En liten bit från flygplatsen i Visby finns platsen som vi skulle besöka. Kan så här från parkeringen med det fina staketet upplevas som en idyll vid första ögonkastet. Där finns exempelvis en mysig berså.

I slutet av 1800-talet uppfördes bostadshuset av återanvänt bulhusvirke. På de 11,5 kvadratmeterna samsades sex personer. Mindre än 2 kvadratmeter per person. Utan vatten och el. Ta in denna sifferfakta och begrunda en stund. Tid för eftertanke.

Nu är det sista bebodda fattigtorpet på Gotland kulturminnesmärkt och förvaltas av Väskinde hembygdsförening.

Under dessa enkla förhållanden bodde Anna Johansson (1888-1980). Hon försörjde sig genom att sälja kryddor som odlades i täppan bakom huset.

Blixten slog ner vid ett tillfälle. Därför är skorstenen sned.

Anna bodde här på heltid fram till 1975. På somrarna bodde hon i stugan ytterligare tre somrar. Undra om hon längtade hem starkt till sommaren när hon satt på äldreboendet Tingsbrogården? Vad tänkte hon i april 1976? Behövde Anna övertalas att stanna kvar på äldreboendet under sommaren? Eller var hon så dålig då att en sommarflytt inte ens var tänkbar. Något svar på frågorna lär jag aldrig få. Men jag blir berörd av hennes jordeliv. ❤

Ofta var det så att äldre syskon ärvde föräldragården. De jordlösa och fattiga nybyggarna fick kämpa på med svåra förhållanden. Kanske försörja sig på dagsverken hos bönderna.
Jag är tacksam för att fattigtorpet är i trygga händer och bevaras till eftervärlden. Någon gång varje år ordnas inomhusvisning av torpet. Jag skäms när jag tänker på att jag gnäller över dåligt väder utomhus. Allt var definitivt inte bättre förr. Men vissa saker var det, anser bloggägaren. 😉