Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Det är lite extra kul att ta fram kameran när jag vet att blomman jag ska fotografera är sällsynt. I Sverige växer Våradonis bara på Öland och Gotland.
De lyser som små gula solar i den för övrigt ganska brunmurriga marken. Vi såg dem redan när vi parkerade bilen vid Husrygg. Så alldeles lättillgängliga var de inte. Många av dem växte i en nära relation med taggiga små buskar. Inte helt säker, men det kan ha varit Hagtorn. Vassa taggar hade de i alla fall.
Första gången vi såg Våradonis var i Botaniska trädgården. Nu fanns det betydligt fler små blommande ”tuvor” att välja emellan när jag skulle fotografera. I den här blomman fanns det till och med en liten myra på besök.
Den gillar kalkhaltig mark och sol. På nätterna sluter blomman ihop sig till en knopp.
Smaka ska man inte göra – för den är mycket giftig.
Avslutar med en bild från den andra kameran – den som har lite roliga effekter…
Det finns fördelar med att återvända till en plats som vi besökt förut. Vi vet var parkeringen är (nära en bro), hur långt det är att gå (1,9 km) och vad som väntar oss vid vägens slut. Det vi inte visste, den här gången, var om vi valt rätt dag för vår utflykt eller om vi var ute lite för tidigt. Vid vårt förra besök, för två år sedan, hade vi först sett en bild på Instagram. Den här gången chansade vi utan att ha sett några bilder. Under vår promenad funderade vi därför på om det skulle bli några foton eller ej… Bosse hade god tro på att vi skulle hitta utslagna blommor och jag trodde att vi åkt minst en vecka för tidigt. Så plötsligt var vi framme och kunde konstatera att det blommade lite överallt,
Russvätar – är ett naturreservat som är väl värt ett besök om man vill se den unika Gotlandssippan, en underart till backsippan, som växer bara här på östra Gotland.
Vi hade tur både med vädret och med val av dag. Solen sken och det var lagom varmt. Vi strosade omkring helt ensamma och njöt av blommorna, som var många….
Det var svårt att välja. För varje bild jag tog såg jag en annan blomma som såg ännu finare ut.
Knoppar är det något speciellt med. De ser så härligt ulliga ut i solljuset.
Vilken tur att det blev Bosse som fick rätt den här gången, så att det blev både foton och ett inlägg på gotlanduppochner.com
Det finns flera synonymer till verbet frossa som skulle kunna passa för att förklara dagens titel. Jag har hängett mig åt att fotografera blåsippor. Jag har också ”vältrat mig i” blåsippor. Man skulle till och med kunna säga att jag njutit till överdrift när jag krupit runt med kameran bland alla dessa, små, underbara blommor.
Kärt barn har många namn, sägs det. Tydligen är det fler än jag som gillar blåsippor. Hepatica nobilis eller Anemone hepatica kallas även blålock, blåveror, blåves, blåviringen, guldklöverblad, gyllenväppling och ädelt levergräs. På Gotland säger en del killingeblomma. (Jag tackar för denna information som jag fått från sidan alltpaoland.se).
Blåsippor ska vara lite extra tacksamma till myror eftersom det är myror som bär iväg de oljerika blåsippsfröna och som på så vis bidrar till att sprida dem.
Nu tror jag inte att blåsippor bryr sig så mycket om vare sig myror eller fotograferande tanter som jag. De bara står där och sträcker sig mot ljuset. Först när man tittar genom macro-objektivet blir det tydligt hur många små detaljer man kan upptäcka i en och samma blomma, och att de trots sin mångfald inte alls är några kopior av varandra.
Snarare är det så att de tycks tävla i att hitta sin egen färgnyans.
Blåsippan är fridlyst i hela landet, men i vissa landskap får man plocka enstaka blommor medan man i andra landskap inte får plocka dem alls. Det är förbjudet, i hela landet, att gräva eller dra upp blåsippor med rötterna. Det är inte heller tillåtet att plocka blommor för att sedan sälja dem.
Det latinska artnamnet nobilis betyder förnäm, ädel. Ett mycket passande namn, eller hur?
Även jag fick slita mig från blåsipps-fotograferingen efter en stund. Det finns ju trots allt en gräns för hur länge man kan frossa, till och med i ett hav av blåsippor.
