En stund runt Fårö fyr

Vid vårt återbesök på Fårö blev det en fin stund vid fyren på Fårö.

Som du kan läsa stod den höga stenfyren klar 1847. År 1977 lämnade den sista fyrmästaren sin post.

Här satt vi och njöt av picknickkorgens innehåll.

Sedan var frågan om vi skulle gå en sväng söder ut eller vandra till vänster, norr ut? Först en titt på fyren från kustsidan.

Förra gången vi var här var i slutet av maj 2019. Då sov vi över två nätter i en stuga. Vid besöket vid fyren minns jag att både vantar och mössa satt på plats. Dessutom snöade det en kort stund innan regnet tog över senvårmakten.
Här kan du läsa mer fakta om fyren och se andra foton från vårt förra besök. https://gotlanduppochner.com/2019/05/24/faro-fyr/

Klapperstensvandring i otroligt vacker miljö. Vi stannade till och njöt ofta. En sak som är stensäker. Det krävs rejäla vandringskängor om dina fötter också ska uppskatta tillvaron. Belöningen kommer längre bort runt hörnet. Då njuter både kropp och själ. Det är svårt att hitta en finare och lugnare badstrand än den vid Norsta Auren. Betydligt lugnare än de andra fina stränderna på Fårö. Tänker först och främst på en halv mil långa hästskoformade,
superpopulära och barnvänliga Sudersand.

Vi gick upp till tallskogen och sökte oss till norra delen av fyren och området som inte är till för vem som helst. Mina tankar gick en stund till en bloggvän, Lollo, som har en den fantastiska möjligheten att via sitt jobb kunna bo och vistas innanför muren. Kanske var hon en av dem som vi såg satt och åt frukost? Under ”fyrens dag” brukar det vara visning och finnas möjlighet att gå upp i fyren. Men vi prickade in en av årets andra 364 dagar.

Huppegupptäcksfärd

Den femte juli, klockan 5.30, åkte vi från Visby. När vi nådde Bläse kalkbruk började ”Den lilla blå” att bli nervös. Bilen mindes alltför väl vad som hände här i början av augusti förra året. Då jag lyckades övertala Solveig att göra ett försök och lovade att vända bilen om det var hopplöst att lyckas. H-o-p-p-l-ö-s-t var det definitivt inte den gången. De stora groparna på den smala grusvägen var dessutom fyllda med nattens åskregn. Snabbt insåg även jag att det inte gick att köra slalom i snigelfart, men inte heller att vända bilen. Undra vilken hastighet vi hade som högst? Till slut hittade jag möjligheten att vända bilen. På en filt åt vi en tyst frukost och bestämde oss för att komma tillbaka nästa år och ta med cyklarna.

Nu var vi tillbaks på ”Bumpyroad” för att ta revansch. En gropig revansch.

Inte en droppe vatten i groparna den här gången. Mycket av cykeltiden gick åt att parera och ha koll på underlaget, men trippen var värd sitt pris. Den exotiska platsen är ett spännande kustavsnitt med sin klapperstensstrand och låga tallar ovanför. Det sägs att vattnet är kristallklart och oftast varmt långt in på sensommaren.

Kuststräckan på en knapp mil mellan Bläse och idylliska fiskeläget Ahr kallas i folkmun för Stenkusten. Undra var den fått det smeknamnet från? 😉 Vårt slutmål var inte Ahr, som vi visade upp här på gotlanduppochner förra sommaren, utan ett annat omtalat fiskeläge som dyker upp i nästa blogginlägg.

Havsspejare

Vi tog som vanligt massor av bilder. Flera som var tagna mot solen blev ratade när vi valde ut femton stycken. Så här har vi egentligen vänt och är på väg tillbaka. Undra vad det handlar om för slags markering. Släktfejd? Fiskerevir? Gårdsgräns? Vägtull?

Kunde inte låta bli att ta med det enda huset (förutom fiskebodarna) och den enda bilen som vi såg på den långa, blåsiga, hoppiga och märkliga cykelfärden. Medvinden tillbaka var megapopulär hos de de två cyklisterna. Vi undrade såklart om bilparkeringen höll sig inom de strikta reglerna på öjn. Undra är i alla fall tillåtet. 😉

Sträckan vi cyklade tur och retur är egendomlig att beskriva. På något vis är den vacker i sin sparsamhet. Eftersom havet under alla år sköljt bort den finare jorden mellan stenarna, har stranden blivit en extremt torr och näringsfattig miljö för växtligheten. Det fiffiga är att växter som normalt tillhör andra miljöer passat på att utnyttjat stenstranden där de slipper konkurrera i ett frodigt och högvuxet växttäcke.

