Etikettarkiv: Carl von Linné

Det Lille Postbud, Heliconius Melpomene

Publicerad den av
12

Vid vårt besök i Bornholms Sommerfuglepark fick vi en enkel folder som innehöll ett antal färgglada fjärilar. Den här lilla skönheten, som jag hittade på en av sidorna, är döpt till ”Det lille Postbud”. I vår folder fanns fyra olika varianter. Jag lyckade bara att hitta en av dem.
Vill man ser fjärilen i naturen får man åka ända till Syd- eller Centralamerika.
Trots att jag knäppte många bilder lyckades jag dessvärre inte att få till skärpan där jag ville ha den…

Heliconius Melpomone beskrevs av Carl von LInné redan år 1758. Den hör till familjen praktfjärilar, en familj som kännetecknas av utpräglad färgrikedom. Dessutom är praktfjärilar snabba flygare.

Blev förstås nyfiken på varför det danska namnet på fjärilen är ”Det lille Postbud”. Jag letade upp äldre bilder på danska brevbärare och ser att ”brevbäraruniformen” har samma färger som fjärilen; rött och svart.

Tittar man noga på den undre vingen så ser det ut som om någon sytt langettstygn med vitt garn. Vilket mönster!

Min sammanfattning får bli vacker och färgstark, självklart en praktfjäril!

Torsburgen

Publicerad den av
10

Några kilometer söder om Kräklingbo kyrka stöter du på skyltar till Torsburgen, en av Gotlands största inlandsklintar. Kalkstensklinten är runt 70 meter hög och platån är över en kvadratkilometer stor. Vi körde försiktigt uppför den smågropiga grusvägen och slapp möten.

Om vi blickar tillbaka i tiden vilar det på platsen, enligt Gutasagan, en sorglig historia. I mitten av 1300-talet var Gotland så överbefolkat att var tredje person måste utvandra. De stackars människorna ska enligt sagan förskansat sig på Torsburgen, innan de tvingades lämna ön.

Klinten är också Nordens största fornborg med tre sidor stup och en mur som är staplad av kalksten och som på vissa ställen är 7 meter hög. Muren är 2 km lång och har flera öppningar. (Vi befann oss vid en av dem). I orostider var under järnåldern och vikingartiden muren ett suveränt skydd för gutarna, som med hjälp av spejare och vårdkasar höll stenkoll på allt. i brandjärnet högst upp tände man en eld för att varsko om annalkande fiender.

När Carl von Linné besökte platsen på sin resa till Gotland 1741 såg han hela 30 kyrktorn från klinten. Han upptäckte då även många intressanta växter. En av dem var gulkronillen som var okänd på fastlandet. En annan var den underbara gotlandssippan. Den sistnämnda var orsaken till att vi senare lämnade klinten. För ingen av oss var exempelvis sugna på att klättra upp i det cirka femton höga utsiktstornet och räkna om Linné hade rätt om kyrktornsantalet.

Vi delade på oss och valde var sin led. Jag stötte endast på blommande blåsippor.

Det har brunnit flera gånger på Torsburgen. Senast 1992 härjade här en stor skogsbrand som förändrade naturen. Det var i samband med det som området blev ett naturreservat för att ge livsrum åt djur, växter och svampar som är beroende av bränd mark och ved.

Solveig gick åt sitt håll. Hon konstaterade snabbt att det var tungt att bära macroutrustning och det enda som blommade var något hon redan tagit rätt många bilder på. Gissa vad?

Du som kontinuerligt följer gotlanduppochner tyckte såklart det var en ”Kalle Anka fråga”.

Vi gick ut genom öppningen. Tittade efter så vi inte glömt något vid fikabordet och körde varsamt nerför branten. Undra hur Linné hade beskrivit ”Den lilla blå?” Säkert med minst trettio vackra detaljerade ord.

På promenad i Linnés fotspår; Del 2

Publicerad den av
15

Jag hade svårt att slita mig från blåsipporna… Bara en till… (Av erfarenhet vet jag att även om jag knäpper många bilder, så hamnar en hel del av dem i papperskorgen när jag kommit hem.)

