I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur. 😉

En stund senare nådde vi väg 147 och hade utsikt mot Bogeviken. För den med skarp blick går det att se kyrkan. Dock inte den fina kvarnen och de söta hästarna, som vi hade med i ett inlägg för några månader sedan.

Den finns en del äldre bebyggelse kvar. Det här huset är från 1928.

Ett avsvalkande konstverk vid Tullhagsplan.

I det här anrika huset bodde två tvillingar. I skrivande stund vet jag inte hur länge de bodde där. Men jag vet efter lite forskning att de växte upp till två höjdare med var sin gedigen yrkeskarriär. Troligtvis blir det ett eget inlägg i framtiden. Men nu trampar vi runt i 88 minuter och har inte ens tid att dryfta om…

…Cementas vara eller icke vara. Det verklighetsdramat lämnar jag över till riktiga experter. Hoppas att de fattar rätt beslut. För hela Sverige berörs av konsekvenserna. Punkt slut. 🙂

Undra vad det finns att visa upp därinne?

Nu var vi tillbaks på andra sidan Slite hamnområde.

För vi hade ”45 minuter” tidigare noterat att där fanns en park som verkade intressant.
Min timer räknade ner. Solveig använde sig av tidtagning. Vi båda insåg att det fanns ingen återvändo. Lotsbacken skulle besegras. Min taktik var att fixa den trampandes och målet att överleva. För inte ens min fantasi räckte till för att vissla på ”Den lilla blå”, som stod parkerad däruppe. 😉

Jag var länge förvånad över att det gick så lätt och bra. Växelvalen var i harmoni med cyklisten. Jag började känna mig oslagbar och det är numera, i min erfarenhetsbank, ingen trygg känsla.
När snaran drogs åt hade jag bara 15-20 meter kvar. Jag fick in ”ettan”, men hade knappt någon styrfart kvar och cykeln började vingla dumt. Några sekunder tänkte jag mörkt ge upp, men insåg att det hade varit värre att hoppa av cykeln och leda den upp. Mjölksyran nådde öronen, men på något vis lyckades jag vingla mig upp sista biten. Jag flämtade bakom vår bil som en gädda på land.
Solveig hade ännu inte dykt upp i backen.
Då hände det.
Från ingenstans dök en cyklist upp bakom min rygg, från en slags smal stig längs havskusten. Det lät om hans växellåda. Ett bevis på att han hade rejält med växlar. Jag upplevde stunden som om någon drev med mig. Att jag deltog i en reklamfilm. Väntade bara på en röst som skulle berätta hurtigt vad cyklisten ätit eller druckit till frukost.
Ett bubbel dök upp från min mage. Jag fick behärska mig för att inte börja skratta mitt i min ansträngda andning. Då dök Solveig upp, gående med sin rastning av sin cykel. Inte det minsta andfådd. Varken cykeln eller min älskade fru.

Självklart skulle jag känna mig sliten eftersom Lotsbacken även kallas för Slitebacken i vissa munnar. 😉