Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Jag hade gärna sett svartvita foton från den här byggnadens storhetstid. Då var det en konsumbutik. Vad hade de för varor till försäljning? Numera är det ett mysigt fik med en nostalgisk inredning. Vår plan var att göra ett blogginlägg om bara kaféet Nyströms. När jag letade aktuella öppettider några dagar innan vår tripp, insåg jag tyvärr att Bungenäs inte någonstans skulle ha öppnat säsongen 2021.
Vi parkerade cyklarna och gick en sväng längs halvöns kustremsa.
De höga ugnarna finns kvar. Allt på Bungenäs verkar göras varsamt och med en fingertoppskänsla av rang. Joachim Kuylenstierna håller i ”rodret”. Målet enligt honom är att det ska vara bilfritt och byggstopp på sommaren.
Det började märkas att det laddades för vad som snart väntade. Vi såg att en bakdörr på Nyströms var öppen och här var det också aktiviteter på G. Kalkladan har blivit konsertlokal och bar. På samma plats ligger Bungenäs matsal. Det finns också ett galleri/konsthall. Under juli månad är Bungenäs ett av Gotlands hetaste besöksmål.
Här vid den gamla stenpiren fraktades kalken ut i världen. Då fanns det säkert ingen hängmatta att gunga i. Fanns det tid för barnen att leka? Om pulsen är hög här snart var våran just då låg och jämn. Vyn mot havet var behaglig och stillsam. Välkommen till nästa del som handlar om kalkbrottet.
Innan vi flyttade till Gotland läste jag på rejält om ön. Att få komma till Bungenäs var ett av de första stora önskemålen. Jag såg fram emot kombinationen av stillhet, natur, kultur och vatten. Vi bodde i Fårösund och våra egna cyklar var med på hemestern.
Nog har jag läst om möjligheten att låna en militärcykel. Uppgifterna har tydligen samlat lite för mycket tidsdamm. Sorgligt att ärligheten läggs åt sidan för personer utan rent samvete. 😦
Vilken tur vi hade. Annars hade vi inte haft tid att njuta. Trots at vi hade hjälmar på huvudet. 😉 Egentligen är det så att halvön Bungenäs var stängt för allmänheten under nästan hela nittonhundratalet. Under storhetstiden fanns här Gotlands största kalkbrott med upp emot 200 anställda. 1963 lades kalkbrytningen ner. Då tog militären området i besittning som ett övningsområde för KA 3, Gotlands kustartilleriregemente. KA 3 fanns mellan 1937-2000. Men sedan 2005 råder lugnet i detta bilfria område.
Spindelnätet matchar de rostiga skyltarna, som fått vara kvar över ett annat slags nät, vägnätet.
Solveig fick ta täten när vi valde skylten som du inte kan läsa. Kalkbrottsvägen tror jag den heter.
Kombinationen av att min cykel rullar snabbare och suget som jag alltid har efter havet, gjorde att jag sögs som en magnet neråt. Jag hade inget annat val än att sitta stadigt på sadeln i nerförsbacken. 😉
Under tiden vek Solveig, som tagit över kameran, in till vänster på Förvaltarvägen.
Sockerbolaget övertog kalkbrottet 1921. Fem år senare stod disponentvillan färdig. Undra hur många rum det finns i den pampiga villan? Bjöd de dit alla arbetarna på ”kalkstek” en sommarkväll om året? Inte ens min vilda fantasi tror svaret är på två bokstäver.
På ett ställe såg jag utmärkt villan från min plats därnere. Men mest njöt jag av utsikten över Bungeviken.
När Solveig kom ner fortsatte vi den spännande cykelfärden. Jag älskar sådana här krökar, där jag inte vet vad som väntar runt hörnet. Inte en sekund tänkte jag på att vi någon gång måste göra en rejält uppförsbacke för att nå ”Den lilla blå”, som troget väntade utanför ett taggtrådsstaket. Välkommen till tre delar till. 😀
Idag lyser solen igen över Visby. Annat var det i förra veckan och i helgen som gått. Stundtals har regnet vräkt ner så att tanken på att ge sig ut, om ens för en kort stund, genast bytts ut mot den mer förnuftiga tanken: Stanna inne! Igår blev det ändå en tur till ett par av våra favoritställen Själsö och Brissund.
