Kategoriarkiv: På två ben på Gotland

Smultronstället längst ut på Östergarns udde

Publicerad den av
10

Den lilla blå tog oss, sista biten lite guppande, från Herrviks fiskeläge upp till Kuppen.
Ett smultronställe som jag tror många turister missar under sina besök på östra Gotland. Namnet har det efter en kopp i bestämd form – KUPPEN.

När vi klivit ur bilen, vid det gamla restaurerade sjömärket, och började betrakta havet slog det mig att det faktiskt är närmare till Balticum än det är till svenska fastlandet. Den magnifika utsikten rensade bort mina mörka tankar.

Men allra närmast ser du Östergarnsholm som även lär kallas Austagansholm. På holmen finns det två fyrar. Den gamla byggdes 1817-1818. Den ”nyaste” byggdes samma år som min pappa föddes, 1921. På sommaren är det möjligt att besöka platsen som förutom fyrarna har spännande strandgrottor och bitvis mysiga, lysande vita stränder.

Från Herrvik hade vi kört genom tallskog. I de gamla döda tallgrenarna ska det finnas många sällsynta skalbaggsarter. Här på klinten kunde vi notera att marken bär rejäla spår
av havets otroliga krafter. Vågorna som med sina virvlande rörelser genom alla dessa år har gröpt ur fördjupningar, strandgrytor, i den flata berghällen.

Tryggt att veta att det finns stenhårda, men rättvisa, kustvakter som aldrig slösar bort en hundradels sekund på att blinka eller väja.

Det var en mycket fin sträcka att gå, som givetvis även lämpar sig för jogging eller cykling.

Jag har aldrig tröttnat på att röra mig vid Gotlands kuster och studera omgivningarna med sina skiftande ansikten.

Jag hade berättat för Solveig om möjligheterna att stöta på den vackra fjärilen karminspinnaren som enbart finns i Sörmland och på Gotland. Tyvärr så såg hon bara en, en kort stund. Innan hon fått fram sitt macro så var chansen bortflugen. Det fick bli en färgglad blomma istället…

Det gäller att vända blicken åt rätt håll

Publicerad den av
11

Harudden är en plats som vi gärna återvänder till. (Vid ett tidigare besök hittade vi alpnycklar här, en av de orkidéer som Gotland är ensamma om i Norden.)

När vi parkerat bilen kunde vi snabbt konstatera att det blåste friskt och att det kändes lite för kallt när solen gick i moln, men att det blev lite kvalmigt när den kom fram igen.,

Egentligen spanade vi efter gulyxne, en av orkidéerna som vi inte hittat… än. Den hittade vi inte den här gången heller, trots ett intensivt spaningsarbete. Kärrknipprot fanns det gott om och de är faktiskt fantastiskt fina om man tittar nära..

Hm! Åt det här hållet kändes vädret plötsligt en aning opålitligt.

Det var som om något väntade runt hörnet.

Bosse började dra sig mot parkeringen medan jag fortsatte att fota. Oj så mörkt det blivit helt plötsligt. Var det inte en regndroppe som landade på min hand?

Så gick jag en liten bit till och vände mig om för att ta den sista bilden. Och plötsligt fick vädret ett annat ansikte. Ibland gäller det bara att vända blicken åt rätt håll!

Bruksparkens naturstig, Sjögrensviken och älskade havet

Publicerad den av
10

En varierad utflykt med medhavd fikakorg, där jag först hade rattat mot Lummelunda (ungefär 13 kilometer norr om Visby). Jag och Jennifer tog täten genom den vackra Bruksparkens naturstig med sin unika vegetation.

Solveig fick sköta fotograferandet. Den här ekorren var mer nyfiken än rädd.

Måste erkänna att jag föredrar mer fågelkvittret än doften från all ramslök. Men det är vackert att titta på. Det är så mysigt att vandra på stigarna och följa vattnets väg mot havet.

Här brukar vi vika vänster och följa kusten mot Visbyhållet. Den här gången ville vi fortsätta att utforska sträckan en bit bort mot Nyhamn fiskeläge. Skylten måste ha blivit ditsatt i år. Mina tankar gick lite i moln när jag tänkte på lantbrukaren som försvann spårlöst från sitt hus alldeles intill Lummelundagrottan. Jag har fortfarande inte lyssnat på podden med sina 30 avsnitt med Dan Hörning och David Oscarsson. Vet att det finns en ny gotländsk podd (Kalla Fall) där första avsnittet handlade om Sven. Däremot såg jag dokumentären som gick på TV förra året. Mina tankar blev många, men är helt privata.

