Kategoriarkiv: Gotlands norra sida

En av Sveriges finaste kustleder

Publicerad den av
16

Bloggrubriken ”lånade” jag från en text av Länsstyrelsen. Den närmaste fortsättningen lyder, ”Längs leden har du utsikt från höga, mäktiga klintar…”

Antagligen fick vi sista parkeringsplatsen vid Svarthäll. Efter vår frukost, i skydd av en sanddyn och med solen uppvärmande i ansiktet, började vi traska iväg på Klintkustleden. Starten var ”snäll”. Men vi visste vad som väntade längre fram. Barnet inom mig såg med spänning fram emot just den etappen.

Redan under vår första halvtimme såg vi folk vakna till liv. Många drog sig ner till havet för diverse vattenaktiviteter.

Själva funderade vi aldrig på tanken att ”bergsklättra” för att få upp kroppsvärmen.

Otroligt generöst att lägga dit ved, på de tre eldplatser som vi passerade förbi. Måste vara mysigt att sitta där runt lägerelden på kvällskvisten.

Vresrosen var en vacker färg- och energikick, innan starten uppför. Nu fanns det ingen återvändo.

Det grova repet kom väl till pass. Ingen av oss var andfådd när vi kom upp. En lång stund stod vi bara och njöt innan…

…vi traskade vidare på stigen längs klintkanten.

En halvslumrande havsvakt och en lite bister, äldre vakt, på andra fotot. Snacka om att ha stoneface. 🙂

Här hade vi suverän utsikt mot Ireviken, varifrån vi har flera trevliga minnen.

Den välgjorda trappan var snäll mot båda riktningarna. ”Repetappen” var lättast uppåt. Ner kom vi såklart. Annars hade du inte fått se någon av bilderna. 😉

Sammanfattning:
Gotlands största naturreservat, Hall-Hangvar, lyckades återigen leverera ögongodis av hög klass. ❤

Gothemshammar – vacker strandvallskust

Publicerad den av
14

Frukosten intogs vid ett bord strax intill badbryggan. Därefter ville vi på två hjul beta av en skön vit kustremsa på östra sidan Gotland. Vi hade varit och rekat någon vecka tidigare för att veta var vi kunde ställa bilen.

Få backar. Fler gropar. Fin utsikt. Fantastisk Förmiddag.

Ser du fontänen vid hällarna?

Grusvägen följer mestadels stenstranden. En kort sträcka cyklade vi i barrskogen. Där ska orkidén knärot växa och blomma i slutet av juli och augusti. Bra skäl att återvända.

Solveig hade med macro och minsta stativet.

Vissa blad gör sig bra på bild.

Jag tror det var jag som upptäckte gubben med det breda leendet efteråt. (Ingen fejkbild)

Vi vände när vi såg fiskeläget Botvaldevik. Där har gotlanduppochner varit tidigare. Då blåste det kallt. Nu var det ett perfekt cykel väder. Ibland parkerade vi cyklarna och gick ner till den natursköna och sevärda klapperstensstranden.

Vi mötte en del morgonpigga personer. Inga som kom med cykel. Bara de som sprang eller promenerade. Eller höll till vid någon husbil.

Cementa i Slite kör antagligen dygnet runt.

I Gothemshammar ska finnas en av Gotlands värdefullaste fossilsförekomst. Vi spanade kanske inte så noga. För på det området kammade vi noll. Fast vi lyckades hitta en katt bland hermelinerna. Nästan lite hjärtlik.
Dessutom såg jag gott om blåbär. Tyvärr hade jag ingen tom liten burk med mig. Däremot flera trevliga minnen med hem. Helt gratis.

Dåtid, nutid, framtid

Publicerad den av
9

Gotlands största sammanhängande gravfält, Lilla Bjärs, ligger sydost om Stenkyrka medeltidskyrka. Den största anläggningen, ”Äuglehaug”, är detta röse med 17 meter i diameter.

