Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
I veckan såg vi några häftiga foton från norra Gotland. Där visades gamla spännande båtvrak upp, som inte synts på väldigt många år. Orsaken var den ebb som rådde på ön. Sandstranden hade breddats med råge. Därför bestämde vi oss för att ta en tidig tur upp till Kappelshamn på KHFD. Vi hade det mysigt och lugnt. Långt från att bli nervvrak, 😉 men tyvärr befann sig inte båtvraken på torra land. Istället kunde vi konstatera igår att lågvattnet fanns kvar i Visby omnejd.
Det blev fem-sex stopp med ”Den lilla blå”. Den ovala bilden ovan är en jämförelse med ett tidigare besök vid fuskrauken. Solveig tyckte att Snäckschimpansen, i en annan vinkel, liknade en häst den här gången. Endast fantasin sätter gränserna.
Undra vad det för viktigt som den högra fågeln försöker förmedla?
Solveig fick mig inte till att gunga. Självklart ville jag inte förstöra hennes skuggbilder.
Jag har nämnt den inspirerande boken ”Gotländska fiskelägen och strandbodar” tidigare. Redan på sidorna 10-11 finns Brucebo med. Författarna & fotograferna Agneta Larsson och hennes pappa Lennart Nilsson hade där med fyra foton. En gång i början av våren, när jag stod längst ut på piren i Själsö och spanade över havet, fiskehamnen och annat vilsamt, dröjde blicken kvar vid ett hus vid tallskogskanten. Skulle det kunna vara fiskeläget i Brucebo? Avståndet var långt och endast en lite bit av byggnaden syntes.
Två gånger har vi tagit oss nerför branten från fornborgen och höjden med vårens blåsippor. Då har vi befunnit oss ganska nära denna plats. Men eftersom målet låg dolt när vi började se havet tog annat mysigt över tankarna. Undra om det en gång, långt tillbaka i tiden, fanns flera bodar här? Var Brucebofiskarna i så fall bittra konkurrenter till fiskarna i Själsö? Min fantasi seglade iväg till ”radiobåtar” på sjön. En blöt motsvarighet till de mer begränsade radiobilarna på tivoli.
Båt i vila. Vi två små människor är också just nu i extra behov av vila och eftertänksamhet. Det är så många olika sorters vindar & tankar som vi inte har helt kontroll över. Fast vi inte är ute på ett stormigt hav, behöver varken rensa fisk eller nät. Livet känns ibland som ett stort pussel, Ibland för stort. Jag är förtjust i att lägga pussel. Det kan sysselsätta mig många regniga, stormiga, mörka höstdagar. Men jag har krav. Vill gärna börja i rätt ordning med bitarna. Oftast ramen först. Givetvis vill jag att alla bitar finns i påsen. Grundkravet och skälet till att jag sällan köper begagnade pussel. Vi har tillsammans hittat intressanta bitar som är trevliga att se på, var och en på sitt sätt. Ändå är det ramen som fattas. Kanske dyker den upp på den underbara plats, som vi inom en snar tid ska vila våra trötta kroppar på. Andas havsluft. Hoppas den gula lampan där uppe är med på noterna och lyser extra starkt på den viktiga första pusselbiten, Sedan är det helt okej om vi bjuds på bitar som fiskelägen, exotiska blommor, vackra gotlandsvägar, god mat och mycket annat som sätter färg på vardagen. Jag svarar med en symbol på eventuella kommentarer. Var rädda om er och andra medmänniskor. Kram från en man med stor kärlek till öar. ❤
Jag uppskattar att ”Gotland” ser till att skydda viktiga områden på ön med att bilda nya naturreservat. I det här fallet handlar det om en viktig lekmiljö för havsöring och flodnejonöga. Under våren skulle du kunna se dem leka, om du går längs den här nya fina spången som anlades för ett par år sedan.
Här rör det sig om ett intressant projekt och dokumentation som Gotlands Sportfiskeklubb ansvarar för. Undersökningar av havsöring i Själsöån har pågått sedan 1980-talet. I början av 1990-talet började de även undersöka lekbeståndet. I korthet går det till så här: De fångar den uppvandrande fisken i fällan. Sedan mäter, väger, könsbestämmer och antecknas annat intressant som sticker ut. Slutligen släpper de fiskarna vidare upp i ån för att leka fritt.