Den här skilde sig från mängden. Både i fråga om färg och form. Fram med kameran igen.

Vi passerade ännu en bro och insåg att vi började bli fikasugna. Dags att plocka fram det medtagna fikat. I en liten solig glänta smakade det bra med kaffe, te och gott tilltugg.
”Det här är livskvalité!” sa Bosse. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Den här gången valde vi att gå över bron och sedan vända tillbaka på andra sidan. Det kändes som en lagom lång promenad denna soliga påskafton. För den som vill gå betydligt längre är det bara att fortsätta rakt fram.

Jag vet att vi alla är olika, att vi inte tänker och tycker likadant och att ingen ska bestämma över vad någon annan ska tycka. Men, ibland undrar jag om inte alla människor skulle må bra av att tillbringa mer tid i naturen. Om det inte är läkande för oss människor att sitta i en solig glänta och njuta, med alla sinnen, för en stund. Tänk att det dessutom är alldeles gratis! (I dessa tider när vi så ofta pratar om hur dyrt allt blivit.)

Ibland skapar naturen sina egna broar. Förhoppningsvis är det ingen som försöker sig på att ta den här vägen.

Här och var längs stigen finns intressanta skyltar för den som vill veta mer om hur det varit förr kring Närsån. Det finns också skyltar med information om ett femtiotal växter som man kan upptäcka här.

Ingen risk att gå vilse. Kyrktornet ledde oss tillbaka igen.

Vilken fin påskaftonspromenad! Tusen tack till Närs hembygdsförening för att ni iordningställt denna fina natur- och kulturstig i Linnés fotspår.

På promenad i Linnés fotspår; Del 1

Publicerad den av
12

Efter en alltigenom grå långfredag såg vi fram emot påskaftonen. Med hjälp av Bosses väder-app hade vi sett att det fanns chanser till sol då även på Gotlands östra sida. Våra planer var att åka till När, parkera vid sockenmagasinet och vandra längs med Närsån.

Den första bron vi skulle gå över heter Prästbron. Vi läste på en skylt att den fått sitt namn eftersom den går över marker som tillhört Prästgården och som än idag tillhör Svenska Kyrkan.

Bosse hade som vanligt läst på innan vi gav oss iväg och därför visste vi att det är Närs Hembygdsförening som ställt iordning denna fina natur- och kulturstig längs Närsån.

Vattnet porlade fram i ån. Fåglarna höll vårkonsert och solen värmde skönt.

Söndagen den 5 juli 1741 hade När fint besök av självaste Carl von Linné. Nu fick vi möjlighet att gå i hans fotspår. Tänk att det gått nästan 300 år sedan dess. Vår fantasi vaknade genast till liv. Hur såg det ut här när Carl von Linné besökte platsen?

Ljudet av vatten som porlar fram är vilsamt på något sätt. Eftersom gräset fortfarande inte återhämtat sig efter vintern och börjat växa var det lätt att ta sig fram.

Den som är extra uppmärksam ser att vi inte kommit så långt på vår promenad. Det här är ännu en bild på Prästbron.

Vi var ganska tungt lastade med kameror, stativ och fikakorg (som istället för fikakorg blev en fikaryggsäck den här gången).

Och så dök de äntligen upp. De små blommande skönheterna som helt klart är mina absoluta favoriter.

Vita, blå, rosa eller lila spelar ingen roll. Blåsippor heter de och de är och förblir små underverk där de lyser upp den för övrigt ganska brunmurriga marken.

Den här skalbaggen råkade gå förbi och den hade inte lika bråttom som sina två kompisar. Därför fick den också komma med på bild.

Eftersom vi hade två kameror med oss blev det fler bilder än vanligt… Fortsättning följer…

Ophrys insectifera – Flugblomster

Publicerad den av
10

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Denna speciella och tuffa orkidé har vi länge längtat efter att få se i verkligheten.

Du som studerar bilden tror kanske att just den orkidén måste vara superlätt att hitta bland de andra arterna. Det är väl bara att leta efter en fluga som aldrig lyfter? Hur svårt kan det vara?