Jag upplever det som om vi byter ”värld” när vi kliver över stättor. Den grå vardagen lämnar plats för något nytt; vackert, sevärt, lärorikt, Tänkvärt, motion m.m.

Det finns på området över 1 000 synliga gravar från brons- och järnåldern.

De vanligaste gravformerna är nämnda rösen och låga stensatta gravar. De flesta rösen är över sex meter i diameter.

Tyvärr har flera av dem blivit plundrade.

Vi kunde också njuta av nutidens färgskala i naturen och…

…och få en glimt av nästa säsongs blåbär. Men nu gällde det mest att sätta sig i säkerhet, innan det blev ösregn. Himlen var mörkblå och det var lugnet före nästa skur, som vi väntade ut i bilen, innan vi rullade vidare.

Den skrattande elefanten

Publicerad den av
14

Den stora rauken på bilden fick sitt namn av oss och fick dessutom bli bloggrubrik.

Halvön och naturreservatet Sankt Olofsholm fick ett eget blogginlägg förra året. Då gick vi upp på högsta punkten och njöt av utsikten därifrån, över övärlden utanför Slite. Vi skrev om Olaf Haraldsson som kom hit 1029 och lät bygga en kyrka.
Nu ville vi istället nå strandkanten med sina spännande raukar. En del av dem står långt ute i vattnet på överspolade hällar. De största är 5-6 meter höga.

Eftersom vattnet var klart kunde vi se undervattensraukarna.

Det här måste vara ”Sankte Oles vaskefat”. Där den norske kungen kristnade de första gutarna.

”Poseidon” längst ut.

”Bråttom upp ur vattnet”, har vi döpt rauken till.

”Spanaren”.

”Tvillingarna”.

”Sälen tittar upp”.

För att inte gå samma väg tillbaka till hamnen valde vi backen upp. Jag var säker på att vi skulle få syn på kvarnen och sedan ha den som riktlinje för att nå ”Den lilla blå” på parkeringen.

Frågan är vem av dem som är äldst? Coolast är såklart rauken i solbrillor. Den högra verkar vara en aning högfärdig.

Kvarndörren var öppen. Det var den inte förra gången som vi var här. Hettan var extrem och det var torrt och hårt i marken däruppe. Fläktade inte i luften. Extra skönt att starta AC i bilen. Vi var nöjda med ännu en sevärd plats på Gotland. Pärlorna blir bara fler och fler. ❤

På väg någonstans…

Publicerad den av
14

… fick jag en impulsidé och svängde ner till Tingstäde träsk. Tydligen skrämde jag iväg familjen som satte fart ut mot säkrare vatten.

”Om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig. Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.”

Bryggan var lockande. Men den började svaja när vi gick ut två stycken. Därför lämnade jag över kameran till Solveig och vinglade själv tillbaka till fast mark under fötterna.

Ofta tycker jag spontanstoppen är guld värda. Det är viktigt att försöka att inte ha bråttom. Fånga morgonen, dagen, tillfället. Ibland stämmer det. Möjligheten kommer inte tillbaka. Vi får inte alltid en andra chans på den slitna repliken. ”Det kan vi göra någon annan gång.”

Nu var vi fulltankade med positiv, gratis energi.

Fotnot:
Tingstäde träsk är den näst största sjön på Gotland. Under mellankrigstiden användes den som flygplats för hydroplan. Träsket är också väldigt artrikt och är en av öns största dricksvattentäkter. En spännande fakta är att det på botten, i mitten av träsket, finns en kvadratisk försvarsanläggning med namnet Bulverket.

Blåser inte alltid medvind

Publicerad den av
17

Vi hade hyrt en stuga i Fårösund i tre nätter och var bra pålästa. Samtidigt såg vi fram emot oväntade och trevliga överraskningar längs norrtrippen.