Minnet blev ljust igen. En härlig vy och trevligt sällskap blåste bort ondskan. Men det började bli tungt att bära packningen och rätt svårt att gå på alla stenar i olika storlekar och former. Eftersom vi inte såg någon bänk eller större sten att sitta på bestämde vi oss för att vända om.

Det går ibland att få till skapliga blombilder, trots att kameran med macrobjektivet var kvar på hemmaplan. Någon kunnig som vet vad det är för blomma/växt?

Här behöver jag inte fråga dig besökare. Självklart vet jag att det är en tulpan. Nästan tyst, för mig själv, sjöng jag refrängen på en av Per Gessles otaliga klassiker från hans och min gemensamma barndomsstad Halmstad. Vi lever i tulpanernas tid och andas i tulpanernas tid. Fick en resa till min barndoms somrar… drömmer i tulpanernas tid… kom och stanna en stund i SYRENERNAS tid. 😉

Vi var tillbaks en kort stund bland broar, skog och vatten. Sedan kom vi ut genom en glänta och nådde mitt älskade hav. På en bänk satt vi och drack kaffe och åt gott medan vi under samtalens gång njöt av fåglar, båtar, fordon i luften och mycket annat rofyllt. Livet kändes så enkelt och vackert. Jag hoppas på en repris imorgon. Solveig har tagit semester och gotlanduppochner ska ut på en tripp. ”Den lilla blå” får följa med, trots att han just nu är långt ifrån bara blå.

Jag tog över kameran medan kvinnorna i sällskapet, på hemvägen, gick in i butiken på Krusmyntagården och köpte godsaker. Mina fötter letade sig direkt ner till havet. Min lilla hjärna försökte räkna efter hur mycket tid jag hade på mig innan…

Fotnot:
På hemmaplan läste jag igår texten. ”Besök Sjögrensviken och se minnesstenen till minne av Sven Sjögren.” Skäl att återvända dit och gå rakt fram nästa gång. På bilden ser jag stigen. Då lockade höger och någon hade redan fortsatt ditåt.
På grund av tidsbrist svarar jag bara med en symbol på eventuella kommentarer. Tack för att du kommit ända hit ner och läser i vår blogg.

När havet glittrar…

Publicerad den av
19

När solen skiner och havet glittrar är det lätt att tro att det är varmt och skönt utomhus. Så var det inte… Plötsligt var vi tillbaka till underställ, vinterjackor, vantar och mössor.

Det här har troligtvis varit en gammal jaktstuga.

Vi hade tagit av i Vamlingbo och följt nerförsbacken ner mot en av Gotlands vackraste och populäraste platser. Så bra det är att vi med tiden skaffat oss många trevliga och hjälpsamma Instagramvänner, som känner till Gotlands ”smådetaljer”. Så tusen tack till Ragny med den söta hunden Rosie. ❤

Annars hade jag säkert satsat på att klättra uppför den högsta punkten du ser till höger på bilden. Vi har ett foto från en semester där våra två döttrar glatt springer uppför och nerför den höga kullen.
Hög tid att berätta var vi befinner oss. Husrygg är ett naturreservat på Sudret (södra Gotland), en åsliknande klint som löper ungefär tre kilometer längs kusten från Hoburg till Nackshajd.

Jag är väldigt förtjust i detta smultronställe. För första gången klättrade vi uppför åsen. Längst upp var det en härlig utsikt över nejden och Östersjön. Vi stannade bilen på 3-4 ställen och klev över stättor och tog oss upp. I hundratals år har lammen betat på markerna och hållit landskapet öppet. Därför har det kunnat bli en alvarmark med lågväxta växter. Solveig hade med sin macrokamera och stativ. Själv strosade jag omkring på egna äventyr och glömde oftast bort att ta kort med min kamera. Ibland stannade jag till och betraktade havet. Tankarna fladdrade iväg till att jag läst att de hittat gravar på området, som bevisar att det bott människor långt tillbaka i tiden.

