Naturen i färg; rött

Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.

Humlan ville inte vara med på bild… Den satt i stockrosen när jag ställde in skärpan för att ta en bild, men flög sedan sin kos lika snabbt som den här sommaren försvann. Det har varit en annorlunda sommar på många sätt. Bosse och jag har ibland tittat på varandra och undrat om vi varit helt ensamma på ön. Det är så det blir om man, som vi, går upp före fem, lämnar Visby och ger sig ut på utflykt. De få gånger jag besökt Östercentrum har jag däremot undrat över om vissa människor glömt bort allvaret med en pandemi.

Innanför muren har vi inte cyklat tillsammans på hela sommaren. Men förra söndagsmorgonen tog vi en tur. Det är njutbart att cykla längs med muren. Rosor och stockrosor, en del överblommat, annat vackert.

Jag har en speciell känsla för rosor eftersom det var min mammas älsklingsblomma. Vi hade många olika rosor därhemma i vår trädgård.

Var och en har sin charm. Ensamma eller tillsammans.

Samma sak med vallmon som dyker upp lite här och där på Gotland. Ibland ensamma…

ibland många.

och ibland i så stora fält att de helt enkelt bara kan ses som en gemensam färg.

Fast hur fint ett fält än kan vara uppskattar jag en liten ensam vallmo bäst. Och gärna en som ser lite tilltufsad ut.

Här har en sömntornstekel varit framme. Jag läste att den lägger ägg i nyponrosens knoppar. Äggen utsöndrar växthormonsimitationer och lurar på så vis busken att bilda håriga nypon, galler. Här inuti kan larverna sedan leva och utvecklas. Så smart! Men, läste också att det finns parasiter som utnyttjar dessa galler och lägger sina ägg där också. Hm!

Fler blommor, vars namn jag inte känner till.

Den här fantastiska dillpionen hittade jag i Botaniska trädgården.

Visst är duvan fin med sina orangeröda ben!

Älskar rabarberpaj med vaniljglass. Vet dock inte om detta är en äkta rabarber eller någon sorts prydnadsvariant. Hittade den i en plantering i Visby.

Smultron! Så gott!

Årets jordgubbsplanta från balkongen fick bidra med bladet… Jordgubbarna köpte vi.

Årets godaste hallon! Från Stenhuse gård här på Gotland.

Nja… måste erkänna att jag inte är så förtjust i röda vinbär. Fast när tjejerna var små hade vi vinbärsbuskar i vår dåvarande trädgård och som tur var tyckte de om dem.

Men våra egna tomater, som vi har på balkongen, dem tycker jag om!

Rönnbär – vackra, men jag håller med räven: ”Surt, sa räven om rönnbären”. Även om ordspråket står för något annat…

Tror att detta är stenbär. Läste att de har en syrlig smak.

Sista bilden får påminna om att vi går mot höst. En årstid som är vacker med alla sina färger. Jag har bara så svårt att acceptera att det blir mörkare och mörkare. Det är bara att gilla läget och börja att samla foton med nästa färg.

Önskar er alla en fin avslutning på augusti och en skön höst!
Text och foto: Solveig Lidén

 

Orchis militaris – Johannesnycklar

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…  

Johannesnycklar är den största och kraftigaste av arterna i släktet nycklar. Ibland kan den bli över 40 cm hög.

På Gotlandskartan finns det få platser där den inte kan upptäckas. De riktigt stora bestånden finns här i ängena. Särskilt om marken inte är alltför torr. Annars går den ex. att se längs med vägdiken.

I Sverige är det Gotland och Öland som dominerar. Förekommer även sällsynt i Skåne och Blekinge. Tyngdpunkten är annars längre ner i Europa. De nordligaste förekomsterna är i Baltikum och delar av Ryssland.

Orkidén har flera smeknamn. Johannesnycklar kommer från blomningstiden som är runt Johannes Döparens dag. Gulltuppor säger en del på Öland. Två andra smeknamn är Praktnyckelblomster och Hjälmnycklar på grund av att de övre kalkbladen liknar en militärhjälm.

