Min frihet kändes oändlig när jag i maj 1980 flyttade hemifrån. Andra av mina kompisar kände en viss oro inför allt nytt i ett sådant skede i livet. Inte jag. Istället såg jag fram emot att helt själv få bestämma precis allt. Inga tankar landade på att grannar skulle ha åsikter om mina musikstunder och annat tjafs. Inte heller att jag egentligen bara bytte ut mina egna föräldrar mot helt okända och fler föräldrar.

Nu tog jag historien egentligen längre bakåt. Till åren när jag precis blivit tonåring. De sista åren hade jag haft det suveränt i den nybyggda villan. Jag hade ett sovrum i själva huset och ett ännu bättre i gillestugan med egen ingång och en tuff inredning. En fondtapet som jag älskade att se på från sänglägesposition. Tre discolampor i tre färger som markerade takten i favoritlåtarna. Trevliga besök när jag minst anade det. Dessutom störde jag ingen i villan. Min närmaste väggranne var garaget.

Men när chansen dök upp kunde jag inte motstå frestelsen att få en egen lya och adress. Glad i hågen gick jag in på Tempo för att göra sådant som jag aldrig gjort förr. Titta efter var osthyvlar fanns i affären. Inte vika av direkt till skivavdelningen som mina fötter trodde vi skulle till.
Ljusa tankar gled omkring. Vilken färg skulle jag välja? En marinblå kunde varit coolt. Kanske fick jag till slut fråga någon expedit för att hamna rätt. Minns inte. Däremot minns jag kristallklart när jag såg utbudet och hur spännande 😉 det skulle bli att välja vilken av de sju ”bajsbruna” osthyvlarna som skulle få följa med hem.

När jag en stund senare knallade in i Teliabutiken gick det inte mycket bättre. 😦  Jag valde den minst fula av de tre alternativen, en mörkgrön telefon. Med ett telefonnummer som ingen slängt i minnet eller på gulnande halvtrasiga lappar på skafferidörrars insidor. Trots att numret till Halmstad Potatislager varit vakant i ett år. Hur många gånger fick jag förklara att jag bara hade två kilo potatis som jag behövde till eget bruk? Hur ofta blev jag väckt efter en jobbnatt av en intelligent fråga som ”Har ni frigående ägg?” Eller hörde jag fel. Kanske sa kvinnan höns. 😉

Snart är det maj 2020. Då kommer denna klenod att fylla 40 år. Helt otroligt. Ska jag bjuda den på ostbågar? Idag är den ful, sliten men fortfarande en av våra bästa osthyvlar. Vi har alltid haft en handfull skara av hyvlar. Genom åren har många bytts ut mot nya. Men den bruna fula har fått vara kvar på grund av sin pålitlighet och antagligen för att min älskade fru vet svaret på frågan om hon skulle fråga mig om det var okej att slänga den. Hur många män har en sådan partner? Räck upp en skärmhand. 😊 Solveig är inte till salu.

Varsamt tar jag brunsaken i mina händer och tänker nostalgiskt på hur många händer som hållit i den genom åren. En del har tyvärr lämnat jordelivet. Min skrivhjärna har nästan lust att skriva ett bokmanus om ”Den bruna osthyveln”. Lite lånad från en bok om en nyckel på ett hotell. Sedan Solveig kom in i mitt liv har den aldrig varit med på fina bjudningar. Där går den osynliga vett och etikett regeln. Då brukar vi ofta ha en med guld i ena änden. Men den osthyveln är chanslös mot den bruna när det gäller att göra det som egentligen ska göras. Fixa till en lagom tjock ostbit. Håller tummarna för att den ska få uppleva sin femtioårsdag. Klenoden med än så länge fyrtio liv. Som är för blyg för att komma med i bloggen.
Måste erkänna att den sedan x antal år, är en sådan där äldre fotbollsreserv som kastas in när det är fem minuter kvar av matchen. När de andra hyvlarna är i ”duschen” (diskmaskinen) och latmasken regerar på hjärnkontoret. Äldre och äldre. I jämförelse med medeltidsmuren som vi har i vår stad och alla medeltidskyrkorna är den en ungdom. Betydligt helare än ödekyrkorna. 😊