Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Nu var vi nere på mer plan mark, med utsikt över det öppna havet. Solen hade inte kommit tillräckligt högt upp. Framför allt inte på vägen precis utanför muren, där vi rullade fram.
Sjömuren byggdes först. Någon gång efter mitten av 1200-talet stod den färdig. Ursprungligen var den ungefär 5,5 meter hög och ca 1,5 km lång.
Murfallet. En av två möjligheter längs havet, att byta position till insidan av muren. Det gör vi ibland när det blåser för rått från havet. Då kan vi mötas av en avsaknad av vind. Som att komma in i en ny värld.
Men nu rullade vi ner en bit och styrde vänster i kurvan.
Här stannade Solveig och tog en bild, från där vi nyss kom.
Det finns spännande gluggar kvar här och där i muren.
En ny sväng och lite uppför. Längre fram ser du möjligheten att gå in i en port eller ta en kort paus på en bänk.
Inte vilken oromantisk port som helst. Kärleksporten har jag visat upp och berättat om tidigare.
Solveig noterade antagligen, att jag stod där och blickade ut över havet.
”Tre sekunder senare”. Efter över trettio år är hon van vid situationen. ”The Invisible man”. 😉
Vid Kruttornet vände vi oss om och tittade ut över havet. Än hade vi en bit kvar till det brantaste partiet. Om vi fixade att ta oss upp eller ringde Färdtjänst kommer i tredje delen.
Vi sa det redan förra året, att vi borde cykla runt hela muren vid samma tillfälle. I lördags morse blev det av. Vårt mål var att kontinuerligt hålla oss utanför muren. En annan gång blir det kanske tvärtom. 😉
3 440 meter lång är norra Europas bäst bevarade ringmur, som stod klar 1288. Vi startade utmed Nordermur, som är den bäst bevarade sträckan med längsgående vallgravar.
Jag tog täten och lät Solveig ta ansvar för fotograferandet.
Det finns tre möjligheter att ta sig in till innerstan på norrsidan. När det gäller bilister finns enbart vägen genom Norderport. Här ser du S:t Göransporten.
Vi lever just nu i syrenernas tid, som Per Gessle sjunger på soloskivan ”Hjärtats trakt”.
Här har Solveig vänt sig om och tagit fotot uppåt, mot S:t Göransporten och Långa Lisa.
På höger sida har vi passerat Nordergravar och är på väg mot Strandgärdet. På vänster sida sida står det tyskklingande Lübeckerbräschen.
Det var lite kyligt just här. För fortfarande hade vi haft nerförsbacke hela vägen från vår bostad. När det är medvind tar det inte många minuter för oss, att hemifrån nå muren. Men jag var medveten om att tredje ”mursträckan” skulle bli en utmaning för oss.
På den här bron har vi knallat väldigt många gånger, när vi satt bilen vid havet. Bron leder till Snäckgärdsporten.
Vilken härlig bänkplats att sitta på. Nu gällde det för oss att försiktigt ta oss ner den sista biten. Jag valde att cykla. Solveig som hade mer värdefull last ledde cykeln.
Vilken tur. Det fanns endast en ledig p-plats vid Kruttornet. Solveig gick iväg för att göra sitt ”macromånadsbesök” i Botan. Själv hade jag bestämt mig för att njuta av solskenet i Almedalen. För det var lovat sämre väder inom en kort tid. Då gällde det att passa på.
Vilken oas Almedalen är under årets alla tolv månader, för alla åldrar. Jag vet inte hur många olika aktiviteter som jag sett människor syssla med här. Ibland spontant. Andra gånger planerat. Men vad behöver man mer än att lugnt ta del av allt som sker på promenad genom stan…
Det är svårt att ta in att denna plats var hjärtat i den medeltida staden Visby och att Almedalen var en del av hamnen. Stora skepp från norra Europa gled in här för att göra affärer.
Det finns igenmurade portar från den tiden. Från dessa portar gick det ut bryggor. Sedan var det en kort sträcka till Strandgatan med sina mäktiga handelshus. Tänk om jag kunde göra en tidsresa och få vara med om en dag på den tiden, när det kom in ett stort skepp.
