1600-talsgården; del 2

Vi började med att besöka äldsta gotländska gården. Här rör det sig om ett välbärgat hem, uppfört i början av 1600-talet. Det vanligaste byggnadssättet var bulhusteknik (skiftesverk). Tekniken var vanlig på ön fram till 1700-talet då skog och virke blev en bristvara. På taken var det agtak.

Gårdens byggnader ligger samlade i en fyrkant med ladugården i norr och boningshuset i söder. Allt var vältänkt i det huvudsakligen självförsörjande samhället. Mitt på gårdsplanen står ett gårdskors för beskydd och som samlingsplats för husandakten på morgonkvisten.

Här traskade vi rakt igenom. Vid alla hus/rumsbesök var det viktigt att hålla reda på var huvudet höll till. Vad tacksam jag var för att jag inte är en jätte. Medellängden för fullvuxna människor var betydligt lägre på 1600-talet.

Det var lågt behagligt kackel från välkomstkommittén. De var antagligen vana vid främmande besökare. 😉
Vi gick in i huvudbyggnaden som heter Lunderhagestugan och som från början var en medeltida ryggåsstuga, som sedan byggdes om i slutet av 1600-talet och försågs med de höga korsvirkesgavlar den har idag.

Utdragssäng
Öppen spis och spinnrock

Det ska bli intressant att jämföra med 1700-talsgården och 1800-talsgården. Se likheter och olikheter. Om vi ser det i ett större sammanhang ska man tänka på att 1600-talets Gotland präglades av en sorglig ekonomisk och social nedgång. Handeln hade minskat rejält. Ön var dansk fram till Freden i Brömsebro 1645 då Gotland blev svenskt. Höga skatter betalades både till danska härskare och svenska härskare under 1600-talet. När det gällde Sverige rörde det sig under många år om underhåll till den abdikerade drottningen Kristina.
31 år senare ockuperades Gotland åter av danskarna. Nya problem uppstod. Under tre år, 1676-1679 styrde de danska militärerna. Ny fred inträffade alltså 1679 när Sverige styrde igen. Som tack för allt sprängde de danska militärerna borgen Wisborg slott, som låg i anslutning till ringmuren. Vilken sorglig soppa.

Vagga

Vi var på väg mot nästa århundrade, 1700-talsgården. Avslutar med en jämförelse över var invånarna på Gotland bodde i slutet av 1600-talet. Ungefär 28 000 invånare bodde på ön. Endast 2 000 av dem bodde i Visby.

Här är länken till del 1.
https://gotlanduppochner.com/2022/05/17/bungemuseet-alla-tiders-museum-del-1/

Bungemuseet – alla tiders museum; del 1

I söndags styrdes bilen norr ut till ett av Sveriges numera största friluftsmuseer. Vi välkomnades utanför entrén av tre trevliga kvinnor i tjusiga tidstypiska dräkter.
En utmärkt, smidig och vikbar karta lotsade oss genom området.
Vi kommer att visa upp flera blogginlägg från besöket. Den här prologen kommer att bli en slags översikt. Vad vi inte kommer att få plats med på bild är aktiviteter för barn. För dem finns bland annat Barnladan med höhopp, Lekplatsen och möjligheter att göra aktiviteter från förr. Med andra ord en skön mix av lek- och lärmiljö. Det finns också bord och stolar i anslutning till Lekplatsen för dem som har egen matsäck/fikakorg med sig. Givetvis finns det guidade turer att deltaga i för dem som vill ha mer ”kött på benen”.

Till höger om entrén finns rekonstruerade förhistoriska gravar. Till vänster ser du en hjulkorsgrav från tidig järnålder och till höger en skeppssättning, som var vanlig under yngre bronsåldern. Gravhögarna längst bort var vanliga under yngre järnålder.

Tvättstuga
Lamm- & russgift

Väderkvarnen är från Alva på södra ön. Kvarnens förre ägare hette F Hermansson. Han var en mycket uppfinningsrik man. I kvarnen hade han installerat en handkvarn, en svarvstol och en cirkelsåg. Hermansson tillverkade även en potatisskalare för att kunna göra potatismjöl (stärkelse).

Nu undrar du bloggbesökare säkert varför vi tog kort på denna hög med pinnar? Läs texten nedanför och du inser fiffigheten, medmänskligheten, psykologin och mycket annat positivt.

