triftfält | gotlanduppochner

Vi rullade runt på asfalterade Grötlingbo ringväg när vi såg en skylt med namnet Pankar prästänge. https://gotlanduppochner.com/2022/08/21/grotlingbo-ringvag/
Det var guppigt på grusvägen i nerförsbacken och svårt för mig att se med solglasögonen när skogen tätnade alltmer. Samtidigt var det spännande… i början. Var låg änget? Hittade jag inte dit för all skog? Gick det att hitta på ett nytt ordspråk om problemet? Någonstans på vägen hade vi delat på oss. Letade på olika ställen. Jag som oftast längst fram i ”klungan”.

Där fanns en skylt om att det var ett naturreservat. På grov halländska frågade jag myran Emil var änget fanns. Dumt nog svarade alla hans miljoner syskon och släktingar samtidigt. Till slut kändes det som jag hade myror i byxorna. Bäst att rulla vidare.

Fakta utan trams: Flertalet av Gotlands lövskogar finns på öns södra del. De har oftast uppstått genom att ängsmarker har växt igen. Detta är ett sådant område och Pankar prästänge är kärnområdet som här och var är omringat av kraftiga välväxta ekar (utanför bilden). I själva änget finns en frodig växtlighet. Mängder av intressanta växter och blommor nämns i texterna. Men när det gäller änge handlar det om att befinna sig där vid rätt tid på säsongen. Detta var ett spontanbesök. T.ex. de sex nämnda orkidéerna har vi redan visat på bloggen.

När vi flyttade till Gotland köpte Solveig en ny cykel. Hon ångrade snabbt att hon valde en svart. Inte så lätt att hitta tillbaks till den en julidag utanför ringmuren när det mesta på två hjul går i svart. Det var då hon kom på att köpa en ny ringklocka som sticker ut från mängden. Undra om det hjälper att jag ringer i svampen?

Efter några långa timmar dök hon upp. Hon och kameran. 😉

Till slut besegrade vi uppförsbacken och kom ut på asfalterade Grötlingbo ringväg igen. Vilken mysig morgon, som startade med en frukost utanför muren vid kyrkan. Jag hade fått en pangidé om var fikat skulle intas. Här på södra delen av öjn finns den härliga möjligheten att ”byta kust” på kort tid. Längst ner går det till och med att se både västra och östra kusten via en snabb huvudvridning. Eftersom vi kört västra kustvägen ner från Visby hade jag självklart andra planer om fortsättningen. På köpet passade jag givetvis på att ratta in på nya små slingrande vägar.

Efter att ha nått Ronehamn svängde jag höger mot campingen vid Ålarve naturreservat.
https://gotlanduppochner.com/2020/06/08/norra-europas-storsta-triftfalt/
Det var var två år sedan vi var här förra gången. Då blommade triften för fullt. Den gången inledde vi med frukost innan vi vandrade vidare till yttersta spetsen. Nu blev det fika. Nästa gång…

FÅR det bli lunch. Men det var ju varken roligt eller sant. LAMM och LAMMUNGAR ska det vara på öjn.

Eftersom vi vaknade redan innan klockradion väckte oss kunde vi rulla iväg från Visby redan klockan 04:45… Frukosten intog vi på en filt, precis innanför denna grind i Ålarve. Vi njöt, inte bara av frukosten utan också av stillheten, färgerna och utsikten! ❤

Tofsvipan lyfte snabbt och kretsade sedan över oss trots att vi gick på vägen en bit ifrån. Vi läste efteråt att boet läggs i en enkel grop på marken. Fågeln såg oss antagligen som hot på två ben. Sant är i alla fall att människor ska röra sig försiktigt på strandängarna under försommaren, med tanke på häckningstiden.

Det sägs att naturreservatet är vackert året runt, men jag tror att tiden när Europas största triftfält färgar strandängarna rosa är svårslaget. Samtidigt känns det lockande att, till vintern, få chansen att se majestätiska och hungriga havsörnar här, när de spejar på änder och skrakar till lunch.
Vi hade med kikaren, men valde att låta den ligga kvar i bilen.

Så rofyllt det var med havet, naturen, djuren, fågelkvittret och alla tankar om Covid 19, kvarglömda därhemma.

De första niohundra meterna är anpassade till rullstolar och barnvagnar. Leden avslutas med en rastplats med ramp och fin utsikt.

Olika djur gjorde oss sällskap. Både i luften och på marken.

Den där ryggtavlan känns bekant. Kan bara inte placera den. 😉 Nästa gång ska jag ha kameran hela tiden.

1858 uppfördes detta kummel (sjömärke), som ett inseglingsmärke för segelfartyg som var på väg till Ronehamn. Vid lågvatten går det att komma ut till den höga stenkummeln, som ligger på ett mindre skär, vid namn Getorskär.

Jag kunde inte låta bli att fota ”Lutande trädet”.

Inte ens på tillbakavägen mötte vi några medmänniskor. Detta var en riktigt, riktigt fin naturoas som vi gärna återvänder till. ❤ Tänk vad mycket som kan hinnas med om man går upp innan tuppen. Vi hade redan hunnit med att besöka tre olika fiskelägen, utan att ”stresstitta”, innan vi parkerade vid Ålarve.