hemmablind | gotlanduppochner

Den som har ”allt” har säkert svårt för att undvika att drabbas av hemmablindhet. Hunden/Schimpansen har trots allt stått där ett bra tag. Längre än en lyckad Gotlandsvecka i juli.

Istället för att flytta hans huvud valde jag att flytta solen – eller var det mina ben?

Jag brukar alltid hävda att varje solnedgång är unik och inte exakt den samma som någon föregående. Det vimlar av variationer enligt min åsikt.

Färgerna på himlen har med luftfuktigheten att göra. Därför vet jag inte vilket skådespel som ska visas på den bästa av alla skärmar. ❤

Mitt mål var att ta bilden när fåglarna var i ”vattenstrålen”. Vet inte om det var en tillfällighet. Den första vände precis innan och de andra i sällskapet gjorde då samma sak. Någon expert som vet?

Om jag bara fick välja ett enda ord när det gällde mitt förhållande till solnedgångar blir det ordet ROMANTIK.

Här ser den gula lampan ut som en stor vacker skål.

Den här gången uteblev romantiken. Hade jag varit där med en tjej för första gången, när jag var ung på stenåldern, hade det blivit en besvikelse. Nu var det mest komiskt. Kontrasten med det jag såg och det mina öron tvingades lyssna på.
(En liten cliffhanger)

Visst vet jag sedan tidigare att solen faller väldigt snabbt sista tjugo minuterna. Därför var det mitt eget fel när vi rullade iväg med bilen. För jag tog inte hänsyn till att det var turisttätt på nedre parkett och då blev det relativa korta avståndet, på under en halvmil, väldigt långt när cyklar och vilsna ”bilar” irrade omkring.
Ändå hann vi i tid och eftersom vi varit där två gånger tidigare spikade vi närmaste nedgång till havet. På sista biten passerade vi en man i sina bästa år som hade fullt med saker på det enda bordet. Ett enmanskalas.
Vi hejade på honom.
Nu gällde det att hitta en bra position. Gärna få solen rakt på låtsasraukens nos. (Se tidigare inlägg i kategorin raukar) Gällde samtidigt att sätta fötterna rätt på underlaget som var ojämnt och halt. Jag noterade att Solveig hade börjat plåta med mobilen. Insåg att det skulle vara svårt att få fram några ord till henne. För…

… rösten. Den monotona rösten malde med hög stämma, femton-tjugo meter bakom min rygg. Jag hummade i början och tystnade för att byta taktik – men misslyckades totalt. Oromantiska monologfraser om att solen aldrig är röd längre vid solnedgångar lockade på mina mörka tankar. Några sekunder tänkte jag på tidigare blogginlägg med röda klot. Helst när jag ställt in inställningen på solnedgång på den nya kameran. Njutbara foton från 2018-2019. Ordsvadan fortsatte om att solen inte varit röd sedan början av 80-talet. Sedan gick det över till personliga orsaker som spottades fram utan några andningspauser på en dialekt jag inte kände igen. Efter några snabba foton förflyttade jag mig, fick klättra farligt i skymningen, till en ”oralfri zon”.

Jag vet inte om orden dog ut eller fortsatte runt krönet. Vem vet. Han står kanske där fortfarande och är helt hes i halsen. ”Rö… rödfärgen är slut…” Eller så sa hunden/schimpansen till honom på skarpen. ”Om du inte är tyst inom TRE RÖDA SEKUNDER …”