När vi går längs havet vet vi inte riktigt var gränsen går mellan de båda platserna, men de är lika fina båda två. Bosses väderapp ”lovade” att det skulle vara uppehåll hela eftermiddagen och den höll vad den lovat. Det blev inte en enda droppe regn, men både hav och himmel var konstant grå. Det är i sådana stunder som det gäller att inte fästa blicken på alla de grå nyanserna utan att istället börja leta efter färgklickarna.
Det var bara att rikta blicken neråt en stund istället för att titta ut mot havet…
… och ibland gick det bra att titta uppåt också…
Det visade sig att det fanns färgklickar både här och där…
… och de påminde oss om att augusti, trots allt regn och rusk, faktiskt är en av våra sommarmånader.
Nu är det visserligen bara ett par dagar kvar av augusti och september är en höstmånad. Men vi vet att hösten kan bjuda på många soliga, fina dagar med klar, hög luft och en alldeles fantastisk färgpalett att njuta av! Så glöm inte – det finns färgklickar, även om det ibland ser ut som att det mesta är grått.
Här sitter jag less och tänker i moll. Utomhus vräker det ner. Morgoncyklingen är inställd. Cykeln ville inte ut från förrådet. Jag försökte inte ens övertala den. Ändå måste jag vara rättvis, analysera och lyfta på varje ”sanningssten”. För tänk att vara en rauk som måste stå ute i alla väder och årstider. Minut efter minut, kvart efter kvart… år efter år… Fördelen är såklart att de blir härdade och gnäller inte över småsten som vi små människor ibland gör över småsaker.
Jag stod i Slite och vaktade cyklarna och våra ägodelar medans Solveig klättrade upp och fotograferade. För vid detta tillfälle var vi i Slite och cyklade våra 88 minuter.
Jag hade glömt bort att det finns raukar på land på två ställen i Slite. Nu grävde jag i gotlanduppochner och såg att vi la in ”Raukarna i Slite” den 29 augusti 2019. Det märks verkligen att jag mognat som människa. 😉 Inte så konstigt med tanke på att det på söndag har gått exakt två år. För i den texten var jag mer som en omogen kart. Eller är det tvärtom? Här är länken: https://gotlanduppochner.com/2019/08/29/raukarna-i-slite/
Ända sedan medeltiden har det brutits och bränts kalk på Gotland. Från början bröt varje gård kalk efter behov. Under 1600-talet förvandlade rika köpmän och borgare kalkbränningen på ön till en mycket stor lönsam industri.
De mäktiga kalkpatronerna håvade in otroligt med pengar på sina ugnar. Men tänk dig in hur en arbetsvecka för de som gjorde grovjobbet var på den tuffa tiden. Vilken medelålder hade stackarna? Carl von Linné skrev efter sitt besök vid ett kalkbrott 1741 följande: …luften i huset är fullare med kringflygande kalkpartiklarän någon kvarn av mjöldoft. Dessa kalkpartiklar lägger sig på arbetsfolkets läppar så att de därav är fulla av utslag och hudlösa.
Kalkhanteringen i Bläse startade i slutet av 1800-talet. Produktionen pågick fram till 1945. Under andra världskriget var kolbristen stor. Som mest jobbade här 140 man. Ett helt samhälle växte fram kring bruket bestående av arbetsbostäder, disponentvilla, affär och café. Glansperioden för kalkbruket i Bläse var på 1920- och 1930-talet.
Sedan 2015 finns vid strandkanten konstverket PORT MOT HAVET av Gösta Wallmark. Detta har vi sett flera gånger på instagram och på foton i böcker & broschyrer. Stenkul att äntligen få se det på riktigt.
Här ser du den stora ”pulkabacken” av mordmassor och halvbränd kalksten.
Bläse kalkmuseum är öppet på sommaren. Här kan du få följa kalkens väg från sten till kalk och få veta hur arbetarna levde. De belyser även kvinnoperspektivet i Gotlands kalkindustrihistoria. Georg Moberg var en av arbetarna. På sin ringa fritid snidade han träfigurer som finns utställda på museet. Under sina sista levnadsår blev han erkänd som konstnär. Sådan fakta gör mig varm i ❤
Järnvägssträckan till brottet är återställd och det har gått ett Stentåg tur och retur för turister fram till 2019. Förra året var turerna inställda. Jag vet inte hur det varit i år. Vi såg inget tåg under vårt tidiga morgonbesök i trakten.