Sanningen är att de är otroligt svåra att hitta i verkligheten. Växtens ljusgröna stjälk flyter ofta samman med bakgrunden. De fåtaliga bladen väcker därför ingen uppmärksamhet bland allt annat intressant i närheten. Det är mycket lätt hänt att tro att det bara en av miljoner flugor som använt en ny landningsbana.

”Des blommor äro så lika flugor, at en okunnog som får henne se skulle tro, att 2 eller 3 flugor sutto på stjelken”, skrev von Linné 1745 från sin Ölandsresa. Han nämnde också flugblomster från Gotland.

Flugblomster blommar från slutet av maj och en bit in i juli. Med andra ord en ganska utdragen blomningstid.
Växtplatserna är fuktiga, kalkrika marker, såsom källmyrar, vätar och fuktiga ängar. Det sistnämnda var platsen där vi hittade en mindre grupp, utspridda inom ett begränsat område.
När det gäller utbredning är de ”lättast” att hitta på Öland och Gotland. På fastlandet finns de i kalktrakter norrut till Jämtland. I övriga Norden är de sällsynta. De flesta finns i södra och mellersta Europa.

Blomman liknar och doftar som en grävstekelhona. Därmed händer det ofta att hanarna av släktet Argogorytes försöker para sig med blomman. Flugblomstret är smart och har anpassat sin blomningstid till när hanarna föds. De kommer nämligen till världen tidigare än stekelhonorna. Smart va? Konkurrensen minskar med andra ord rejält. Säkert inget hanarna funderar på när de klänger omkring.

Dactylorhiza – Ängsnycklar

Publicerad den av
12

Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…

Vi har väntat länge på att årets säsong, med orkidéer på Gotland, ska starta upp. I Bunge såg vi förra söndagen de första Sankt Pers nycklar. Här, nästan på hemmaplan, stötte vi på en annan art.

Ängsnyckelgruppen inrymmer flera olika färgformer, så distinkta att de även fått skilda svenska namn. Vi har efter mycket bild- och textgranskande kommit fram till att det här bör röra sig om huvudunderarten ängsnycklar med sina ofläckade blad. Därför sorterade vi av olika anledningar bort blodnycklar, vaxnycklar, sumpnycklar och skogsnycklar. Tidpunkten blev också avgörande. Ängsnycklar blommar från mitten av maj till juli.

Till och med i faktaböckerna vacklar de på grund av alla hybrider. Ängsnycklar kan nämligen bilda hybrider med andra arter inom släktet. Där syftar de framför allt med skogsnycklar och sumpnycklar. Det står dock att de flesta fynden är troligen äkta ängsnycklar, som blivit en ny modern term på senare år inom gebitet. (Äkta)

Carl von Linné skrev i sin dagbok 1755:
”Rotknölar handlika, nektargömmets sporre konisk, läpp otydligt trekluven, sågad, bakre kalkblad tillbakaböjda. Växer på ängar, tämligen sällsynt. Blommar samtidigt med pionen med enkla blommor.”

Linnéutsikten

Publicerad den av
24

Vi befann oss vid foten av Östergarnsberget och blickade uppåt. Det rör sig om en inlandsklint med en högsta punkt på 42 meter. Däruppe finns vandringsleder och stigar av varierande längd. Vi hade noterat att det fanns en snäll möjlighet att ta oss upp via en grusväg. Men genaste utmanande ”vägen” lockade.

Det var brant, lerigt och halt. Eftersom allt gick bra var varje steg värt klättringen. Ibland tog vi paus och njöt extra.

Dessa ljuvliga blommor fanns det gott om även här. Undra hur många tusentals blåsippor vi sett sista veckorna. Kanske tur för er att vi inte fotat alla. 😉

Sedan 2011 finns Carl von Linné och hans lärjungars silhuetter förevigade som metallstatyer uppe på berget. Kvinnan som fick idén ska vi berätta mer om i nästa blogginlägg.

År 1741 fick Linné ett uppdrag av Sveriges riksdag. Han skulle åka till Gotland för att inventera den gotländska floran och faunan. Efter en övernattning hos prosten Neogard gick han upp på just denna plats.