När vi klev över och kom in i Bungenäs naturreservat var vår förhoppning att hitta två orkidéarter, gemensamma favoriten flugblomster och den ovanliga och hotade gulyxnen.

Istället möttes vi av ”nyfikna gänget”, när vi nådde havet efter den 700 meter långa slingrande skogsstigen.

Du läsare ska inte tro att de stod lika stilla i verkligheten. När vi rörde oss mot kärret började flera genast att röra sig mot oss.
Vi bestämde oss för att byta taktik. Solveig gick ensam längs skogskanten mot källmyren, med stora stativet och tunga kameran i ett fast grepp. Under tiden gjorde jag en skenmanöver mot havet, samtidigt som jag vaktade de fyrfotades frammarsch. De blev lite skelögda när de fick för mycket att göra.
Jag kunde inte låta bli att stundtals njuta av mitt älskade hav och passade även på att undersöka fikakorgen. Vi män är bra på att göra många saker samtidigt. 😉

Solveig gjorde faktiskt två försök. Första gången avbröt hon och kom tillbaks till mig, när ett par av ungdjuren ökade farten mot henne och de andra följde efter i släptåget. Min frus reträtt var jag tacksam för. Jag såg inte henne, men hann ropa på henne innan det var för sent att undvika ”närkontakt”.
Min fru är tuff. Hon gjorde ett nytt försök. Tyvärr drog hon en nitlott när det gällde orkidébiten.

Den här ”grejen” tog jag kort på, men hade ingen aning om vad det var för redskap från förr.

Däremot är jag säker till hundra procent på att det här är en – blomma. 😉
Med facit i hand vet jag att vi nästa dag drog en rejäl vinstlott. För då hade vi tur som hade med egna cyklar. Annars hade det tagit för lång tid och blivit för tufft i backarna.

Absolut inte kvarglömd

Publicerad den av
16

Kategorin där vi besöker samma plats vid fyra olika tillfällen under året och tar en bild varje gång.

Vår
Sommar
Höst
Vinter

Små tankar om de fyra årstiderna:
Elinghems ödekyrka i Hangvar socken, har du som följer gotlanduppochner stött på tidigare.
Nu när vi varit där vid alla fyra årstider, inser jag att kyrkoruinen vid änget alltid ligger vackert inbäddad i omgivningen. Oavsett om det är vinter, sommar, vår eller höst. Jag upplever en slags vördnad och ro av att få komma dit i stillheten.  ❤
När vi 6 juni skulle ta sommarkortet var där dock fullt med bilar. Antagligen pågick en utomhusgudstjänst. Men exakt en månad senare fick vi vår sommarbild. Fikakorgen lät vi ligga kvar i bilen. En regnskur i kombination med ett tjejgäng, som hade en trevlig picknick, gjorde att vi drog iväg till ett torrare fikaställe.
Det har gått flera hundra år sedan kyrkan fick förfalla. Antagligen en kombination av brist på pengar och en brand. Men den har, som bloggrubriken påtalar, inte blivit kvarglömd. Tvärtom. Här är det populärt att gifta sig, döpa sina barn, förlova sig eller bara vara ett med naturen. 

Bada brottsligt

Publicerad den av
30

Ända sedan medeltiden har det brutits kalk på Gotland. I takt med att stordriften tog över lades flera mindre ner under 1950- och 1960-talet. Smart nog fylldes kalkbrotten med vatten och det blev till små minisjöar med turkost vatten och både alg- och manettfritt.

Denna gamla kalkbyggnad går det att simma in i. Platsen heter Smöjen och ligger söder om vår favoritplats Kyllaj.

