Den femte juli, klockan 5.30, åkte vi från Visby. När vi nådde Bläse kalkbruk började ”Den lilla blå” att bli nervös. Bilen mindes alltför väl vad som hände här i början av augusti förra året. Då jag lyckades övertala Solveig att göra ett försök och lovade att vända bilen om det var hopplöst att lyckas. H-o-p-p-l-ö-s-t var det definitivt inte den gången. De stora groparna på den smala grusvägen var dessutom fyllda med nattens åskregn. Snabbt insåg även jag att det inte gick att köra slalom i snigelfart, men inte heller att vända bilen. Undra vilken hastighet vi hade som högst? Till slut hittade jag möjligheten att vända bilen. På en filt åt vi en tyst frukost och bestämde oss för att komma tillbaka nästa år och ta med cyklarna.
Nu var vi tillbaks på ”Bumpyroad” för att ta revansch. En gropig revansch.
Inte en droppe vatten i groparna den här gången. Mycket av cykeltiden gick åt att parera och ha koll på underlaget, men trippen var värd sitt pris. Den exotiska platsen är ett spännande kustavsnitt med sin klapperstensstrand och låga tallar ovanför. Det sägs att vattnet är kristallklart och oftast varmt långt in på sensommaren.
Kuststräckan på en knapp mil mellan Bläse och idylliska fiskeläget Ahr kallas i folkmun för Stenkusten. Undra var den fått det smeknamnet från? 😉 Vårt slutmål var inte Ahr, som vi visade upp här på gotlanduppochner förra sommaren, utan ett annat omtalat fiskeläge som dyker upp i nästa blogginlägg.
Vi tog som vanligt massor av bilder. Flera som var tagna mot solen blev ratade när vi valde ut femton stycken. Så här har vi egentligen vänt och är på väg tillbaka. Undra vad det handlar om för slags markering. Släktfejd? Fiskerevir? Gårdsgräns? Vägtull?
Kunde inte låta bli att ta med det enda huset (förutom fiskebodarna) och den enda bilen som vi såg på den långa, blåsiga, hoppiga och märkliga cykelfärden. Medvinden tillbaka var megapopulär hos de de två cyklisterna. Vi undrade såklart om bilparkeringen höll sig inom de strikta reglerna på öjn. Undra är i alla fall tillåtet. 😉
Sträckan vi cyklade tur och retur är egendomlig att beskriva. På något vis är den vacker i sin sparsamhet. Eftersom havet under alla år sköljt bort den finare jorden mellan stenarna, har stranden blivit en extremt torr och näringsfattig miljö för växtligheten. Det fiffiga är att växter som normalt tillhör andra miljöer passat på att utnyttjat stenstranden där de slipper konkurrera i ett frodigt och högvuxet växttäcke.
Det sägs att Stenstranden kanske är det bästa stället att leta fossil på. Den här gången cyklade vi mest…
Får jag välja fritt från kartan föredrar jag att ha medvind på hemvägen. Vi flög nästan fram. Nu var det dessutom varmare i luften. Molnen var hela tiden spännande att iaktta.
Till sist var vi tillbaka i Bläse. Vi var tacksamma för att cyklarna var med på noterna under hela rutten. Två dagar tidigare hade de rullat på asfalt längs Fårös raukar. Två helt olika upplevelser. Gotland levererar ständigt. ❤
gotlanduppochner 