Kategoriarkiv: Innanför ringmuren i Wisby

Katolska kyrkan

Publicerad den av
14

Kristi Lekamens katolska kyrka invigdes 1982. Det är den första katolska kyrka som byggts i Visby sedan medeltiden. Kyrkan ligger mellan S:t Drottensgatan och S:t Hansgatan i Visby innerstad.
Kuriosa: Arkitekten Per Erik Nilsson har även ritat Ingmar Bergmans hus på Fårö.

Den översta ”bilden” tror jag den litauiske konstnären Eugenijus Budrys (1925-2007) ligger bakom. Han har även gjort konstverk som finns i kyrkorummet. Mannen bodde på Gotland.

Nu går vi in i kyrkan som renoverades rejält 2017, efter det hade upptäckts fuktskador.

När kyrkan byggdes upptäcktes en medeltida källare under mark. Källaren grävdes ut och är numera införlivad i kyrkobyggnaden. Dessutom finns två medeltida trappor bevarade i kyrkan samt en brunn som nu används som dopfunt.

Kyrkan präglas av en asketisk stil med sparsmakad utsmyckning. Visst är det häftigt att den vilar på medeltida grundmurar.

DBW-Huset

Publicerad den av
18

I Visby uppfördes flera rejält stora byggnader runt sekelskiftet 1900. Här var exempelvis tidigare trädgårdsmark.

En av dem var Agrellska fastigheten på Södra kyrkogatan. Byggnaden ritades av stadsarkitekten Nils Börring och väckte stor debatt i Visby.

Det var det välkända sällskapet De Badande Wännerna (DBW) som 1897 köpte fastigheten.
Sällskapet som 1814 startats av tolv män från Visby hade ägnat sig åt bankverksamhet sedan 1830. DBW:s Sparbank hade stor betydelse som inkomstkälla för deras alla verksamheter.
I bottenvåningen fanns banklokalen. På övre plan inreddes två påkostade paradlägenheter. En enklare lägenhet inreddes på vindsvåningen.

Fram till 1982 var banken kvar i fastigheten. Två år senare delades paradlägenheterna upp i mindre kontorslägenheter. Själv skulle jag kunna tänka mig att flytta in en tid i vindsvåningen.

Vår första vinterpromenad

Publicerad den av
28

Så kom den första snön till Visby och Gotland. Vi tog i söndags chansen att få uppleva ”vintervykortet” från en vacker höjdnivå. För det var riskabelt att till och med stapplande ta sig fram på kullerstenarna. Husväggar har några gånger räddat både mig och kameran.
Det var endast den gula lampan i skyn som saknades. Den valde istället att visa sin bästa sida dagen efteråt.

Det var färre människor ute än vanligt.
Vi var ordentligt påpälsade. Mina fingrar var tacksamma för att de fick stanna i de varma vinterhandskarna och slapp hålla i en kall kamera. Innanför ringmuren bland gränderna saknade ändå hela tiden en hand sin kompis. Visst är det en smula konstigt och orättvist mot de två andra händerna? Men nästan alltid håller jag och Solveig varandra med samma händer. Det känns avigt om vi gör tvärtom. ”Händer” det brukar vi snabbt byta sida. Vad personlig jag blev. ❤

En skymt av en av Solveigs tre arbetsplatser (S:t Hansskolan), snöiga takåsar och ett grått vatten som i färgskalan nästan smälter ihop med himlen.
Följ med på ett bildsvep från utsiktsnischen vid Trappgränd. Här har vi stått och njutit många gånger vid alla årstider. En gång fikade vi här. Vid ett annat tillfälle lyssnade vi på livemusik och såg solen sakta gå ner på sommarhimmeln.

Vilken vacker medeltidsstad som vi fått äran att stifta bekantskap med på nära håll. Jag har i många år hävdat att Umeå är ”min vackraste stad”, som jag bott i.
Nu traskade vi vidare för vi hade ett hemligt uppdrag som stod överst på agendan. 😉

Men en bild till bjuder vi dig besökare på. Det röda huset på Övre Finngränd hade jag gärna tittat in i.

