Ett stenhårt minnesmärke

Nere vid hamnen i Vang finns ett minnesmärke. Detta är gjort för att hedra alla stenarbetare, som under väldigt många decennier slet ut sina kroppar i stenbrotten runt omkring Vang.

I över sjuttio år höll de på. En del av dem var svenskar. Flera av dem fortsatte att bo på Bornholm.

Här ser jag en ensam hög stövel och ett piano. Vad ser du?

Här finns en möjlighet för dig att bättra på danskan.

Jag uppskattar en sådan här hyllning. En stunds tid för eftertanke. En avstickare från kustvägen, ner mot Vang fiskeläge, kan vi rekommendera. Fler inlägg kommer att visas upp och vi kommer själva att återvända till Vang av olika trevliga skäl.

Utsträckta händer

Konstnären Pye Engström fick ett hedrande uppdrag några år efter mordet på vår stadsminister Olof Palme.

Hon funderade över vad hon tyckte var viktigast i Palmes gärning och kom fram till att det var hans fredssträvande försök.

Granit är materialet. 1991 är året när ”Utsträckta händer” kom på plats i passande Almedalen. Granskar man noga ser man mellan de båda stenkloten mänskliga figurer, som trevande försöker nå varandra.

Vi räcker ut en vän-skaps-hand och knyter fasta, starka band. Vi räcker våra händer till alla våra vänner till alla på den vida jord”. Dagfinn Rimmerstad

I vår gemensamma kåseribok ” Skimrande ögonblick – och dagar i grått” finns ett kåseri som jag lite lamt döpte till ”Inte vilken februarikväll som helst”. Jag började med texten:
”Ibland stannar tiden. Det spelar ingen roll om man är gammal eller ung. Det finns sekvenser i livet som vi aldrig glömmer.”
Avslutningen på kåseriet löd så här:
Jag bar på en egendomlig sorg och en namnlös del inom mig hade dött, en viktig bit av tilltron till mänskligheten. Något hade kommit för nära solen. Verkligheten hade hunnit ikapp på ett skrämmande sätt och jag var inte klädd för den.”