Förr i tiden på Gotland hade denna hög, som kallas för kallvarp eller kavelvarp, en viktig uppgift, som jag personligen tycker borde finnas kvar än idag. En kallvarp kunde hittas längs vägar och stigar, där människor ofta passerade på sina vandringar. Traditionen berättar att den som passerar en kallvarp ska slänga på en pinne och be om en lyckosam vandring med en ramsa som låter så här: Ja aukar pa din mangg, däu letar pa min gangg.” (Jag ökar på din mängd, du lättar min gång.) Därefter är vandraren garanterad en lätt resa fram till sitt mål.

Vackert ögongodis i mitten av området. ❤

Här handlar det mer om motsatsen – skrämmande straff. Människor kunde placeras i skamstocken med sina händer och fötter slagna i järn. Syftet var att avskräcka andra att begå brott. Ibland spottade de passerande på dem. Efteråt var de förlåtna och välkomna tillbaka till samhället. Ofta var det domstolen och kyrkan som delade på bestraffningen. 1864 avskaffades Skamstraffet i Sverige. Inte en dag försent enligt mig.

Bildstenar

Vilket fantastiskt jobb folkskolläraren Theodor Erlandsson gjorde under sin levnadstid.
Den mannen är definitivt värd ett eget inlägg. ❤

Du bloggbesökare som inte bor på Gotland är välkommen hit till gotlanduppochner för att läsa mer om detta unika friluftsmuseum. För det kommer efterhand fler delar. 🙂

Du som bor på öjn eller du som kommer hit till Gotland som turist. Gå in på http://www.bungemuseet.se om du vill ha aktuella öppettider. Ibland ordnas det temadagar och ”prova på aktiviteter”. Då kan det röra sig om biodling, tunnbinderi, repslagning, byk, växtfärgning och luffarskola.
Ha en fin majdag. Sköt om dig.

Tingstäde runt; 2-2

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

Vi motstod frestelsen att cykla vidare på en slingrande asfaltsväg. Orsaken var att vi insåg att vi i så fall lämnade Tingstäde socken. Istället cyklade vi in på en mindre väg och stannade till utanför Gotland of Sweden, Bed & Breakfast, för att plåta två saker.

Bokboden lockade mer än att basta. Ägaren kom ut från huset och Solveig tog en liten pratstund och berättade om gotlanduppochner. När vi kom hem googlade hon och läste högt för mig. Massor av positiva recensioner om stället och värdparet. Med andra ord ett bra tips för framtiden.

Under första världskriget stod Tingstäde fästning klar. Tyvärr hade bygget dragit ut på tiden. För fästningen var militärtekniskt föråldrad redan när den togs i bruk. Delvis är förråds-och förläggningsbyggnaderna, som är avsedda för 300 personer, nergrävda i åsen. I modern tid är det ett museum som sköts av Tingstäde hembygdsförening.

Det här fina huset skulle jag gärna velat veta något om. Kanske får jag hjälp och raderar denna text och byter ut det mot… 😉 Visst hade vi tur med vädret? Just här är det inte ett enda mörkt moln på himlen.

Vi cyklade ner mellan två vitsippshav och tog oss till Gotlands näst största insjö, eller träsk som de säger här. Tingstäde träsk är en av öns största dricksvattenstäkter.

Hade kassen med bouleklot legat i bilen kunde vi tagit en match. Bra tips för framtiden.

Mysigt att cykla omkring bland hus och fina trädgårdar. Alltid nära till vatten.

Frestelsen blev för stor. Ännu en gång tog vi oss ner till träsket. Jag tog en vända ut på bryggan. Mina tankar gick till Bulverket som ligger på botten av Tingstäde träsk. Det rör sig om nordens största bevarade byggnadsverk av trä. Tiden är inte helt klockren. Kanske runt år 1130, någonstans mellan vikinga- och medeltiden. Bulverket är kvadratisk. På de 170 meter långa träplattformarna har det stått trähus. Tyvärr har Bulverket förstörts av brand. Från båt ska det gå att se resterna. Även genom blankis på vintern.

Min timer började närma sig ringning. ”Den lilla blå” stod parkerad utanför Gotlands Försvarsmuseum. När det är öppet visas öns historia för armé, flyg och marin. Tidsepoken är från förr till nu. Det är föreningen Gotlands Försvarsmuseum som driver museet. När cyklarna lyftes upp bakom bilen gick solen i moln. Plötsligt var det kyligt. Nästan som ett ”kallt krig”, tänkte jag ironiskt.