Vi har varit här 3-4 gånger tidigare och då har det varit betydligt mindre vatten. Läste att könsmogna havsöringar återvänder till sin födelsebäck på hösten för att leka ”fritt”.
Spegelbild på djupet. Här var så mysigt att jag nästan glömde bort att vi var två som var med på resan, en bit norr om Visby. Undra vad min gamla klasskamrat sysslade med? Tror hon dök ner på marken redan innan bron.
Solveig kan inte lova att det är sista gången för säsongen. Själv vet jag (och du som följer oss på Instagram) att hon suttit nära en annan läcker blomma. Den visar vi upp på tisdag. innan dess får det bli en bronsåldershög. Efter lunch idag ska vi bege oss, för första gången 2023 till ”Botan”. Tror vi tar med fikakorg och sammanstrålar efter var sin fotostund. Jag ska passa på att fotografera och vandra längs några gränder innanför muren. Hoppas du besökare också får en mysig, solig aprilsöndag.
Det finns flera synonymer till verbet frossa som skulle kunna passa för att förklara dagens titel. Jag har hängett mig åt att fotografera blåsippor. Jag har också ”vältrat mig i” blåsippor. Man skulle till och med kunna säga att jag njutit till överdrift när jag krupit runt med kameran bland alla dessa, små, underbara blommor.
Kärt barn har många namn, sägs det. Tydligen är det fler än jag som gillar blåsippor. Hepatica nobilis eller Anemone hepatica kallas även blålock, blåveror, blåves, blåviringen, guldklöverblad, gyllenväppling och ädelt levergräs. På Gotland säger en del killingeblomma. (Jag tackar för denna information som jag fått från sidan alltpaoland.se).
Blåsippor ska vara lite extra tacksamma till myror eftersom det är myror som bär iväg de oljerika blåsippsfröna och som på så vis bidrar till att sprida dem.
Nu tror jag inte att blåsippor bryr sig så mycket om vare sig myror eller fotograferande tanter som jag. De bara står där och sträcker sig mot ljuset. Först när man tittar genom macro-objektivet blir det tydligt hur många små detaljer man kan upptäcka i en och samma blomma, och att de trots sin mångfald inte alls är några kopior av varandra.
Snarare är det så att de tycks tävla i att hitta sin egen färgnyans.
Blåsippan är fridlyst i hela landet, men i vissa landskap får man plocka enstaka blommor medan man i andra landskap inte får plocka dem alls. Det är förbjudet, i hela landet, att gräva eller dra upp blåsippor med rötterna. Det är inte heller tillåtet att plocka blommor för att sedan sälja dem.
Det latinska artnamnet nobilis betyder förnäm, ädel. Ett mycket passande namn, eller hur?
Även jag fick slita mig från blåsipps-fotograferingen efter en stund. Det finns ju trots allt en gräns för hur länge man kan frossa, till och med i ett hav av blåsippor.
Om man får möjligheten att överleva sina närmaste vänner, drabbas man förr eller senare av beskedet, som förändrar alla kommande dagar på jorden. Därför sitter jag här med behaglig musik i bakgrunden och önskade, med ett uns leende på läpparna, att det fanns vindrutetorkare även på terminalglasögon.
I en bok från Vildmarksbiblioteket hittade jag en passande promenad för själen. Startplatsen var Själsö. Om några veckor släpps hästar in på området. Då finns inte tre möjligheter att ta sig in och ut i hagen. Utan då är det kliv över stättan som gäller och behandla de fyrbenta med respekt.
Ser du fågeln på översta bilden? Denna text av Hans Dahlgren tycker jag passar bra in. ”Att se en fågel som flyger högt upp i skyn, omedveten om allt dumt vi människor gör här på jorden, är något av det vackraste i livet.”
Både en båt i vila och en medmänniska, förhoppningsvis i samma behagliga tillstånd. En trekvart senare övertog vi hennes plats och njöt av vårt medhavda fika. Mestadels var den gula lampan med på den vilsamma promenaden.