FOTNOT:
Nu är det dags för mig att efter fikat börja snickra på en aktuell tabell för ABC-tävlingen. Vilken dramatik det bjöds på igår kväll. Jag är inte i hamn ännu. Men än så länge tycker jag att jag haft tur med mina nya regler m.m (Tack vare deltagarantalet). Det var en stor chansning. Jag önskar eventuella besökare en trevlig dag. Jag kommenterar med en symbol, men läser gärna ”snälla” ord. Det tror jag alla medmänniskor behöver – varje dag, året om. ❤

Femte hösten

Publicerad den av
24

Vi har kommit in i andra delen av hösten 2022, som är vår femte höst som fastboende på Gotland.

När hösten visar sina bästa sidor passar vi mer än gärna på att njuta extra av färgprakten.

Vår förmån att ha nära till sevärdheter av rang gör att vi försöker ta tillfällena i akt. Solveig slutar tidigt på fredagarna. Efter en gemensam lunch brukar vi passa på att ge oss ut. Det är superläckert att kunna gå in och ut genom olika portar.

Du får bara se en bild från insidan av muren i detta inlägg. Huset är läckert inbäddat i höstens täcke. Denna fredag gick jag i gränder som jag tidigare aldrig gått i. Ett par av dem hade (för mig) livlig trafik så det gällde att se och höra upp. Det finns inga trottoarer. Två av våra ”mål” var tyvärr stängda. Min lapp från nätet gällde inte denna säsong. Inget att hänga läpp för. Istället hade vi tur och kom in på ett oväntat ställe och plåtade annat som kom i vår väg längs slingrande, kuperade gränder och gator. Livet kändes så lätt och behagligt. Precis som kroppen och själen var inbäddad i mjuk balsam.

Tillbaks till ”den lilla blå” bestämde vi oss för att fika någonstans. Därför blev det en förflyttning på fyra däck till parkeringen vid Österport.

Vad länge sedan det var jag satt på andra våningen på Fiket och njöt av varmt kaffe och smaskig kaka. Innan pandemin blev det rätt många besök här.

Granitbröllopsdag och Apskräck

Publicerad den av
20

När solen och hösten visade upp sin finaste sida körde vi ner för att ta ett par årstidsfoton till kommande inlägg. Det var söndag och härligt väder. Därför passade många människor på att njuta av oktobersöndagen. Vi hade tur och fick en parkeringsplats vid havet.

Vilken fin stad vi bor i. Borde vara den finaste som vi bott i hitintills. Ändå är konkurrensen absolut inte dålig. Jag hävdade i många år att Umeå var min favoritstad. Ystad, Hjo, Båstad och Falkenberg var suveräna sommarstäder. Jag vet att Båstad inte är en stad. 😉

Efter vi strosat runt i Almedalen gick vi in i en port i ringmuren och fortsatte till…

… Botan såklart. Platserna ligger inte långt ifrån varandra. Fortfarande fanns det mycket vackert att se på i Botaniska Trädgården. Det gör det faktiskt alla årets dagar och är orsaken till att vi har gett den en egen kategori på bloggen. Säkert har vi hunnit plåta över tusen bilder. Tur vi inte lagt in alla. 😉

Undra hur många miljoner människor från olika länder som vandrat här genom åren? Vad tog de med för några ljusa minnen hem? Valde de att gå ut genom Kärleksporten?

Mitt färskaste minne var när jag denna oktobersöndag höjde blicken och såg vad som fanns i Apskräck-trädet. Igår googlade Solveig och läste högt för mig att 2017 var det första gången på 38 år som Apskräck blev med kottar. En stor händelse. Undra om detta är andra gången? Brödgran låter inte lika häftigt som dess alias. Längs Andernas sluttningar i Argentina och Chile kan granen bli hela 50 meter hög. Smeknamnet Apskräck beror på de stora vassa barren som apor undviker att hoppa i. Själv fick jag heller ingen större lust att prova.

Nu hade vi tagit oss utanför en grind. Har vi inte bråttom älskar jag att välja olika vägar ut från den fina parken och strosa uppför och nerför gränderna. Men framför allt älskar jag tjejen som jag gifte mig med idag, för trettiotvå år sedan. ❤ Då var det också en varm solig oktoberdag. Vad passande att bruden heter Sol-veig. Igår fick vi lära oss att vi firar Granitbröllopsdag.