Tingstäde runt; del 1-2

I kategorin ”88 minuter” cyklar vi omkring i en av Gotlands tätorter och ser oss omkring. Givetvis är kameran med på utflykten, men vad vi ska fota har vi ingen aning om förrän vi ser det.
Hoppa upp på pakethållaren och följ med på vår tur.
😉

I söndags gjorde vi årets första 88 minuters utflykt på två hjul. Denna gång valde vi Tingstäde, två mil från Visby, på väg 148 mot Fårösund. En plats som jag alltid förknippat med de två laddade orden; militär och försvar.
På det gula huset finns en skylt på fasaden där det står Café Gertrud. Tydligen nerlagt sedan 1975.

Både en tuff och gullig gul ”bubbla”.

Det var soligt och vårfagert i naturen. Här rörde det sig om en ”vit matta”.

Vid Polhemsgården traskade jag runt förra sommaren. https://gotlanduppochner.com/2021/06/11/polhemsgarden/

En annan gång får inte cyklarna följa med. Då ska vi istället vandra till ”Årets källa 2001” av Källankademin.

På Krutbrännaren butik och vandrarhems hemsida står rubriken ”Gotlands roligaste presentbutik”. Där stannar vi kanske till någon gång i sommar och gör ett bloggbesök. Om den ”Den lilla blå” befinner sig på rätt sida vägen. För trafiken är tät och intensiv en vacker ”Fårölängtansdag”. En vänstersväng lockar inte.

Tingstäde kyrka ligger perfekt på höjden. Ingen kan missa den höga byggnaden.
https://gotlanduppochner.com/2021/01/10/49-tingstade-kyrka/

På tal om missa. Missa gjorde inte Solveig i år. För det var hon som såg årets första vita blåsippa. Även de nästkommande. Därmed får jag släppa ifrån mig titeln som jag burit stolt sedan våren 2021.

Fotnot:
Du som följt våra tidigare ”88 minuter”. Tycker du inte att jag missat något på slutet? 😉
Ledtråd. Det har jag inte. Orsaken är ”storlek”. Välkommen tillbaka till etapp 2.

Jakten på den fridlysta och rödlistade nipsippan. Del 2

Det finns bara en sak att göra när något blir fel: ”Gör om, gör rätt!”
Förra söndagen kröp jag omkring i naturreservatet Filehajdar med mitt macro och fotade ”sippor”. Det fanns gott om blåsippor (dem har jag bra koll på), vitsippor (dem har jag också full koll på) och så lyckades jag till min stora glädje hitta en annan sorts sippor; ludna, blålila och ca en dm höga. (Förra inlägget från Filehajdar är numera redigerat.)
https://gotlanduppochner.com/2022/04/24/jakten-pa-den-fridlysta-och-rodlistade-nipsippan/

Bosse skrev om nipsippor eftersom vi trodde att det var dem vi hittat. Inte så konstigt kanske, med tanke på att vi åkt till rätt plats på Gotland. Allt vi läst på om Filehajdar handlade om nipsippor. Inte någonstans hade vi läst att det fanns gott om fältsippor på samma plats… Men när jag la in en av mina bilder i en grupp på FB fick jag genast en kommentar: Är detta verkligen en nipsippa?

Vad gör man då? Jo, man åker tillbaka till samma ställe en vecka senare och letar vidare.

Först konstaterade jag att det inte fanns en enda nipsippa där vi varit förra veckan. Alltså följde jag stängslet där Cementa, med jämna mellanrum, upplyste mig om att obehöriga ej ägde tillträde. Jag var nästan på väg att ge upp när jag plötsligt fick syn på några stycken – på fel sida om stängslet.

De finaste stod förstås så långt ifrån stängslet att bilden inte blev bättre än så här med ett macro.

Men, som tur var, fanns det några som stod lite närmare. Gå över vågade jag förstås inte… men lägga sig på mage på marken och fotografera under stängslet fungerade!

Trots ivrigt spanande, på båda sidor om stängslet, så hittade jag inga fler. Men, nu kan
jag i alla fall med gott samvete säga att bilderna ovan föreställer nipsippor. De trivs på solbelysta, torra miljöer på grus eller kalkhällar. För den som inte gått omkring i Filehajdar kan jag berätta att det är en ganska karg natur. Nipsipporna är som små starka färgklickar där de står.
Men jag måste förstås avsluta med en annan bild. Kan det vara en fältsippa som tappat färgen? Vi kommer inte att åka dit nästa söndag igen för att ta reda på det 🙂

Text och foto: Solveig Lidén

Kärt återbesök

Vilken kylig stark vind det var igår. Solveig fick hålla i bildörren när jag lastade bilen. Efter vi tagit vägen mot Fårö och svängt av för att leta efter nipsippor i File haidar, valde vi som vanligt att inte köra tillbaka samma stora väg igen. Istället åkte vi vidare på vägen mellan Othem och Boge.
Solveig ville gärna besöka Laxare änge igen och själv var jag sugen på att efteråt fika på ett favoritställe i närheten.

