställe. Fårövägen 9 är postadressen. Känn er som hemma.
På Fårö känner många till det berömda fiskeläget Helgumannen. Färre känner till att det största fiskeläget på ön är genuina Jauvika i Lautervikens sydvästra hörn.
Enligt uppgifter från Region Gotland handlar det om 33 bodar. Precis som vid Helgumannen förekommer det inget permanent sommarboende. Till vackra Jauvika söker sig gärna Fåröbor året om. Det hade jag också gjort om jag bott på Fårö. För direkt blev platsen en favoritplats för mig. En oas för själen.
Under andra världskriget, när Sverige drabbades av matbrist, hade Jauvika sin storhetstid. Strömmingsfisket kom igång på riktigt och exporterades ut i landet till kurrande magar. Senare blev också laxen en mer uppskattad matfisk. En annan verksamhet som förr varit lönsam i Jauvika är säljakt.
På 40-talet hade fiskeläget ett eget salteri. Min ”ovilda” chansning är att det rör sig om detta huset. Numera är lokalen en samlings- och festsal.
Det här ska vara en vindskyddad vik i Östersjön med sex bryggor. Jag räknade inte dem. Istället njöt jag av läget, atmosfären och det sköna sommarvädret. Nu när jag hittar hit kommer det förhoppningsvis att bli återbesök.
Det fick bli ett snabbt farväl. När jag tittade på mobilklockan insåg jag att möjligheten fanns att hinna med nästa färja. Vilken tur det är kraftig nerförsbacke på slutet… 😉
Jag noterade att jag använde rubriken ”Vi lägger pussel av…”, förra gången som jag skrev om Brucebo naturreservat, som ligger ca 4 km norr om Visby. På tal om pussel. Sista anteckningen jag har om antalet naturreservat på Gotland landar på 154 st. Svårlagt pussel. Jag uppskattar att de ökar till antalet både av givna skäl och privata åsikter om allas möjligheter (under ansvar).
Det här tredje inlägget om Brucebo handlar om ytan längst ner mot havet.
Vi skiljdes från ”Den lilla blå” ovanför klintkanten. Sedan bar det iväg nerför branta partier, som inte passar dem som har svårt för att gå. På ett par ställen finns ”trappor”.
Nyfikna kossor betraktade oss och förflyttade sig åt samma håll som vi.
Vi har varit här två gånger i sommar och båda gångerna har vi haft jättefint väder. Ena gången kanske det till och med var i varmaste laget.
Solveig träffade på en ”kusin” till sexfläckig bastardsvärmare som hon tidigare plåtat.
Strandängen längst ner är en halvö som heter Skansudd och är ett fågelskyddsområde mellan 15 mars till 15 juli. Vi fick inte gå på högra sidan av spången. Hela tiden såg eller hörde vi olika fågelarter. En av gångerna fikade vi vid ett bord i närheten.
En trollslända och en vårtbitare ville vara med i bloggen.
Över extra fuktiga områden finns nylagda spänger.
Här finns mycket att upptäcka och fästa ögonen på. Både på nära håll och längre ut på havet.
Här har jag zoomat in en bit. Men det är inte långt till ett av våra favoritställen – Själsö. Igår satt vi utomhus och fikade på Själsö bageri. När vi var där för några veckor sedan, med ett par vänner, var det fullsatt vid borden och trångt på parkeringen. Den gången hade vi tur som faktiskt lyckades få både två p-platser och ett ledigt bord på baksidan. Igår var det betydligt lugnare och det fanns gott om bord att välja emellan. Det märks att sommaren går mot sitt slut…
De två länkarna till tidigare besök i just det här fina naturreservatet:
bornholmuppochner & gotlanduppochner 