För att nå målet kan det vara smart att ta sikte på de resliga vindkraftverken. Du kan inte räkna med att ha täckning på mobilen och du kommer inte att hinna räkna alla gropar under bilen. 😉 Däremot verkar det som det inte talas med stora BOKSTÄVER om kalkbrottsplatserna. Få är av förståeliga skäl icke intresserade av ett lämmeltåg med bilar i den ömtåliga terrängen.
Jag upplevde en mix av två Robban Broberglåtar. Först på ditvägen tänkte jag på Huppegupptäcksfärd. Någon timme senare, när vi av en slump hamnade fel på en rak och jämn grusväg, gled mina tankar över till en ”motsatslåt” till Robbans fina klassiker Målet är ingenting – vägen är allt. För vi ansåg att målet var allt.

Vi uppskattade synen av de vackra speglingarna i vattnet. Jag kan förstå att många älskar att simma här. Min medkänsla för alla män som slet här förr, satt med vördnad på min vänstra axel. Det de nyfikna badarna bör tänka på är att Smöjen är ett före detta militärt skjutfält. Jag läste att en dykare skrev att han hittat granater på botten av det stora brottet. ”De jag sett har varit detonerade, men man ska vara försiktig i alla fall.”
Lika farliga är inte de snokar som lär finnas här. Men jag hade inte velat ha dem till ”simkompisar”. För jag föredrar mycket hellre en leksugen delfin. 🙂

Personer med husbil missar sällan godbitarna för en hellyckad logi med havsutsikt. ”Den lilla blå” blev extra glad över att det fanns en till ”vanlig” bil på området, som lyckats ”hoppa” hit. Vilken tur vi hade som slapp fordonsmöte på ditvägen från Kyllaj. Däremot var jag inte lika glad över att vi missade ett planerat stopp. På tillbakavägen tänkte jag mig våga på att testa en slags lutande väg. Då råkade vi, som jag skrev om ovan, istället hamna på en bättre väg.

Denna tidiga morgon vandrade vi med kurrande magar tillbaks till bilen. Efter att ha hämtat ut sittunderlag och frukost, gick vi ner till havet och fick uppleva en mysstund. Sämre går det definitivt att ha. ❤

Mer än rädd

Publicerad den av
15

Det sägs att vi små människor kan bli så rädda att våra kroppar fryser fast i en försvarsposition. Detta kan vara avgörande om vi möter vilda farliga djur i djungeln, om vi låtsas vara en död figur på marken. Själv tror jag inte djuren går på det. De är betydligt smartare än så.

Här rör det sig om två kvinnor som en söndag var på väg mot kyrkan. Av någon anledning började de storgräla och därför straffades kvinnorna med att förvandlas till sten.

Bildstenarna står kvar på en åker ett par kilometer från Bro kyrka. (Du kan se dem på höger sida om du kommer från kyrkan/Visbyhållet. Strax intill finns en idrottsplats). Stenarna har stått kvar sedan söndagen på 700-talet. Tyvärr har väder och vind gjort att bilderna är försvunna. Vad tror du samtalsämnet rörde sig om? Kärlek, pengar, barn, män, mark…?



Ahr

Publicerad den av
18

Vi hade gott om tid kvar tills vi skulle checka in till vår hyrda stuga. När vi i solskenet körde ner till Fiskeläget Ahr och parkerade, blev det som balsam för själen att stiga ur bilen. Vilken idyll. ❤

Genom öppningen såg vi den låga Falholmen, strax utanför den väl skyddade fiskehamnen.

Den gula fetknoppen blev som en extra sol på marken.

I slutet av 1600-talet var Ahr ett av Gotlands största fiskeläge. Nu är de moderna bodarna privatägda och hamnen förvaltas av Ahrs fiskeriförening.

Båt i vatten & Båt i vila på land.

Det fanns en möjlighet att köra lite till höger om fiskeläget och nå ner till en vidunderlig utsikt ut mot Östersjön. Där stod X antal husbilar parkerade. Sämre ställen finns att sova på.

Jag avslutar med att berätta att det i Ahr finns en forskningsstation som tillhör Högskolan på Gotland. Här följer man fiskbeståndens situation i Östersjön. Vi körde förbi den när vi rullade vidare mot Fårösund.