Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Det gick snabbt att glida vidare, från Visbys minsta hus till ett av de äldsta husen på Klinten. Adressen är Norra Murgatan 39. Precis innanför landmuren.
Det gamla huset från 1600-talet är ett bulhus eller skiftesverkhus. Troligen är det flyttat hit från sin ursprungliga plats.
I huset bodde i början av 1900-talet en dövstum skomakare från socknen Källunge. Hans namn var Gottberg.
På tal om tak. Inomhus påträffades ett målat tak vid en restaurering 1971, som nu finns i Gotlands Museums samling.
Fotnot: Imorgon ska gotlanduppochner göra något oväntat för många vana bloggbesökare. Ledtråd: Både i rampljuset och i skuggan. Veckotemat är fortfarande hus. 😉
Sedan 1995 är fastigheten på 14 kvadratmeter ett byggnadsminne. Den lilla enkelstugan byggdes troligen i slutet av 1700-talet. Platsen är Klinten i Visby innerstad. Då var det fattigkvarter, egentligen ända fram till 1950-talet. Nu är det väldigt fint att bo däruppe.
Som du ser ligger det väldigt nära ringmuren. Ingen risk att råka ut för en landstorm. Tomten är på 66 kvadratmeter. Det finns ett rum och pentry och en liten toalett.
Under 1800-talet bodde båtsmän i huset. En båtsman var den som hade ansvarsposition ombord på handelsskepp. 1947 skänktes huset till Gotlands fornvänner. Under åren 1947-62 stod det obebott. Sedan restaurerades det 1962 och blev en fritidsbostad för familjen Lundin. 2009 köptes huset av en kvinna från Uppsala för slutpriset 1 450 000 kr. Hon berättade för en mäklare att hon inte riktigt hann med huset. Därför kom en ”ny skylt” upp i slutet av 2013 . Då med priset 1,7 miljoner, som ger ungefär 126 000 kr per kvadratmeter. Slutpriset var hemligt, men ska enligt ryktet ha landat på runt två miljoner kronor. Renoveringar kan dock inte ske hemligt. Den övervakas som alla andra byggnadsminnen av en antikvarie. Allt ska göras på rätt sätt. Själv förstår jag att det kan vara lite dumt att ”putta iväg” ringmuren några meter. Men sant är att fornvännerna, i mitten av 1960-talet, inredde ett redskapsskjul i ett av ringmursvalven. Takhöjden är där ungefär 2 meter. Om jag böjer på nacken borde jag känna mig trygg 😉 Om du har vägarna förbi Norra Murgatan 38 så kan du ta dig en egen titt. Till nästa hus och morgondagens blogginlägg, behövde jag inte ta många steg.
Vid Ganns ödekyrka finns även en klockstapel och klocka, som tidigare var uppställd intill det lilla kapellet vid kriminalvårdsanstalten i Lärbro.
Stapeln byggdes av anställda och interner. Sedan frågade biskopinnan Yvonne Anderberg någon på Bergholtz klockgjuteri i Sigtuna, om de kunde tänka sig att skänka en klocka. De fick sin gåva och invigning skedde 30 maj 1964.
32 år senare lades anstalten ner. Stapeln och klockan donerades till Lärbro församling, som tyckte att en flytt av klockstapel och klocka till Ganns kyrkoanläggning skulle vara en god idé.
Idé blev till verklighet. 26 april 1997 skedde en ny invigning på en ny plats. Kanske var någon av byggarna från 1963 på plats. I min önskedröm var det en intern som bytt livsspår och livnärde sig som urmakare och guldsmed. Vid sin sida hade han en vänlig och söt fru från Hemse och tre välartade barn. ”Pappa! Varför kallas den för tjuvarnas klocka?”
En bit söder ner från Visby når man Vibble. Här finns en park med en historia som går ända tillbaka till bronsåldern, då det bodde människor här.
Vibble gårds ägare på 1730-talet hette Lundmark. Vid juletid kastade han ut ben efter julslakten. Gårdens hund skulle sköta sin syssla, gräva ner benen. Istället grävde hunden upp två kilo silverskatt. Skatten skickades till antikvitetsarkivet i Stockholm. Det kom fram att det funnits en silversmed på Vibble gård omkring 1050. De behöll det mesta i Storstaden och skickade tillbaka resten till Lundmark. Gårdsägaren smidde tre stora silverbägare och gav dem inskriptionen: På Gotlands kämpagrunder mitt ämne låg i jord. Nu prunkar jag på bord. Sök den mig fann därunder. Om man vände på bägaren såg man en hund ingraverad. Trist nog vet man inte var de tre silverbägarna tog vägen. Sista spårningen slutade i Eksta 1818.
Huvudbyggnaden på Vibble gård totalförstördes i en våldsam brand 1942. Men Stensalen, till höger finns kvar. Det är Kapellet. Gissa vad som finns kvar under det?
Gamla fängelsehålor är det spännande svaret.
Flera av gatorna i Vibble bär namn efter personer som bott på Vibble gård. Carl von Linné övernattade här under sin omtalade Gotlandsresa 1741. Ett långt tag var ägarna militärer. Överste von Vegesack har jag hört talas om i något sammanhang.
