Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Det är lite extra kul att ta fram kameran när jag vet att blomman jag ska fotografera är sällsynt. I Sverige växer Våradonis bara på Öland och Gotland.
De lyser som små gula solar i den för övrigt ganska brunmurriga marken. Vi såg dem redan när vi parkerade bilen vid Husrygg. Så alldeles lättillgängliga var de inte. Många av dem växte i en nära relation med taggiga små buskar. Inte helt säker, men det kan ha varit Hagtorn. Vassa taggar hade de i alla fall.
Första gången vi såg Våradonis var i Botaniska trädgården. Nu fanns det betydligt fler små blommande ”tuvor” att välja emellan när jag skulle fotografera. I den här blomman fanns det till och med en liten myra på besök.
Den gillar kalkhaltig mark och sol. På nätterna sluter blomman ihop sig till en knopp.
Smaka ska man inte göra – för den är mycket giftig.
Avslutar med en bild från den andra kameran – den som har lite roliga effekter…
När solen skiner och havet glittrar är det lätt att tro att det är varmt och skönt utomhus. Så var det inte… Plötsligt var vi tillbaka till underställ, vinterjackor, vantar och mössor.
Det här har troligtvis varit en gammal jaktstuga.
Vi hade tagit av i Vamlingbo och följt nerförsbacken ner mot en av Gotlands vackraste och populäraste platser. Så bra det är att vi med tiden skaffat oss många trevliga och hjälpsamma Instagramvänner, som känner till Gotlands ”smådetaljer”. Så tusen tack till Ragny med den söta hunden Rosie. ❤
Annars hade jag säkert satsat på att klättra uppför den högsta punkten du ser till höger på bilden. Vi har ett foto från en semester där våra två döttrar glatt springer uppför och nerför den höga kullen. Hög tid att berätta var vi befinner oss. Husrygg är ett naturreservat på Sudret (södra Gotland), en åsliknande klint som löper ungefär tre kilometer längs kusten från Hoburg till Nackshajd.
Jag är väldigt förtjust i detta smultronställe. För första gången klättrade vi uppför åsen. Längst upp var det en härlig utsikt över nejden och Östersjön. Vi stannade bilen på 3-4 ställen och klev över stättor och tog oss upp. I hundratals år har lammen betat på markerna och hållit landskapet öppet. Därför har det kunnat bli en alvarmark med lågväxta växter. Solveig hade med sin macrokamera och stativ. Själv strosade jag omkring på egna äventyr och glömde oftast bort att ta kort med min kamera. Ibland stannade jag till och betraktade havet. Tankarna fladdrade iväg till att jag läst att de hittat gravar på området, som bevisar att det bott människor långt tillbaka i tiden.
Jag konstaterade, efter jag vänt på åsens stig och gått tillbaka en bra bit, att ”Den lilla blå” fått sällskap. Själv började jag sakna mitt resesällskap och en mysig fika. Inte läge att rangordna de två sakerna. 🙂 När jag kom ner insåg jag att det var inte så dumt att det var jag som hade ansvaret för bilnycklarna. Då var frågan vad Solveig sysslade med?
I nästa blogginlägg får hon själv berätta och visa…
Det finns fördelar med att återvända till en plats som vi besökt förut. Vi vet var parkeringen är (nära en bro), hur långt det är att gå (1,9 km) och vad som väntar oss vid vägens slut. Det vi inte visste, den här gången, var om vi valt rätt dag för vår utflykt eller om vi var ute lite för tidigt. Vid vårt förra besök, för två år sedan, hade vi först sett en bild på Instagram. Den här gången chansade vi utan att ha sett några bilder. Under vår promenad funderade vi därför på om det skulle bli några foton eller ej… Bosse hade god tro på att vi skulle hitta utslagna blommor och jag trodde att vi åkt minst en vecka för tidigt. Så plötsligt var vi framme och kunde konstatera att det blommade lite överallt,
Russvätar – är ett naturreservat som är väl värt ett besök om man vill se den unika Gotlandssippan, en underart till backsippan, som växer bara här på östra Gotland.
