Tre fina utsiktsplatser på klinten

Publicerad den av
20

Denna kategori kommer att handla om sådant som jag uppskattar och som tillför vardagen något extra. Att stanna upp och glädja sig åt småsaker tror jag betyder mycket för det inre och därmed för hälsan och välbefinnandet.
Vad är vardagslyx för dig? Skriv gärna en kommentar och dela med dig av dina tankar. Har du inte kommenterat på min blogg tidigare syns inte din kommentar förrän jag godkänt den.


Juni månad var en kalasmånad när det gällde att åka på cykelturer på hemmaplan. Vissa mornar åkte vi iväg efter frukost och ibland hade vi hela vår stad för oss själva. Andra dagar blev det fikakorg efter lunch. Det hände att vi hittade platser där vi var helt själva med utsikt, från en klint, över havet. Ibland fick vi hoppa av cyklarna för att leda dem i tät ”guppande” terräng för att nå drömstället. Då brukade aldrig systemkameran få följa med. Men denna gång var det tvärtom. Solveig höll min cykel medan jag klev upp på en kulle för att ta foton.

På andra sidan Dalmansporten är det inte långt fram till Kyrkberget. Vi tog en runda på Norderklint.

Både i romaner, reseböcker och broschyrer har jag läst om att just denna del av Kyrkberget kallas för Sveriges finaste utsiktsplats. Turisterna som rörde sig, stannade och fotade på området gjorde att det var svårt att fånga en bild från cykeln utan att få med några tvåbenta varelser. 😉

Nu har vi flyttat oss en liten bit åt söder. En kvinna är på väg nerför Övre Finngränd.

Härifrån blir det en annan vinkel över centrum. Jag zoomade in S:ta Katarina/Karin.

Fikaplatsen var utsiktsplats ”nummer tre”. Denna plats upptäckte vi av en slump en dimmig och regnig novembersöndag. (Ser nu en symbol på den nya kartan som berättar att det är en utsiktsplats.) Sedan har vi varit där ett par hala, småkyliga vintereftermiddagar.
Redan första gången längtade jag till när det fanns rosor framför husen och vi hade med en fikakorg och skulle sitta JUST HÄR. ❤
Nu var det denna dagen. Vad fint det var längs med Trappgatan. När vi satt och fikade gick en kvinna förbi och sa frasen ”Det där ser mysigt ut”. Några sekunder senare såg jag henne kliva in i huset mitt emot och jag fick lust att följa med henne för att få se hur det ser ut i ett sådant äldre hus innanför ringmuren. Helst även få se trädgården på baksidan. Större kravtankar hade jag inte. 😉

Jag zoomade in havet och en av de vackra ruinerna i vår mysiga hemstad. Från havet ser besättningen Visby från en annan vinkel. Samma stad men ändå inte just då.

När jag ändå höll på att leka med objektivet noterade jag en suverän ”hög plats”. Undra om de bor där och har blivit hemmablinda och tar utsikten för given? Är besökare? Hyr för en vecka? Vissa frågor ska jag inte ha något svar på. Vi satt kvar en stund till och njöt. Sedan gjorde vi något som vi är bra på. Rundade av när det var som bäst. Hoppade upp på cyklarna och …

 

14. Bara ödekyrka

Publicerad den av
28

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Min plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta mig många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid. 
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också. 😉

Då var det dags att presentera en av de tre ödekyrkorna.
I Bara ödekyrka förekommer det vigslar och kyrkogården används ännu som begravningsplats.

Ödekyrkan ligger vackert belägen nära det sägenomspunna Baraberget.

Jag har sett ett stämningsfullt foto från ett vinterbröllop på denna plats. Skulle du kunna tänka dig att gifta dig här? (En fråga utan hänsyn till ålder, om du är gift o.s.v.)

I mitten av 1200-talet byggdes en församlingskyrka. Trehundra år senare hade den blivit rejält förfallen. 1588 begärde sockenborna att gudstjänstfirandet skulle återupptas, för det hade legat nere ett tag. Nu ville de fixa till kyrkan och avlöna prästen.