Jag konstaterade, efter jag vänt på åsens stig och gått tillbaka en bra bit, att ”Den lilla blå” fått sällskap. Själv började jag sakna mitt resesällskap och en mysig fika. Inte läge att rangordna de två sakerna. 🙂 När jag kom ner insåg jag att det var inte så dumt att det var jag som hade ansvaret för bilnycklarna. Då var frågan vad Solveig sysslade med?

I nästa blogginlägg får hon själv berätta och visa…

En vilsam promenad

Publicerad den av
19

Om man får möjligheten att överleva sina närmaste vänner, drabbas man förr eller senare av beskedet, som förändrar alla kommande dagar på jorden. Därför sitter jag här med behaglig musik i bakgrunden och önskade, med ett uns leende på läpparna, att det fanns vindrutetorkare även på terminalglasögon.

I en bok från Vildmarksbiblioteket hittade jag en passande promenad för själen. Startplatsen var Själsö. Om några veckor släpps hästar in på området. Då finns inte tre möjligheter att ta sig in och ut i hagen. Utan då är det kliv över stättan som gäller och behandla de fyrbenta med respekt.

Ser du fågeln på översta bilden? Denna text av Hans Dahlgren tycker jag passar bra in.
”Att se en fågel som flyger
högt upp i skyn, omedveten
om allt dumt vi människor
gör här på jorden,
är något av det vackraste
i livet.”

Både en båt i vila och en medmänniska, förhoppningsvis i samma behagliga tillstånd. En trekvart senare övertog vi hennes plats och njöt av vårt medhavda fika. Mestadels var den gula lampan med på den vilsamma promenaden.

Efter hagen följde vi havet på en kuperad och stundtals lerig ”stenstig”. Tidigare var udden som ger hamnen skydd en ö för gästande sälar. (Därav namnet Själsö). När vi kommit in Brucebo naturreservat höll vi oss i början i skogen. Vid ett tillfälle möttes vi av den branta stigen som leder upp till högre regioner. Där gick och svettades vi, vid två tillfällen förra sommaren.
Den här gången vände vi innan sista stättan. Några orkidéer skulle ännu inte skymtas. Dessutom ville vi varken dela fika med kor eller missa en behaglig stund på bryggan vid havet.

Eftersom Solveig hade med sig ”macro” delade vi på oss i skogen. Hennes fina foton får du njuta av – om du gör återbesök på gotlanduppochner.
Jag har tentat av psykologitentor och visste att jag var i fas ett. Chockfasen. Valet av plats var välvalt. Min älskade moster, gudmor, låtsassyrra, nära vän m.m. skulle ha trivts perfekt här.
På ett vis var hon med oss. Solveig klickade också direkt vid första mötet med Majsan. Då bodde vi i Hjo och drack ibland kaffe i muggar med texten I Love Hjo. ❤ Alla dessa minnen från livets resa.

Stundtals satt vi tysta med våra egna tankar. Minns att jag tänkte på en text som Solveig skrev på en tavla som hon målade till min älskade mamma. ”Ett liv utan sorg är som en målning utan skuggor.” En fladdrande tanke om vad som passade detta livsögonblick skulle kunna vara texten:
”Gråt ej för att jag är borta
gläds för att jag har funnits.”
Snälla Majsan! Är det tillåtet att jag gör båda delarna? Hälsa till storasyster, mormor och Stenen. ❤

Solveig nämnde att det trädet hade varit lämpligt att ha med i vår kategori ”Fyra årstider”.
Vi är många som längtar efter grönska, men om vi alltid hade… skulle vi se skogen för alla träd som stod i vägen?
Det finns ett japanskt ordspråk som på ett bra sätt fångar årstidsämnet.
”Om vi kunde tvinga körsbärsblom
att alltid täcka trädets grenar,
skulle vi inte längre beundra dem.”

Det ligger mycket i de sexton kloka orden. Njut till fullo av våren. Just den här våren 2023 kommer aldrig tillbaks igen. Den är ingen blommig bumerang.

På promenad i Linnés fotspår; Del 2

Publicerad den av
15

Jag hade svårt att slita mig från blåsipporna… Bara en till… (Av erfarenhet vet jag att även om jag knäpper många bilder, så hamnar en hel del av dem i papperskorgen när jag kommit hem.)

Den här skilde sig från mängden. Både i fråga om färg och form. Fram med kameran igen.

