Kategoriarkiv: På två ben på Gotland

En timmes sovmorgon

Publicerad den av
14


Tiden räckte inte till för att följa träskylten Sandy beach. Därför blev valet Stonebeach. Efter att ha gått en bit genom en tallskog nådde vi havet.

Två elaka varelser på två ben störde fåglarnas vila och sömn.

Även hägern tog det säkra före det osäkra och flög iväg till en sten längre bort.

Vad underbart det var med stillheten, ensamheten, tystnaden och det levande hoppet.

För det gick inte att komma ifrån sanningen att vi hade ställt klockan på 04:10 i stugan, för att skåda soluppgången. Inte specialstudera molnen eller väcka fåglar.
Som så ofta tog jag täten. Vågade inte chansa om solen ”vaknade” längre söder ut. Bäst att förflytta sig runt krönet. Var det inte extra rött där?

Hägern lyfte från vilostenen och flaxade vidare till tredje stenen – ännu längre ut.

Mitt hopp gick i mörker när Solveig berättade om ljuset på ”fel ställe” och molntäcket som… Hon hade givetvis rätt. Alltför ofta. 😉

Lyxig sovmorgon. 58 minuter. När vi cyklade ut till Folhammar vid midsommartiden var det 03:47 som gällde för en eventuell soluppgång. Vid första besöket rann det ut i dimman som en del bloggläsare säkert kommer ihåg, men det hade också sin charm.

Nu var vi morgonpigga. Ändå var det skönt att krypa ner i sängen och sova en stund till, i Mavens fina stuga – innan frukosten.
Stunden innan jag somnade tänkte jag på att vi upplevt tre varianter. Första gången dimma och spänning. Natten efter i Folhammar en romantisk soluppgång. Denna tredje variant var en vacker himmel och en gryende dag. Vad blir fjärde varianten? När jag somnade drömde jag om… 😉

Den tyngsta frukosten

Publicerad den av
12

Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp.
Pärlorna är värda mer än ett inlägg.

Vi mötte ovanligt många bilar på vår väg upp till Lickershamn. Troligen var det en morgonfärja som var målet.

Där uppe kan du skymta Gotlands högsta rauk som var vårt mål. Det har för oss denna speciella sommar blivit många härliga och mysiga utflyktsfrukostar. Men detta var första gången som vi fick bära tungt en lång sträcka i uppförsbacke.

Inte kunde jag med att knacka på och be om bärhjälp. 😉

Härligt att vara tillbaka på en av våra gamla favoritplatser. Första gången som vi var här så tidigt på dygnet. Jag vågar inte skriva antalet bilder som jag tog på Jungfrun, som snällt stod stilla och poserade.

Andra föredrog att vistas på sjön. Jag låter dem vara anonyma. Annars zoomade jag in en riktigt bra bild.

Solveig hittade något intressant att fotografera.

När livet var som bäst bröt vi upp och började vandringen nerför. En promenad med lättare packning.

Bron minns jag väl från tidigare besök. På hemvägen gjorde vi avstickare mot havet på vägar, som vi aldrig rullat på förr. Ett ställe ska vi garanterat återvända till. Det gav oss mersmak. ❤
https://gotlanduppochner.com/2019/01/15/gotlands-hogsta-rauk/
Här kan du läsa om Gotlands högsta rauk och den sorgliga sägnen som ligger bakom namnet Jungfrun.

Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”:
1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Bed, Breakfast & Fik
6. Själsö bageri
7. Jungfrun

Breakfast in Barläst

Publicerad den av
10


Från sent 1600-tal fram till 1907 skeppades det ut kalk till tyska städer vid Östersjön. Från början hörde Barläst till Pavalds gård i Lärbro. Sedan kom den driftige och legendariska strandriddaren Johan Ahlbom på Kyllaj (som jag skrivit om tidigare) och ”tog över” ägandet.

Kalkstenen bröts vid Hide kalkbrott och fraktades hit på vagnar med hjälp av oxar och hästar.
Vid hamnen finns tre kalkugnar från olika tidsepokrar.