Om man får möjligheten att överleva sina närmaste vänner, drabbas man förr eller senare av beskedet, som förändrar alla kommande dagar på jorden. Därför sitter jag här med behaglig musik i bakgrunden och önskade, med ett uns leende på läpparna, att det fanns vindrutetorkare även på terminalglasögon.
I en bok från Vildmarksbiblioteket hittade jag en passande promenad för själen. Startplatsen var Själsö. Om några veckor släpps hästar in på området. Då finns inte tre möjligheter att ta sig in och ut i hagen. Utan då är det kliv över stättan som gäller och behandla de fyrbenta med respekt.
Ser du fågeln på översta bilden? Denna text av Hans Dahlgren tycker jag passar bra in. ”Att se en fågel som flyger högt upp i skyn, omedveten om allt dumt vi människor gör här på jorden, är något av det vackraste i livet.”
Både en båt i vila och en medmänniska, förhoppningsvis i samma behagliga tillstånd. En trekvart senare övertog vi hennes plats och njöt av vårt medhavda fika. Mestadels var den gula lampan med på den vilsamma promenaden.
Efter hagen följde vi havet på en kuperad och stundtals lerig ”stenstig”. Tidigare var udden som ger hamnen skydd en ö för gästande sälar. (Därav namnet Själsö). När vi kommit in Brucebo naturreservat höll vi oss i början i skogen. Vid ett tillfälle möttes vi av den branta stigen som leder upp till högre regioner. Där gick och svettades vi, vid två tillfällen förra sommaren. Den här gången vände vi innan sista stättan. Några orkidéer skulle ännu inte skymtas. Dessutom ville vi varken dela fika med kor eller missa en behaglig stund på bryggan vid havet.
Eftersom Solveig hade med sig ”macro” delade vi på oss i skogen. Hennes fina foton får du njuta av – om du gör återbesök på gotlanduppochner. Jag har tentat av psykologitentor och visste att jag var i fas ett. Chockfasen. Valet av plats var välvalt. Min älskade moster, gudmor, låtsassyrra, nära vän m.m. skulle ha trivts perfekt här. På ett vis var hon med oss. Solveig klickade också direkt vid första mötet med Majsan. Då bodde vi i Hjo och drack ibland kaffe i muggar med texten I Love Hjo. ❤ Alla dessa minnen från livets resa.
Stundtals satt vi tysta med våra egna tankar. Minns att jag tänkte på en text som Solveig skrev på en tavla som hon målade till min älskade mamma. ”Ett liv utan sorg är som en målning utan skuggor.” En fladdrande tanke om vad som passade detta livsögonblick skulle kunna vara texten: ”Gråt ej för att jag är borta gläds för att jag har funnits.” Snälla Majsan! Är det tillåtet att jag gör båda delarna? Hälsa till storasyster, mormor och Stenen. ❤
Solveig nämnde att det trädet hade varit lämpligt att ha med i vår kategori ”Fyra årstider”. Vi är många som längtar efter grönska, men om vi alltid hade… skulle vi se skogen för alla träd som stod i vägen? Det finns ett japanskt ordspråk som på ett bra sätt fångar årstidsämnet. ”Om vi kunde tvinga körsbärsblom att alltid täcka trädets grenar, skulle vi inte längre beundra dem.”
Det ligger mycket i de sexton kloka orden. Njut till fullo av våren. Just den här våren 2023 kommer aldrig tillbaks igen. Den är ingen blommig bumerang.
Jag hade svårt att slita mig från blåsipporna… Bara en till… (Av erfarenhet vet jag att även om jag knäpper många bilder, så hamnar en hel del av dem i papperskorgen när jag kommit hem.)
Den här skilde sig från mängden. Både i fråga om färg och form. Fram med kameran igen.
Vi passerade ännu en bro och insåg att vi började bli fikasugna. Dags att plocka fram det medtagna fikat. I en liten solig glänta smakade det bra med kaffe, te och gott tilltugg. ”Det här är livskvalité!” sa Bosse. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Den här gången valde vi att gå över bron och sedan vända tillbaka på andra sidan. Det kändes som en lagom lång promenad denna soliga påskafton. För den som vill gå betydligt längre är det bara att fortsätta rakt fram.