Vi passerade ännu en bro och insåg att vi började bli fikasugna. Dags att plocka fram det medtagna fikat. I en liten solig glänta smakade det bra med kaffe, te och gott tilltugg.
”Det här är livskvalité!” sa Bosse. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Den här gången valde vi att gå över bron och sedan vända tillbaka på andra sidan. Det kändes som en lagom lång promenad denna soliga påskafton. För den som vill gå betydligt längre är det bara att fortsätta rakt fram.

Jag vet att vi alla är olika, att vi inte tänker och tycker likadant och att ingen ska bestämma över vad någon annan ska tycka. Men, ibland undrar jag om inte alla människor skulle må bra av att tillbringa mer tid i naturen. Om det inte är läkande för oss människor att sitta i en solig glänta och njuta, med alla sinnen, för en stund. Tänk att det dessutom är alldeles gratis! (I dessa tider när vi så ofta pratar om hur dyrt allt blivit.)

Ibland skapar naturen sina egna broar. Förhoppningsvis är det ingen som försöker sig på att ta den här vägen.

Här och var längs stigen finns intressanta skyltar för den som vill veta mer om hur det varit förr kring Närsån. Det finns också skyltar med information om ett femtiotal växter som man kan upptäcka här.

Ingen risk att gå vilse. Kyrktornet ledde oss tillbaka igen.

Vilken fin påskaftonspromenad! Tusen tack till Närs hembygdsförening för att ni iordningställt denna fina natur- och kulturstig i Linnés fotspår.

På promenad i Linnés fotspår; Del 1

Publicerad den av
12

Efter en alltigenom grå långfredag såg vi fram emot påskaftonen. Med hjälp av Bosses väder-app hade vi sett att det fanns chanser till sol då även på Gotlands östra sida. Våra planer var att åka till När, parkera vid sockenmagasinet och vandra längs med Närsån.

Den första bron vi skulle gå över heter Prästbron. Vi läste på en skylt att den fått sitt namn eftersom den går över marker som tillhört Prästgården och som än idag tillhör Svenska Kyrkan.

Bosse hade som vanligt läst på innan vi gav oss iväg och därför visste vi att det är Närs Hembygdsförening som ställt iordning denna fina natur- och kulturstig längs Närsån.

Vattnet porlade fram i ån. Fåglarna höll vårkonsert och solen värmde skönt.

Söndagen den 5 juli 1741 hade När fint besök av självaste Carl von Linné. Nu fick vi möjlighet att gå i hans fotspår. Tänk att det gått nästan 300 år sedan dess. Vår fantasi vaknade genast till liv. Hur såg det ut här när Carl von Linné besökte platsen?

Ljudet av vatten som porlar fram är vilsamt på något sätt. Eftersom gräset fortfarande inte återhämtat sig efter vintern och börjat växa var det lätt att ta sig fram.

Den som är extra uppmärksam ser att vi inte kommit så långt på vår promenad. Det här är ännu en bild på Prästbron.

Vi var ganska tungt lastade med kameror, stativ och fikakorg (som istället för fikakorg blev en fikaryggsäck den här gången).

Och så dök de äntligen upp. De små blommande skönheterna som helt klart är mina absoluta favoriter.

Vita, blå, rosa eller lila spelar ingen roll. Blåsippor heter de och de är och förblir små underverk där de lyser upp den för övrigt ganska brunmurriga marken.

Den här skalbaggen råkade gå förbi och den hade inte lika bråttom som sina två kompisar. Därför fick den också komma med på bild.

Eftersom vi hade två kameror med oss blev det fler bilder än vanligt… Fortsättning följer…

Smågårde naturskog

Publicerad den av
15

Sommartid sedan i natt. Det snöar utanför vårt fönster. Vilken tur vi hade igår när det var dags för årets första längre tur utanför Visby. Vi valde att åka till det lilla naturreservatet Smågårde naturskog (6,3 hektar), som ligger ett stenkast från välkända Tofta strand.

Genom naturreservatet som bildades 2003 slingar sig en liten mysig å ner mot havet. Vi gick över några broar och vid andra tillfällen gjorde vi små avstickare ner till det porlande vattnet.