Vitsippa, blåsippa, gullviva och svalört blommade i det välskötta våränget.

Kul att Solveig fick med en söndagjobbande myra på bild.

Den här platsen är jag förtjust i. Förra året fikade vi här 21 maj. Då var det skönare väder och vi hade hästarna betydligt närmare oss. https://gotlanduppochner.com/2021/05/26/aner-vattenkvarn-i-boge/ När vi valde ut 12 st foton till 2022 års almanacka kom en bild från denna plats med, som går att se i vårt kök i denna fjärde månad. Tänk att det på söndag är dags att vända blad igen.

En liten kort stund under fikandet mojnade vinden och solens varma strålar fick spela huvudrollen. Först då njöt vi fullt ut. Kaffet värmde extra mycket denna gång.

Aner kvarn i Boge är en av endast två vattenkvarnar som finns kvar på Gotland och är brukbara.

Kuriosa:
Detta var årets första inlägg i kategorin Favoriter i repris.

Jakten på den fridlysta och rödlistade nipsippan. Del 1

Soligt, men riktigt kyligt i den starka vinden, konstaterade vi snabbt. Vi hade satt bilen längst in i naturreservatet Filehajdar. Ett stängsel skyltat med att ”Obehöriga äga ej tillträde” trasslade till det. För innanför stängslet såg jag, det jag trodde var, en yngre släkting till de 111 125 nipsipporna som inventerades här 2004. Vi hade läst på om Filehajdar och trodde att det skulle var lätt att hitta nipsippor här…
Under vistelsen delade vi på oss och stundtals såg vi inte till varandra. Jag tog en bild utanför staketet med min kamera. Till slut stötte jag på min fru igen. Solveig gick och pratade för sig själv. Nåja… sanningen var att en av våra döttrar ringt upp henne.

Fältsippa
…och en fältsippa till.

Solveig hade på egen hand hittat ”sippor” lite överallt. Vi hade lärt oss att nipsippan är en luden ört, inte så hög, bara ungefär en dm och att den har stora, blålila blomkalkar som slår ut i slutet av april. Platsen var rätt. Ludna var de små sipporna minsann. Färgen stämde också.

En knopp som växte precis på fel sida om staketet. Tur att det gick att fotografera den över staketet.

Filehajdar är känt för att ha Nordens största population av den fridlysta och rödlistade nipsippan. I Sverige finns den bara på Gotland och i ett mindre område som heter Ramsele socken i Ångermanland. Men den förekommer också i sydöstra Finland och Estland. Dessvärre hittade vi inte en enda nipsippa, visade det sig efteråt när vi forskade vidare. Det vi trodde var nipsippor visade sig istället vara fältsippor. Fina de också, men det var ju inte dem vi letade efter.

När vi la in detta inlägg från början trodde vi fortfarande att det var nipsippor vi hittat. Nu vet vi bättre. Alla bilder i inlägget föreställer istället fältsippor. Men fortsättning följer…
https://gotlanduppochner.com/2022/05/01/jakten-pa-den-fridlysta-och-rodlistade-nipsippan-del-2/

Överkurs:
Den ”vanliga” backsippan finns inte på Gotland. Däremot räknas gotlandssippan, som vi fotade förra året i Russvätar, som en underart till backsippan.

Spontanbesök i Burge

Igår när jag körde igenom naturreservatet Björkume såg jag, från min sida av bilen, en skymt av en svart fågel med röd ”hatt”. Jag gissade på orre, tupp och några andra orealistiska förslag. Därför var det skönt att ta hjälp av denna mycket stillastående, dresserade fågel då det blev dags för nästa artbestämning. Strandskata såklart!