Jag vet att vi alla är olika, att vi inte tänker och tycker likadant och att ingen ska bestämma över vad någon annan ska tycka. Men, ibland undrar jag om inte alla människor skulle må bra av att tillbringa mer tid i naturen. Om det inte är läkande för oss människor att sitta i en solig glänta och njuta, med alla sinnen, för en stund. Tänk att det dessutom är alldeles gratis! (I dessa tider när vi så ofta pratar om hur dyrt allt blivit.)
Ibland skapar naturen sina egna broar. Förhoppningsvis är det ingen som försöker sig på att ta den här vägen.
Här och var längs stigen finns intressanta skyltar för den som vill veta mer om hur det varit förr kring Närsån. Det finns också skyltar med information om ett femtiotal växter som man kan upptäcka här.
Ingen risk att gå vilse. Kyrktornet ledde oss tillbaka igen.
Vilken fin påskaftonspromenad! Tusen tack till Närs hembygdsförening för att ni iordningställt denna fina natur- och kulturstig i Linnés fotspår.
A. Flugblomster är min favorit bland orkidéerna. Den är så tuff.
B. Salepsrot.
C. FACIT! Taiwanskugglilja är ingen orkidé utan katten i akt sju.
D. Adam & Eva.
E. Grönvit nattviol.
F. Stor skogslilja.
G. Tvåblad.
H. Nästrot är inte min favorit precis. Men glad att vi hittade den.
Ledtråd: En katt bland hermelinerna Min önskan: Svara med endast en bokstav i en kommentar.
Regler/Poäng/Sidsnack: Tävlingstiden är från inlägg och exakt en vecka framåt. (14/4 kl. 08.34) Kommande akt kan dyka upp när som helst, men aldrig samtidigt som en pågående tävlingsakt. I tabellen nedan noterar du hur både poäng för rätt bokstav och antalet bilder ökar för varje ny akt. LYCKA TILL!
Akter
Antal foto
Poäng
Akt 1
2
1
Akt 2
3
2
Akt 3
4
3
Akt 4
5
4
Akt 5
6
5
Akt 6
7
6
Akt 7
8
7
Akt 8
9
8
Akt 9
10
9
Max.
54 st
45 p.
Tabell efter akt sju:
Plats
Namn
Just nu
1
Znogge
25
2
Anita L
22
3
Louise
18
4
Ethel
15
4
Wiolettan
15
6
Lisbeth
12
7
Maj J ❤
11
8
Ditte
9
8
Anne B
9
10
Gunilla W
8
11
Eva-Lotta
7
11
Eva R
7
13
Anki A
6
13
Minton
6
13
Blomsterbönan
6
16
Åse
3
17
Lena W
2
17
Laila L
2
19
Marie K
1
19
Jennifer
1
19
Karin
1
19
Ing-Britt
1
23
Sven-Arne
0
23
Nils P
0
23
Susie
0
23
Gunnel
0
27
Övriga
Nästa gång blir det åtta eller noll poäng till dem som vågar sig på att deltaga. 😊 Övriga får ALLTID noll poäng. Antalet foton kommer att vara 9st. Välkomna när det händer.
Priser: Alla på pallen får var sin Skrap-Kryss. Vid samma poäng i sluttabellen avgör den som nådde summan först. Vem ska bli fotomästare 2023? 2019 – Anne Bondin 2020 – Wiolettan 2021 – Maj Johansson ❤ R.I.P. 2022 – Anita Linder 2023 – Ett femte namn? En dubbelsegrare?
Naturen i färg är bloggkategorin då vi under två månaders tid ser oss omkring utomhus och, med kamerans hjälp, fångar in allt som har en viss färg.
Humlan ville inte vara med på bild… Den satt i stockrosen när jag ställde in skärpan för att ta en bild, men flög sedan sin kos lika snabbt som den här sommaren försvann. Det har varit en annorlunda sommar på många sätt. Bosse och jag har ibland tittat på varandra och undrat om vi varit helt ensamma på ön. Det är så det blir om man, som vi, går upp före fem, lämnar Visby och ger sig ut på utflykt. De få gånger jag besökt Östercentrum har jag däremot undrat över om vissa människor glömt bort allvaret med en pandemi.
