I väntan på sol och värme

Andra kanske inte håller med, men personligen tycker jag ett besök vid världsberömda Fabriken Furillen gör sig bäst i ett ”väder i gråskala”. Det var ju där vi stannat en bra stund på station ett för att plåta och studera det som proffsfotografer från hela världen gjort före oss.

Amatörfotograferna såg varken barn eller ”rostiga” djur. 😉 Jag är mycket förtjust i de rostiga skyltarna de har här på halvön. De gifter sig med miljön. Fortfarande hade min hjärna inte helt släppt besöket https://gotlanduppochner.com/2022/07/01/fabriken-furillen/
Samtidigt var vår gemensamma önskan att solen skulle tränga sig igenom molntäcket så vi kunde inta vår frukost utomhus, innan vi cyklade iväg till naturreservat och andra ställen på Furillen. Klockan hade knappt passerat sex. Vi bestämde oss för att fortsätta i ”Den lilla blå” och rulla vidare i ”Blåeldens tid”.

Jag älskar blåeld, slingrande grusvägar och lagom gropiga vägar. Borde tagit reda på vad fyren heter, eller vad det nu är? Eller så bollar jag över till en besökare. 😉

Hallå där! Optimisten inom mig såg allt luckan och glimten av ljus. Kanske…

Vi rullade nerför grusvägen till parkeringen vid naturreservatet. En bil och ett litet tält bredvid trägrinden skvallrade om att någon/några just då sov. Kom solen fram till en utomhusfrukost? Bjöd vi ”tältisarna” på breakfast? I ett senare blogginlägg får du kanske svaren. Men först blir det årstidsbilder. På måndag kommer det två inlägg. Först fototävling tidigt på morgonen och sedan bjuder Solveig er på en resa till Stora Karlsö.
Det sistnämnda inlägget kommer att ligga först ett tag under kommande vecka.
Svar och tabell i Almedalstävlingen kommer senare…

Fabriken Furillen

Tidigt på morgonen körde vi sakta förbi en av våra favoritplatser på norra Gotland, Lergravsporten. Strax nådde vi den smala vägremsan som går ut till ön Furillen.
Förr kallades den fyra kvadratkilometer stora ön för Furilden. Namnet lär den ha fått efter en otäck brand som härjade här för över femhundra år sedan.

Det känns som att ha blivit förflyttad till en annan värld eller tidsperiod. Fascinerande! Mäktigt! Ödsligt! Tankeväckande! ibland flyger tankarna mellan vackert och fult. De landar alltid lugnt på det förstnämnda. Jag gillar stunden skarpt. När alla mina sinnen får kopplas på.
Fabriken Furillen är namnet på just denna historiska del av ön. Den välkända entreprenören Johan Hellström driver Farbriken Furillen. Ni är säkert många som sett platsen skymta förbi i en film, i ett tidningsreportage eller i ett modemagasin. Kanske har ni tagit för givet att exempelvis musikvideon är inspelad på en exotisk plats långt bort i världen.

Blåeld som ”gifter sig” med hederlig gammal rost.

Hotellet med sina 18 rum, ”gömda” eremitkojor och de 40 platserna till middagen på restaurangen lockar till sig människor från långt bort i världen. Personerna älskar såklart konceptet med ödslighet, integritet och historiens vingslag, kanske svårt att hitta någon annanstans. Det går att boka bord utan att vara inkvarterad på hotellet.

Medan du njuter av det vackra blåa som förgyllde vår stund här ska jag backa bandet. För det jag förknippar Furillen med, längre tillbaka, är tre stora saker.
För det första – från början av 1900-talet och sjuttio år framåt bröts det kalksten här som sedan skeppades vidare. Du kan se spåren överallt.
För det andra – militären tog över och stängde för allmänheten. Detta pågick en bra bit in på 90-talet.
För det tredje – en av mina svenska absoluta favoritförfattare, Håkan Nesser, blev förälskad i Furillen och bor här sedan flera år tillbaka. Men det här inlägget handlar inte om honom.

Slagghögarna finns kvar sedan kalkbrytningens dagar.

Jag noterade att fåglar, av olika arter, uppskattade en sittstund på den gamla kranen.