Juni, juli, augusti

Publicerad den av
9

I söndags morse var det dags att fylla på tanken i ”Den lilla blå”. För vi vågar inte köra iväg långt bort på okänd mark när mätaren visar endast två ”sockerbitar” kvar. Efter tankningen fortsatte vi ner ett steg till. Vilken ovanlig syn. Blir lika förvånad varje säsong, vid den här tidpunkten på året.
Vi kunde plötsligt välja vilken parkeringsplats som helst utanför ringmuren. I vanliga fall cyklar vi ner till ”centrum” om vi inte ska hämta/köpa något stort. För på sommaren är inget som vanligt i Visby. Då kan det till och med vara svårt att hitta en plats för bilen bland alla hundratals p-platser utanför köpcentret. Samtidigt som det gäller att ha full koll på allt rörligt & rörigt mellan bilarna.

Det kändes nästan för ödsligt när vi närmade oss Österport. Skulle jag fått bestämma skulle det vara ”lagom” varje dag. Men nu var vi såklart extra tidiga.

”Jag sitter här en stund och blundar men jag ser ändå.”

”Jag räknar varje sjunde våg och…”

”Svävar i en guldträdgård.”

”Jag har suttit här ett tag. Sommarnatt blev sommardag.”
”För hela året har jag väntat på Juni, juli, augusti. För vindarna är varma då.”

”Gud var god när du blev till.”

Vi tog en sista titt mot domkyrkans torn innan vi tog oss an Smittens backe åt ”fel håll”. Men med en sommar med Sofia och härliga turer på öjn har mina ben blivit starka.

Fotnot:
Tack Per Gessle och Gyllene Tider för alla klassiker och minnen genom åren. ❤ Men mitt första minne i baksätet på en Opel Manta var inte av det ljusa slaget. Kassetten som Per skickat till HP spolades hela tiden tillbaka.
”Kom igen nu för sjutton Kove. Vi har bokat tennistid klockan två i Aletältet.”
”Det är lugnt. Bara lyssna en gång till.”
Snart kunde jag varje rad i ”Billy”, ”När alla vännerna gått hem” och de andra 2-3 låtarna. Bredvid föraren satt min lugne kompis och klasskamrat Staffan, som sedan bodde i kollektivet på Magnus Stenbocks väg. Alla dessa minnen…

Allt har sin tid

Publicerad den av
23

Stockros – Alcea rosea – Hollyhock. Vi minns dem från våra år i Ystad där de blommade lika vackert som de gör här i Visby. Då hade vi även våra egna vid husväggen. Nu nöjer vi oss med att beundra de som växer lite här och där längs väggar och plank.

Bosse och jag tog cyklarna ner till muren en solig eftermiddag. Eftersom vi var mitt i juli var vi inte ensamma om idén att ströva omkring i staden. Det gällde att vara snabb med kameran för att hinna knäppa kort utan alltför många personer. Fast när någon kommer springande runt knuten så lyckas de förstås att komma med på bild.

Stockrosor vill stå i full sol, i väldränerad jord och gärna vindskyddade (jag har förstås googlat). Längs med gatorna i Visby lär det väl bara vara det första kriteriet som slår in. Igår blåste det rejält här i Visby. men förhoppningsvis var det lugnare innanför muren och skyddat av väggar och plank. Det där med väldränerad jord får väl Visbys stockrosor klara sig utan. Man kan inte få allt här i livet. De växer ju i en av världens vackraste städer!
På wexthuset.com läser jag att tricket är att stockrosor är tvååriga. Det första året etablerar de sig med en livskraftig pålrot. Året därpå blommar de.

Alla pollinerare har fullt upp, för blommorna är många. Stockrosor älskas av pollinerare!

Det är svårt att hitta en enda favorit. Det är inte bara själva grundfärgen man får titta på utan också hur blomman ser ut in mot mitten.

Vi vandrar vidare… Den här gatan hade inte turisterna upptäckt just när vi var där.

Det här var en speciell variant som stack ut från de andra. Jag har inte lyckats hitta dess namn trots många sökningar.

Ibland behövs det inga ord. Därför avslutar jag mitt inlägg med några andra färgvarianter. Allting har sin tid! Just nu är det stockrosornas och turisternas tid i Visby. Till hösten infinner sig lugnet igen. Det är det som är fördelen med att bo på Gotland året runt.