”Berget som låg jämte kyrkan, var nog högt och avhuggit på alla sidor, som hade det varit en son av Torsborg. Ovanpå detta berg var i nordost en härlig prospekt. Man såg härifrån vid bergsroten själva kyrkan, därutöver de härliga åkrar och ängar, de gröna lundar, de på lika sätt avhuggne mindre berg, havsviker och det blå havet alltifrån S:t Olofsholmen lyste hit, att man på denna öen näppeligen kunde ernå något behagligare rum för ett sommarhus anläggande.”
Utdrag från hans berömda dagbok. Anteckningar som verkligen satte Gotland på kartan och med tiden fick öjn att bli så populär som den nu är.

Den fina Östergarn kyrka och dess intressanta historiska kyrkogård finns på denna länk. https://gotlanduppochner.com/2022/01/16/73-ostergarn-kyrka/

Nästa blogginlägg har fokus på den gula gamla folkskolan, som du skymtar till vänster. Byggnaden kallas numera för Skolhuset Östergarn. Välkomna tillbaka.

Bläse kalkbruk och museum

Publicerad den av
17

Ända sedan medeltiden har det brutits och bränts kalk på Gotland. Från början bröt varje gård kalk efter behov. Under 1600-talet förvandlade rika köpmän och borgare kalkbränningen på ön till en mycket stor lönsam industri.

De mäktiga kalkpatronerna håvade in otroligt med pengar på sina ugnar. Men tänk dig in hur en arbetsvecka för de som gjorde grovjobbet var på den tuffa tiden. Vilken medelålder hade stackarna? Carl von Linné skrev efter sitt besök vid ett kalkbrott 1741 följande: …luften i huset är fullare med kringflygande kalkpartiklar än någon kvarn av mjöldoft. Dessa kalkpartiklar lägger sig på arbetsfolkets läppar så att de därav är fulla av utslag och hudlösa.

Kalkhanteringen i Bläse startade i slutet av 1800-talet. Produktionen pågick fram till 1945. Under andra världskriget var kolbristen stor. Som mest jobbade här 140 man. Ett helt samhälle växte fram kring bruket bestående av arbetsbostäder, disponentvilla, affär och café. Glansperioden för kalkbruket i Bläse var på 1920- och 1930-talet.

Sedan 2015 finns vid strandkanten konstverket PORT MOT HAVET av Gösta Wallmark. Detta har vi sett flera gånger på instagram och på foton i böcker & broschyrer. Stenkul att äntligen få se det på riktigt.

Här ser du den stora ”pulkabacken” av mordmassor och halvbränd kalksten.

Bläse kalkmuseum är öppet på sommaren. Här kan du få följa kalkens väg från sten till kalk och få veta hur arbetarna levde. De belyser även kvinnoperspektivet i Gotlands kalkindustrihistoria.
Georg Moberg var en av arbetarna. På sin ringa fritid snidade han träfigurer som finns utställda på museet. Under sina sista levnadsår blev han erkänd som konstnär. Sådan fakta gör mig varm i ❤

Järnvägssträckan till brottet är återställd och det har gått ett Stentåg tur och retur för turister fram till 2019. Förra året var turerna inställda. Jag vet inte hur det varit i år. Vi såg inget tåg under vårt tidiga morgonbesök i trakten.

Kalken användes inte bara på Gotland. Mycket av kalken exporterades till platser runt hela Östersjön. Därför var det givetvis viktigt att kalkbrotten låg nära en bra hamn.

Jakten på årets första Anemone hepatica

Publicerad den av
26

I helgen som gått var det dags för oss att ge oss ut för att se om även vi kunde hitta några bevis på att årets första var på gång. Ett par bilder i vår tidning hade fått oss att förstå att det skulle kunna vara dags. Anemone hepatica var Linnés namn på denna lilla skönhet. Läser på nätet att Linnés namn bytts ut till Hepatica nobilis och att nobilis betyder ädel, förnäm. Det namnet tycker jag passar den alldeles utmärkt.