Kalken användes inte bara på Gotland. Mycket av kalken exporterades till platser runt hela Östersjön. Därför var det givetvis viktigt att kalkbrotten låg nära en bra hamn.
Äntligen guppade ”Den lilla blå” iväg till det mytomtalade turkosfärgade vattnet i det vattenfyllda kalkbrottet Blå lagunen. ”Det var på tiden”, nämnde någon av de fyra ungdomarna som besökte oss förra veckan. För två av dem är det en badfavorit. För det andra paret var det premiär.
Under vårt timslånga besök tyckte vi färgen var mest blå, med inslag av grönt. Duon som satt på andra sidan njöt av den uppåtgående solen och säkert av sällskapet. För de satt kvar när vi återkom.
Jag lovar. Fotografen har inte så lång näsa. Men det blev ett coolt foto.
Själv njöt jag från ”torrt avstånd” av den tidiga promenaden. Parkeringen sväljer ungefär 200 bilar. Men nu stod där husbilar. En del personer började sätta ut frukostbord på första parkett. Andra satt på stolar och betraktade omgivningen. Om ett par timmar skulle scenen varit annorlunda. Under högsäsong tar en idrottsförening betalt för att parkera. Oftast får de stänga grinden vid stora vägen när det inte finns några fler platser kvar. Längs ”stora vägen” finns det numera förbudsskyltar mot att parkera. Kaos är ett svenskt ord på fyra bokstäver. Eller är det svenskt? 😉
Sådant kaos behövde vi inte tänka på igår. För jag hade ”nollat” avståndsmätaren exakt klockan 05:26. Innan vi nådde Blå lagunen hade vi redan besökt tre platser och njutit av en medhavd frukost vid Stenkusten. Sämre vy gick att ha. Vi tänkte inte ens på att ta upp kameran och föreviga ögonblicket. Fast det var första gången som vi befann oss på Stenkusten. Nästa gång ska cyklarna med bakom bilen. De behövs sista milen. Jag överdriver inte. Jag är säker på att den milen går minst dubbelt så fort på två hjul. Då går det att lätt rulla mellan groparna. Igår var dessutom flera av de stora groparna vattenfyllda. Det måste ha regnat rejält under natten.
Det finns en liten strandremsa som jag gissar att de mitt på dagen får ”slåss” om. Vi kände på det klara vattnet som kändes behagligt. Det här är ingen badplats för barn som inte är simkunniga eller för vuxna som vill ha kontakt med havsbotten. Undra hur många meter ner det är på det djupaste stället? Om det råder algblomning eller blåser kallt måste detta vara en idealisk plats för bad.
Vi befann oss samtidigt i ett av Gotlands många fina naturreservat. Vår tanke från början var att gå runt den turkost glittrande ”pölen”. Men den starka uppåtgående solen fick oss att inse att det inte hade blivit några godkända bilder därifrån. När vi vände hade vi längre väg tillbaka. Då var det perfekt för att stanna till och ta några detaljbilder från kalkklipporna. Här är en kvartett av dem. Den nedersta gav oss en tidig glimt av hösten. Vilken tur att vi på Gotland har ”Den femte årstiden” att först se fram emot. Egentligen upplever jag och Solveig det underbara lugnet nästan vid varje tillfälle, som vi åker iväg extra tidigt på dygnet. Dofterna, djuren, ljuset när dagen gryr. Vi kör lite långsammare. Stressnivån i trafiken sover fortfarande ruset av sig. Till och med tankarna upplevs klarare på sitt sätt. Allt känns möjligt. Vi är djupt tacksamma för det gedigna smörgåsbord som öjn Gotland levererar – året om. Jag hade hoppats att 100 % av våra ”ögäster” respekterade ”naturreglerna”, som gör det möjligt för kommande generationer att få uppleva allt vackert. Vissa ”sår” tar otroligt många år för att ”läka”. Det gör mig lite dyster till mods.
Gotlanduppochner önskar dig bloggbesökare en fin fortsättning på augusti. ❤ Själv svarar jag med en kommentar på eventuella kommentarer. Tiden räcker inte riktigt till längre.
En blåsig och regnig höstkväll såg jag på en internetsida ett foto på några personer, som satt och fikade vid denna kvarn och samtidigt njöt av skärgården utanför Slite. Mitt planeringsblock fick genast några ”höstpennstreck”.