Något hände. Pengarna fattades? Förfallet låg hela tiden ett steg före? Det slutade tyvärr för dem med denna ruin.

Jag fick inte upp Solveig i denna smala trappa…

… men här var en djärv kvinna som vågade.

Hur gammal kan denna klocka vara? I mitt hjärna ringer ingen klocka svaret. 🙂

Den nedre delen av mittkolonnen finns kvar.

1923 genomfördes en omfattande konservering av ruinen under ledning av arkitekt Sven Brandel. Tanken var att det skulle ske en fullständig återuppbyggnad. Detta efter ett förslag från arkitekt Anders Roland. Av någon, för mig, okänd anledning kunde den inte utföras. Kanske är det vackrare så här. Vad tycker du?

Intressant att jämföra höjden med en människa. (Inte vilken som helst…)

Utsikten från parkeringsplatsen. Med tanke på stängsel och frigående djur kunde jag inte skapa avstånd för att få bättre helhetsfoton.

Tänkvärda ord:
”Om du älskar livet så kasta inte
bort tiden, för livet är gjort av tid.”
                        Benjamin Franklin

Körsbärsgården

Publicerad den av
22


Körsbärsgården nämns överallt i böcker och broschyrer. Innestället ligger nästan så långt söderut på Gotland som det går att komma.

Nu var vi här enbart för att fika och se vilket utbud som fanns till försäljning. Om man betalar en slant går det annars att njuta av konsthall och skulpturgalleri. På sommaren anordnas teaterföreställningar och litteraturaftnar.

Gott om ställen att slå sig ner på. Inomhus eller utomhus? På framsidan eller i trädgården?

Jag hade inte druckit kaffe på några dagar och uppskattade därför den svarta drycken extra mycket. Min bulle fick inte vara med på bild. Kommer Solveig att orka den jättebakelsen? Eller behöver hon hjälp? 😉

Nu går det att se var vi slog oss ner till slut.

Vi hade konst att betrakta på nära håll.

Den permanenta utställningen innehåller ett tjugotal verk.
Här Dan Wolgers ”Ängel”. När jag stod och betraktade ängeln i gräset fick jag en flashback till sommaren 1974 och den månad som jag tillbringade i Eastbourne. En av de trevligaste språkkurs och tenniskompisarna var Dans kusin Tom. En mycket sympatisk och rolig kille som var son till kände Beppe Wolgers. Några år senare blev Tom medlem i kultgruppen Lustans Lakejer. Därefter jobbade han som fotomodell. Ingen av oss blev tennisproffs. Själv blev jag inte ens fotomodell. Vad märkligt att den bollen gick i nät. 😉 Men en gång gick jag catwalk barfota på Vårdcentralen i Ystad. Personerna i väntrummet glömde att applådera. 🙂

Ett mycket passande namn för Bengt Carlings verk. ”Ståvila”.

Blommor fanns här också…

… och en hel del att köpa eller titta på.

Vem vet?

Något fick kanske följa med i bilen när vi fortsatte färden med den bedårande utsikten över Gotlands sydspets. Hela tiden i sällskap med ett perfekt utflyktsväder. Det var så jag önskade att dagen aldrig skulle ta slut. Minns du något tillfälle som du vill dela med dig av, när du haft de behagliga inre känslorna? Önskat den omöjliga tanken, den om att stanna tiden. Åtminstone skruva ner den. Undra hur många hundra gånger som jag känt så genom åren. När allt var möjligt.

Detta var fik nummer 11 som kvalificerade sig till tävlingen – årets fik 2019. Elva pärlor med det ”lilla extra”. ❤
 

 

 

 

Extra fina Ekstakusten

Publicerad den av
16


Vi fortsatte efter Djupviks fiskeläge ungefär sju kilometer genom tilltalande, ringlande Ekstakustens naturreservat mot Gotlands västligaste udde Hammarudd, innan vi vek av igen snett bakåt genom tallskog mot väg 140.

En bit söder om Djupvik går vägen upp på en låg klint som stupar brant ner i havet.

En ickeförare kan ha kul med en backspegel.

