Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här… Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Det sägs att vi små människor kan bli så rädda att våra kroppar fryser fast i en försvarsposition. Detta kan vara avgörande om vi möter vilda farliga djur i djungeln, om vi låtsas vara en död figur på marken. Själv tror jag inte djuren går på det. De är betydligt smartare än så.
Här rör det sig om två kvinnor som en söndag var på väg mot kyrkan. Av någon anledning började de storgräla och därför straffades kvinnorna med att förvandlas till sten.
Bildstenarna står kvar på en åker ett par kilometer från Bro kyrka. (Du kan se dem på höger sida om du kommer från kyrkan/Visbyhållet. Strax intill finns en idrottsplats). Stenarna har stått kvar sedan söndagen på 700-talet. Tyvärr har väder och vind gjort att bilderna är försvunna. Vad tror du samtalsämnet rörde sig om? Kärlek, pengar, barn, män, mark…?
I Sverige finns ungefär trehundra kända labyrinter. Cirka fyrtio av dem finns på Gotland.
Trojaborg, som ligger nedanför naturreservatet Galgberget i norra Visby, är en mycket välbevarad stenlabyrint.
Den grekiska mytologin har givit namn åt otaliga labyrinter. Ofta kallas de i Europa för Trojaborgar och byggdes på 1800-talet. Men Visbys Trojaborg tror man byggdes på järnåldern.
Jag är förtjust i den berättade sägnen om hur just denna labyrint kom till. Sätt dig lugnt tillbaka och sug in orden: En ung flicka, en kungadotter, hölls fången i ”Rövarhålan”, en liten grotta i Galgberget strax ovanför denna plats. Flickan byggde labyrinten genom att lägga en sten om dagen. När den äntligen var klar blev hennes fångvaktare så imponerade att de släppte henne fri.
Den största och innersta stenen. Jag orkade inte räkna antalet stenar/dagar. Men jag förstår i efterhand att varje sten var värd sin dag.
I Mästarnas Mästare (tror jag det var) fanns en gren där de skulle gå runt i en labyrint och gå ut från den efter en viss förutbestämd tid. En knepig uppgift. Räkna eller nynna på en refräng? Själv är jag mer förtjust i höga, täta ”busk-labyrinter”. Det finns ex. en på en ö i Danmark. I ett avsnitt i Mordkommissionen hade två galna ungdomar gömt sitt stöldgods i labyrinten, efter att först ha dräpt en småbarnspappa. Bortsett från det hemska var det just så jag ville ha en gren i Superstars, som jag brukade regissera i mina bostadsorter. Då tänkte jag lotsa in tio deltagare till mitten av miljön. Sedan skulle den som kom ut först inkasserat ”ten points”. Åtta poäng till tvåan… Tänk om någon blivit kvar efter det danska mörkret hade lagt sig? Det lilla problemet hade jag löst med att lägga den grenen sist. 😉 Det stora och långa problemet ”Långe-Lasse” hade fått låna knäskydd för att inte förstöra knäna helt när han kröp… annars hade han sett över topparna. Regelfusk och doping var aldrig tillåtet. Jag läste i dagens tidning att Arne Ljungqvist fyller 90 år den 23 april. Arne är still going strong. Hans insatser mot doping är värd att lyfta på hatten för. 😀
En liten bit, innan Bro kyrka, på vägen mot Fårö har vi varje gång noterat en rejäl ”stenhög” på hällmarken. Vid ett tillfälle i höstas passade det att ta oss en titt på det mäktiga bronsåldersröset Bro stainkalm, som är 4 meter högt och 38 meter i diametern. Förr var den betydligt högre. Tiden innan stenarna började användas till annat i trakten. Stengärden är ett exempel.
Kan det bero på att de moderna människorna inte tror på troll? De är inte rädda för att röra omkring i stenhögen, minska mängden, höjden och störa friden.
Enligt sägnen var trollen mycket rika och ägde en eftertraktad stor dryckesskål av guld. (Guldkalk) Prästen i Bro ville ha guldklimpen till kyrkan. Med kombinationen list och uthållighet lyckades han till slut lura till sig kalken.
På andra sidan vägen finns ett område med många fornlämningar. Här finns bland annat två skeppssättningar och rester från en kalkugn från 1800-talet. Mycket är dock numera igenväxt.
Mer nyfikna var vi på att hitta Bro ojkar. Ojkar betyder oxar.