Inte bara rosor…

Publicerad den av
17

Det är inte bara rosor som blommar innanför muren. Vid vår senaste morgonpromenad hade jag med mig mitt macro för att titta lite närmare på en och annan blomma. Cikorian blev ett självklart val. Den sticker upp lite här och var på Gotland, i vägkanter såväl som i kullerstenskanter.

Jag har en speciell känsla för cikoria, alltsedan vi hade vårt kaffekoppsmuseum, på Bjärehalvön. Eftersom cikorians rötter rostades och användes för att tillverka kaffesurrogat under andra världskriget kändes det som att cikoria hörde ihop med ett kaffekoppsmuseum. Därför sådde jag frön på framsidan av huset. De flesta fröna grodde och sedan trivdes cikorian nästan lite för bra när de bredde ut sig i rabatten…

Cikorian kallas även vägvårda eftersom den ofta växer vid vägkanter. Här på Gotland stämmer det kan jag intyga. Tilläggas kan att vägkanter på Gotland speglar årstiderna och att de oftast är mycket vackra, oavsett vilket tid på året som man är ute och åker.

Den här skönheten hittade jag på Kyrkberget. Fick ta min app till hjälp – Malva sylvestris – Rödmalva – tycks det vara.

Och det här då? Ja, appen gjorde en del försök att lura mig först, men till sist fick jag fram att det är en Väddklint. Tycker att namnet ”Morgonrufs” skulle kunna vara ett alternativt namn. Gillar verkligen dess mönster.

Tanken är att vi ska återvända till innerstaden inom de närmsta dagarna och fotografera fler stockrosor, men kunde inte låta bli att ta med ett par bilder redan idag. Igår regnade det så nu hoppas jag att allt som blommar fått lite ny energi.

Text och foto: Solveig Lidén

Morning has broken

Publicerad den av
18

Morning has broken like the first morning.
Vi parkerade cyklarna på Kyrkberget tidigt på måndagsmorgonen. Redan nu kom det personer från olika håll som var på väg mot Almedalen. Flera hade någon dryck i handen eftersom det var en varm morgon. De tog Kyrktrappan ner. Säkert förväntansfulla på programmet som väntade och som tur var helt oväntade om det sorgliga som skulle hända tre dagar senare… ❤

Blackbird has spoken like the first bird. Praise for the singing. Praise for the morning.

Själva tog vi Övre Finngränd ner. Jag gillar det här huset.

Efter att ha fortsatt Nedre Finngränd ner strosade vi omkring i sommarmiljön en stund innan vi tog Kyrktrappan tillbaka.

Like the first dew fall on the first grass. Praise for the sweetness of the wet garden.

Det är en skön känsla att röra sig uppe vid Norderklint. En skön mix av det ögat vet att det ska få se och ändå en stor dos av något nytt på fronten. Havet har olika temperament och ”gäster”. Vad upplever de först när de börjar nalkas öjn? Kan de smälta alla vackra intryck? Eller drar de lott om vem som ska köra iland bilen med husvagnen på släp? 😉

Mine is the sunlight. Mine is the morning. Born of the one light Eden saw play. Praise with elation, praise every morning. God´s recreation of the first morning.

Vi insåg att vi måste återkomma hit för att beskåda och ta kort på de ståtliga stockrosorna som ännu var i knopp.

Morning has broken like the first morning.

Fotnot:
Tusen tack till Eleanor Farjeon, som skrev texten, och till Cat Stevens som spelade in en version, en klassiker som aldrig blev en dagslända. ❤

Rosornas ö; del 4

Publicerad den av
20

Gotland har många smeknamn. Ett av dem är ”Rosornas ö”. Visby är verkligen rosornas stad så här års och det är njutbart att få cykla omkring i staden en tidig morgon.

Rosor är inte bara vackra att se på. Att få stoppa ner näsan i en ros och dra in ett djupt andetag överträffar, skulle jag vilja påstå, alla tillverkade parfymer.

Eftersom vi hade var sin kamera den här morgonen blev det bilder både på långt håll och nära. Bosse tog den här bilden som blev min favoritbild.

Visst är det fantastiskt att rosenbuskarna kan växa mitt bland kullerstenarna. Här är det inte tal om någon speciell rosjord. De måste verkligen ha sina rötter på djupet.

Den här färgen gillar jag. Glömde att ta reda på hur den doftade…

Visby är en fantastisk stad, året om. Just nu är den vackrare än någonsin med alla sina rosor.