Efter hagen följde vi havet på en kuperad och stundtals lerig ”stenstig”. Tidigare var udden som ger hamnen skydd en ö för gästande sälar. (Därav namnet Själsö). När vi kommit in Brucebo naturreservat höll vi oss i början i skogen. Vid ett tillfälle möttes vi av den branta stigen som leder upp till högre regioner. Där gick och svettades vi, vid två tillfällen förra sommaren. Den här gången vände vi innan sista stättan. Några orkidéer skulle ännu inte skymtas. Dessutom ville vi varken dela fika med kor eller missa en behaglig stund på bryggan vid havet.
Eftersom Solveig hade med sig ”macro” delade vi på oss i skogen. Hennes fina foton får du njuta av – om du gör återbesök på gotlanduppochner. Jag har tentat av psykologitentor och visste att jag var i fas ett. Chockfasen. Valet av plats var välvalt. Min älskade moster, gudmor, låtsassyrra, nära vän m.m. skulle ha trivts perfekt här. På ett vis var hon med oss. Solveig klickade också direkt vid första mötet med Majsan. Då bodde vi i Hjo och drack ibland kaffe i muggar med texten I Love Hjo. ❤ Alla dessa minnen från livets resa.
Stundtals satt vi tysta med våra egna tankar. Minns att jag tänkte på en text som Solveig skrev på en tavla som hon målade till min älskade mamma. ”Ett liv utan sorg är som en målning utan skuggor.” En fladdrande tanke om vad som passade detta livsögonblick skulle kunna vara texten: ”Gråt ej för att jag är borta gläds för att jag har funnits.” Snälla Majsan! Är det tillåtet att jag gör båda delarna? Hälsa till storasyster, mormor och Stenen. ❤
Solveig nämnde att det trädet hade varit lämpligt att ha med i vår kategori ”Fyra årstider”. Vi är många som längtar efter grönska, men om vi alltid hade… skulle vi se skogen för alla träd som stod i vägen? Det finns ett japanskt ordspråk som på ett bra sätt fångar årstidsämnet. ”Om vi kunde tvinga körsbärsblom att alltid täcka trädets grenar, skulle vi inte längre beundra dem.”
Det ligger mycket i de sexton kloka orden. Njut till fullo av våren. Just den här våren 2023 kommer aldrig tillbaks igen. Den är ingen blommig bumerang.
Otaliga gånger har vi parkerat bilen vid denna parkeringsplats. Ännu fler gånger har vi promenerat längs Strandpromenaden. Inte visste vi att det fanns konst på ett konstigt ställe i närheten. Antagligen är skälet att blicken oftast är fäst mot havet.
Risken var stor att Gotland skulle invaderas och nyttjas för militära operationer när andra världskriget bröt ut i september 1939. 30 november samma år gick sovjetiska trupper, utan krigsförklaring, in i Finland. Nu kröp allt ont närmare. Arbetet med att bygga värn påskyndades rejält på ön. 1940 anföll tyskarna Danmark och Norge. I slutet av samma år hade Gotland ungefär 1000 färdigbyggda värn vid strategiska platser.
Målaren och skulptören Evert Lindfors växte upp i en stor syskonskara i Visby. Här har han inspirerats av ungdomsminnen från när han i gryningen delade ut tidningar i Visby och tyckte sig se djur här och var i den gamla staden. Den bibliska berättelsen om Noaks ark handlar om människornas andra chans att bygga en hållbar civilisation. Placeringen av skulpturgruppen i terracotta i det gamla värnet relaterar konst med biblisk och existentiell betydelse till militär historia.
Solveig fick äran att krypa ner på knä i leran och försöka ta foton genom det smutsiga fönstret. I maj-september ska det vara öppet här vissa timmar under alla veckans dagar.