Innanför muren har vi inte cyklat tillsammans på hela sommaren. Men förra söndagsmorgonen tog vi en tur. Det är njutbart att cykla längs med muren. Rosor och stockrosor, en del överblommat, annat vackert.
Jag har en speciell känsla för rosor eftersom det var min mammas älsklingsblomma. Vi hade många olika rosor därhemma i vår trädgård.
Var och en har sin charm. Ensamma eller tillsammans.
Samma sak med vallmon som dyker upp lite här och där på Gotland. Ibland ensamma…
ibland många.
och ibland i så stora fält att de helt enkelt bara kan ses som en gemensam färg.
Fast hur fint ett fält än kan vara uppskattar jag en liten ensam vallmo bäst. Och gärna en som ser lite tilltufsad ut.
Här har en sömntornstekel varit framme. Jag läste att den lägger ägg i nyponrosens knoppar. Äggen utsöndrar växthormonsimitationer och lurar på så vis busken att bilda håriga nypon, galler. Här inuti kan larverna sedan leva och utvecklas. Så smart! Men, läste också att det finns parasiter som utnyttjar dessa galler och lägger sina ägg där också. Hm!
Fler blommor, vars namn jag inte känner till.
Den här fantastiska dillpionen hittade jag i Botaniska trädgården.
Visst är duvan fin med sina orangeröda ben!
Älskar rabarberpaj med vaniljglass. Vet dock inte om detta är en äkta rabarber eller någon sorts prydnadsvariant. Hittade den i en plantering i Visby.
Smultron! Så gott!
Årets jordgubbsplanta från balkongen fick bidra med bladet… Jordgubbarna köpte vi.
Årets godaste hallon! Från Stenhuse gård här på Gotland.
Nja… måste erkänna att jag inte är så förtjust i röda vinbär. Fast när tjejerna var små hade vi vinbärsbuskar i vår dåvarande trädgård och som tur var tyckte de om dem.
Men våra egna tomater, som vi har på balkongen, dem tycker jag om!
Rönnbär – vackra, men jag håller med räven: ”Surt, sa räven om rönnbären”. Även om ordspråket står för något annat…
Tror att detta är stenbär. Läste att de har en syrlig smak.
Sista bilden får påminna om att vi går mot höst. En årstid som är vacker med alla sina färger. Jag har bara så svårt att acceptera att det blir mörkare och mörkare. Det är bara att gilla läget och börja att samla foton med nästa färg.
Önskar er alla en fin avslutning på augusti och en skön höst!
Text och foto: Solveig Lidén
Jag läste om halvön när vi flyttade hit 2018. Därför har Asunden varit i tankarna länge. Men det gällde att matcha med rätt tillfälle. Vädret är extra viktigt under en sådan här tur. Dessutom tillkom frågan hur läget var just nu? Gick det att köra bil över? Verkade inte så i färska artiklar. Några vänner berättade att de vände, när de såg det dåliga underlaget. Därför tog vi med cyklarna ”på bilen”. Ett lyckodrag. Av en annan anledning. När vi förflyttade oss på halvön.
Vilken ljuvlig syn. Nästan helt vindstilla. Soligt. Vi hade precis ätit vår medhavda frukost i Barläst. Grusvägen verkade vara nyss vidgjord. Sista trånga biten över vägbron gällde dock att slippa möten. Men sträckan var rak och fullt synlig åt båda hållen. Vanligt trafikvett borde funka. Ett fordon åt gången.
En husbil med sovande personer på den lilla parkeringen. Vi lyfte över cyklarna till den nyfikna välkomstkommittén och var därmed de enda människorna på området, som var ett militärt skyddsområde fram till slutet av 90-talet. Svårt att tänka sig när vi samlade på oss de första intrycken. Såg mer ut som en fridfull naturoas. ❤
Lite historik. På Asunden fanns tidigare ett kustartilleribatteri bestående av tre pjäser som var ett av Sveriges modernaste; två av pjäserna fanns på ön och en på Hammarslunden, norr om Asunden. Var och en av pjäserna vägde 120 ton. Jag hade aldrig fixat att bära dem med raka armar. Risken hade varit alltför stor att jag fick akut kramp eller sträckte mig dumt. Hade varit svårt att förklara för en nyfiken läkare. Eller hur? 😉
Numera är Asunden ett cirka två km långt naturreservat (som bredast cirka en km) med en rik flora med bland annat strandkål och luddvedel. Dessutom finns det ett mycket rikt fågelliv på strandängarna. Tyvärr fick vi inte till någon hundraprocentig skärpa i fågelbilderna.
