Gotländsk vägkant

Konstverket med det vackra namnet har jag sett fram emot att se i verkligheten. Platsen är vid ena sidan om ingången till Mödravården på Visby Lasarett.

Mosaiktavlan är skänkt av den välkända gotländska kulturikonen Erik Olsson (1919-2006). Vilken tur att Erik inte gick i sin pappas ”fotspår” och blev yrkesfiskare i Sanda. Jag läste att han arbetade mest med grafik, akvareller, mosaiker och akryl. Erik som föddes i Klinte blev med tiden en mycket berest man och hann exempelvis med att arbeta som konservator i de fyra länderna; Italien, Grekland, Egypten och Afghanistan.

Blåeld, vallmo, prästkrage och nicktistel ser du i mosaiken. Eftersom de inte saltar på Gotland är det möjligt att njuta extra länge för bilpassagerare. Vi ser fram emot att glida omkring på öns vägnät och vara tacksamma för all gratis konst längs vägkanten. ❤

Koviks fiskeläge


Om du av någon anledning befinner dig mellan Västergarn och Klintehamn tycker jag definitivt du ska svänga av mot havet och Kovik. En favoritplats som jag fick 2012. Då hade jag läst om Mari Jungstedts 3 favoritplatser på Gotland (Det var kapellet i närheten hon syftade på). Eftersom vi den sommaren hyrde en stuga i Tofta var det en kort färd dit. Bara några kast med fiskespöt. 😉

Dessa fantastiska eldsjälar som brinner för att rädda föremål och ge kommande människor en chans att få se vad som fanns förr. I det här fallet byggdes det upp ett fiskeläge och ett litet museum. Jag gissar att det tog sin tid.

Solveig i rollen som fönstertittare. 😉

En stilig fiskare som inte gjorde mig svartsjuk.

De tre eldsjälarna till projektet, som samlade ihop ett 20-tal fiskebodar, båtar, bryggor och andra mindre föremål från hela Gotland, var konstnären Erik Olsson i Sanda, lantbrukaren Edvin Olsson, Norrgårda och fiskaren Helmer Larsson. Vilken insats trion gjorde.

Förr var det ofta bönder som kompletterade jordbruket med fiske.

Den här platsen kallas för ”Korrumpu” i folkmun. Orsaken är att den natursköna grus och sandbanken ser ut som bakre delen på en ko. En ko-rumpa på halländska. 😉

Lysstången/fiskefyren var guld värd när fiskarna skulle ta sig hem lyckligt i mörkret.

Tänk om bodarna kunde berätta sanna storys. Då hade de gärna fått låna mina öron.

Rönnbär får avsluta blogginlägget. I verkligheten styrde jag mina fötter mot kapellet, som jag är svag för. Kommer i nästa ”vanliga blogginlägg”.