 

Ten Doors; 11

Dörrar och Portar ligger mig varmt om hjärtat. Innanför ringmuren finns ”några” att välja på. Tio åt gången bjuds det på vid varje blogginlägg i denna kategori.

Vilka tre gillar du mest? Skriv TRE BILDNUMMER i en kommentar. Den dörr/port som först kommer upp till tio poäng går till final och jag slutar att föra in fler poäng. 😊
(Märker du att det är just DU som kommer att avgöra så skriv den som du gillar mest, först i din rad.)

101

102.

103.

104.

105.

106.

107.

108.

109.

110.

Sluttabell:
Bild 101; 5 poäng.
Bild 102; 0 poäng.
Bild 103; 2 poäng.
Bild 104; 7 poäng.
Bild 105; 3 poäng.
Bild 106; 5 poäng.
Bild 107; 5 poäng.
Bild 108; 5 poäng.
Bild 109; 4 poäng.
Bild 110; 1 poäng.

Till final från omgång 11 gick ingen dörr/port:

Nostalgibesök som väckte minnen till liv


Vi körde ner från Grogarnsberget och nådde havet och hamnen. Vi parkerade bilen framför den välkända Hamnkrogen.

Vårt mål handlade inte om måltider utan om ett efterlängtat återbesök.

Herrvik fiskeläge kommer alltid att ha en speciell plats i mitt Gotlandshjärta.

Strandbodarna är resta mellan 1700 och 2000.

Herrvik hamn är en levande hamn med yrkesfiskare. Även om de inte är många till antalet. Hamnen har moderniserats flera gånger. Vågbrytare uppfördes i slutet av 20-talet. På åttiotalet försågs hamnen med djuphamn och en fritidsbåtshamn. Under samma årtionde var hamnen Gotlands största med sina omkring 30 verksamma fiskare.

Inläggets detaljfoton är denna gång få till antalet. 😉

De röda bodarna ner mot hamnen lär vara de modernaste. Men våra favoriter ligger på ”högre plan”.

Måste nämna att under 1890-talet var Herrvik fiskeläge en glansperiod för laxfiske. Det har också funnits en lotsplats här under åren 1885-1928. Kärt barn har många namn. Tidigare hette fiskeläget Herrevik och Junkershamn efter det fiske som bedrevs av herremän från trakten.

Bildkvalitén höll inte högsta klass på det omslag som jag ville ha på min tredje bok. Därför blev det inte ”scillahav”, vanligt blått hav, gammal grind och annat smått och gott från Gislövshammar på Österlen. Nu tre år senare är jag glad för det. Detta omslag stämmer mycket mer överens med innehållet i boken. https://gotlanduppochner.com/kop-bok-bocker/

Den blomstertid nu kommer…


Vi tyckte det var dags att vädra fikakorgen och kom att tänka på ett ställe som vi hade besökt under en semester på Gotland. Utanför denna röda byggnad parkerades bilen och…

… vi gick in genom denna grind på andra sidan vägen. Om somrarna brukade biskopen Israel Kolmodin (1643-1709) ofta vandra genom de vackra markerna ned till Hångers källa.

Förutom superintendent, d.v.s. biskop var han även kyrkoherde i Lärbro pastorat. Vi kunde läsa på en informationstavla att han deltog i förarbetena till 1695 års psalmbok och själv författade eller översatte till svenska ett flertal psalmer.

Det sägs att Israel Kolmodin under en promenad hit diktade sin mest kända psalm. ”Den blomstertid nu kommer.”  Den vackra psalmen är som skön nostalgi för mig. Påminner om efterlängtade skolavslutningar och ett låååångt orört sommarlov framför mig. Fullt av möjligheter.Juni, juli, augusti” som Per Gessle diktade så medryckande. Tänk att psalmen blivit förbjuden inför många skolavslutningar och inte får sjungas. Om det tycker jag inte. 😉 

Länsstyrelsen i Gotlands län förvaltar källan i samarbete med markägarna. Platsen blev ett naturminne den 31 december 1968.