Den runda ugnen är äldst. Troligen från början av 1700-talet. Den fyrkantiga är numera en ruin. Intressantast är den sexkantiga som byggdes 1882.

Vilket slit. Skulle du vilja göra en tidsresa och testa att jobba här ett provår? Läs det här först. 😉 Kalkstenen staplades i ugnen med plats för elden underst. När ugnen var fylld murades den igen och veden tändes via öppningen nertill. Då låg stenen som ett valv över den brinnande veden. Det tog tre till fyra dygn innan allt var färdigbränt. Under dessa timmar matades elden med ny ved flera gånger i timmen. Tecknet på att processen var klar gick att utläsa när röken svartnade och övergick till ett gult sken över ugnskransen.

Blåsor och frätsår var vanliga hos arbetarna som höll på med den lätta och farliga kalkstenen.

Det gick en 30 meter lång träbrygga med banor för stenvagnar upp till krönet på ugnen. Äldre kalkarbetare, två och två i bredd trampade upp sex meter till krönet. Vagnarna rullade på två parallella banor. När den ena vagnen lastad med ved och sten drogs upp, gled den tomma vagnen ner.

Kalkladorna användes som förvaring av kalken. Härinne läskades kalken genom att man hällde vatten på den för att få den att bli ett pulver. Därefter packades ”varan” i tunnor i väntan på export.

Baskista heter detta långa smala utrymme där det reparerades och byggdes mindre fartyg. Med hjälp av ånga blev träet mjukt och kunde böjas till lämplig form.

Två olika årsmodeller.

Från vår tidiga frukostplats kunde jag zooma in den moderna kalkindustrin, på den andra sidan viken – Cementa i Slite. Efter frukosten promenerade vi tillbaka till bilen och åkte till ett riktigt, riktigt fint smultronställe.  ❤ Eller vad säger bloggvännen Lollo?

Fotnot:
A; Namnet Barlast (med a) var den extra vikt i olastade fartyg med syftet att skutan skulle ha lika högt över vattenytan som när den senare var lastad. Fiffigt. 🙂
B; Lärbo Hembygdsförening fick 2002 detta kulturområde i gåva från Euerolime AB. En fin geist. Viktig för eftervärlden. Mycket intressant att visa upp. Speglar mycket av Gotlands historia.

Själsöån

Publicerad den av
25


Vi var på väg mot en ny plats på en hemtam ort – Själsö.

Istället för att köra ner till fiskeläget stannade vi till en bit innan. (Asfalterad parkering på höger sida.)

Vad skönt det var att lämna hettan för en stund och kliva in på en spång i naturreservatet som bildades 2008.

Syftet med att bilda ett naturreservat var att skydda havsöring och rödlistade arten flodnejonöga. Själsöån är Gotlands bäst dokumenterade vattendrag när det gäller havsöringens livshistoria. Ser du några fiskar? Först såg vi ringar och hörde lätt plask bakom våra ryggar. När vi studerade det grunda vattnet såg vi fler och fler små havsöringar.

Spångarna byttes 2019 ut mot nya, breda och riktigt fotvänliga gångbroar. Här och var finns avstickare mot bäcken. Väldigt trevligt och pedagogiskt planerat.

Plötsligt såg jag brovakten med sitt stora bevakande träöga. Jag swishade några riksdaler så han blev nöjd. 😉

Minns när jag cyklade och plockade björnbär med min äldsta dotter på Hovs Hallar. Nära bostaden växte de rikligt på Bjärehalvöns smultronställe HH. Här återstår veckor innan bären är på plats. Men det syntes spår av att tidigare besökare njutit av vinbär. Antagligen har det för länge sedan funnits bostad och trädgård längs ån.

Brännässlor är finast på avstånd.

Naturens konstverk kan komma till på skilda sätt. Undra om det finns konstnärliga och estetiska insekter? Eller är det bara en bisyssla? 😉

Ett tjusigt trassel av skägg av någon sorts lav.