Vi hade tur både med vädret och med val av dag. Solen sken och det var lagom varmt. Vi strosade omkring helt ensamma och njöt av blommorna, som var många….
Det var svårt att välja. För varje bild jag tog såg jag en annan blomma som såg ännu finare ut.
Knoppar är det något speciellt med. De ser så härligt ulliga ut i solljuset.
Vilken tur att det blev Bosse som fick rätt den här gången, så att det blev både foton och ett inlägg på gotlanduppochner.com
Jag uppskattar att ”Gotland” ser till att skydda viktiga områden på ön med att bilda nya naturreservat. I det här fallet handlar det om en viktig lekmiljö för havsöring och flodnejonöga. Under våren skulle du kunna se dem leka, om du går längs den här nya fina spången som anlades för ett par år sedan.
Här rör det sig om ett intressant projekt och dokumentation som Gotlands Sportfiskeklubb ansvarar för. Undersökningar av havsöring i Själsöån har pågått sedan 1980-talet. I början av 1990-talet började de även undersöka lekbeståndet. I korthet går det till så här: De fångar den uppvandrande fisken i fällan. Sedan mäter, väger, könsbestämmer och antecknas annat intressant som sticker ut. Slutligen släpper de fiskarna vidare upp i ån för att leka fritt.
Vi har varit här 3-4 gånger tidigare och då har det varit betydligt mindre vatten. Läste att könsmogna havsöringar återvänder till sin födelsebäck på hösten för att leka ”fritt”.
Spegelbild på djupet. Här var så mysigt att jag nästan glömde bort att vi var två som var med på resan, en bit norr om Visby. Undra vad min gamla klasskamrat sysslade med? Tror hon dök ner på marken redan innan bron.
Solveig kan inte lova att det är sista gången för säsongen. Själv vet jag (och du som följer oss på Instagram) att hon suttit nära en annan läcker blomma. Den visar vi upp på tisdag. innan dess får det bli en bronsåldershög. Efter lunch idag ska vi bege oss, för första gången 2023 till ”Botan”. Tror vi tar med fikakorg och sammanstrålar efter var sin fotostund. Jag ska passa på att fotografera och vandra längs några gränder innanför muren. Hoppas du besökare också får en mysig, solig aprilsöndag.
Det finns flera synonymer till verbet frossa som skulle kunna passa för att förklara dagens titel. Jag har hängett mig åt att fotografera blåsippor. Jag har också ”vältrat mig i” blåsippor. Man skulle till och med kunna säga att jag njutit till överdrift när jag krupit runt med kameran bland alla dessa, små, underbara blommor.
Kärt barn har många namn, sägs det. Tydligen är det fler än jag som gillar blåsippor. Hepatica nobilis eller Anemone hepatica kallas även blålock, blåveror, blåves, blåviringen, guldklöverblad, gyllenväppling och ädelt levergräs. På Gotland säger en del killingeblomma. (Jag tackar för denna information som jag fått från sidan alltpaoland.se).
Blåsippor ska vara lite extra tacksamma till myror eftersom det är myror som bär iväg de oljerika blåsippsfröna och som på så vis bidrar till att sprida dem.
Nu tror jag inte att blåsippor bryr sig så mycket om vare sig myror eller fotograferande tanter som jag. De bara står där och sträcker sig mot ljuset. Först när man tittar genom macro-objektivet blir det tydligt hur många små detaljer man kan upptäcka i en och samma blomma, och att de trots sin mångfald inte alls är några kopior av varandra.
Snarare är det så att de tycks tävla i att hitta sin egen färgnyans.
