Karl XI | gotlanduppochner

Jag gillar symbolen och tycker om naturstigarna som finns lite överallt på ön.

Under den smala guppiga vägen fram till parkeringen var vi tacksamma över att vi slapp möten med ”fyrdäckade” fordon. Samtidigt hade vi haft stor nytta av att möta någon människa under vår arla tid i naturreservatet Kallgatburg. Det fanns nämligen en fråga på G som inte fortsatte med odmorgon, som vi gärna velat få svar på. Men just då var allt lätt och möjligt.

En bofink satt intill stigen. Vi hörde årets första gök i skogen. I handen turades vi om att hålla den uppritade karta, som Solveig fått med sig från en vän. Mycket snabbt nådde vi stätta ett.

Precis som på skissen nådde vi relativt fort stätta två och tre.

Jag tyckte det var jättespännande att balansera på spångarna över källkärret Rövätar. Barndomens Bosse kom på trevligt besök. Ibland befann jag mig på egna äventyr, långt före fotografen.

Mina historiska tankar gick till när Karl XI färdades här på 1600-talet. Njöt han och hans sällskap av trakten? Eller hade de stark hemlängtan?

När Solveig berättade att Tätört är en köttätande växt ökade gubben på takten. Det är dumt att chansa.

Majviva är förhoppningsvis vegan och ofarlig. 😉

Liljekonvalj gav mig nostalgiminnen till Galgberget i Halmstad och vårbuketter i små mammavasar.

”Ett sekel” senare nådde vi Sveriges största idegransbestånd och min stegräknares räkneverk började slå i taket.

Lite dystert tänkte jag: Snart hamnar jag på Fårö. Utan att passera färjan.
När jag vred huvudet åt höger såg jag…

… minne från förr. Min fantasi började tänka på turister som blivit över och stelnat till lite dumt. 😉

Äntligen dök skylten upp. Precis som det stod överst på vår skiss. Vad kunde nu gå fel? Endast tusen fjäderlätta meterssteg till på den upptrampade stigen och…
…om du inte ser något nytt blogginlägg här på några dagar beror det på att vi fortfarande letar efter den gula berömda guckusko orkidén, som ska blomma här i Kallgatburg i ett stort, stort bestånd. ”Målet är ingenting – vägen är allt, lalalala…”

Ps. Vad jag saknar nyskrivet material med Robban Broberg. Vilken ordkonstnär. ❤

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Min plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta mig många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid.
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också. 😉

Det är intressant att jämföra foto ett med foto tre. Då syftar jag inte på kyrkan utan naturen utanför.
Fårö kyrka är den kyrka av de 92 st som fått sitt medeltida utseende mest förändrat. Tornet och långhuset (undantag korsarmarna) är däremot medeltida.

Kyrkan ligger vackert på en höjd med utsikt mot havet och omgivningarna. Härifrån finns flera intressanta vägval att göra.

Tänk vad grönt det kan bli på tio-tolv minuter. Jag har inte fuskat med färger eller valt ett äldre foto från besöket 2016.

Om det var vägval utanför finns det fyra ”sittvalsmöjlighetershåll” för åhörarna vilket jag uppskattar som kyrkobesökare.

Altartavlan är ett enkelt sandstensarbete med Nattvarden som huvudmotiv. Altartavlan bär Karl XI:s namnchiffer.

Predikstolen bär Fredrik I:s namnchiffer.

Käutatavlan är kyrkans intressantaste attraktion. Den uppsattes 1618 som ett tack av ett lag säljägare för underbar räddning efter att i 14 dagar 1603 drivit omkring på ett isflak i Östersjön. En minnesvers på danska berättar om händelsen. Målningen är naivt åskådlig och visar en verklighetstrogen bild av av Visborgs slott i Visby.

Här rör det sig om en liknande händelse som ägde rum 1767.

Skepp tycks vara vanligt i skånska och Gotländska kyrkor. Passar enligt mig bra in i livet runt havet.