Nästan lite skrämmande. Snabbt kopplade jag ifrån min medfödda fantasi.
Utsikten mot Slite och den lilla ”skog” som finns på halvön. På tal om skugga.
Bakom min rygg fanns det en livs levande ”skugga” – vakt med eller utan horn? Bäst att inte kontrollera – bara snabbt trampa vidare.
När jag kom upp på toppen kunde jag se över till ön Enholmen. Dit går det att åka båt från Slite under sommaren.
Denna ö tror jag heter Grunnet.
Kan det vara någon cyklist som slutat nattskiftet på Cementa? Bäst att presentera mig artigt. 😉
Det sägs att nästan överallt på Gotland syns minst ett torn på en medeltidskyrka. Ofta fler ha vi konstaterat på våra slingrande resor kors & tvärs över öjn.
Vi insåg snabbt vem som hade företräde. Givetvis ullinvånaren. 😊
Nu befann vi oss på södra sidan. Här parkerade vi cyklarna för att ta oss ner en bit till fots. Fikakorgen fick följa med. Annars kunde någon ullinvånare få för sig något dumt.
Sammanfattning:
En mycket vacker hednatur med vackra vyer mot det öppna havet. Dessutom finns på Asunden kanske det mest sevärda raukfältet vi sett hitintills under våra två Gotlandsår (i en stenhård konkurrens). Mer om det i ett annat blogginlägg – längre fram i tiden. Nu ska vi gå ut och sätta på cyklarna bakom bilen. Sova några timmar och… 😉
Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…
Hade kvinnan som visade oss fem olika orkidéer i samma änge fem rätt eller fyra rätt? För frågan är om detta en hybrid, en korsning mellan två arter inom släktet Dactylorhiza? Osvuret är bäst.
Sant är i alla fall att numera är Jungfru Marie nycklar en underavdelning till Fläckorkidéer – precis som skogsnycklar.
Jungfru Marie nycklar börjar oftast blomma vid midsommar och kan fortsätta ett bra tag in i juli.
Blommorna är ljust till mörkt rosa.
Kategorin FAVORITER I REPRIS bestämde jag mig för INNAN bloggen startades upp. Pärlorna är värda mer än ett inlägg.
Vi mötte ovanligt många bilar på vår väg upp till Lickershamn. Troligen var det en morgonfärja som var målet.
Där uppe kan du skymta Gotlands högsta rauk som var vårt mål. Det har för oss denna speciella sommar blivit många härliga och mysiga utflyktsfrukostar. Men detta var första gången som vi fick bära tungt en lång sträcka i uppförsbacke.
Inte kunde jag med att knacka på och be om bärhjälp. 😉
Härligt att vara tillbaka på en av våra gamla favoritplatser. Första gången som vi var här så tidigt på dygnet. Jag vågar inte skriva antalet bilder som jag tog på Jungfrun, som snällt stod stilla och poserade.
Andra föredrog att vistas på sjön. Jag låter dem vara anonyma. Annars zoomade jag in en riktigt bra bild.
Solveig hittade något intressant att fotografera.
När livet var som bäst bröt vi upp och började vandringen nerför. En promenad med lättare packning.
Bron minns jag väl från tidigare besök. På hemvägen gjorde vi avstickare mot havet på vägar, som vi aldrig rullat på förr. Ett ställe ska vi garanterat återvända till. Det gav oss mersmak. ❤ https://gotlanduppochner.com/2019/01/15/gotlands-hogsta-rauk/
Här kan du läsa om Gotlands högsta rauk och den sorgliga sägnen som ligger bakom namnet Jungfrun.
Inläggen i kategorin ”Favoriter i repris”: 1. Palissaderna
2. Allkvie änge
3. Brucebo naturreservat
4. Mästerby änge
5. Almedalens Bed, Breakfast & Fik
6. Själsö bageri
7. Jungfrun
bornholmuppochner & gotlanduppochner 