Bungenäs stillhet; del 1-4

Innan vi flyttade till Gotland läste jag på rejält om ön. Att få komma till Bungenäs var ett av de första stora önskemålen. Jag såg fram emot kombinationen av stillhet, natur, kultur och vatten.
Vi bodde i Fårösund och våra egna cyklar var med på hemestern.

Nog har jag läst om möjligheten att låna en militärcykel. Uppgifterna har tydligen samlat lite för mycket tidsdamm. Sorgligt att ärligheten läggs åt sidan för personer utan rent samvete. 😦

Vilken tur vi hade. Annars hade vi inte haft tid att njuta. Trots at vi hade hjälmar på huvudet. 😉
Egentligen är det så att halvön Bungenäs var stängt för allmänheten under nästan hela nittonhundratalet. Under storhetstiden fanns här Gotlands största kalkbrott med upp emot 200 anställda. 1963 lades kalkbrytningen ner. Då tog militären området i besittning som ett övningsområde för KA 3, Gotlands kustartilleriregemente. KA 3 fanns mellan 1937-2000.
Men sedan 2005 råder lugnet i detta bilfria område.

Spindelnätet matchar de rostiga skyltarna, som fått vara kvar över ett annat slags nät, vägnätet.

Solveig fick ta täten när vi valde skylten som du inte kan läsa. Kalkbrottsvägen tror jag den heter.

Kombinationen av att min cykel rullar snabbare och suget som jag alltid har efter havet, gjorde att jag sögs som en magnet neråt. Jag hade inget annat val än att sitta stadigt på sadeln i nerförsbacken. 😉

Under tiden vek Solveig, som tagit över kameran, in till vänster på Förvaltarvägen.

Sockerbolaget övertog kalkbrottet 1921. Fem år senare stod disponentvillan färdig. Undra hur många rum det finns i den pampiga villan? Bjöd de dit alla arbetarna på ”kalkstek” en sommarkväll om året? Inte ens min vilda fantasi tror svaret är på två bokstäver.

På ett ställe såg jag utmärkt villan från min plats därnere. Men mest njöt jag av utsikten över Bungeviken.

När Solveig kom ner fortsatte vi den spännande cykelfärden. Jag älskar sådana här krökar, där jag inte vet vad som väntar runt hörnet. Inte en sekund tänkte jag på att vi någon gång måste göra en rejält uppförsbacke för att nå ”Den lilla blå”, som troget väntade utanför ett taggtrådsstaket.
Välkommen till tre delar till. 😀


9 tankar på “Bungenäs stillhet; del 1-4

  1. Ja det är synd att saker missbrukas så de försvinner, som lånecyklarna.

    Jag gillar bilden på grusvägen ner mot havet med skogen på sidorna!

    Gilla

    • Varje gång jag numera ser en militärcykel reagerar jag. Om jag reser på mig ser jag två stycken. En är ommålad till blå. 😉 Funderar på att starta upp en hemlig detektivbyrå. Eller inte. 😉
      Hela det området uppskattade jag. Det var ungefär som jag förväntade mig. Enda missen var vår tidpunkt. Men vi hade annat att göra senare och stugan var bokad sedan länge. Det var i alla fall så långt ifrån ett GeKås besök det går att komma. 🙂

      Gilla

    • Skön avkopplingsstund. Kanske finns där svamp i skogen. Läste att det under rätt säsong var gott om smultron. Tyvärr hittade vi inte flugblomster och en till art som vi hoppats på i naturreservatet, strax intill där vi parkerat bilen. Bara väldigt nyfikna kossor som undrade vad Solveig gjorde. Den här trippen var betydligt trevligare. Inga kossor. Första timmen såg vi inte ens människor.
      Kram

      Gillad av 1 person

    • Samma tyvärr för mig också. Sorgligt nog. För oss som bor här är våra egna mycket bättre att ta sig fram med. Jag skulle gärna tänka mig att cykla fler gånger i Bungenäs. Helst för att fika & äta lunch där när det är öppet. Dessutom finns där mer spännande militära saker att beskåda vid havslinjen. Då utan cyklar. Men nästa år blir det en halvö lite längre ner. ”Nesserhalvön”. 🙂
      Helgkram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s