”Vi lever i syrenernas tid…” sjöng Gessle på en tidig soloskiva.
Jag tog en titt i min femårsdagbok för att se om det var på nationaldagen som vi besökte Hångers källa. Det var det inte. Däremot minns jag att vi hade en lugn, fin, solig fikastund med underhållning; bestående av fågelsång. ”Man hörer fåglar sjunga med mångahanda ljud…”

Fotnot:
Jag svarar eventuella kommentarer med en symbol och fortsätter ägna mig åt  trist teknikstrul på datorn. Teknikstrul borde förbjudas. 😦  Nästa inlägg kommer också att handla om något på H och var dessutom ett kärt återbesök för mig.

43. Gammelgarn kyrka

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Vår plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta oss många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också, som du gjorde med alla, utom S:ta Maria, i Visby. 😉

Ibland tar våra bilresor oväntade vägar. Vi hittade inte det tänkta målet, men körde förbi en kyrka som vi inte besökt.

Gammelgarn kyrka har en rikt smyckad exteriör. Här ser du ett kapitälband från 1300-talet.

Interiören däremot gav ett kalt intryck, men visar visst höggotikens rumsuppfattning.

Predikstolen från 1600-talets slut är troligtvis ett verk av Visbysnickaren Jochim Sterling.

Dopfunten av kalksten är från 1300-talet. (Foten med skulpterade huvuden är från mitten av 1200-talet)

Altarskåpet är också från 1300-talet.

En väl bevarad kastal från 1100-talet, som användes som vakt-och försvarstorn.

Vi passerade den ståtliga stigluckan en andra gång och…

Tänkvärda ord:
”Den största sjukdomen idag är inte spetälska eller tuberkulos, utan känslan av att vara oönskad.”
Moder Teresa

 

 

Pjäserna är ett minne blott

Jag läste om halvön när vi flyttade hit 2018. Därför har Asunden varit i tankarna länge. Men det gällde att matcha med rätt tillfälle. Vädret är extra viktigt under en sådan här tur. Dessutom tillkom frågan hur läget var just nu? Gick det att köra bil över? Verkade inte så i färska artiklar. Några vänner berättade att de vände, när de såg det dåliga underlaget. Därför tog vi med cyklarna ”på bilen”. Ett lyckodrag. Av en annan anledning. När vi förflyttade oss på halvön.

Vilken ljuvlig syn. Nästan helt vindstilla. Soligt. Vi hade precis ätit vår medhavda frukost i Barläst. Grusvägen verkade vara nyss vidgjord. Sista trånga biten över vägbron gällde dock att slippa möten. Men sträckan var rak och fullt synlig åt båda hållen. Vanligt trafikvett borde funka. Ett fordon åt gången.

En husbil med sovande personer på den lilla parkeringen. Vi lyfte över cyklarna till den nyfikna välkomstkommittén och var därmed de enda människorna på området, som var ett militärt skyddsområde fram till slutet av 90-talet. Svårt att tänka sig när vi samlade på oss de första intrycken. Såg mer ut som en fridfull naturoas. 

Lite historik. På Asunden fanns tidigare ett kustartilleribatteri bestående av tre pjäser som var ett av Sveriges modernaste; två av pjäserna fanns på ön och en på Hammarslunden, norr om Asunden. Var och en av pjäserna vägde 120 ton. Jag hade aldrig fixat att bära dem med raka armar. Risken hade varit alltför stor att jag fick akut kramp eller sträckte mig dumt. Hade varit svårt att förklara för en nyfiken läkare. Eller hur? 😉

Numera är Asunden ett cirka två km långt naturreservat (som bredast cirka en km) med en rik flora med bland annat strandkål och luddvedel. Dessutom finns det ett mycket rikt fågelliv på strandängarna. Tyvärr fick vi inte till någon hundraprocentig skärpa i fågelbilderna.