För första gången säsongen 2022 styrde ”Den lilla blå” mot norra Gotland. Vi hade några bestämda mål för vår roadtrip. Numera blir det en härlig mix av det vi sett förut och det vi aldrig sett. Jag uppskattar kombinationen.
Vi hade tur! Kyrkan var öppen så att vi kom in. Den verkade vara förberedd för en Påskgudstjänst. Nu har vi besökt alla kyrkor på norra ön och har endast femton osedda kyrkor kvar på hela ön. Att besöka alla kyrkorna på Gotland är både kul och intressant. Idén kom jag på redan innan vi flyttade hit.

Efter kyrkbesöket åkte vi vidare ut mot Hallshuk. Men en lockande skylt, och en riktigt bilvänlig grusväg, fick mig att blinka vänster. Till det spännande och historiska fiskeläget kom vi inte. Kanske fixar vi det nästa gång. Det blev en del möten med trafik där det mesta gick att lösa med att en av bilarna stannade till. Några vita blåsippor såg vi inte till. Men oj med många blå ”områden” vi såg lite överallt. Det gäller att njuta innan det är över för den här gången.

Jag fick min dos av vatten och kust.

Här har vi aldrig varit förut. Det var en välskött och bred stig, som det var lätt att vandra på, och den slutade med en rejäl nerförsbacke.

Någon gång framöver, när vi åker väg 149, ska vi avnjuta vår fika här. Eller varför inte frukosten en tidig sommarmorgon. Bra att vi upptäckte en ny pärla som vi kan återvända till längre fram.

På hemvägen kunde jag inte motstå att blinka höger och köra ner till gamla favoritställen. Nyhamn är ett av dem. När blåelden blommar hoppas jag att vi återkommer dit.
Solveig fick, förresten, se den svarta fågeln med röd kam innan vi lämnade Burge.
Det visade sig vara en helt vanlig tupp. Han och hans flock med höns spatserade på vägen. Frigående som de var. Så var fågelgåtan löst. Eller kanske mer lös. 😉

Havet fångar min uppmärksamhet på gott och ont

En liten bit norr om Visby ligger Lummelunda. Där har vi promenerat flera gånger. Det blir en trevlig variation under promenaden. Först brukar vi gå naturstigen genom den gamla bruksparken. Om vi har lust går vi upp till kvarnen och beskådar vattenfallet och lyssnar på bruset. Ramslöken lockar hit många på våren. När vi passerat några broar når vi ner till havet. Har vi gott om tid och vädret är extra njutbart går vi först en sväng norr ut.

När vi vänder näsorna mot söder håller Solveig reda på när den lilla skaran av röda stugor dyker upp i blickfånget. Då vet hon att vi ska vända in i skogen för att nå grusparkeringen.

Själv har jag som vanligt all uppmärksamhet mot mitt älskade hav. Hade jag varit ensam på denna plats skulle jag nått låtsasschimpansen vid Strand i Visby, innan jag insett att bilen stod parkerad väldigt mycket norr ut. Då hade det inte varit lika kul att gå tillbaka.

Första gången som vi var här tänkte jag mig platsen som ett gotländskt fiskeläge. Men det är det ju inte. Tänk vad jag lär mig varje dag. Inte bara skillnaden mellan en kamel och en dromedar. Dessutom är jag superduktig på att se skillnaden mellan kamel och kanel. Gissa vad jag föredrar på frukost-Onakan? 😉

Fotnot:
Detta var inlägg nummer 300 i år.

Stucks stadar

Det femtioförsta fiskeläget nådde vi smidigt, via att cykla några minuters nedförsbacke från vår hyrda stuga.

Platsen är Fårösund på norra Gotland.

Det ser avslappande ut att sitta där och njuta och vänta på att solbrännan ska landa galant på junikropparna. Är de på hemester som vi? Eller är Fårösund deras boplats sedan barndomstiden? Så lite vi vet om våra medmänniskor. Ibland kan jag inte låta bli att krydda med egenodlade kryddor. Antagligen föddes jag med en överdos av fantasi, som jag genom åren haft svårt för att göra mig av med helt. Dock är jag oftast en mästare på att behålla det mesta inom mig. Så kan det ibland uppstå ett läckage. Tror jag struntar i att söka för det. 😉

Vi tog oss ut en bit för att få ett annat perspektiv. En tanke var att få till en vacker spegelbild. Krusningarna omöjliggjorde möjligheten.

Kustvakter behövs i alla tider. Jag kan skilja ut att det inte rör sig om en fredsduva.

Några detaljbilder fick följa med dagens blogginlägg, som avslutas med den berömda senapsfärgade färjan till Fårö.

För många år sedan kallades den lilla ön norr om Gotland för Faroy, den fjärran ön.