Väderkvarnar finns det gott om på Gotland. Tror de slår ut Öland i en inbördes tävling. Jag ska bjuda på tre välkända som jag ”träffade” på en stund senare på vägen söder ut.

Här stoppade vi till en stund så jag fick en ny dos av fiskeläge medan Solveig satt kvar i bilen och njöt av havsutsikten. Själv gällde det att jag inte glömde bort att titta neråt så jag inte fastnade i ett rabbishål (vildkaninhål) som det fanns gott om. Det räckte mer än nog med en bruten mellantå och att jag käkade nio ”ekstatabletter” om dagen.

Jag förstår att husbilsägare väljer en sådan här ljuvlig ”nattplats”. Tänk att få avsluta en dag med en magnifik solnedgång nära de två små öarna. ❤
Ingen Netflixserie slår ut the moments.

Strandnaturen är bitvis orörd. Det är förbjudet att tälta och göra upp eld.

En gång när jag körde här blev det tvärstopp. Då fick Solveig gå ut och fösa bort lammen som verkade ha svårt att lyssna på henne. Visst hade de såklart släktträff på grusvägen och det var deras hemmaplan sedan mars 1532. På tal om lamm måste jag avslutningsvis bjuda på en Bosse Lidénare från denna tripp:
Solveig körde bilen sedan Djupviks fiskeläge. Jag satt och njöt med ett öga medan det andra såg till att det inte var på väg några lamm mot vägen någonstans.
Då säger Solveig som den djurvän hon är:
”Det där fåret ser sjukt ut. Det ligger så konstigt på sidan.”
Vägen svängde en aning medan jag spejade mot höger.

”Menar du det som har två huvud? Ett där fram och ett där bak?
”Nej korkboll. Till vänster om de två liggande fåren.”
För ovanlighetens skull lät jag minst fem sekunder passera innan jag fällde repliken:
”Du menar alltså på allvar den grå stenen?”
”Det är ingen sten. Det är ett får. Det såg jag tydligt innan vägen svängde.”
Jag sparade skämtet om att man på Gotland säger lamm. En bra stund observerade jag stenen för att vara hundra procent stensäker – innan jag tryckte ner rutan och gjorde kameran beredd inför kommande samtal på ”himmet” där jag skulle driva med Solveig om Gotlandsminnet. Jag zoomade in stenen och…

… fick ett hyfsat bra foto på en alldeles kry sten.

Det var allt från Dr Bosse denna kväll. ”Bä på dig”. 😉

Gannarve skeppssättning

Publicerad den av
24


Svårt att hitta en vackrare plats för en skeppssättning från yngre bronsåldern (1100-500 f.Kr.). Man tror att formen av skepp hade att göra med en önskan om att den döde skulle få en så bra färd som möjligt till livet bortom detta. Min fråga är om du tror att det bara var personer med hög samhällsställning som begravdes på detta sätt?

Inget dåligt rast-stopp om man kommer från Klintehamnshållet. Ligger precis intill väg 140 på höger sida. Lätt att stanna till vid – och sedan njuta av historia, natur, havet och en ö utanför en större ö. ❤

Från början låg här två skeppssättningar. Den ena blev helt ”bortodlad” för länge sedan. Den andra höll på att gå samma öde till mötes. Vid en arkeologisk undersökning 1959 fanns enbart stävstenarna kvar på ursprunglig plats. Som tur var fanns det en bit ner under jorden mörkfärgade rännor och gropar som angav var de borttagna stenarna stått.

Därför var det möjligt att återställa. De nysatta stenarna har markerats på insidan för att kunna skiljas från de stenar som står i sitt ursprungliga läge. 25 meter lång och 5 meter bred är måtten. Jag hade inte med måttband för att kolla om det stämde. Är man på minisemester så är man. 😉

 

Djauvik – kärt återseende

Publicerad den av
24


Djupvik fiskeläge var det andra fiskeläget som jag besökte under våra semestrar på Gotland. Det första var Gnisvärd som därmed också fick äran att vara först i bloggkategorin Fiskelägen.

Den där svängen efter branta backen gillar jag. Först hade jag vandrat nerför en bit och hänfördes av den vackra utsikten och glömde nästan bort att ta kort. Det var så mycket att ta in. Blåeld, fiskebodar, havet och de två välkända öarna.

