Almedalens fik


Jag har alltsedan jag läste boken ”Mitt Gotland” av Jonas Henningsson längtat efter att fika i detta hus från 1931.

Som du kan se på fasaden har det en gång i tiden varit ett garveri här. Huset ligger precis utanför ringmuren och inte mer än tre stövelkast från Almedalen.

Den här gången var det nybakat surdegsbröd som hägrade och en kopp kaffe. De har även egengjord saffranspannkaka med grädde och salmbärssylt, morots- och kladdkakor, pajer, småkakor och mycket annat som de bakar själva. Vad hade du valt?

Det var inte skylten utanför med texten VARNING FÖR FÅGLARNA. Lämna inte maten oövervakad. Kajor är förvånansvärt snabba”, som skrämde oss. Orsaken var istället att klockan var bara barnet och det var en aning kyla i luften. Annars går det att sitta precis bredvid ringmuren. Eller i trädgården på baksidan. På tal om barn. Det var bara tre norska barn som upptill oss bildade morgonens fem första gäster vid öppningsdags. Jag har sett foton där det varit knökat med gäster i parkmiljön vid muren.

Jonas bok fanns i bokhyllan. Med den lockande framsidan vänd mot betraktaren. Inte konstigt med tanke på att han hyllat stället. Nu hade fiket mycket att leva upp till. Jag hade skyhöga förväntningar. Tänk om de landade platt som en pannkaka?

Medan jag väntade på det nybakta och nybryggda studerade jag detaljer. Kände direkt att jag hörde hemma här. Atmosfären tilltalade mig och…

…Jonas överdrev inte. När det bara IRL återstår ett enda fik att besöka kan jag avslöja att detta var det mest utsökta nybakade bröd jag ätit på Gotland. Tillsammans med det perfekta morgonkaffet seglade jag nästan på moln. ❤

Kanske väljer jag detta bord nästa år. För det sorgliga är att det inte handlar om något året-runt-ställe.

Jag har faktiskt ännu inte provat Gute glass. Har du?

Här kan du se sittplatser på andra sidan kullerstensgatan – bredvid muren.

Detta var fik nummer 20 som kvalificerade sig till tävlingen årets fik 2019. Tjugo pärlor med det ”lilla extra”. 

 

 

Närsholmen – en av mina absoluta favoritplatser

Detta är inlägg nummer 100.

För flera år sedan läste jag om Josefin Nilssons favoritplats Närsholmen på Gotland. Strax innan vi åkte på semester till Sveriges största ö, 2016, bläddrade jag i en bok om upplevelser och utflykter på Gotland. En av bokens författare, Jonas Henningsson, skrev en uppföljare några år senare. I den boken nämner han att många liknar naturen på Närsholmen med Afrikas savann. Då brukar han alltid svara dessa personer med att savannen påminner om detta, men det är ännu vassare här.

Ibland kan en första förälskelse bli en besvikelse vid ett återbesök. Jag behövde inte vara orolig. Det var ännu mer mäktigt denna gång. ❤

För vid förra tillfället var säsongen för blåeld över. Det var den definitivt inte denna gång.

Medans mor och dotter döpte kvigan som var mest nyfiken i gruppen till ”Hjärtat” stack jag före runt krönet mot fyren.

Den polkagrisfärgade fyren byggdes 1872 och är 16 meter hög. Lyshöjden över havet är 21 meter. 1961 automatiserades fyren och blev elektrisk driven. Den ägs av Sjöfartsverket medan den gamla fyrvaktarbostaden ägs av militären på Gotland.

Paret såg ut att ha det skönt där på stenen. De lyckades senare komma med på minst fem av mina foton när de cyklat iväg. Det var svårt att undvika. För de skulle åt samma håll som mitt extra kameraobjektiv. 🙂

Kombinationen fyr, gammal mur, havet och blåeld tilltalar mig.

Detta blå hav på land går inte att göra rättvisa via en kameralins. Det ska upplevas på plats. Har du inte varit här så ta och simma hit någon gång. 😊

Fyrvaktaren ser sträng ut på utsidan. Men jag tror att det tickar ett hjärta på insidan som är mjukare. ❤

Både två- och fyrbenta strövare.
Själva satt vi på en filt och fikade. Samtidigt som jag deltog i konversationen blåste tankarna mjukt iväg åt olika håll. Jag tyckte det var ett fint val att sprida ut Josefins aska i havet här. ❤
Sedan tänkte jag på att just där jag satt var egentligen en ö för bara något hundratal år sedan. Visst är det fascinerande att denna ö steg ur havet med hjälp av svallande vågor på Östersjön? När vågorna söderifrån följde öns sidor och nådde norra delen, böjde de av in mot varandra. Detta fenomen kallas vågomböjning. Resultatet blev att de strandvallar som vågorna kastade upp kom att sammanstråla på nordsidan av den dåvarande ön. Häftigt! Tusen tack för att det hände.

Vi skojade under fikat om att vi kanske hade det för bra. Jag kunde inte låta bli att leka Petter och Vargen och skrämdes om att alla djuren dök upp, fikasugna, runt hörnet så att vi blev tvingade att bryta upp snabbt för att rädda det som räddas kan.

Vi hann både fika och njuta klart innan det blev en sannsaga. Först kom ”Hjärtat” lite försiktigt. Sedan hela ”tjocka släkten”. När Solveig nämnde frasen om att det fanns de som skulle bli tjurar som vuxna fick mina ben mer fart. Jag hann in i bilens trygghet. En kviga tittade in i backspegeln så den flyttades en bit. Någon annan verkade vara mer intresserad av bagageluckan. Själv satt jag och funderade på om det skulle funka med att tuta för att få väck de tiotal stora ”köttjättarna”. Min halländska verkade stå sig slätt. 😉

Nästa gång… Givetvis kommer det att bli en nästa gång. Då ska vi cykla runt om naturreservatets två kvadratkilometer. Området är en häckplats för ett 45-tal fågelarter. På våren och hösten dyker dessutom gäss och vadare upp på fint besök.

Vi var alla tre så nöjda med dessa ljuvliga timmar då vi gjorde tre stopp. På tal om stopp. Nu blir det stopp på inlägg ett tag. Vi har hemliga planer på G. 😉