Vilket håll du än går så följer jag med…
Till slut blev hamnen för grund och i slutet av 1400-talet flyttades den till sin nuvarande plats. Ändå fanns förbindelsen med havet kvar till mitten av 1800-talet. Vattnet utarrenderades och vid Kruttornet fanns ett fiskeläge. Vid slutet av århundradet fylldes hamnområdet igen. Vad hände här sedan? Jo. Det fanns ett tag en kålgård och i början av 1900-talet grönsaksland. En del stadsbor anlade trädgårdar. På sommaren drevs ett tivoli i en del av området. Som tur var fick den lilla dammen vara kvar som ett minne av hamnen.
På 1870-talet planterades almar i det gamla hamnområdet. Det är därför parken fick namnet Almedalen. Men det var först på 1950-talet som det blev en parkanläggning. På heder och samvete. Det var INTE jag som böjde stolpen. 😉
Jag hade för skojs skull satt på tidtagaruret i mobilen. Det hade gått 88 minuter sedan vi skiljdes åt vid Kruttornet. Så lång tid tar det inte att gå runt Almedalen. Men det du inte ser är alla foton som jag tog till andra blogginlägg och att jag hade ett möte med ”mitt älskade hav”. Eftersom Solveig inte gett sig till känna gick jag in genom Fiskarporten för att gå henne till mötes. Antagligen låg hon med sina objektiv nära någon växt/blomma. En del av mig kände en frestelse att gå uppför Skogränd eller berömda Fiskargränd och sedan gå ner till Botan via S:t Olof. Men det var såklart inte den vägen hon skulle ta tillbaka till ”Den lilla blå”.
Säkert blev hon förvånad av att det var så enkelt att hitta mig – denna gången. Idag för 31 år sedan bytte vi förlovningsringar. ❤
Fotnot: Kom du på vilket album som rubriken och de kursiverade citaten är hämtade ifrån? Det var Solveig som kom på att vi skulle ha den ”trenden” på rubrikerna i kategorin Morgonpromenad i Visby. Givetvis köpte jag den rakt av. Men en sak gillar jag inte att äta till fika. Det gjorde min pappa som ibland kom hem med en påse… 🙂
I mitten står det som finns kvar av en av Visbys kända gamla kvarnar. På Gotland har det funnits kvarnar i många hundra år. Den första som nämndes var år 1499. När Bingers kvarn uppfördes på artonhundratalet var den en modernitet. Den var större än de tidigare kvarnarna på ön, hade ett tvärställt vindhjul för automatisk inställning av vindriktning. Det måste ha varit lyxigt att den hade reglerbara träribbor som kunde reglera vindfånget, med den stora fördelen att de slapp stanna kvarnen.
Vi har här på bloggen tidigare skrivit om kvarnen Högan, som byggdes om till ett diskotek, som lucianatten 1976 brann ner helt. Även Bingers kvarn var på 1900-talet ett diskotek.
Bingers kvarn var länge en av Visbys kända silhuetter. Den var Gotlands största och bäst bevarade kvarnbyggnad ända in på 1980-talet. Sista åren var den enbart förråd och magasin.
Första gången som Bingers kvarn brann ner till grunden var 1896. Inget gick då att göra för att förhindra det. Brandkåren kunde bara bevaka grannhusen. Men det gick att utläsa i den mikrofilmade tidningen att de hann sätta de små i säkerhet och fick ut en del husgeråd och möbler. En kall januarisöndag 1983 blev det en sorglig repris i den uppbyggda kvarnen, när det uppstod en explosionsartad brand. Brandkåren var på plats, bara ett par minuter senare. Brandmännen försökte rädda tornet. Men när rökgaser som var instängda i tornet blandades med syre uppstod rökgasexplosioner. På ett par timmar rasade allt och dagen efter branden återstod endast murar och skorstensstockar. Hoppas alla tvåfotade har rent mjöl i fickorna. 😉 Under de närmaste åren fanns bara en ruin kvar. Det fanns flera höga och låga planer. Allt från att riva ruinen till att göra hotell av huset. Det sistnämnda fick strykas på grund av buller från flygplatsen. Som du förstått byggdes huset upp igen. Dock lite mer vingklippt. Men fortfarande går det att göra klipp. Jag har köpt fina gympaskor, jacka och annat på Intersport till bra priser. Därför bloggrubriken med dubbelsyftning. Hängde du läsare med? Eller tycker du jag maler för mycket? 😉
Vackra Almedalen utanför ringmuren är ett populärt stråk – året om.