Lotsbacken kallas i vissa folkmunnar även för Slite backe. Ända sedan 1500-talet har den använts som lotsutsikt.
Fönsterbågarna har ersatt träluckor och släpper numera in ljus i kvarnen.
Kvarnen är bygd i fyra plan. Kvarnverket ska till merparten vara original från 1800-talets andra hälft. Kvarnen har annars anor från 1658.
Alla dessa seriösa val. Skulle jag sitta och ”fiknjuta” av Enholmen eller Cementas byggnader? Den här gången lottade jag inte. 🙂
Jag läste i en rapport att Lotsbackens kvarn är den som är i bäst tidsenligt skick, av alla undersökta kvarnar på Gotland. Undra om det finns en motsvarande statistik för pratkvarnar? 🙂
I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det. Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur. 😉
En stund senare nådde vi väg 147 och hade utsikt mot Bogeviken. För den med skarp blick går det att se kyrkan. Dock inte den fina kvarnen och de söta hästarna, som vi hade med i ett inlägg för några månader sedan.
Den finns en del äldre bebyggelse kvar. Det här huset är från 1928.
Ett avsvalkande konstverk vid Tullhagsplan.
I det här anrika huset bodde två tvillingar. I skrivande stund vet jag inte hur länge de bodde där. Men jag vet efter lite forskning att de växte upp till två höjdare med var sin gedigen yrkeskarriär. Troligtvis blir det ett eget inlägg i framtiden. Men nu trampar vi runt i 88 minuter och har inte ens tid att dryfta om…
…Cementas vara eller icke vara. Det verklighetsdramat lämnar jag över till riktiga experter. Hoppas att de fattar rätt beslut. För hela Sverige berörs av konsekvenserna. Punkt slut. 🙂
Undra vad det finns att visa upp därinne?
Nu var vi tillbaks på andra sidan Slite hamnområde.
För vi hade ”45 minuter” tidigare noterat att där fanns en park som verkade intressant. Min timer räknade ner. Solveig använde sig av tidtagning. Vi båda insåg att det fanns ingen återvändo. Lotsbacken skulle besegras. Min taktik var att fixa den trampandes och målet att överleva. För inte ens min fantasi räckte till för att vissla på ”Den lilla blå”, som stod parkerad däruppe. 😉
Jag var länge förvånad över att det gick så lätt och bra. Växelvalen var i harmoni med cyklisten. Jag började känna mig oslagbar och det är numera, i min erfarenhetsbank, ingen trygg känsla. När snaran drogs åt hade jag bara 15-20 meter kvar. Jag fick in ”ettan”, men hade knappt någon styrfart kvar och cykeln började vingla dumt. Några sekunder tänkte jag mörkt ge upp, men insåg att det hade varit värre att hoppa av cykeln och leda den upp. Mjölksyran nådde öronen, men på något vis lyckades jag vingla mig upp sista biten. Jag flämtade bakom vår bil som en gädda på land. Solveig hade ännu inte dykt upp i backen. Då hände det. Från ingenstans dök en cyklist upp bakom min rygg, från en slags smal stig längs havskusten. Det lät om hans växellåda. Ett bevis på att han hade rejält med växlar. Jag upplevde stunden som om någon drev med mig. Att jag deltog i en reklamfilm. Väntade bara på en röst som skulle berätta hurtigt vad cyklisten ätit eller druckit till frukost. Ett bubbel dök upp från min mage. Jag fick behärska mig för att inte börja skratta mitt i min ansträngda andning. Då dök Solveig upp, gående med sin rastning av sin cykel. Inte det minsta andfådd. Varken cykeln eller min älskade fru.
Självklart skulle jag känna mig sliten eftersom Lotsbacken även kallas för Slitebacken i vissa munnar. 😉
I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det. Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur. 😉
”Den lilla blå” fick stå och njuta av utsikten på Lotsbacken i Slite. Själva tog vi ner de två cyklarna, som hängt med bakom bilen under 37 km från kust till kust. Längre är det inte att förflytta sig från Visby. Nu var det dags för andra etappen på två hjul i kategorin 88 minuter.