Vi valde Åhsbergska hagen. Dels för att det är nära dit och dels för att vi visste att de brukar finnas i mängder just här. Vi valde att ta stigen till höger.

Det som är så härligt med just denna plats är att det alltid är grönt, året om. Det är en speciell känsla, som att gå in i en sagoskog. Murgrönans blad har klätt in de flesta trädstammarna och även marken har fått sin beskärda del.

1-0 till Bosse. Det var han som hittade de första. Lite fusk, eftersom han gick före mig på stigen… Vädret var inte det bästa så de såg rätt frusna ut där de kurade ihop sig. Men likväl, en blåsippa är alltid en blåsippa. Min absoluta favorit bland blommor!

Det nya macroobjektivet hade fått stanna hemma så den gamla kameran fick göra så gott den kunde för att komma nära. Vi hittade blåsippor som trotsade vädret på flera olika ställen. Alla var ungefär lika små och hopkrupna och vi kunde bara ana oss till deras skönhet. Men vänta bara, om ett par veckor…

Vi gick vidare och njöt av att vi kommit iväg ut. Murgrönan är också vacker…

… och vår gamla kamera gjorde sitt bästa för att få mig att förstå att inköpet av ett nytt objektiv egentligen var helt onödigt… 🙂
Numera är det Bosse som får stå och vänta på mig. Ibland tappar jag till och med bort honom eftersom han vandrar vidare medan jag kryper in någonstans för att få till den rätta bilden. Som tur är hittar vi alltid tillbaka till varandra igen. ❤

Text och foto: Solveig Lidén

Förr ledde alla vägar till Roma

Publicerad den av
29

Redan på vikingatiden var Roma en viktig mötesplats på Gotland. Då samlades representanter från hela Gotland i Alltinget, som var gutarnas högst styrande församling. Det var också här som Alltinget bestämde att cistercienserklostret i Nydala, som tillkom 1143, skulle få grunda ett dotterkloster 1164 i just Roma. Här fanns också en stor trädgård med odlingar. Under tre inlägg får du en liten vink om hur det kunde vara då. Välkommen.

Vi befinner oss mitt ute på Romaslätten. Ett perfekt läge för ”De vita munkarna”. Reglerna var att de skulle vara självförsörjande genom att arbeta med jordbruk och boskapsskötsel. Slätten här uppfyllde mer än väl de kraven. Sedan hade de sin örtträdgård och dammar med fisk.

Så här tror de det såg ut när det ”blomstrade” som mest.
Vi tar oss tillbaks rejält i tiden. Cistercienserna spred sig på 1100-talet. De första anläggningarna i Sverige var Alvastra och Nydala, som tillkom 1143. Makten på Gotland fanns i Roma där Alltinget träffades. Männen med makt beslutade om att det skulle grundas ett dotterkloster till Nydala i Roma.
Följ med in. Du behöver inte ta av dig skorna. 😉

Endast delar av klosterkyrkan återstår tyvärr idag.
Den uppfördes helt i romansk stil och är därmed ett av de bästa exempel i Sverige på enhetlig romansk kyrkoarkitektur.
Kyrkan har ett treskeppigt långhus med ett tvärskepp och kor. Tidigare fanns det två kapell.
Långhuset är långt och var i dåtid avdelat med ett träskrank. Den östra delen var avsedd för munkarna medan den västra tillhörde lekbröderna. De sistnämnda hade ett eget altare.

Av kyrkans ursprungliga fem ingångar finns endast tre bevarade.

Efter den stora reformationen i början av 1500-talet övergavs klostret av munkarna och anläggningen började förfalla.

Kronan tog hand om egendomarna. Några byggnader byggdes om till stall och fähus.

Den verkliga vandaliseringen är knuten till landshövdingen Johan Didrik Grönhagen. På 1730-talet lät han riva stora delar av anläggningen för att använda stenen till sitt nya residens.

När Gotland hade finbesök av Carl von Linné besökte han Roma 1741. Så här skrev han:
Man såg ett härligt kloster av marmor uppbyggt, upphuggit och slipat, vara förvänt uti ett fähus, som alltså är det präktigaste fähus man ser i Sverige.”