”Den lilla blå” hade förflyttats inom området och stod nu parkerad nära vattnet. Vi hade turats om att fotografera. Men nu var vi sugna på frukost och att därefter få plocka av våra cyklar och rulla vidare på två hjul i naturreservatet. Det här besöket kommer jag aldrig att glömma…

Ps. Kommentarer om sådant som inte hör till inlägget kommer inte att besvaras. ❤

En eldsjäl i norr; del 9

Nu har vi kommit fram till sista delen av Bungemuseet. På ett vis är det också början, som startade med en mycket driven och ambitiös ung man med stora planer.
Theodor Erlandsson, född 1869, var den enda i syskonskaran som fick chansen att läsa vidare. Det gjorde han på seminariet i Uppsala. När han kom tillbaka till Gotland fick han en lärartjänst 1890 i Bunge. Där blev han kvar till 1929. Redan från start kom han med många nya idéer. Han anlade en lekplan på sin egen klockarjord så barnen slapp leka på landsvägen. Han gav bort en del av sin tomt så barnen fick en skolträdgård.

T Erlandsson hade ett motto. ”Att rädda vad som kunde räddas”. Den äldre skolan ersattes av en ny som i sin tur några år senare förflyttades till Fårösund. Det var då läraren kom på tanken att inrätta ett skolmuseum i den äldsta skolan. 1950 invigdes den av dåvarande landshövding Erik Nylander.

Mycket nostalgi som inte gått upp i rök. 😉

Theodor gifte sig med den tidigare lärarens dotter. Tillsammans började paret att utveckla sina idéer om att göra både ett skolmuseum och ett Kulturhistoriskt Museum i Bunge.

När en lärarinna tillsattes till småskolan fanns det först ingen bostad i skolhuset. Därför bodde hon i en bondgård i närheten. Sedan inrättades ett litet rum på vinden åt henne. Så här kunde det sett ut på den tiden.

1906 gjorde Theodor tillsammans med sin hustru ett upprop i lokaltidningen och lyckades få in lite pengar till bildandet av föreningen som hade sitt första verksamhetsår året efter.
Givetvis hade Theodor sneglat på vad Arthur Hazelius gjort med Skansen i stora staden Stockholm.
Var fick Theodor Erlandsson all sin energi från? För han var inte bara lärare. Hade han ägt ett visitkort kunde där stått klockare, bokbindare, grundare av den första sparbanken i socknen, författare m.m. Som det inte räckte var han även politiker och familjefar till fem döttrar.
Theodor insåg att det fanns kvar flera byggnader och redskap efter att 1900-talets industrialism tagit över. Bungemuseet ska visst ha växt otroligt snabbt.
Fram till sin död 1953 höll Theodor på med sitt museum. Han blev 84 år gammal. En av hans döttrar som också var lärare, skötte därefter om Bungemuseet på sin lediga tid fram till 1983. Numera drivs verksamheten av en ideell förening, utan fasta anslag från vare sig stat eller region, men med anställd personal året om.
Hatten av för Theodor Erlandsson och hans fru och dottern som drev det vidare. Skapelsen är numera ett av Sveriges största friluftsmuseer.

Mat- och kaffestugan vid Bungemuseet; del 8

Solveig var kaffesugen efter vårt långa besök på Bungemuseet. Tvärs över gatan, intill där vi parkerat ”Den lilla blå”, finns Mat- och kaffestugan.

För den som vill ha en paus går det utmärkt att fika eller äta hemlagad mat och sedan återkomma in till museet. Det rör sig om ett kort promenadavstånd.

Jag tog kameran och gick på egen upptäcktsresa. Vänligt tackade jag nej till en ridtur.

Det finns även här en del historiska byggnader, att studera både från utsidan och insidan. Om det är sämre väder tror jag de flesta väljer att inta sin fika eller mat inomhus någonstans. Om det regnar brukar de elda i öppna spisen.

Intressant att få en dos av gutamål på takbjälkarna. På ”stödet” på träbordet kunde jag läsa översättningen till ren rikssvenska. Roligt att jämföra, efter att först försökt lösa det själv.

Kön har växt. Nu är frågan om jag hittade Solveig? Klart jag gjorde. I nutid ska vi snart gå ut och sätta på cyklarna bakom bilen och börja ladda för den tidiga morgonens utflykt. Målet är att komma iväg klockan 05:11. Ska bli spännande att få komma till en för oss vit fläck på kartan.

Bunge skolmuseum; del 7

Innan vi gick ut från Bungemuseet frågade vi efter nyckeln till Skolmuseet, som ligger en bit bort på andra sidan vägen.

Den gamla folkskolan uppfördes 1846. Femton år senare byggdes den ut och fick en andra lärosal.

Den äldsta salen är inredd som svenska skolor såg ut på 1840-talet. Längst fram i salen, framför katedern står en sandbänk. Läraren slätade ut sanden. När barnen kunde skriva bokstäver och siffror i sanden med en träpinne, var de mogna för nästa steg. Andra steget i pedagogiken var att skriva med grifflar på skiffertavlor.