Under den första delen behövdes inga pedaltag. istället gällde det att hålla nere farten med hjälp av att bromsa i den branta backen. Hotell Slitebaden har en otroligt intressant och brokig historia, som jag läste om när vi kom hem. I korthet: 1873 byggdes det nuvarande huset upp. Ägaren var grosshandlaren och riddaren Johan Axel Backér. Bara elva år senare dog han, endast 55 år gammal. Bouppteckningen var på 44 sidor. Tillgångarna landade på totalt 325 590 kr som motsvarar ungefär 22 miljoner i dagens tideräkning. 1923 startades hotellverksamhet i byggnaden. Om du tagit in där en natt det året, hade du fått pröjsa 5 kr för ett rum.
Slite Sjöfartsmuseum ligger lämpligt nog vid hamnen. 🙂 Varje pryl därinne ska ha en egen berättelse. Där finns möjlighet att lära sig hur arbetet och vardagen på sjön/havet gick till. Jag gissar på att många skolklasser har varit där på besök under åren.
Det är härligt med speglingar i vatten. Cementa fabriken syns överallt. Inte bara i Slite, utan även när vi befinner oss på andra platser. Vi brukar skoja om det ibland, när vi ska fotografera. För givetvis syns det inte på Sudret, längst ner på Gotland. 😉
Läste att Strandridaregården har varit skola för barn med speciella behov. Såg också att fastigheten var till salu för några år sedan. Undra hur läget är 2021?
Nu hade vi nått min favoritsträcka. Vad kul det var att gräva i tennishistorien och läsa om att Slite tampades med Båstad, om titeln landets tennismetropol. Men det var några ”år” sedan. Första banan i Slite anlades redan på 1920-talet.
Liten men fin sandstrand, med en slags kurortskänsla.
Slite strandby har 77 stugor. Vi har funderat några gånger på att hyra en av dem. Härlig utsikt över havet och skärgården. Du läste rätt. Slite är den enda platsen på Gotland som kan ståta med att ha skärgård. Sedan känner jag också till att Stockholm har ett par fler skärgårdsöar. Vem vet? Ligger de sömnlösa i vår huvudstad kan de räkna öarna. På fastlandet räknas det får. Här på Gotland räknar vi enbart lamm och lammbarn. 🙂
Vi fortsatte en bit till på kuststräckan, innan vi tog sista vägen uppåt igen och fortsatte trampa längs nya vägar. Härligt att få en helt annan uppfattning om en plats, som vi tidigare mest passerat eller där vi kört Storgatan fram.
Jag hade länge längtat efter att få komma till Sigsarve fiskeläge, när det antingen var full blom på blåeld eller en magisk solnedgång var på gång. Nu stod vi där istället och såg ner mot den kultförklarade platsen, som låg inbäddad under en himmel som skvallrade om ett annalkande ösregn.
Från höjden zoomade vi in och funderade på hur hal stigen ner var efter allt regn på natten.
Vi halkade till några gånger men färden ner gick bra.
Havet har nött bort den yttersta delen av klinten så det bildats en bred klapperstrand nedanför de branta klipporna. Det här måste vara en av Sveriges mest orörda stränder. Så långt ifrån Tofta strand det går att komma en sommarhet gotlandseftermiddag i juli. Året då Gotland slagit nytt besöksrekord. Förra veckan var här 76 300 besökare.
Det är lätt att tro att det är en lugn och skyddad plats. Men stranden ligger helt öppen för västliga och nordvästliga vindar. Därför byggdes fiskebodarna för att Sigsarvebönderna som lagt ut nät skulle kunna stanna kvar och bevaka läget. Om vädret skiftade karaktär skulle de snabbt kunna ta upp näten.
När jag stod där vid strandkanten försökte jag tänka mig in i hur det var förr. Plötsligt tyckte jag det rådande vädret som vi hade, passade utmärkt in tillsammans med mina historiska tankegångar. Där fanns inte plats för blåeld och solnedgång. Istället var det fisk på bordet som gällde.
Hall-Hangvar naturreservat har så många godbitar. Nu hade vi tagit oss upp för branten och befann oss strax intill där vi slutade, när vi vandrat från Svarthäll. Nu skulle ”Den lilla blå” få bekänna färg igen. För den smala gropiga grusvägen ner & upp till kustvägen 149:an hade åtskilliga dramatiska inslag och var inte gjord för fordonmöten. Ösregnet kom som tur var någon timme senare.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 