Sten Sture den yngre ska ha anlagt parken. I modern tid har Vibble gård en brokig historia med höjder och dalar. Tanken var god på sextiotalet med att skapa ett centrum för konstverk av gotländska konsthantverkare. När det blomstrade fanns det två keramiker, en silversmed, en träslöjdare och en textilkonstnär. Samtidigt var det en utmärkt plats för bygdens folk. Tyvärr avtog glöden. Hantverkarna hoppade av. Numera är det Västerhejde församling som har hand om gården, med olika varierande aktiviteter, som detta speciella år fått stå tillbaka för något som drabbat nästan hela världen. 😦
Huset vid Kyrktrappan är byggt på 1200-talet.
Egentligen består byggnaden av två sammanbyggda delar. En tornaktig med två våningar och en välvd högkällare och en lägre byggnad med två rum och kryssvalv.
Det var på 1600-talet som smeknamnet ”Målarens hus” uppstod. Ägaren i mitten av seklet hette Johan Bartsch (troligen tysk). ”Johan Målare” var en skicklig dekormålare som jag skrivit om flera gånger i bloggens inlägg om medeltida kyrkor. Jag har även nämnt honom i januari, när jag skrev inlägg om paradgatan Strandgatan. Då i samband med vägg och takmålningar i Burmeisterska huset och Gamla Residenset.
Jag ha läst att inne på kyrkogården hade Johans familj egen kålgård, körsbär och rosor.
Om mer av sanningen ska fram bodde och ägde Bartsch bara den höga delen av huset, medan den lägre delen ägdes av en annan person.
Om vi flyttar fram till 1800-talet ingick byggnaden i Cedergrens kakelugnsfabrik. Mitt under andra världskriget, 1941, köpte Gotlands fornvänner den då försummade byggnaden.
Om jag inte minns helt galet var byggnaden till salu för en hög summa förra året. Minns i alla fall att det inte hjälpte att jag räknade sedlar och kort. Var samtidigt rädd för att det skulle störa med allt spring i kyrktrappan. 😉 Tillbaka till seriös fakta. Jag vet att huset varit värdshus med rum för övernattning i modern tid.
Ännu ett hus med en spännande historia, innanför ringmuren i Visby. Vilken otroligt intressant stad vi bor i. Samtidigt full av både en stor världsomtalad framgång i ca 250 år och därefter en misär utöver det vanliga.
Vi tog den skuggiga kyrktrappan upp till våra parkerade cyklar. Men innan dess hade vi besökt den pampiga Domkyrkan, som kommer i två blogginlägg senare i framtiden.
Solveig såg en skylt om en sevärdhet. Därför vek vi av från den större vägen och nådde ganska snabbt fram till stenhuset från 1200-talet.
Bringes uppfördes som en magasinsbyggnad till gården bredvid.
Precis som med Lauks i Lokume och Vatlings i Fole, som finns med i denna kategori på bloggen, fanns det två våningar och vind i byggnaden.
Binges hade dessutom en inbyggd korridor i två våningar, längs ena långsidan. Två rum fanns det på varje våning och taken hade kryssvalv. Vinden hade tunnvälvt tak och bestod av ett enda rum. En inbyggd trappa i muren förband våningarna med varandra.
Bottenvåningen och vinden användes som magasin. På andra våningen kan det ha varit en bostad eller högstuga (festsal).
Givetvis både spännande och intressant att utforska. Relativt lätt att ta sig fram i ”huset” som tillhör Gotlands Fornvänner.
Gotland är bra på att informera på a-tavlor. Det ger mer ”kött på benen”. Brukar du läsa först? Efteråt? Inte alls?
Vi har förstått att den bevarade medeltida bebyggelsen på Gotland är unik för Sverige. En orsak var tillgången på sten som gav fantastiska möjligheter att bygga robusta byggnader i olika sammanhang. Allt från kastaler, bostadshus, lador m.m. Med hjälp av den lättbrutna kalk- och sandstenen skapades byggnader som stått sig väl genom alla år.
På mitten av 1200-talet byggdes stenhuset. Den främre delen som var en låg och liten vardagsstuga raserades tyvärr på 1800-talet och är ombyggd till smedja. I stugan åt, sov och arbetade familjen.
Packhuset är uppförd i tre våningar. En förstuga och kammare finns i bottenvåningen. Taket i det förstnämnda har kryssvalv medan kammaren har tunnvalv.
En smal stentrappa går upp till en andra våningens enda rum, högstugan, med bjälklag i taket. Förr fanns det i rummet målade glasfönster och här hölls fester.
Alla fototekniker måste tas till. 😊 För det är ett begränsat utomhusutrymme för oss intresserade och utanför är det privatägt.
En annan trappa leder inomhus upp till vinden som har tunnvälvt tak och hissport på gaveln. Förr fanns även en loftgång och trappa till övervåningen.
Här fick vi fotografera från vägen för att få med sista långsidan.