Vid första världskriget var det gott om strömming här och fångsterna blev stora. Överlag har här mest fiskats just strömming och torsk.


Blåeld! Den var ännu finare för någon vecka sedan. Det såg jag på min bloggvän Ingrids blogg.

Totalt finns det ett trettiotal bodar. De äldsta är uppförda i slutet av 1800-talet och hade två relativt rymliga rum i varje, ett för övernattning och ett för redskapens förvaring. Till fiskeläget hörde också ett stall för böndernas hästar. De flesta bodarna är dock uppförda mellan 1920 och 1960. Från början gav fisket bönderna välkomna sidoinkomster. Nu är fiskeläget ett fritidsområde.

Utsikten mot de båda Karlsöarna går inte av för hackor. Stora ligger längst bort från kusten. Jag gillar att från ett flygplansfönster titta ner på öarna.

En av båtarna i hamnen.
Efter att ha googlat är jag fortfarande inte helt säker på om det går att åka båt, på sommaren, från Djupvik fiskehamn ut till Lilla Karlsö… Däremot vet jag att det går båtar till både Lilla och Stora, från Klintehamn.

Närmast stranden ligger båthusen.
Vi hade vaknat på hemmaplan i Visby av att himlen hade öppnat sig. Det ösregnade. Men när vi packade bilen någon timme senare höll det upp. Sedan blev det bara bättre och bättre ju längre vi rullade mot söder. Precis som vi önskat.

Vi fortsatte resan längs med ett av Gotlands vackraste kustavsnitt – Ekstakusten. Många tycker även att kustremsan bjuder på öns bästa solnedgångar. ❤

Alvena lindaräng

Publicerad den av
22


Alvena lindaräng är ett av de största ängena på Gotland.

Här skymtas Vallstena kyrka som vi besökte någon timma senare.

Underbara vallmo. Vilket vackert vallmofält vi såg på Sudret förra veckan. ❤
Men det såg farligt ut när ”amatörfotograferna” stannade sina fordon hur som helst. (Vi körde förbi platsen 3 gånger under vår tripp.) Sedan kan det väl inte vara tillåtet att kliva rakt ut i fältet för att få närbilder eller tuffa porträttkombinationer…

Den här bilden är jag extra förtjust i. Smaken är såklart olika. Tur det.

I änget finns Gotlands största bestånd av lind. Det finns också husgrunder från järnåldern. Dem missade vi.

Stor blåklocka.

Sommarfibbla.

Fridfull svensk sommar när den är som bäst. Fågelkvitter – som dessvärre inte går att förmedla med en bild. Jag läste att det finns ett rikt fågelliv i änget. Detta är en perfekt plats för den som vill ha lugn och ro.

Queen of the Meadow – Ängens drottning. Vackert namn. ❤  På svenska går den under namnet älggräs som för mig inte låter lika romantiskt.

Medan Solveig fortsatte jakten på orkidéer blev jag frestad att flytta mig från träbänken till … då dök en man upp från en glänta och satte sig på sin egen stol. Vi hejade kort på varandra innan vi ”manligt” satt och njöt för oss själva med ansiktet vänt mot solen. Kanske tio till tolv meter ifrån varandra. Efter en stund dök våra respektive damsällskap upp från ingenstans och kvartetten började samtala. Jag uppskattar små pratstunder med trevliga medmänniskor. Paret som bodde i närheten gav oss också tips på allt möjligt inför framtiden. Årets orkidésäsong var redan över, precis som vi misstänkte. Vi får åka tillbaka hit lite tidigare på säsongen nästa år.

Slår ut både Marabou och Fazer

Publicerad den av
26


Denna skylt såg vi när vi var på väg med bil och fikakorg och hade siktet inställt på Närsholmen. Vi bestämde oss för att köra in på tillbakavägen.

”När Maldes” – i ett magasin har det totalrenoverats och här tillverkas och säljs godsakerna.

Första intrycket är viktigt. Ser en plats inbjudande ut väcks intresset direkt.

Rostigt är både trendigt och tidlöst.