En senare fas av, timotej?

Vad spännande det ska bli att återkomma hit under senhösten för att se havsöringen leka i betydligt mer vatten och studera den åliknande flodnejonögan som kan bli 50 cm lång och suger sig fast i… vi spar det läbbiga till nästa gång. 😀

Solveigs första replik

Publicerad den av
12


”Ska vi åka upp till Ireviken?”
Förslaget kom när jag vaknade och jag nappade givetvis direkt.
Förra gången besökte vi fiskeläget.

Den här gången skulle vi trampa ny mark och följa viken norrut. Huvudmålet var att hitta två olika orkidéer som enligt anteckningar kunde finnas här. I viken blommar orkidérna röd skogslilja och purpurknipprot.

Solveig stannade upp och fotade växter på nära håll bland klapperstenarna.

Som det ofta händer, i alla slags sammanhang, ser Solveig inte skymten av mig när hon fortsätter framåt.
Fast jag njöt av naturen och solens försök att ta över makten från de mörka molnen hade jag ett tävlingsmål. För det hade varit häftigt att hitta orkidéerna först och få två poäng i vår interna tävling. 😉
Jag hade noga granskat bilderna och visste hur arterna såg ut. Långt senare hade jag nästan gett upp. Det var då min 2-0 seger grundades. (Foton kommer i framtiden i kategorin orkidéer på Gotland.)

När det vankas fika söker jag gärna upp den som ansvarar för det goda. Skulle vi sitta här på första parkett eller…

… på högsta parkett?

Det sistnämnda lockade mest.

Det hade nyligen regnat och när vi senare kom hem till Visby var det mörkt och blött. Men här hade vi vår egen zon.

När vi fikade njöt vi av utsikten från höjden. Bakom våra ryggar fanns rester av en fornborg. Härifrån hade de en bra koll på läget ute på Östersjön och kunde överraska fienderna.

Solen försvann en kort stund bakom molnen och bilden blev gråare. Ser du ”fågelraketen”? 😊

En del vill ha vind. Andra föredrar vindstilla.

Vi konstaterade ännu en gång, att det är jobbigare att ”bromsa” neråt än att gå uppför.

Jakten i Kallgatburg

Publicerad den av
32


Jag gillar symbolen och tycker om naturstigarna som finns lite överallt på ön.

Under den smala guppiga vägen fram till parkeringen var vi tacksamma över att vi slapp möten med ”fyrdäckade” fordon. Samtidigt hade vi haft stor nytta av att möta någon människa under vår arla tid i naturreservatet Kallgatburg. Det fanns nämligen en fråga på G som inte fortsatte med odmorgon, som vi gärna velat få svar på. Men just då var allt lätt och möjligt.

En bofink satt intill stigen. Vi hörde årets första gök i skogen. I handen turades vi om att hålla den uppritade karta, som Solveig fått med sig från en vän. Mycket snabbt nådde vi stätta ett.

Precis som på skissen nådde vi relativt fort stätta två och tre.

Jag tyckte det var jättespännande att balansera på spångarna över källkärret Rövätar. Barndomens Bosse kom på trevligt besök. Ibland befann jag mig på egna äventyr, långt före fotografen.

Mina historiska tankar gick till när Karl XI färdades här på 1600-talet. Njöt han och hans sällskap av trakten? Eller hade de stark hemlängtan?

När Solveig berättade att Tätört är en köttätande växt ökade gubben på takten. Det är dumt att chansa.

Majviva är förhoppningsvis vegan och ofarlig. 😉

Liljekonvalj gav mig nostalgiminnen till Galgberget i Halmstad och vårbuketter i små mammavasar.

”Ett sekel” senare nådde vi Sveriges största idegransbestånd och min stegräknares räkneverk började slå i taket.