Fotnot: Evert Lindfors föddes i Visby 1927 och dog 2016 i franska Lacoste. Som nittonåring flyttade han till Stockholm. Året efter reste han tillsammans med konstnären Harry Moberg till Frankrike. I Paris utbildade han sig på École des Beaux-Arts. På Wikipedia står det att han arbetade som målare i Lacoste i Provence från mitten av 1950-talet. Sedan gick han över till skulptur i terracotta i slutet av nästa decennium. Evert gifte sig med målaren Barbro Blomqvist-Lindfors )1930-2017). Paret bodde i Lacoste och på Djurö utanför Stockholm.
Idag skulle det vara en molnig söndag. Det gjorde inte så mycket med tanke på att jag en sista gång, denna säsong, skulle njuta av skidskyttevännerna. Ta farväl av några kvinnor som gjorde sitt sista tävlingslopp på hög nivå. Vad häftigt att två av tjejerna hamnade på prispallen i avslutningen Masstart i Holmenkollen. (Marte Roeiseland och franska mamman Chevalier-Bouchet. Den sistnämnda firar födelsedag samma datum som undertecknad.) Strax innan lunch kom solen på efterlängtat besök. Himlen blev blå och vi fick ”vårögon”. Vi ändrade planerna och bestämde oss istället för att spankulera längs stråk innanför muren och få till fler bidrag till Grändernas stad. Kanske avsluta med en go fika någonstans. Men så började det återigen bli grått när vi kommit iväg en bit med bilen och när vi svängde ner mot havet och hamnen gick det lokalt över till tät dimma. Vi såg endast en liten bit av hamnbassängen.
Vad snabbt det kan gå med väderomslag på en ö.
Planerna hade vandrat iväg utan skor och landat på att införskaffa oss Konstinlägg till gotlanduppochner. Ska inte förväxlas med skoinlägg. 😉 Det gick bättre än väntat med konsten. Här är vi framme vid andra stoppet. Inlägget kommer på plats imorgon. Men det häftigaste konstinlägget kommer inte förrän i april. Det var ett trevligt par som hjälpte oss att hitta rätt plats. Gatunamnet finns nämligen inte på någon karta.
Fotnot: Vi kom hem tidigare än beräknat och jag hann först se lillebror Boe ha sin sista uppvisning på SVT Play, innan jag i direktsändning njöt av den mer spännande damtävlingen. In i dimman gällde även för skidskyttarna. Vilken tur att det inte blev inställt för dem.
Den 17:e oktober 1830 invigde biskop Carl Johan Eberstein Östra Kyrkogården i Visby. Kyrkogården är ungefär 1,7 hektar stor.
40 år senare invigdes Östra gravkapellet, på den södra delen av kyrkogården. Kapellet ritades av dåvarande stadsarkitekten A W Lundberg. Jag läste att det finns 55 st platser i gravkapellet och ungefär 25 ceremonier förekommer varje år.
Antalet gravplatser är ca 1 160 stycken. Vi passade på att promenera på gångarna och läsa en del texter. Intressant att det äntligen blev av förra fredagen, att vi stannade till här. Vi har kört med bilen hundratals gånger på leden under platsen. Denna gång sökte vi oss längre upp och kom till gator som vi tidigare aldrig beträtt.
Utanför akuten till Visby lasarett finns denna staty i granit av Pye Engström. Tidigare har vi visat Pys Utsträcka händer https://gotlanduppochner.com/2021/08/25/utstrackta-hander/ som finns i Almedalen och var en hyllning till Olof Palme.
En artikel om patientvård som illustrerades av en person med benbrott gav konstnären Pye Engström idén till hur hon skulle gå till väga.
Så här har Pye Engström beskrivit sina tankar och slutresultat: ”Skulpturen är en berättelse om patienten och om hennes vandring från sjukdom till hälsa, in mot entrén finns två fotsulor som symbol för den olycksdrabbade som åkt in i sjukvården med fötterna före. Nya lasarettet och den rådande medicinska kunskapen erbjuder patienten både piller och kirurgi. Läkekonstens ormar övervakar processen. Patienten är skitskraj. Men det behövs också livskraft och läkedom för att det vetenskapliga receptet ska ge något resultat. Slutresultatet är den friska människan som bryter sig ut i frihet.”
bornholmuppochner & gotlanduppochner 