2010 köpte Ann-Charlotte detta företag som hade startats åtta år tidigare. En av Lottas drömmar hade alltid varit att tillverka praliner. När hon nu fick chansen så kunde hon givetvis inte tacka nej.  Jag ler igenkännande när jag läser om hennes drivkraft på hemsidan. ”Jag har lärt mig att inte skjuta upp något till morgondagen för man vet inte hur länge man finns här på denna jord.” ❤

Lotta gör allt i processen från början till slut. Förutom att odla kakaobönorna. Mycket hämtas från egna trädgården och naturen. De har nöt och mandelfria chokladpraliner för alla smaker.

Det fanns så många lockande smaker och tilltalande format så det blev svårt för en ”Velmaja” som jag att bestämma mig.

Bilar och skor lockar säkert en yngre publik. Den bruna ”chokladbubblan” får mitt nostalgihjärta att smälta. Tur det inte var tvärtom. 😉

När jag på hemmaplan läser om ingredienserna i deras vanliga sortiment blir jag sugen på mycket. Tur jag såg att de säljer via fem ställen i Visby. 😀

Vi var där i juni och hade redan fikat. Nu vet jag att de i juli även serverar fika till besökarna. Borde vara uppskattande att sitta på gården.

Min rubrik är inte falsk. Jag sög sakta på mina favoriter och måste säga att de vinner lätt över de stora ”chokladelefanterna”. ❤

S:t Clemens

Publicerad den av
22

När kyrkorna byggdes var Wisby rikt, berömt och hade makt. Tiden var början av 1200-talet och Wisby var en av de största städerna i Europa. Nu är det bara domkyrkan kvar från glansåren. De som är ruiner ska presenteras i denna kategori.

Precis utanför en av Botaniska Trädgårdens grindar ligger detta hotell, där vi funderar på att bo någon natt.

Nu var det inte sömn vi var ute efter. Däremot lockade ”stenbygget” bakom hotellet. 😉

S:t Clemens var en påve i Rom på 100-talet. Det uppskattades inte att han omvände många människor till kristendomen. Därför slutade det med martyrdöden. Han sänktes i havet med ett ankare om halsen. Därefter är S:t Clemens sjöfararnas skyddshelgon.

Mäktigt att komma in ruinen där det gjorts ordentliga utgrävningar både 1010-1011 och 1971-72. De kom fram till att det funnits tre äldre kyrkor, som alla varit i bruk tills denna kyrka byggdes i mitten av 1200-talet.

Antagligen fanns det glasmålningar i de här ”två hålen”.

Jag gillar den gula växtligheten i den karga miljön. Väggarnas ”maskrosbarn”.

Det tros att kyrkan var en församlingskyrka för danska köpmän. Stilen var påverkad av westfaliska kyrkor och detta blev vägledande för många andra kyrkor på Gotlands landsbygd. Sparsam och enkel utsmyckning var kännetecknet.

De äldsta gravstenarna är från 1100-talet. Ristningarna är gutniska.

Efter reformationen på 1530-talet övergavs kyrkan. Sedan lär det ha varit stall, uthus och stenbrott.

Jag avslutar med sägnen/legenden om guldgåsen. Om den är sann får du själv bedöma. Men det är sant att det levde en tysk man som var borgmästare i Visby. Hans namn var Hans Turitz och han dog 1629, hans epitafium finns i domkyrkan. Hans Turitz var barnfödd i Saltwedel.  Det var också vanligt att kyrkliga dyrbarheter gömdes undan reformationen. Så vad vill du tro? 😉

Skomakargesällen Hans Turitz från Salzwedel i Tyskland satt en gång i början av 1600-talet i ett värdshus i Italien. Plötsligt råkade han höra två gotländska munkar samtala om en skatt. Denna skatt bestod av en gås och 24 ungar, alla i rent guld, som var inmurade i S:t Clemens kyrka på Gotland.
Hans Turitz åkte till Gotland och hittade gåsen och ungarna. Därmed blev den unga lärlingen plötsligt en förmögen man. Istället för att åka tillbaka stannade han kvar i Visby. I staden träffade han en kvinna och gifte sig. Efter en tid blev han vald till Visbys borgmästare.