Lite dystert tänkte jag: Snart hamnar jag på Fårö. Utan att passera färjan. 
När jag vred huvudet åt höger såg jag…

… minne från förr. Min fantasi började tänka på turister som blivit över och stelnat till lite dumt. 😉

Äntligen dök skylten upp. Precis som det stod överst på vår skiss. Vad kunde nu gå fel? Endast tusen fjäderlätta meterssteg till på den upptrampade stigen och…
…om du inte ser något nytt blogginlägg här på några dagar beror det på att vi fortfarande letar efter den gula berömda guckusko orkidén, som ska blomma här i Kallgatburg i ett stort, stort bestånd. ”Målet är ingenting – vägen är allt, lalalala…”

Ps. Vad jag saknar nyskrivet material med Robban Broberg. Vilken ordkonstnär. ❤

Norra Europas största triftfält

Publicerad den av
31


Eftersom vi vaknade redan innan klockradion väckte oss kunde vi rulla iväg från Visby redan klockan 04:45… Frukosten intog vi på en filt, precis innanför denna grind i Ålarve. Vi njöt, inte bara av frukosten utan också av stillheten, färgerna och utsikten! ❤

Tofsvipan lyfte snabbt och kretsade sedan över oss trots att vi gick på vägen en bit ifrån. Vi läste efteråt att boet läggs i en enkel grop på marken. Fågeln såg oss antagligen som hot på två ben. Sant är i alla fall att människor ska röra sig försiktigt på strandängarna under försommaren, med tanke på häckningstiden.

Det sägs att naturreservatet är vackert året runt, men jag tror att tiden när Europas största triftfält färgar strandängarna rosa är svårslaget. Samtidigt känns det lockande att, till vintern, få chansen att se majestätiska och hungriga havsörnar här, när de spejar på änder och skrakar till lunch.
Vi hade med kikaren, men valde att låta den ligga kvar i bilen.

Så rofyllt det var med havet, naturen, djuren, fågelkvittret och alla tankar om Covid 19, kvarglömda därhemma.

De första niohundra meterna är anpassade till rullstolar och barnvagnar. Leden avslutas med en rastplats med ramp och fin utsikt.

Olika djur gjorde oss sällskap. Både i luften och på marken.

Den där ryggtavlan känns bekant. Kan bara inte placera den. 😉 Nästa gång ska jag ha kameran hela tiden.

1858 uppfördes detta kummel (sjömärke), som ett inseglingsmärke för segelfartyg som var på väg till Ronehamn. Vid lågvatten går det att komma ut till den höga stenkummeln, som ligger på ett mindre skär, vid namn Getorskär.

Jag kunde inte låta bli att fota ”Lutande trädet”.

Inte ens på tillbakavägen mötte vi några medmänniskor. Detta var en riktigt, riktigt fin naturoas som vi gärna återvänder till. ❤ Tänk vad mycket som kan hinnas med om man går upp innan tuppen. Vi hade redan hunnit med att besöka tre olika fiskelägen, utan att ”stresstitta”, innan vi parkerade vid Ålarve.

 

S:t Olofsholm

Publicerad den av
22


Här hade vi precis parkerat på udden S:t Olofsholm på nordöstra Gotland i Hellvi socken. För länge sedan hette udden Akergarn. Sedan kom den norske kungen Olav Haraldsson på besök 1029. Enligt en sägen kristnade han gotlänningarna.

Nu gick vi uppför backen. Men när Carl var här 1741 red han på en häst.

Väderkvarnen är från 1600-talet och användes i perioder av traktens bönder. Under början av 1900-talet bodde arbetare från kalkstensbrottet i kvarnen. Femtio år senare var det ett helt annat läge i vårt land. Under andra världskriget fick kvarnen funktionen som en utkik efter tyska flygplan. Då fäste militären ett spaningstorn utanpå kvarnen. Ungefär som en balkonglåda.

Slitaget slog till och länge stod väderkvarnen vinglös. Ett efter ett hade vingarna förfallit och trillat av. Men under hösten 2011 blev den med vingar igen. 🙂

Gotlands första kyrka, ett kapell av trä lät Olav Haraldsson bygga på denna högt placerade plats. Kyrkan fick namnet S:t Olafs kyrka. På 1200-talet ersattes den av en stenkyrka.