Givetvis är det en perfekt plats, att placera ett konstverk i dammen. Mitt bland alla andra levande fåglar. I blickfånget från parksugna, förbipasserande och oräknade turister.
Tyra Lundgren (1897-1979) är den svenska formgivaren bakom ”Solfågel” av brons (1976). Degermansfonden stödde finansieringen av skulpturen. Det står skrivet att Tyra hade en förkärlek för fåglar. I mytologin är Solfågeln fåglarnas gudom.
Det fanns en tid då jag stod inför grupper och personer och nämnde att Tyra Lundgren uppskattade djurmotiv.
Men mest handlade det om hennes förhållande till kaffekoppar. Tyra fanns med på ett foto i en blå tjusig ram och den stående tavlan stod tillsammans med andra svenska legender inom svensk porslinshistoria. Där i Lidéns Samlingsmuseum fanns inte en enda tanke om att jag skulle ta upp hennes namn i något som heter blogg. Eller flyga plåtfågel utan vingflaxande till … … Det finns både ”flytt och stannfåglar”. Jag och Solveig har än så länge begränsat vårt flyttande inom Sveriges gränser. Men marken vi trampat på har absolut inte alltid varit svensk. Långt ifrån.
En varm sommardag cyklade vi iväg hemifrån och hade med fikakorg. Av någon anledning stannade cyklarna till vid det höga landmärket, som syns lång väg, och de två cykelägarna satte sig och fikade i solskenet. Det var en riktig trevlig stund med fin utsikt mot havet.
Det är en mäktig byggnad med en höjd på nästan femtio meter och med en superviktig uppgift för oss i Visby. Tänk förr gick människor i Visby och hämtade vatten i en brunn.
1925 stod vattentornet färdigt. Tanken i tornet rymmer 450 kubikmeter.
Jag läste att det finns belysning i de små fönsterna som är tända på nätterna i december. Senast 2019 skickade en tidigare arbetsledare inom Region Gotlands VA-enhet in ett medborgarförslag till regionen, där han föreslog att Visby vattentorn skulle få belysning på utsidan. Själv hoppas jag att få återse vad vi såg från vår trädgård i Ystad. Extra mysigt var det när vi åkt iväg någonstans på den mörka tiden på året och började närma oss vår dåvarande hemstad. Det kändes välkommande att se följande. Här är några färgnyanser. Vilken är din favorit?
I Sverige finns ungefär trehundra kända labyrinter. Cirka fyrtio av dem finns på Gotland.
Trojaborg, som ligger nedanför naturreservatet Galgberget i norra Visby, är en mycket välbevarad stenlabyrint.
Den grekiska mytologin har givit namn åt otaliga labyrinter. Ofta kallas de i Europa för Trojaborgar och byggdes på 1800-talet. Men Visbys Trojaborg tror man byggdes på järnåldern.
Jag är förtjust i den berättade sägnen om hur just denna labyrint kom till. Sätt dig lugnt tillbaka och sug in orden: En ung flicka, en kungadotter, hölls fången i ”Rövarhålan”, en liten grotta i Galgberget strax ovanför denna plats. Flickan byggde labyrinten genom att lägga en sten om dagen. När den äntligen var klar blev hennes fångvaktare så imponerade att de släppte henne fri.
Den största och innersta stenen. Jag orkade inte räkna antalet stenar/dagar. Men jag förstår i efterhand att varje sten var värd sin dag.