Fotnot:
Till Vatlings i Fole hittar du lätt. Om du åker väg 147 från Visby mot Slite finns en avtagsväg till vänster, en liten bit från Hejdeby kyrka. Om du vill se ett till historiskt stenhus, är det bara en mil till Lauks i Lokrume, som vi redan skrivit om i bloggen.
Domarsläkten Lauk hade här en stor gård på 1300- och 1400-talet. Gervid Lauk var landsdomare på gutnaltinget – Gotlands högsta domare.
Det som finns bevarat från den tiden är detta packhus (förrådshus) i två våningar och en vind.
Varje våning hade två rum med egen ingång utifrån – utan inre förbindelser. Till andra våningen kom man via stege och svalgång av trä.
Bottenvåningens rum hade kryssvalv, andra våningen bjälklag och vinden tunnvalv. Bottenvåningen och vinden användes som magasin.
Andra våningen kan ha varit bostad. Där finns spår av det. Dock ingen eldstad. Däremot fanns en privet på baksidan – ett utanpå hängande torrdass.
Gårdskorset har fundamentet i behåll. Själva korset är utbytt. Det berättas att det kristna gårdsfolket samlades vid korset till andaktsstund, morgon och kväll.
Vilken pampig allé de nuvarande gårdsägarna kan njuta av. När vi besöker Lokrume kyrka ska vi hålla utkik efter Gervid Lauks gravhäll. Den kanske är större än kyrkan. 😉
Sten – och korsvirkeshuset i Kyllaj byggdes år 1730, under ortens stora kalkindustriepok.
Till orten hade en av Karl XII:s armékrigare Johan Ahlbom flyttat. Här sadlade han om och fick tjänsten som strandridare. Yrket innebar att han blev en tulluppsyningsman. Inte nog med det. Han blev även kalkpatron efter ”rätt giftemål”. 😉
Med andra ord skulle Ahlbom skydda trakten från smuggling och olagliga aktiviteter.
Några detaljbilder från gårdsplanen och en av de kvarvarande ekonomibyggnaderna.
1741 övernattade självaste Carl von Linné här när han var på sin Gotlandsresa. Det finns många legender om människorna och livet omkring i bygden.
Version 1:
Johan Ahlblom gifte sig med dottern på den största kalkpatrongården Malms. Därmed blev han delägare i flera av de välmående kalkugnarna i trakten. När han dog 1788 ägde han fyra stora gårdar och sex kalkugnar. Version 2:
Johan Ahlbom friade till den femtonåriga bonddottern Elisabeth från Malms gård. Ett stort och ståtligt bröllop avslutades i moll när bruden rymde på natten genom sovrumsfönstret.
Kanske är det så enkelt att de två versionerna hör ihop. Vad tror du?
I nästa inlägg ska du få följa med upp bland stenjättarna, som Linné kallade raukarna i Kyllaj. ❤
En halvmil norr om Visby blinkade vi vänster och parkerade en bit från grinden. Vad synd att vi inte besökte konstnärshemmet, när vi var här 2009 på semester och bodde i närheten. Inte kunde vi ana att det skulle inträffa en våldsam brand i januari 2013 och den berömda villan skulle bli totalförstörd. 😦
Paret Roosval köpte marken 1915. Johnny var Sveriges första professor i konsthistoria och hans fru Ellen, som var född von Hallwyl, var allkonstnär. Hon var konstnär, målare, skulptris och musiker.
Paret var mycket medvetna om sin tids konstnärliga strömningar. Därför fixade de själva de första skisserna om hur de ville ha byggnaderna på tomten. Idén var att allt skulle smälta ihop och samspela med natur och hav. Mycket av tankarna kom från en villa på Capri som hette Villa San Michele.
På denna stentrappa kunde de ta sig ner till havet för ett dopp. Andra dagar kunde de sitta på bänken och njuta av havet. ❤
Ett par av skulpturerna som klarade sig från lågorna. I barockträdgården fanns förutom konstverk, en fontän av Sigrid Fridman, flera växthus, lusthus, tehus, tennisbana och golfbana. Den kända konstnären Nils von Dardel gjorde planritningen till trädgården, som döptes till Lustgården.
Jag skulle gissa att detta var en av ateljéerna. Annars fanns det även bastu och musikrum på ägorna.
Den här inbjudande bänken såg jag en liten bit in från grusbacken. Där kunde jag tänkt mig något att dricka innan backen skulle besegras. Ena sidan ser en aning osäker ut. 😉 Några årtal som avslutning:
35 år bodde paret Roosval i Murammaris.
Johnny dog 1965. Efter hans död ”sommarbodde” hans andra fru Agneta i den Italiens inspirerande villan fram till mitten av 80-talet.
Länsstyrelsen på Gotland utsåg 1987 huset till ett byggnadsminne.
Sedan 1995 ägs anläggningen av den gotländska familjen Amér.
Mycket har – under de år som gått sedan vinterdagen 2013 – gjorts för att återskapa det mesta av det som brandhärjades. En del detaljer har varit riktigt tidskrävande. Det ska bli spännande att se om allmänheten åter bjuds in för visningar. Fotnot: Rättegången kan du som är extra nyfiken googla om. Jag känner inte till något extra. 😉
bornholmuppochner & gotlanduppochner 