Efterord:
Det stämmer verkligen. Ingen solnedgångsstund är lik någon annan. Den vi upplevde för några dagar sedan var romantisk ända in i hjärteroten. Inte ens när jag efter kvällsfikat på filten i gräset såg en rejäl gammal spya, vid sidan av där jag satt, rubbades mina romantiska tankar.
En varm sen augustikväll när livet känns lätt att leva. ❤
För att avrunda där jag startade med ordet hemmablind. Jag tyckte jag hade en kanonbild på gång denna underbara kväll. Framför ett av de fina husen på berget där vi satt, stod en kvinna och pysslade med ryggen mot skådespelet. Då tänkte jag på ordet hemmablind och zoomade in för att föreviga. Sorry. Min ”lilla elakhet” gick i stöpet när hon just då vände sig om och våra blickar möttes. Antagligen hade hon ögon i nacken trots det långa avståndet. Mitt högra pekfinger hann inte bromsa. Men fotot kommer inte att vara aktuellt när jag lägger in nästa solbjärga. (solnedgång). För innerst inne är jag en ganska snäll romantiker. Trots att jag fick skavsår i öronen ovan kväll.

Ps. Hoppas du kunde njuta av mina foton trots min oromantiska text. 😉

Denna kategori kommer att handla om sådant som jag uppskattar och som tillför vardagen något extra. Att stanna upp och glädja sig åt småsaker tror jag betyder mycket för det inre och därmed för hälsan och välbefinnandet.
Vad är vardagslyx för dig? Skriv gärna en kommentar och dela med dig av dina tankar. Har du inte kommenterat på min blogg tidigare syns inte din kommentar förrän jag godkänt den.

Juni månad var en kalasmånad när det gällde att åka på cykelturer på hemmaplan. Vissa mornar åkte vi iväg efter frukost och ibland hade vi hela vår stad för oss själva. Andra dagar blev det fikakorg efter lunch. Det hände att vi hittade platser där vi var helt själva med utsikt, från en klint, över havet. Ibland fick vi hoppa av cyklarna för att leda dem i tät ”guppande” terräng för att nå drömstället. Då brukade aldrig systemkameran få följa med. Men denna gång var det tvärtom. Solveig höll min cykel medan jag klev upp på en kulle för att ta foton.

På andra sidan Dalmansporten är det inte långt fram till Kyrkberget. Vi tog en runda på Norderklint.

Både i romaner, reseböcker och broschyrer har jag läst om att just denna del av Kyrkberget kallas för Sveriges finaste utsiktsplats. Turisterna som rörde sig, stannade och fotade på området gjorde att det var svårt att fånga en bild från cykeln utan att få med några tvåbenta varelser. 😉

Nu har vi flyttat oss en liten bit åt söder. En kvinna är på väg nerför Övre Finngränd.

Härifrån blir det en annan vinkel över centrum. Jag zoomade in S:ta Katarina/Karin.

Fikaplatsen var utsiktsplats ”nummer tre”. Denna plats upptäckte vi av en slump en dimmig och regnig novembersöndag. (Ser nu en symbol på den nya kartan som berättar att det är en utsiktsplats.) Sedan har vi varit där ett par hala, småkyliga vintereftermiddagar.
Redan första gången längtade jag till när det fanns rosor framför husen och vi hade med en fikakorg och skulle sitta JUST HÄR. ❤
Nu var det denna dagen. Vad fint det var längs med Trappgatan. När vi satt och fikade gick en kvinna förbi och sa frasen ”Det där ser mysigt ut”. Några sekunder senare såg jag henne kliva in i huset mitt emot och jag fick lust att följa med henne för att få se hur det ser ut i ett sådant äldre hus innanför ringmuren. Helst även få se trädgården på baksidan. Större kravtankar hade jag inte. 😉

Jag zoomade in havet och en av de vackra ruinerna i vår mysiga hemstad. Från havet ser besättningen Visby från en annan vinkel. Samma stad men ändå inte just då.

När jag ändå höll på att leka med objektivet noterade jag en suverän ”hög plats”. Undra om de bor där och har blivit hemmablinda och tar utsikten för given? Är besökare? Hyr för en vecka? Vissa frågor ska jag inte ha något svar på. Vi satt kvar en stund till och njöt. Sedan gjorde vi något som vi är bra på. Rundade av när det var som bäst. Hoppade upp på cyklarna och …