Nästan lite skrämmande. Snabbt kopplade jag ifrån min medfödda fantasi.

Utsikten mot Slite och den lilla ”skog” som finns på halvön. På tal om skugga.

Bakom min rygg fanns det en livs levande ”skugga” – vakt med eller utan horn? Bäst att inte kontrollera – bara snabbt trampa vidare.

När jag kom upp på toppen kunde jag se över till ön Enholmen. Dit går det att åka båt från Slite under sommaren.

Denna ö tror jag heter Grunnet.

Kan det vara någon cyklist som slutat nattskiftet på Cementa? Bäst att presentera mig artigt. 😉

Det sägs att nästan överallt på Gotland syns minst ett torn på en medeltidskyrka. Ofta fler ha vi konstaterat på våra slingrande resor kors & tvärs över öjn.

Vi insåg snabbt vem som hade företräde. Givetvis ullinvånaren. 😊

Nu befann vi oss på södra sidan. Här parkerade vi cyklarna för att ta oss ner en bit till fots. Fikakorgen fick följa med. Annars kunde någon ullinvånare få för sig något dumt.

Sammanfattning:
En mycket vacker hednatur med vackra vyer mot det öppna havet. Dessutom finns på Asunden kanske det mest sevärda raukfältet vi sett hitintills under våra två Gotlandsår (i en stenhård konkurrens). Mer om det i ett annat blogginlägg – längre fram i tiden. Nu ska vi gå ut och sätta på cyklarna bakom bilen. Sova några timmar och… 😉

Gotlanduppochner – 400 inlägg

Nu är det dags igen. 😉

Pl Kategorinamn 2019 2020 2021 2022 2023 Totalt
1 Innanför ringmuren 34 25 59
2 Utanför ringmuren 33 13 46
3 Kyrkor 21 20 41
4 Kryssa på Gotland 31 0 31
5 Norra ön 5 25 30
6 Västra ön 22 7 29
7 Naturreservat 13 15 28
8 Fikatime 26 0 26
9 Fiskelägen 15 10 25
10 Historiska platser 12 11 23
11 Bildtävling 10 8 18
12 Statistik 12 5 17
13 Östra ön 5 12 17
14 Sudret och Storsudret 14 1 15
15 Fårö 14 0 14
16 Botaniska Trädgården 12 2 14
17 Raukar 9 5 14
18 Almanacka 13 0 13
19 Änge 5 6 11
20 Kåserier 8 2 10
21 Vardagslyx 7 3 10
22 Husets historia 10 10
22 Ten Doors 10 10
24 Anders Knutas 4 3 7
25 Hemestra 4 3 7
26 Favoriter i repris 7 7
26 På två hjul 7 7
28 X-tra läsning 6 0 6
29 Solbjärga/Solnedgång 5 1 6
30 Mitten ön 3 3 6
31 Boktips 4 1 5
31 Ruiner 4 1 5
31 Gutamål 4 1 5
34 Fyrar 3 2 5
35 Portar & Torn 1 4 5
36 Orkidéer på Gotland 5 5
37 Naturen i färg 4 4
38 Soluppgång 2 2
39 Ringmuren 1 0 1
39 Du bestämmer 1 0 1
41 Porträttsamling 1 1
42 Nästan bara på Gotl. 1 1
43 Kapell 1 1
44 Rosornas ö 1 1
45 Museum 1 1

Amatöranalyser:
Nu är det nära till femtio olika kategorier. Finns det någon du saknar?
Tio av dem har ryckt ifrån en bit. Två starka nykomlingar detta andra bloggår är ”Husets historia” och ”Ten Doors”. En av dem kommer att dyka upp i en helt annan kategori nästa år.
I en mapp som jag döpt till ”Inlägg som väntar på sin chans” finns det material som räcker in på nästa år.  Dessutom bör det tillkomma fler ”fotspår” från framtida utflykter under sensommaren och hösten. Önskar dig tappra läsare som kommit ända hit i den ”torra” texten en trevlig helg. ❤

 

Vägen var väl ingenting – målet var allt!