När tavlan var fullskriven suddades det med hartass. Först spottades det på tavlan och sedan torkades det med hartass. De som inte ägde en hartass torkade bort spotten med högra rockärmen.

Bakom rävfamiljen ser du en plansch med stavningsövningar.

Den stora och nyare salen är inredd såsom den var under folkskollärare Theodor Erlandsons tid 1890-1929.

Katedern är fortfarande kvar från gamla dagar i just denna skola. Bänkarna har blivit 2-sitsiga och fått särskilda pulpeter.
Längst till höger står ”prost-stolen”. Prästen var förr självskriven som ordförande i skolstyrelsen. Ofta gjorde han besök i skolorna.

Läraren fick en del trappträning varje skoldag.

Plötsligt känner jag mig både gammal och nostalgisk. För på lågstadiet hade vi planscher, som de här, i klassrummet. Förhoppningsvis finns de kvar i skolor lite här och var i vårt land.

Båtsmantorpet; del 6

Vi är kvar på Bungemuseet och traskar vidare mot Båtsmantorpet.
Båtsmännen gjorde sin tjänst i svenska flottan i Karlskrona. Männen underhölls av de gotländska bönderna vars gårdar var uppdelade i rotar. En rote bestod av ett visst antal gårdar som skulle försörja en båtsman.

Rotebönderna skulle förse sin båtsman med stuga, fähus och pörte (hus utan skorsten) och dessutom ge dem tillgång till bete för en eller högst två kor och några får. 1684 tillkom en uppmaning om att även ge båtsmannen en upplöjd åker och en äng.

Detta rör sig om en enkelstuga som är byggd i kalksten med tegeltak. Stugan stod i Bäl socken.
Inredningen är enkel. Det finns bara de allra nödvändigaste möblerna som säng, skåp, bord och stolar. Samtidigt är sängen en smart lösning med sin utdragssäng. Även skåpet kan förvandlas till säng. ”Compact livning”.

Uthuset är byggt i sten med agtak.
Sin sold (lön) fick båtsmannen av roten. Solden betalades ut två gånger om året, vårpenning i mars och höstpenning i september.
Båtsmannens sociala rangskala var ganska låg. Helst under äldre tider. Då ansågs han mest vara en dräng. Men med tiden lärde sig fler båtsmän att läsa och skriva. Därmed kunde de få arbete som skolmästare. Satsade de på någon annan bisyssla fick de absolut inte inkräkta på de ordinarie hantverkarna, som fanns i socknen.

Sorgliga och orättvisa tider. Enligt en bouppteckning från 1800-talets mitt fick en båtsmansänka lämna ifrån sig såväl hus som ägodelar när maken dog. För så tufft var det. Om en båtsman omkom så stod snart näste båtsman i tur att flytta in med sin familj. Sådant gör mig så ledsen att läsa. Tänk om de hade fem yngre barn…

Avslutar med att berätta om åtta olika namngrupper. Under 1600-talet fick båtsmännen personliga efternamn. Från 1680-talet blev det också vanligt att namnen knöts till själva roten.

Yrkesgruppen: Biskop, Klockare, Pipare, Smed, Skräddare o.s.v.
Egenskapsgruppen: Frisk, Glad, Frimodig, Hurtig…
Sjötermsgruppen: Ankar, Flagga, Koffernagel, Mesan…
Djurgrupper: Björn, Giedda, Lärka, Örn, Hök…
Vapengruppen: Svärdstaska, Svärdsbalja…
Ortsgruppen: Hallegård, Frigsarve…
Borgerliga gruppen: Bergqvist, Bogren, Othberg…
Växtgruppen: Ek, En, Björk…

I vilken grupp skulle du kunnat tänka dig att få ett nytt efternamn? Där finns namn som jag inte har en aning om vad det är för något, utan att googla.

Att hitta nya vägar

”Det är den som far vilse som hittar nya vägar.”
Nils Kjaer

Vårt mål igår var att ta oss längst upp i norra Hall-Hangvars naturreservat. Detta naturreservat är Gotlands klart största med sina 1,5 mil stränder och en yta på nästan 30 kvadratkilometer. På översta fotot av dessa två kan du ana Bläse Kalkbruk.