I denna magasinbyggnad finns rester av kyrkan inbyggda.

Du kan också se att det i marken framför magasinet finns synliga spår av den gamla kyrkan.

Vilken vy det är häruppe. Till höger syns Slite med sina lite mindre snygga byggnader. Men den bilden behöver du inte se här. 😊 Istället valde vi som avslutningsbild ön Ytterholmen. På den ön sägs tobisgrisslor häcka. Nästa gång vi utforskar S:t Olofsholm kommer vi att vandra ner mot havet och hälsa på raukarna i vattnet. Vid klart väder ska det vara möjligt att se undervattensraukar. Det låter stenkul. 😉

 

Kyllaj raukfält – Kärlek vid första ögonkastet

Publicerad den av
32

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

Rubriken stämmer. Vi blev direkt förtjusta i Kyllaj. Vädret var perfekt. Inget störande inslag. Lättare att ta sig fram än vid Lergrav. Helt ensamma med den ljuvliga naturen under den orörda morgonen.

Spännande ta sig fram genom tunneln. Jag blev en kort stund Kaj i Kullamannen som spionerade på Doktor Miller.

Jag och Solveig såg helt olika gestalter. Vad ser du?

Ön Klasen kommer inte att få något besök av oss. ”Den lilla blå” har inte lärt sig simma. 😉 Men det finns en annan ö inte så långt härifrån som vi ska köra ut till. Förhoppningsvis i nästa månad.

Solveig såg en kamel som ser ut över Vallevik och en stövel med en sten ovanpå.

Carl von Linné måste trivts extra bra bland stenjättarna, som han kallade raukarna. Jag vet att han gjorde en fin teckning av dem 1741, när han besökte Gotland. Hur kunde han därefter lämna ön?

Fågeln kom med som planerat. Jag hade skickat ett FMK en kvart tidigare. (FlygMotKyllaj)  🙂

Med Corona-respekt gick jag inte mellan raukarna. Ville heller inte störa deras tidiga morgonpratstund. Istället tog vi sikte mot fiskeläget – efter att en sista gång njutit av havsutsikten. Vilket vackert raukfält. ❤

 

Den berömda porten

Publicerad den av
29

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

Vi skulle bara lägga ner ”maten” från kylskåpet och ta ut kylklampar. Allt annat fanns packat i hallen. Klockan 05:11 rullade vi iväg mot väg 148. Strax innan Rute tog vi av mot östra kusten. Det var vi och en solig vindstilla lördagsmorgon. Inte en enda människa mötte vi på våra fyra stopp. ❤

Vad vi längtat efter att få återse vår favoritplats sedan semestern 2016. Hur många människor har blivit fotograferade i ”Lergravsporten” genom alla år?

Vem stod och iakttog mig? Skuggan avslöjar någon.

Vi älskar att gå runt och fantisera om raukarna. Det behövs inte mycket egen fantasi för att se ett djur eller en mänsklig gestalt. Vad ser du?

En psalmvers med starka ord. En magnifik utsiktsplats längst upp. Då visste vi inte att vi senare skulle få uppleva samma sak på två för oss nya ställen. Ett av dem blev vi riktigt, riktigt förtjusta i. Där skulle vi kunna tänka oss att ha en liten sommarstuga. ❤

Ett sextiotal raukar finns det i sluttningen. Jag noterade att min kondis var bättre än för fyra år sedan. Rätt skor är naturligtvis av stor vikt.

Vad har de för morgonsamtal? Pratar de om väder eller om hur natten varit? Ägnar sig raukar åt skvaller?

Den fina välvda rauken öppnar upp för alternativa kameravinklar. Jag gissar på att bröllopspar stått finklädda och lyckliga inombords och flera par har garanterat bytt förlovningsringar. Porten kallas nämligen också för ”Kärleksporte”.

Nästa blogginlägg kommer att handla om fiskeläget i Lergrav.