Blåsippan är fridlyst i hela landet, men i vissa landskap får man plocka enstaka blommor medan man i andra landskap inte får plocka dem alls. Det är förbjudet, i hela landet, att gräva eller dra upp blåsippor med rötterna. Det är inte heller tillåtet att plocka blommor för att sedan sälja dem.
Det latinska artnamnet nobilis betyder förnäm, ädel. Ett mycket passande namn, eller hur?
Även jag fick slita mig från blåsipps-fotograferingen efter en stund. Det finns ju trots allt en gräns för hur länge man kan frossa, till och med i ett hav av blåsippor.
Om man får möjligheten att överleva sina närmaste vänner, drabbas man förr eller senare av beskedet, som förändrar alla kommande dagar på jorden. Därför sitter jag här med behaglig musik i bakgrunden och önskade, med ett uns leende på läpparna, att det fanns vindrutetorkare även på terminalglasögon.
I en bok från Vildmarksbiblioteket hittade jag en passande promenad för själen. Startplatsen var Själsö. Om några veckor släpps hästar in på området. Då finns inte tre möjligheter att ta sig in och ut i hagen. Utan då är det kliv över stättan som gäller och behandla de fyrbenta med respekt.
Ser du fågeln på översta bilden? Denna text av Hans Dahlgren tycker jag passar bra in. ”Att se en fågel som flyger högt upp i skyn, omedveten om allt dumt vi människor gör här på jorden, är något av det vackraste i livet.”
Både en båt i vila och en medmänniska, förhoppningsvis i samma behagliga tillstånd. En trekvart senare övertog vi hennes plats och njöt av vårt medhavda fika. Mestadels var den gula lampan med på den vilsamma promenaden.
Efter hagen följde vi havet på en kuperad och stundtals lerig ”stenstig”. Tidigare var udden som ger hamnen skydd en ö för gästande sälar. (Därav namnet Själsö). När vi kommit in Brucebo naturreservat höll vi oss i början i skogen. Vid ett tillfälle möttes vi av den branta stigen som leder upp till högre regioner. Där gick och svettades vi, vid två tillfällen förra sommaren. Den här gången vände vi innan sista stättan. Några orkidéer skulle ännu inte skymtas. Dessutom ville vi varken dela fika med kor eller missa en behaglig stund på bryggan vid havet.
Eftersom Solveig hade med sig ”macro” delade vi på oss i skogen. Hennes fina foton får du njuta av – om du gör återbesök på gotlanduppochner. Jag har tentat av psykologitentor och visste att jag var i fas ett. Chockfasen. Valet av plats var välvalt. Min älskade moster, gudmor, låtsassyrra, nära vän m.m. skulle ha trivts perfekt här. På ett vis var hon med oss. Solveig klickade också direkt vid första mötet med Majsan. Då bodde vi i Hjo och drack ibland kaffe i muggar med texten I Love Hjo. ❤ Alla dessa minnen från livets resa.
Stundtals satt vi tysta med våra egna tankar. Minns att jag tänkte på en text som Solveig skrev på en tavla som hon målade till min älskade mamma. ”Ett liv utan sorg är som en målning utan skuggor.” En fladdrande tanke om vad som passade detta livsögonblick skulle kunna vara texten: ”Gråt ej för att jag är borta gläds för att jag har funnits.” Snälla Majsan! Är det tillåtet att jag gör båda delarna? Hälsa till storasyster, mormor och Stenen. ❤
Solveig nämnde att det trädet hade varit lämpligt att ha med i vår kategori ”Fyra årstider”. Vi är många som längtar efter grönska, men om vi alltid hade… skulle vi se skogen för alla träd som stod i vägen? Det finns ett japanskt ordspråk som på ett bra sätt fångar årstidsämnet. ”Om vi kunde tvinga körsbärsblom att alltid täcka trädets grenar, skulle vi inte längre beundra dem.”
Det ligger mycket i de sexton kloka orden. Njut till fullo av våren. Just den här våren 2023 kommer aldrig tillbaks igen. Den är ingen blommig bumerang.