Fikakorg och sittunderlag var givetvis med. Några önskemål var att hitta 2-3 orkidéer. En av dem finns bara på Gotland. Eftersom det inte är gjort på tre röda sekunder hade jag lagt till en säkerhet – ett fiskeläge med namnet Västös.
När vi började närma oss ”stugområdet” som vi bodde i för två år sedan, insåg vi att vi kommit för långt bort. Jag vände bilen och körde tillbaka. Där det passade åkte vi ner en bit och parkerade bilen. Därifrån är bilderna ovanför. Vi spanade längs buktkanten, men såg inga bodar.
Vi tog oss tillbaka till Hall kyrka och valde en grusväg med två namn på. När en annan väg dök upp till höger, körde vi in på den relativt fina grusvägen utan någon skylt.

Vi fick bara möte en gång. Efter klättring uppåt en bit kunde vi skymta havet. Nu blev det riktigt vackert. Här fanns bättre möjligheter att stanna utan att störa varken växtlighet eller eventuella möten med plåtfordon.

Ljuvlig utsikt från klinten. Var lite rädd bara när Solveig gick alltför nära kanten. Vi såg flera orkidéer som vi kände igen…

Ibland flyttade jag bilen och körde i snigelfart bakom Solveig, som spanade efter rätt orkidé. Samtidigt tänkte jag på att jag sett bilder från Västös för några veckor sedan. Visst låg fiskeläget på ”marken”, utan några stup? När Solveig hoppade in i bilen insåg jag att vi snart borde nå spetsen Hallshuk med sin fyr högt upp.
Fyren såg vi inte. Däremot blev det asfaltsväg och nerförsbacke genom tallskog. Plötsligt öppnade sig sikten framåt. Det första jag såg var kapellet som vi skrivit om tidigare. Nästa gång kommer vi att ha med cyklarna därbak. Testa fler grusvägar. Tills igår var detta en vit fläck på kartan. Vi återvänder gärna hit igen, i rätt väder.

Nu lirade vi mer på hemmaplan. Ner till vackra Harudden styrde vi med kurrande magar och en förhoppning om ögongodis. Solveig ville träffa på flugblomster. Jag själv kunde tänka mig att se de rödlistade alpnycklarna.
Det fläktade rätt bra när vi gick och letade. Solveig höll till i de våta partierna. Jag hade inte rätt skor för det. Därför spetsade jag in mig på tallområdet. Erkänner. Det hände några gånger att jag lockade upp Solveig. Mina rop om att jag hittat alpnycklar ersattes med trista andra namn som jag förträngt. 😉
Vi valde att inta fikat i en lugnare glänta. Bådas kameror fick vara kvar i bilen. Givetvis dök det upp extra många spännande fjärilar när kameran inte var beredd.

På hemvägen parkerade vi ”Den lilla blå” på rätt sida vägen och njöt av rapsfälten. Jag njöt så mycket att jag inte var beredd när ett par cyklade förbi på en tandem. Fångade istället den ensamma cyklisten.
Det blev en skön tur norrut, sammanlagt på strax över tio mil. Och nu har jag fått färglägga ännu en väg på Gotlandskartan.

Fiskeläge; del 5

Här kommer femte rapporten från vårt besök på Bungemuseet. Givetvis finns där också ett fiskeläge. Det består av insamlade byggnader från de gotländska fiskelägena: bodar, båtar, bryggor m.m.

Fisket var förr en jätteviktig del av det gotländska livet. De flesta gårdar hade en egen eller del i en fiskebod vid stranden. Till boden hörde det till fiskerätt. Därmed kunde hushållets inkomst utökas och kosten varierades på ett nyttigt sätt.

Över strandbodarna reser sig en lysstång (löisarstang). I toppen hänger en järnkorg. Någon på land, ofta en äldre fiskare, tände eld på tjärved i korgen för att glöden skulle vägleda fiskarna hem under de mörka höstkvällarna.

En del bönder hade långt hem till gården. De övernattade därför i liggbodar. I dem fanns det både sovplatser och eldstad.

Den enklaste av bodarna kallades för Garnskuren. Den består av ett högt spetsigt trätak rest ovanpå ett varv av ofta knuttimrade stockar. Boden var avsedd för att förvara fiskeredskap.

