En eldsjäl i norr; del 9

Nu har vi kommit fram till sista delen av Bungemuseet. På ett vis är det också början, som startade med en mycket driven och ambitiös ung man med stora planer.
Theodor Erlandsson, född 1869, var den enda i syskonskaran som fick chansen att läsa vidare. Det gjorde han på seminariet i Uppsala. När han kom tillbaka till Gotland fick han en lärartjänst 1890 i Bunge. Där blev han kvar till 1929. Redan från start kom han med många nya idéer. Han anlade en lekplan på sin egen klockarjord så barnen slapp leka på landsvägen. Han gav bort en del av sin tomt så barnen fick en skolträdgård.

T Erlandsson hade ett motto. ”Att rädda vad som kunde räddas”. Den äldre skolan ersattes av en ny som i sin tur några år senare förflyttades till Fårösund. Det var då läraren kom på tanken att inrätta ett skolmuseum i den äldsta skolan. 1950 invigdes den av dåvarande landshövding Erik Nylander.

Mycket nostalgi som inte gått upp i rök. 😉

Theodor gifte sig med den tidigare lärarens dotter. Tillsammans började paret att utveckla sina idéer om att göra både ett skolmuseum och ett Kulturhistoriskt Museum i Bunge.

När en lärarinna tillsattes till småskolan fanns det först ingen bostad i skolhuset. Därför bodde hon i en bondgård i närheten. Sedan inrättades ett litet rum på vinden åt henne. Så här kunde det sett ut på den tiden.

1906 gjorde Theodor tillsammans med sin hustru ett upprop i lokaltidningen och lyckades få in lite pengar till bildandet av föreningen som hade sitt första verksamhetsår året efter.
Givetvis hade Theodor sneglat på vad Arthur Hazelius gjort med Skansen i stora staden Stockholm.
Var fick Theodor Erlandsson all sin energi från? För han var inte bara lärare. Hade han ägt ett visitkort kunde där stått klockare, bokbindare, grundare av den första sparbanken i socknen, författare m.m. Som det inte räckte var han även politiker och familjefar till fem döttrar.
Theodor insåg att det fanns kvar flera byggnader och redskap efter att 1900-talets industrialism tagit över. Bungemuseet ska visst ha växt otroligt snabbt.
Fram till sin död 1953 höll Theodor på med sitt museum. Han blev 84 år gammal. En av hans döttrar som också var lärare, skötte därefter om Bungemuseet på sin lediga tid fram till 1983. Numera drivs verksamheten av en ideell förening, utan fasta anslag från vare sig stat eller region, men med anställd personal året om.
Hatten av för Theodor Erlandsson och hans fru och dottern som drev det vidare. Skapelsen är numera ett av Sveriges största friluftsmuseer.

Bunge skolmuseum; del 7

Innan vi gick ut från Bungemuseet frågade vi efter nyckeln till Skolmuseet, som ligger en bit bort på andra sidan vägen.

Den gamla folkskolan uppfördes 1846. Femton år senare byggdes den ut och fick en andra lärosal.

Den äldsta salen är inredd som svenska skolor såg ut på 1840-talet. Längst fram i salen, framför katedern står en sandbänk. Läraren slätade ut sanden. När barnen kunde skriva bokstäver och siffror i sanden med en träpinne, var de mogna för nästa steg. Andra steget i pedagogiken var att skriva med grifflar på skiffertavlor.

När tavlan var fullskriven suddades det med hartass. Först spottades det på tavlan och sedan torkades det med hartass. De som inte ägde en hartass torkade bort spotten med högra rockärmen.

Bakom rävfamiljen ser du en plansch med stavningsövningar.

Den stora och nyare salen är inredd såsom den var under folkskollärare Theodor Erlandsons tid 1890-1929.

Katedern är fortfarande kvar från gamla dagar i just denna skola. Bänkarna har blivit 2-sitsiga och fått särskilda pulpeter.
Längst till höger står ”prost-stolen”. Prästen var förr självskriven som ordförande i skolstyrelsen. Ofta gjorde han besök i skolorna.