Sommartid sedan i natt. Det snöar utanför vårt fönster. Vilken tur vi hade igår när det var dags för årets första längre tur utanför Visby. Vi valde att åka till det lilla naturreservatet Smågårde naturskog (6,3 hektar), som ligger ett stenkast från välkända Tofta strand.
Genom naturreservatet som bildades 2003 slingar sig en liten mysig å ner mot havet. Vi gick över några broar och vid andra tillfällen gjorde vi små avstickare ner till det porlande vattnet.
Syftet med att skydda området är den gamla barrskogen med en rik förekomst av död ved. I nästan 75 år har granskogen stått nästintill orörd. Därmed finns det träd i alla åldrar och en spännande naturskog får en ärlig chans att utvecklas. Träden ger vindskydd men släpper ner mycket sol. Den gula lampan gynnar insekter som myrlejon och olika sorters steklar. Vid den här tiden var det naturligtvis inte lätt att hitta de berömda myrlejonen. För det var ju vintertid som rådde igår. 😉
En eloge till de blå tydliga markeringarna längs de relativt kuperade smala slingrande stigarna. Ett nytt träräcke var ett tacksamt stöd i en lerig uppförsbacke.
Nu tog vi en paus från ”Den blå stigen” och styrde stegen mot sanddynerna och havet. Vi förstod snart att andra gått före oss. Några sekunder tänkte jag på min egen roman ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.
Solveig zoomade in Gnisvärd fiskeläge. Dit tänkte vi åka på hemmavägen, som fick bli en nostalgisk vårtripp med utomhusfika, blåsippor och en hel del blåst. Syftade på när vi befann som högst upp på Högklint.
Men först måste vi leta upp senaste blå pinnen. Min favoritfärg var lätt att återfinna.
Det var gott om kottar. Vad sänder det ut för signaler? Positiva eller negativa?
Då återstod endast sista etappen av denna trevliga lördagsvandring.
”Den lilla blå” uppskattade säkert att få komma ut på en längre tripp. Snart får den rulla till en annan kust. Först ska den få på sina sommardäck.
Självklart passade vi på att stanna till vid den gamla skolan i Linde och ta oss en bensträckare. När vi ändå hade ”samlat” in en kyrka till i närheten och det fanns tid kvar tills vi skulle få en nyckel till vår hyrda helgstuga i Ljugarn. Annars har målet varit att besöka Lindeberget när blåelden är som vackrast. Kanske händer det försommaren 2023.
Klinten, som är en av Gotlands största inlandsklintar med sina cirka 30 meter över havet, har en magnifik utsikt över nejden.
Det ska också finnas en möjlighet att se väldigt många kyrktorn från klinten. Nu vandrade inte vi runt någon längre sträcka. Annars hade vi nått två stycken gamla fornborgar från äldre järnålder. Under fuktiga höstar ska det vara gott om svamp häruppe.
Avslutar med en dikt som är hämtad från Holmgrens Hembygdstoner från 1938:
”Och blicken famnar båd´ höjd och dal Och vita kyrkor ett dussintal Från Hablingbo till Stånga Och närmare skymta bland gröna träd Och vaggande vita fält av säd De stugor och gårdar många”
Arten finns i nästan hela Sverige och är vanlig på Gotland. Den förekommer i många olika miljöer, men rör sig gärna i kalkrika miljöer.
Vingspannet ligger mellan 26-31 mm. Könen är lika, men hanens framvingar är spetsigare. Diskfläcken på framvingen är tydlig och svart. Någon gång är den vitkantad och i Danmark ibland helt vit.
I mitten av juni brukar den dyka upp. Därav Midsommarstarten i sitt artnamn. Kulmen nås under juli månad. Äggen läggs utspridda ett och ett på undersidan av blomknoppar och kläcks efter en vecka. Vi hoppas någon gång få se och ta kort på äggen och framför allt larverna.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 