Du som följt med på de andra fyra blogginläggen inser såklart att det finns en varierad kost av intressanta byggnader på Bungemuseet. Allt kommer inte med på gotlanduppochner. Men några till inlägg kommer det att bli därifrån. 😉

1800-talsgården; del 4

Om 1600-talsgården på Bungemuseet var en välbärgad gård och 1700-talsgården var en relativt välbärgad gård utgör 1800-talsgården ett exempel på lite enklare förhållanden för de som levde på ofri grund. Bönder som inte hade kapacitet för att bygga kalkstenshus.
Det speglar också hur Gotland, som tappat sin status i världen, hade det på detta århundrade. Ryssland hann till och med ockupera ön under det pågående Finska kriget. Tur det inte rörde sig om många dagar. Under Krimkriget 1853 drabbades flera engelska fartyg av kolera. Ett bevis på detta är den engelska kolerakyrkogården på Fårö, som du kan läsa om i vår kategori Fårö.

Gården består av huvudbyggnad, ladugård, brygghus och tunnbinderi. För det var så att det egna jordbruket behövde en sidonäring för att försörja den växande familjen. Tunnbinderiyrket gav en välkommen extrainkomst.
Den vitputsade manbyggnaden är en typisk parstuga i bulhusteknik. Bakom brygghuset finns utedasset.
Ladugården används nu som en lek- och lärmiljö med Barnens handelsbod och hem. Här finns också ett spännande höhopp. Kanske blev även du före detta barn sugen på det sistnämnda? Själv är jag alltid en smula barn. Beviset på att jag är vuxen.
Trädgården med syrener, rosor och äppelträd runt lillgården har, precis som huset i övrigt, planterats utifrån uppgifter från en man som bodde i huset i början av 1900-talet.

Inredningen är tidstypisk med tapetermönster, bomullsgardiner och pelargoner. Visst är det en stor skillnad mot de andra två gårdarna inom de gebiten?

Vi tror att lärlingen sov/vilade i den understa sängen.

Detta är en kommod, som är det äldre ordet för den inbyggda hygienmöbeln. Smart miljötänk.

Är du intresserad och vill jämföra med de andra två gårdarna är det bara att trycka på länkarna under:
https://gotlanduppochner.com/2022/05/18/1600-talsgarden-del-2/
https://gotlanduppochner.com/2022/05/21/1700-talsgarden-del-3/

Fotnot:
Imorgon kommer vi att visa vad vi gjorde i solskenet igår. Nu ska jag ägna några timmar åt att planera de närmaste bloggveckorna. En speciell pärm ska fyllas med möjligheter som finns till hands under vår hyrda ”stugtid”. Min lilla önskan om rikligt med regn på nätterna och sol och måttlig vind på dagarna hoppas jag infrias. 😉
Dessutom ska jag lägga några andra pussel för den närmaste tiden. Solveig har extra lov denna vecka. Vi ska sikta in oss på att hitta en orkidé som enbart finns på Gotland. Tur att fiskeläget intill är större i storlek och inte rör på sig i blåsten. För om det skulle börja det…

1700-talsgården; del 3

Nu har vi ”traskat” vidare hundra år och nått fram till 1700-talsgården på Bungemuseet. Även här rör det som en relativt välbärgad gård. De flesta husen är från mitten av seklet. Tiden då Gotland blivit svenskt och förde en tynande tillvaro efter försvenskningen. Hamnen i Visby hade tappat sin ledande roll som internationell storhamn. Resten av ön präglades av isolering och fattigdom. Två av manbyggnaderna har tegeltak, vilket var lyxigt på den tiden.

Ladugård med plats för kor, kalvar och hästar.

”Snickarboa”

Imponerande att det fanns ”femvåningshus” på 1700-talet. Detta hus rymde källare, brygghus, drängstuga och loft på två olika nivåer.

Fyra bilder från manbyggnaderna som var placerade i norr. Ekonomibyggnaderna fanns i söder. Ett lågt staket separerar de två olika anläggningarna.

Iskälke

Texten som finns på ”foten” av julbocken.
Genom att lägga ett fårskinn över ryggen och endast låta bockens huvud sticka fram önskade man ”God Jul” – till många barns förskräckelse.

Hjälp! Jag som i en kåseribok skrivit om när jag som barn på 1960-talet blev skrämd av det stela ansiktet och de ironiska kommentarerna från min ”gömda” storasyster bakom masken. Vilken tur jag inte mötte en julbock. Då skulle jag definitivt rymt varje jul. Kunde blivit en ny hit med Just D eller Werner. ”Vår Bosse har rymt…” 😉

Vägen vidare känns mer rogivande att avsluta med. I nästa inlägg från sevärda Bungemuseet har vi tagit oss till 1800-talsgården. Vi du se de två föregående inläggen från samma plats är det bara att trycka på Museum i spalten med våra 57 olika kategorier. Än så länge finns det även bland Senaste inläggen (7 stycken). Men inte många dagar till. 😉
Välkommen tillbaka!