Efter lite letande fann vi de två resta stenarna som enligt folktron varit två oxar. Så här var det. En rik bonde hade ett blint barn och hade berättat för prästen att han skulle ge kyrkan två oxar om barnet fick synen tillbaka. Redan under vägen till kyrkan hände miraklet. Barnet kunde plötsligt se. Genast vände bonden på ”stegkursen” och tog hem det seendet barnet och de två gåvorna. Du kan säkert ”stensäkert” räkna ut vad som hände. På en nanosekund förvandlades oxarna till två stenar utan svans. Det är viktigt att hålla vad man lovar. Både då och nu.
Läget är perfekt – Ekstakusten! Detta vackra kustavsnitt.
Jag smälter för det här speciella, karga naturreservatet. ❤
Vi hade bara åkt 4 km från Djupvik fiskeläge när vi nådde Kronvalls fiskeläge, (Kronvalds).
Innan Djupvik bildades i slutet av 1800-talet var detta fiskeläge det stora läget.
Jag förstår de två första orden – men vad står det på slutet? EHE?
Enligt sägnen var det här som den ”trevlige” mannen Waldemar Atterdag steg iland 1361 med målet att inta Visby och Gotland.
En sida av mig njuter av utsikten och det är lätt att tänka på detta som glamour. Samtidigt som en annan sida av mig tänker på stormar, mörker, vinter och en rädsla hos kvinnorna som i stugan vankade fram och tillbaka och kanske bad till högre makter om att det skulle gå bra även denna gång. Men vår historia skvallrar om att många kvinnor blev ”fiskareänkor”.
Hur lång tid skulle det ta för mig att med hjälp av en av båtarna nå Lilla Karlsö? Skulle jag få leka Ingemar Stenmark på sjön mellan de stora stenarna? Tror jag avstår. Dessutom vill jag vistas i en större båt. Undra hur många gånger som jag redan spejat ner på de två öarna från ett flygplansfönster? Förra söndagen såg jag ingen av dem på grund av den dåliga sikten.
”Båt i vila” med blåeld.
Nu måste jag vakna till liv så jag inte går in i fel bil. Visst är vår bil blå? 😉
Detta inlägg tar vid där förra slutade. Blåeld välkomnar oss när vi parkerar på samma plats som miljontals andra människor gjort genom åren. Vilken rauk på Gotland/Fårö är den mest fotograferade tro?
En följdfråga är given. Hur många tusentals amatörfotografer har missat att ta kort ”på rätt gubbe”? En skylt informerar om var man ska stå för att se den rätta Hoburgs-gubben.
Enligt sägnen är detta ingången till Hoburgsgubbens sängkammare. Självklart gjorde jag ett besök i detta intima rum. Inte speciellt stort för bergtrollet som var emot kristendom. Han var annars en god granne och hjälpte ofta fattiga.
Så här skulle jag också kunna tänka mig att vakna. Håller du läsare med?
Det är en mäktig känsla att befinna sig vid detta raukområde där det alltid verkar att blåsa. Det var enda stoppet där jag hade på mig jackan. Annars är detta sydliga område känt för att ha mest sol och minst regn på Gotland. Läste igår att Hoburg slagit nytt månadsrekord för juni vad det gällde soltimmar. Trots att det regnat betydligt mer än det gjort de senaste åren. Otroligt vad vädret och temperaturen kan skifta mellan platser på Gotland.
En skön mix av dramatik på havet och en liten hand trygg i en vuxenhand.
Jag tog en betraktelsestund på egen hand och lät Solveig kliva längst upp och sedan visa mig vyerna via kameran.
Blåeld & blåvatten.
Om gubben med jacka står där en stund till finns det risk att han blir en rauk som alla vill fotografera.
Jag gillar att låta min fantasi få springa lös i sådana här situationer. Det går att se gubbar och djur överallt.
Den yngsta bergarten som finns på Gotland kallas för Hoburgsmarmor. Bergarten av hård kalksten är rödaktig och består nästan enbart av fossil.
En sista stund njuter jag av de branta klippformationerna med grottor och sevärda raukar där endast den egna fantasin sätter gränserna.
Dags att förflytta oss en liten bit söder ut innan vi byter kust på nolltid. Avstånden är korta mellan ”blåeldställena” som jag tror gutarna kallar det jag brukar benämna ”smultronställen”. 😉
gotlanduppochner 