Närsholmen – en av mina absoluta favoritplatser

Detta är inlägg nummer 100.

För flera år sedan läste jag om Josefin Nilssons favoritplats Närsholmen på Gotland. Strax innan vi åkte på semester till Sveriges största ö, 2016, bläddrade jag i en bok om upplevelser och utflykter på Gotland. En av bokens författare, Jonas Henningsson, skrev en uppföljare några år senare. I den boken nämner han att många liknar naturen på Närsholmen med Afrikas savann. Då brukar han alltid svara dessa personer med att savannen påminner om detta, men det är ännu vassare här.

Ibland kan en första förälskelse bli en besvikelse vid ett återbesök. Jag behövde inte vara orolig. Det var ännu mer mäktigt denna gång. ❤

För vid förra tillfället var säsongen för blåeld över. Det var den definitivt inte denna gång.

Medans mor och dotter döpte kvigan som var mest nyfiken i gruppen till ”Hjärtat” stack jag före runt krönet mot fyren.

Den polkagrisfärgade fyren byggdes 1872 och är 16 meter hög. Lyshöjden över havet är 21 meter. 1961 automatiserades fyren och blev elektrisk driven. Den ägs av Sjöfartsverket medan den gamla fyrvaktarbostaden ägs av militären på Gotland.

Paret såg ut att ha det skönt där på stenen. De lyckades senare komma med på minst fem av mina foton när de cyklat iväg. Det var svårt att undvika. För de skulle åt samma håll som mitt extra kameraobjektiv. 🙂

Kombinationen fyr, gammal mur, havet och blåeld tilltalar mig.

Detta blå hav på land går inte att göra rättvisa via en kameralins. Det ska upplevas på plats. Har du inte varit här så ta och simma hit någon gång. 😊

Fyrvaktaren ser sträng ut på utsidan. Men jag tror att det tickar ett hjärta på insidan som är mjukare. ❤

Både två- och fyrbenta strövare.
Själva satt vi på en filt och fikade. Samtidigt som jag deltog i konversationen blåste tankarna mjukt iväg åt olika håll. Jag tyckte det var ett fint val att sprida ut Josefins aska i havet här. ❤
Sedan tänkte jag på att just där jag satt var egentligen en ö för bara något hundratal år sedan. Visst är det fascinerande att denna ö steg ur havet med hjälp av svallande vågor på Östersjön? När vågorna söderifrån följde öns sidor och nådde norra delen, böjde de av in mot varandra. Detta fenomen kallas vågomböjning. Resultatet blev att de strandvallar som vågorna kastade upp kom att sammanstråla på nordsidan av den dåvarande ön. Häftigt! Tusen tack för att det hände.

Vi skojade under fikat om att vi kanske hade det för bra. Jag kunde inte låta bli att leka Petter och Vargen och skrämdes om att alla djuren dök upp, fikasugna, runt hörnet så att vi blev tvingade att bryta upp snabbt för att rädda det som räddas kan.

Vi hann både fika och njuta klart innan det blev en sannsaga. Först kom ”Hjärtat” lite försiktigt. Sedan hela ”tjocka släkten”. När Solveig nämnde frasen om att det fanns de som skulle bli tjurar som vuxna fick mina ben mer fart. Jag hann in i bilens trygghet. En kviga tittade in i backspegeln så den flyttades en bit. Någon annan verkade vara mer intresserad av bagageluckan. Själv satt jag och funderade på om det skulle funka med att tuta för att få väck de tiotal stora ”köttjättarna”. Min halländska verkade stå sig slätt. 😉

Nästa gång… Givetvis kommer det att bli en nästa gång. Då ska vi cykla runt om naturreservatets två kvadratkilometer. Området är en häckplats för ett 45-tal fågelarter. På våren och hösten dyker dessutom gäss och vadare upp på fint besök.

Vi var alla tre så nöjda med dessa ljuvliga timmar då vi gjorde tre stopp. På tal om stopp. Nu blir det stopp på inlägg ett tag. Vi har hemliga planer på G. 😉

Blåsippan ute i backarna står…

Inte kunde vi tro att det fanns så många blåsippor så nära vår bostad.

Cirka 4 km norr om Visby tog vi i lördags av mot Brucebo naturreservat. Brucebo ska vara ett av Gotlands mest variationsrika naturreservat.
Strax innan det kända konstnärshemmet Brucebo svängde vi vänster in på en riktigt guppig smal skogsväg.

Vi behövde inte ta många steg för att se de första blåsipporna. De fanns på många ställen. Ibland ensamma. Ibland med hela ”tjocka släkten”. Vi fylldes av vårlycka. ❤

Här och var stack de upp sina glada ”ansikten” mot solen.

Intressant att skåda de olika färgnyanserna.

Vi läste på informationstavlan att det fanns två till parkeringar. Därför rullade vi iväg mot en sydligare plats där det var ”snällare” att parkera.

Det första som vi stötte på var resterna från en av Gotlands cirka 100 fornborgar. Denna kallades förr för Bygdeborg. Här syns vallen av kalksten.

Under vikingatiden var detta en utmärkt plats för att bevaka både hamnen i Snäck och den i Själsö. Vad tror du de signalerade med? Eld, rök, gutemålsvrål? 😉

Utsikten från klinten går inte av för hackor. Utstickande i havet ligger den steniga halvön Skansudde.

Under tiden 15 mars till 15 maj är det förbjudet att beträda Skansudde och strandängen närmast innanför udden. Då är det ett fågelskyddsområde.

Till höger ser du Själsö fiskeläge som jag gjort ett blogginlägg om för ett tag sedan  https://gotlanduppochner.com/2019/03/06/sjalso-fiskelage/. Sorgligt stod jag på klinten och tänkte på Ainbusk-medlemmen Josefin Nilsson, som där gick sin sista promenad. Dokumentären om henne gjorde mig både ledsen och arg. Det borde tidigt varit ”galler” och inte fortsatta applåder från betalande publik.

Det blev en snabbfika. Solen värme men vinden var inte att leka med. Den försökte girigt svepa med mina godsaker från bordet. Eller har den redan gjort det? Mina ”grejer” finns inte med på fotot. 😉

En vindpinad tall som varit i många blåsväder UTANFÖR teaterns scen.

Vi tog ett sista farväl av dessa ljuvliga blå blommor och bestämde oss för att återvända hit i början av maj. Till den tid då den för Gotland sällsynta busken tibasten blommar på bar kvist. Det är tillåtet på Gotland att plocka blåsippor för ”husbehov”. Men givetvis inte från ett naturreservat.