Läraren fick en del trappträning varje skoldag.

Plötsligt känner jag mig både gammal och nostalgisk. För på lågstadiet hade vi planscher, som de här, i klassrummet. Förhoppningsvis finns de kvar i skolor lite här och var i vårt land.

Bungemuseet – alla tiders museum; del 1

I söndags styrdes bilen norr ut till ett av Sveriges numera största friluftsmuseer. Vi välkomnades utanför entrén av tre trevliga kvinnor i tjusiga tidstypiska dräkter.
En utmärkt, smidig och vikbar karta lotsade oss genom området.
Vi kommer att visa upp flera blogginlägg från besöket. Den här prologen kommer att bli en slags översikt. Vad vi inte kommer att få plats med på bild är aktiviteter för barn. För dem finns bland annat Barnladan med höhopp, Lekplatsen och möjligheter att göra aktiviteter från förr. Med andra ord en skön mix av lek- och lärmiljö. Det finns också bord och stolar i anslutning till Lekplatsen för dem som har egen matsäck/fikakorg med sig. Givetvis finns det guidade turer att deltaga i för dem som vill ha mer ”kött på benen”.

Till höger om entrén finns rekonstruerade förhistoriska gravar. Till vänster ser du en hjulkorsgrav från tidig järnålder och till höger en skeppssättning, som var vanlig under yngre bronsåldern. Gravhögarna längst bort var vanliga under yngre järnålder.

Tvättstuga
Lamm- & russgift

Väderkvarnen är från Alva på södra ön. Kvarnens förre ägare hette F Hermansson. Han var en mycket uppfinningsrik man. I kvarnen hade han installerat en handkvarn, en svarvstol och en cirkelsåg. Hermansson tillverkade även en potatisskalare för att kunna göra potatismjöl (stärkelse).

Nu undrar du bloggbesökare säkert varför vi tog kort på denna hög med pinnar? Läs texten nedanför och du inser fiffigheten, medmänskligheten, psykologin och mycket annat positivt.

Förr i tiden på Gotland hade denna hög, som kallas för kallvarp eller kavelvarp, en viktig uppgift, som jag personligen tycker borde finnas kvar än idag. En kallvarp kunde hittas längs vägar och stigar, där människor ofta passerade på sina vandringar. Traditionen berättar att den som passerar en kallvarp ska slänga på en pinne och be om en lyckosam vandring med en ramsa som låter så här: Ja aukar pa din mangg, däu letar pa min gangg.” (Jag ökar på din mängd, du lättar min gång.) Därefter är vandraren garanterad en lätt resa fram till sitt mål.

Vackert ögongodis i mitten av området. ❤

Här handlar det mer om motsatsen – skrämmande straff. Människor kunde placeras i skamstocken med sina händer och fötter slagna i järn. Syftet var att avskräcka andra att begå brott. Ibland spottade de passerande på dem. Efteråt var de förlåtna och välkomna tillbaka till samhället. Ofta var det domstolen och kyrkan som delade på bestraffningen. 1864 avskaffades Skamstraffet i Sverige. Inte en dag försent enligt mig.

Bildstenar

Vilket fantastiskt jobb folkskolläraren Theodor Erlandsson gjorde under sin levnadstid.
Den mannen är definitivt värd ett eget inlägg. ❤

Du bloggbesökare som inte bor på Gotland är välkommen hit till gotlanduppochner för att läsa mer om detta unika friluftsmuseum. För det kommer efterhand fler delar. 🙂

Du som bor på öjn eller du som kommer hit till Gotland som turist. Gå in på http://www.bungemuseet.se om du vill ha aktuella öppettider. Ibland ordnas det temadagar och ”prova på aktiviteter”. Då kan det röra sig om biodling, tunnbinderi, repslagning, byk, växtfärgning och luffarskola.
Ha en fin majdag. Sköt om dig.