Egentligen var vi på väg mot ett annat fiskeläge. Då kom jag på vad en Instagramvän beskrivit för mig. Därför visste jag hur man spikade Agbod fiskeläge från en speciell plats. Lockelsen tog överhand när jag nådde Naturreservatet Storsund. Varför inte passa på? När vi ändå hade vägarna förbi…

Vägen var i början relativt skaplig. Sedan vet jag inte om den kunde kallas för väg. 😉 Möten med större fordon hade varit otänkbara. Vända var omöjligt. Jag försökte köra slalom mellan de allra djupaste hålorna. Det kändes som jag rattade en radiobil på Liseberg med målet att inte krocka.
Detta läste jag nyss på en känd gotlandsite: ”Fiskeläget är vackert, orört, men är du rädd om bilen skall du inte åka dit.”

Allt gick bra – dit. Hemvägen la jag in i ett ”glömmabortfack” i minnet. Men jag såg på Solveig att hon redan tänkte på återresan och inte kunde njuta som jag gjorde, som den struts jag ibland är. Allt har sina för- och nackdelar. Tillsammans är vi ett väl ihopsvetsat team.

När vi klev ur bilen var det som att komma in i en magisk bubbla. Läckra moln. Vindstilla. Behagligt varmt. Intressant miljö bakom fiskeläget. Orkidéer lite överallt. Men det är en annan bloggkategori. 😉

En fin träbrygga säger jag aldrig nej till. Kanske ingen idealisk badplats. Jag läste att det är dyig botten.

Det finns ett tiotal bodar i trä i Agbod fiskeläge. De flesta är från sekelskiftet 1900. Förr var det bönderna i Kyrkbinge och Gairvide som fiskade här. De kunde fiska säl, id, abborre, sik och ål. Säl var för mig en överraskning. Det har jag aldrig haft på kroken. 😉 Men jag kan svaret på en korsordsuppgift: VILAR PÅ KOBBE, tre bokstäver.

En stund på ljugarbänken eller takklättring? 😉

Åldern tycks äntligen ha hunnit ikapp mig. (Solveig håller nog inte med). För jag valde istället att hitta detaljfoton.

Jag tror inte Solveig har lust att åka tillbaka till Agbod fiskeläge ens av anledningen att jag glömt kvar kameran eller mobilen.

En sista titt innan…

… den fina grinden öppnades och det gällde att hålla tummarna för att vi slapp breda skogsfordon och möten över huvud taget.

Ps. Det gick bra även denna gång. ”Den lilla blå” hade rejäl träningsvärk. I efterhand är det ett häftigt minne, till, att snacka om i framtiden. Nästa blogginlägg kommer att handla om statistik, med tanke på ett jubileum som inträffar då.

Norrlanda Fornstuga – en tidsresa bakåt i tiden


Om du vill uppleva hur det kunde se ut på en gotländsk 1700-talsgård ska du bege dig till denna plats.

Museet är skapat av gotlandsskalden Gustaf Larsson, hans bror John och deras pappa Johan Larsson.

Totalt finns det 12 stycken byggnader. Några av byggnaderna har agtak.

Det finns skyltar med information om vad som väntar innanför porten.

Redskapsbod från 1700-talet.

Tjärbod från 1860-talet.

Linastugan kom hit först. (Från Hörsne socken). Stugan uppfördes på tomten våren 1926. I denna stuga finns många intressanta saker att beskåda. Det går också att ta sig upp på andra våningen.
Noterbart är att människorna före oss, oftast hade en lägre längd.

Museet ligger vackert och en egen picknickkorg kan avnjutas vid borden. Det kostar endast 20 kr i entré, som vi swishade vid entrén.  (40 kr) 😊