Närsholmen – en av mina absoluta favoritplatser

Publicerad den av
51

Detta är inlägg nummer 100.

För flera år sedan läste jag om Josefin Nilssons favoritplats Närsholmen på Gotland. Strax innan vi åkte på semester till Sveriges största ö, 2016, bläddrade jag i en bok om upplevelser och utflykter på Gotland. En av bokens författare, Jonas Henningsson, skrev en uppföljare några år senare. I den boken nämner han att många liknar naturen på Närsholmen med Afrikas savann. Då brukar han alltid svara dessa personer med att savannen påminner om detta, men det är ännu vassare här.

Ibland kan en första förälskelse bli en besvikelse vid ett återbesök. Jag behövde inte vara orolig. Det var ännu mer mäktigt denna gång. ❤

För vid förra tillfället var säsongen för blåeld över. Det var den definitivt inte denna gång.

Medans mor och dotter döpte kvigan som var mest nyfiken i gruppen till ”Hjärtat” stack jag före runt krönet mot fyren.

Den polkagrisfärgade fyren byggdes 1872 och är 16 meter hög. Lyshöjden över havet är 21 meter. 1961 automatiserades fyren och blev elektrisk driven. Den ägs av Sjöfartsverket medan den gamla fyrvaktarbostaden ägs av militären på Gotland.

Paret såg ut att ha det skönt där på stenen. De lyckades senare komma med på minst fem av mina foton när de cyklat iväg. Det var svårt att undvika. För de skulle åt samma håll som mitt extra kameraobjektiv. 🙂

Kombinationen fyr, gammal mur, havet och blåeld tilltalar mig.

Detta blå hav på land går inte att göra rättvisa via en kameralins. Det ska upplevas på plats. Har du inte varit här så ta och simma hit någon gång. 😊

Fyrvaktaren ser sträng ut på utsidan. Men jag tror att det tickar ett hjärta på insidan som är mjukare. ❤

Både två- och fyrbenta strövare.
Själva satt vi på en filt och fikade. Samtidigt som jag deltog i konversationen blåste tankarna mjukt iväg åt olika håll. Jag tyckte det var ett fint val att sprida ut Josefins aska i havet här. ❤
Sedan tänkte jag på att just där jag satt var egentligen en ö för bara något hundratal år sedan. Visst är det fascinerande att denna ö steg ur havet med hjälp av svallande vågor på Östersjön? När vågorna söderifrån följde öns sidor och nådde norra delen, böjde de av in mot varandra. Detta fenomen kallas vågomböjning. Resultatet blev att de strandvallar som vågorna kastade upp kom att sammanstråla på nordsidan av den dåvarande ön. Häftigt! Tusen tack för att det hände.

Vi skojade under fikat om att vi kanske hade det för bra. Jag kunde inte låta bli att leka Petter och Vargen och skrämdes om att alla djuren dök upp, fikasugna, runt hörnet så att vi blev tvingade att bryta upp snabbt för att rädda det som räddas kan.

Vi hann både fika och njuta klart innan det blev en sannsaga. Först kom ”Hjärtat” lite försiktigt. Sedan hela ”tjocka släkten”. När Solveig nämnde frasen om att det fanns de som skulle bli tjurar som vuxna fick mina ben mer fart. Jag hann in i bilens trygghet. En kviga tittade in i backspegeln så den flyttades en bit. Någon annan verkade vara mer intresserad av bagageluckan. Själv satt jag och funderade på om det skulle funka med att tuta för att få väck de tiotal stora ”köttjättarna”. Min halländska verkade stå sig slätt. 😉

Nästa gång… Givetvis kommer det att bli en nästa gång. Då ska vi cykla runt om naturreservatets två kvadratkilometer. Området är en häckplats för ett 45-tal fågelarter. På våren och hösten dyker dessutom gäss och vadare upp på fint besök.

Vi var alla tre så nöjda med dessa ljuvliga timmar då vi gjorde tre stopp. På tal om stopp. Nu blir det stopp på inlägg ett tag. Vi har hemliga planer på G. 😉