I Mästarnas Mästare (tror jag det var) fanns en gren där de skulle gå runt i en labyrint och gå ut från den efter en viss förutbestämd tid. En knepig uppgift. Räkna eller nynna på en refräng? Själv är jag mer förtjust i höga, täta ”busk-labyrinter”. Det finns ex. en på en ö i Danmark. I ett avsnitt i Mordkommissionen hade två galna ungdomar gömt sitt stöldgods i labyrinten, efter att först ha dräpt en småbarnspappa. Bortsett från det hemska var det just så jag ville ha en gren i Superstars, som jag brukade regissera i mina bostadsorter. Då tänkte jag lotsa in tio deltagare till mitten av miljön. Sedan skulle den som kom ut först inkasserat ”ten points”. Åtta poäng till tvåan… Tänk om någon blivit kvar efter det danska mörkret hade lagt sig? Det lilla problemet hade jag löst med att lägga den grenen sist. 😉 Det stora och långa problemet ”Långe-Lasse” hade fått låna knäskydd för att inte förstöra knäna helt när han kröp… annars hade han sett över topparna. Regelfusk och doping var aldrig tillåtet. Jag läste i dagens tidning att Arne Ljungqvist fyller 90 år den 23 april. Arne är still going strong. Hans insatser mot doping är värd att lyfta på hatten för. 😀
Vi gick iväg in i naturreservatet Ölbäck med lite dystra tankar om vad som väntade oss längre fram, i det grå söndagslandskapet. Jag fotade runt av gammal vana. Solveig behöll sin ”macrokamera” i väskan under hela turen.
Plötsligt åkte våra mungipor upp en bit. En utomhustoalett som heter duga. 🙂
Av bara farten såg jag mina första bruna blåsippor i hela mitt liv. Fantasiliv ska tilläggas. 😉
Mina tankar pendlade mellan vad jag läst för någon dag sedan och det som min mamma med svårighet berättade för mig en gång för länge sedan. En solskenshistoria och en sorgens sannberättelse höll min hjärna sysselsatt.
Vi tog oss över stättan utan den minsta skråma. Några lamm såg vi inte till under färden.
Med tungan rätt i munnen följde vi kraftledningen. Förr eller senare skulle vi nå ett minneskors i form av ett så kallat konsekrationskors. Det gällde att hålla utkik till höger.
Nu började målet anas. Ser du det?
Enligt berättelserna ska prästen ”Herr Jurgen” 1336 varit på väg ridande på en häst hem till Endre, då han blev dödad av en örn.
På vardera sida av stenen är en nattvardskalk inhuggen och ovanför en korsmärkt oblat; hostia.
Jag lämnade över kameran till Solveig och påbörjade ”hemresan” rakt fram. Men mina tankar gled iväg åt olika håll. Vilken tur i oturen dvärgpinschern Sally hade när hon överlevde attacken, i Vall förra veckan, från en kungsörn. På något vis krånglade hon sig ur klorna. Hon var blodig och givetvis chockad, men ska enligt sin matte har återhämtat sig helt. Härligt att läsa. ❤ Tyvärr gick det inte lika bra för den lilla flickan i min mammas barndomsby. Flickans storasyster hade just då ansvaret för sin lillasyster. Inte kunde någon ana att en havsörn skulle… Undra hur familjen klarade sig med sin sorg? Hur bearbetade storasystern händelsen? Då fanns det säkert inte samma skyddsnät på sjukhuset som nu.
”Den lilla blå” hade fått sällskap i sin ensamhet.
… det 35 hektar storleksmässiga naturreservatet Brucebo, som ligger ca 4 km norr om Visby ringmur.
ibland sker vissa saker av en slump. Vi hade egentligen bara tänkt att ta en halvtimmes promenad i ett område som vi besökt flera gånger tidigare. Där vi njutit av mängder av blåsippor. Då har vi stannat till vid tre olika parkeringar inom reservatet, som 1970 fick sitt skyddsår. Mellan uppmärksamheten på de djupa groparna i grusvägen, där jag parerade mellan vänster och höger sida, såg jag den lockande blå skylten och hittade tur nog en egen rastplats för ”den lilla blå”.