Syftet med att skydda området är den gamla barrskogen med en rik förekomst av död ved. I nästan 75 år har granskogen stått nästintill orörd. Därmed finns det träd i alla åldrar och en spännande naturskog får en ärlig chans att utvecklas. Träden ger vindskydd men släpper ner mycket sol. Den gula lampan gynnar insekter som myrlejon och olika sorters steklar. Vid den här tiden var det naturligtvis inte lätt att hitta de berömda myrlejonen. För det var ju vintertid som rådde igår. 😉

En eloge till de blå tydliga markeringarna längs de relativt kuperade smala slingrande stigarna. Ett nytt träräcke var ett tacksamt stöd i en lerig uppförsbacke.

Nu tog vi en paus från ”Den blå stigen” och styrde stegen mot sanddynerna och havet.
Vi förstod snart att andra gått före oss. Några sekunder tänkte jag på min egen roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Solveig zoomade in Gnisvärd fiskeläge. Dit tänkte vi åka på hemmavägen, som fick bli en nostalgisk vårtripp med utomhusfika, blåsippor och en hel del blåst. Syftade på när vi befann som högst upp på Högklint.

Men först måste vi leta upp senaste blå pinnen. Min favoritfärg var lätt att återfinna.

Det var gott om kottar. Vad sänder det ut för signaler? Positiva eller negativa?

Då återstod endast sista etappen av denna trevliga lördagsvandring.

”Den lilla blå” uppskattade säkert att få komma ut på en längre tripp. Snart får den rulla till en annan kust. Först ska den få på sina sommardäck.

Sol vind, hav och en hel del is…

Publicerad den av
14

Söndagspromenaden gick till Södra hällarna. Bosse valde att stanna hemma, men eftersom Lizette var på besök fick jag en promenadkompis ändå.

Vilka härliga kontraster det blev mellan det vita och havets nästan turkosa färg.

Bilden ljuger litegrann. Det är inte ett flytande isberg, utan bara en våg vars skum ser ut som om det frusit till is.

Vid bäcken hade vind och kyla byggt upp ett magnifikt konstverk.

Det blev som illustrationer till en saga…

Idag lever vi på minnen från en fin promenad. Gissar att det mesta av isskulpturerna har regnat bort under dagen.

Önskar er alla en fin fortsättning på veckan!

Rövar Liljas håla

Publicerad den av
15

Söndagen den 11 september tog vi en fika på Högklint för att sedan vandra en för oss ny etapp i naturreservatet utanför Visby. En färja var på väg in. Det är en härlig och stundtals dramatisk utsikt häruppifrån. Med 48 meter över havet är Högklint en av klintkustens högsta punkter.

Första etappen av den ca en kilometer långa promenadstigen tyckte vi var jämn och fin.

Vi beundrade höstens färger och behövde inte…

…hålla reda på var vi satte ner fötterna. Sedan blev det brant och knöligt. Rötter i marken försvårade promenaden. Det var någonstans där som Solveig sa att vi nog skulle ta den branta vägen ner till höger. Hm! Lyssnade jag? Jag hoppades istället på att vi längre fram skulle hitta en skylt som berättade vart vi skulle. När jag, som lok, började skymta fiskestugorna i Ygne kände jag mig besegrad och vände mig om mot min vagn. ”Du hade visst rätt – för en gångs skull.” 😉

Vi tog oss tillbaka och lyckades krångla ner för branten i olika etapper. Först hittade vi denna grotta som inte var vårt huvudmål.

En stenskulptur av imponerande slag..

Nu var vi framme vid Rövar Liljas håla. Det rör sig om en skreva som bildades när en del av klinten släppte från klippbranten.

Det finns en del olika legender om tjuven Jonas Nilsson som härjade i Visbytrakterna på mitten av 1700-talet. Han ska tydligen ha förvarat sitt stöldgods här och även gömt sig själv under en längre tid. Egentligen var han en smålänning som kom till Gotland 1750 efter att ha avtjänat sex års straffarbete i Kalmar fästning. På ön fortsatte han det enda han tydligen kunde och snart var han efterlyst på hela Gotland.

En avancerad myt var att Rövar Lilja lyckats hitta en grottgång i Högklint som gick ända in till Visby. Genom gången kunde han frakta stöldgods från Visby hem till ”hålan”. Sant eller falskt? Skröna svarar jag. Några fiskare upptäckte Rövar Lilja 1753 i närheten av klyftan. Först fick han dödsstraff. Sedan mildrades det till spöstraff och livstids fängelse. Inget speciellt fängslande livsöde det heller.

Vinterståndare
Bild från informationstavlan vid Högklint.