Skaffar mig en bättre grund

Denna kategori handlar om sådant som jag uppskattar och som tillför vardagen något extra. Att stanna upp och glädja sig åt småsaker tror jag betyder mycket för det inre och därmed för hälsan och välbefinnandet.
Vad är vardagslyx för dig? Skriv gärna en kommentar och dela med dig av dina tankar. 

På tiden tyckte omgivningen att jag skaffade mig en ny mobiltelefon. (Men jag behöll min startbild. Någon måtta på nymodigheterna får det allt vara). Jag som hade vant mig vid att Swisha inte var möjligt länge, för att min gamla kompis visade sig, inte gick att uppgradera.
Solveig hjälpte mig med vissa moment. ”Vill du ha en stegräknare?” Det ville hennes man.

Som du kan se på diagrammet första månaden blev jag inspirerad hela två dagar. 😉 Då för att nå 10 000 stegs gränsen. Sedan åkte mobilen ur fickan och låg avslagen för sig själv någonstans. Dumt att överdriva gemenskapen. Vi måste vänja oss långsamt vid varandra.

Här måste vi ha umgåtts fler vardagar. Tolv dagar gick jag över drömgränsen. Var jag inte i närheten vid en viss tid på kvällen, la jag inte ner någon energi på sysslan. Men ett framsteg var att jag hade med manicken oftare. Allt behövde inte gå först via Solveig när det var skarpt läge.

För att kunna uppleva vardagslyx är det aldrig fel att ha en skaplig grundfysik. Det där som jag förr hade automatiskt via hobby & arbete och bara tog för givet skulle räcka i hundra år. En härlig tid.
Någon dag i december föddes idén. Just vid det tillfället letade jag efter något viktigt och snubblade över en liten lapp. På den sparade lappen stod texten att 8000 steg om dygnet var en bra grund för otränade. 10 000 var godkänt men hela 12 000 steg behövde uppnås för att klara examen, för att använda mina egna ord.

9196 steg/dagen blir det om jag delar summan med 31 dagar. Helt okej efter förutsättningarna. Undra hur många timmar den inte var på ens?

Det var absolut inget nyårslöfte. Bara en vardagssporre för att till våren ha skaffat mig en bättre grundkondition. Samtidigt vet jag att jag inte får leta djupt efter gamla formtoppar. Istället lyssna på kroppens signaler, helst dem från mitt högra knä.
Jag gav mig själv en morot där det gällde att varje dygn fixa ihop 10 000 steg via promenader och cyklande. Både mitt gamla jag och mitt nuvarande behöver lekfulla mål. Är det inte det förvandlar jag dem till det. Funkar på nästan alla plan. BRA står det ju på några av dem. 😉 Nu ska jag ”seriöslanda” på jorden.
Med facit på skärm. Det var inte så svårt. Minns bara en kväll då jag fick jobba på extra och nästan gick i sömnen sista tusen stegen. Gränsen 10 000 steg har annars nåtts tidigare och tidigare på dagen. Januariresan slutade på 11097 steg/dygnet. Bonus med ”andra bokstäver”.
Tyvärr är kondis en färskvara och lite gemensamt med annat kondis, som är njutbart för stunden. 😉 Mitt mål för februari är att lyckas snitta 12 000 steg/dygnet. Det skulle automatiskt ge månadsrekord med 348 000 på 29 dagar.
För att förbättra och nå målsättningen är det bara att fortsätta som jag gjort sista tiden. Titta på SVT Play, Netflix och annat och samtidigt placera soffpotatisen på motionscykeln. Under ett avsnitt tänker jag inte på att jag gör nytta under cyklandet. 4000-6000 kan snabbt plussas till. Sedan kan jag med gott samvete unna mig ett uns av vardagslyx via att öppna munnen på kvällskvisten och… 😉 Jag vägde mig inte innan starten och har inte gjort efter heller. Vid några snälla tillfällen har Solveig nämnt något om att jag kanske gått ner någon viktklass. Sedan glittrar det till i de busiga gröna ögonen och jag stänger av hörseln.
Givetvis höjer jag pulsen vid dagliga tillfällen, när jag är mer klädd för det. Eller mindre. 😉 Oftast börjar allt med en tidig morgonpromenad efter frukost, 6.50 på vardagarna. Undantag ösregn och halka. När ljuset återkommer blir det cykel utomhus ner till mitt älskade hav och medeltidsmur på morgonkvisten. ❤  Men visst händer det att jag är ”ute och cyklar” under hela året. 😉

 

Rullstol och sista kakan

Det var en kylig och mörk vårkväll och vi bestämde oss för att se något på ”burken”. Till slut valde vi det första avsnittet från första säsongen av den engelska deckaren ”Vera”. Jag minns att jag gillade ”premiärboken” och jag brukar alltid uppskatta brittiska skådespelare och deckare.

Skådisarna var skickliga och skolade som vanligt. Men vi störde oss på de alltför snabba klippen mellan scenerna. Fast den största orsaken till att jag blev splittrad var att en tilltalande kvinna dök upp i rutan. Missförstå mig nu inte. 😉
”Har du sett henne innan?” Jag fick ett jakande svar från soffan.
Allteftersom handlingen fortskred och skådisen syntes fler gånger blev det alltmer stökigt på mitt hjärnkontor.
Det måste alltså röra sig om något som vi sett tillsammans. Inte alla mina spännande och ibland otäcka serier på Netflix. Var hon polis? Ett offer? Solveig trodde att hon var en mamma. Borde vara en engelsk film. Där var jag nästan helt säker.
Mina tankar lekte pingpong mellan att gissa vem som var mördaren i avsnittet och lösa gåtan var jag sett kvinnan tidigare. En tanke var att titta igenom alla våra DVD-omslag och tänka runt handlingen i filmerna. Ett evighetsarbete för en envis åsna.

Jag hade kommit fram till att hon i den okända filmen var fint klädd i en mörk dress. Samma frisyr. Troligtvis inomhusscen. Kanske rörde det sig om en fest av något slag. Längre kom jag inte.
”Det kommer inte att bli någon sömn för mig i natt.”
Medan jag bar ut fikabrickan bad jag Solveig stanna filmen när rollistan dök upp.
Den rullade på så fort att hon fick göra om momentet några gånger. Till slut fick hon ett efternamn till Ginna – McKee var det. Solveig googlade och när hon läste första filmen var vi båda ”hemma”. Hon såg ju exakt likadan ut som i ”Notting Hill”.
Där var hon en kompis till Hugh Grants rollfigur. När de fem personerna var på väg att avsluta kvällsbjudningen fanns det bara en kaka kvar på fatet. Den skulle den person få som det var mest synd om. Den här stiliga kvinnan satt i rullstol, men hade ingen chans att vinna kakan mot de två huvudpersonernas skäl till att de var värda sötsaken. Minns du vem som fick kakan? 😊 Julia Roberts såklart. Eller snarare Anna Scott.
Vad gott jag sov när jag visste att kvinnan inte skulle kunna få någon kaka om de gjorde om leken. För nu kunde hon gå igen. 😀

Ps. Har det hänt dig att du kört fast i en sådan här ”banal” sak istället för att njuta av filmen/programmet som pågår framför din näsa. Nu var vi inte helt fängslade. Annars hade jag släppt det, tills rollistan dök upp. Så proffsig brukar jag vara.

Ginna McKee är född samma år som min fru. En bra årgång.  ❤