Ögonen vilade på de vackra godbitarna vid klippkrönen. Fötterna hade sin egen uppgift. Stå stilla och inte gå fem steg framåt.
På den kuperade och slingrande leden gällde det att både ögonen och fötterna blev ett sammansvetsat terrängteam.
De nyväckta ”träormarna” låg helt stilla på stigen. 😉
Samma regler men två olika röster. När jag fotade var det en kvinnlig röst som påpekade att jag INTE skulle gå för nära kanten. Som ett eko lät jag likadant när Solveig gick farligt nära att ta ”sista bilden”. För jag är mycket mer rädd om henne… ❤
Vad överraskad jag blev av att se Muramis här uppifrån. Ser nära ut om kameran ställs in på ”zooming”.
En gång i tiden satt kanske några kända konstnärer på bänken och njöt av solnedgångar och havets ständiga smakprov. Om de inte tog den gamla trappan ner till stranden.
Vi hade redan räknat ut att vi borde ta oss till välkänd mark – förr eller senare. Några meter bakom ”bilden” finns ett bord och två bänkar. Där satt vi och frös den 30 mars 2019. Minns att vi fick hålla i bullarna och annat i den kraftiga blåsten. Men vi njöt av stunden och utsikten. Då var bloggen gotlanduppochner i sin vagga. Endast tre månader gammal.
Vi lär inte komma ner till spången denna säsong. En renovering av spången ska pågå till början av oktober. Vilken tur att vi har flera hundra andra möjligheter. Våren 2021 har visserligen gjort en paus och tagit upp kontakten med vintern igen. Hoppas det blir en kortvarig vänskap och våren tar över makten inom en snar tid. I början av maj ska vi försöka komma ihåg att återvända hit. Då får Solveig gärna leka med sitt macro och sina olika stativ, med målet att fånga tibastens skönhet, när den blommar på bar kvist.
Själsö fiskeläge är fortfarande en av mina favoriter. Nästa månad kommer fiskeläget att få konkurrens av nya upplevelser. Då styr vi mot hemligt mål och en hemester på öjn.
Då var det bara att vända på fötterna och leta sig upp till grusvägen. Tyvärr stod inte ”den lilla blå” och väntade på oss vid vägkanten. Istället blev det till att välja rätt håll. Till vänster når vi Fårö. Till höger bör bilen stå. Asch. Jag har väl en inbyggd kompass. 😉
Den här gången handlar det om ett före detta aktivt kalkbrott. Om du tycker det är alldeles för trångt på badplatserna i Visby skulle du kunna prova ett bad i Follingbo kalkbrott. Ta i så fall väg 143 mot Roma. Sväng vänster mot Svaidestugan. Kör in på tredje grusvägen till höger. När vi var där var bommen öppen.
Det går att hoppa ner i vattnet från kalkbrottets kanter, men det är även möjligt att vada i.
Maxdjupet ligger på 10 meter. Vilket är djupt för kalkbrott. Jag läste på en sajt av vattentemperaturen 19 grader, i mitten av augusti. 20 grader brukar vara min smärtgräns. 😉
Det bör tilläggas att det är en plats som går utmärkt att bada i. Däremot bör man vara en person med ”rätt” utrustning och stor erfarenhet för att dyka ner mot botten. Sikten ska vara rejält usel nära väggar eller botten. Orsaken är att där finns ett tjockt lager av sörja överallt och framför allt en massa skrot.
En halvö som gjord för att cykla ut till och njuta en stund.
Det finns en hel de kräftor i vattnet. Några har sett fiskar. En person berättar om en snok. Själva tyckte vi att det räckte så bra med att promenera och snoka försiktigt runt kalkbrottet. Spännande att tänka på historiens vingslag. Tänk vad arbetarna slet här.
bornholmuppochner & gotlanduppochner 