Det sägs att Stenstranden kanske är det bästa stället att leta fossil på. Den här gången cyklade vi mest…

Får jag välja fritt från kartan föredrar jag att ha medvind på hemvägen. Vi flög nästan fram. Nu var det dessutom varmare i luften. Molnen var hela tiden spännande att iaktta.

Till sist var vi tillbaka i Bläse. Vi var tacksamma för att cyklarna var med på noterna under hela rutten. Två dagar tidigare hade de rullat på asfalt längs Fårös raukar. Två helt olika upplevelser. Gotland levererar ständigt. ❤

Gothemshammar – vacker strandvallskust

Frukosten intogs vid ett bord strax intill badbryggan. Därefter ville vi på två hjul beta av en skön vit kustremsa på östra sidan Gotland. Vi hade varit och rekat någon vecka tidigare för att veta var vi kunde ställa bilen.

Få backar. Fler gropar. Fin utsikt. Fantastisk Förmiddag.

Ser du fontänen vid hällarna?

Grusvägen följer mestadels stenstranden. En kort sträcka cyklade vi i barrskogen. Där ska orkidén knärot växa och blomma i slutet av juli och augusti. Bra skäl att återvända.

Solveig hade med macro och minsta stativet.

Vissa blad gör sig bra på bild.

Jag tror det var jag som upptäckte gubben med det breda leendet efteråt. (Ingen fejkbild)

Vi vände när vi såg fiskeläget Botvaldevik. Där har gotlanduppochner varit tidigare. Då blåste det kallt. Nu var det ett perfekt cykel väder. Ibland parkerade vi cyklarna och gick ner till den natursköna och sevärda klapperstensstranden.

Vi mötte en del morgonpigga personer. Inga som kom med cykel. Bara de som sprang eller promenerade. Eller höll till vid någon husbil.

Cementa i Slite kör antagligen dygnet runt.

I Gothemshammar ska finnas en av Gotlands värdefullaste fossilsförekomst. Vi spanade kanske inte så noga. För på det området kammade vi noll. Fast vi lyckades hitta en katt bland hermelinerna. Nästan lite hjärtlik.
Dessutom såg jag gott om blåbär. Tyvärr hade jag ingen tom liten burk med mig. Däremot flera trevliga minnen med hem. Helt gratis.

Buske fiskeläge – allt har sin tid

Vi befann oss en halv mil utanför Visby och hade precis njutit av god fika med havsutsikt. Nu var det dags att försöka hitta Buske fiskeläge och platsen för det berömda ljudet ”Vågskvalpet”.

Det är inte helt lätt att ta sig ner till Fridhemsvikens strand på den kuperade stigen.
Trots att platsen är rejält stenig är den visst populär under sommartid.

Vad bra det är att kunna använda kameran som kikare (zooma in). Om den där stora färjan kom för nära hit skulle det bli extremt högt vågskvalp.

Där är Buske fiskeläge såklart. Frågan är hur man ska ta sig dit. Det lockade inte att gå på stenarna med en bruten mellantå och konsten att kunna flyga med kroppen ligger inte för den lilla människan. Någonstans måste det finnas en smal väg och en brant trappa. Logiska tankar från en man i sina bästa ”tankeår”. 😉

Fördelen med en smidig liten bil märks i sådana här situationer. Jag tryckte in ”den lilla blå” vid sidan om en större firmabil på ungefär samma plätt. 😉 Trappan blev snart synlig vid ett buskage.

Det rör sig om ett tiotal bodar som är uppbyggda mot den branta klippan Högklint. I januari 2015, när Gudrun härjade, drog de höga vågorna med sig en del av bodarna. Så nära strandkanten måste bodarna ständigt vara utsatta för havets temperament.

Det rör sig om ett trångt fiskeläge och troligtvis har det aldrig historiskt sett varit någon större fiskehamn.

En detaljbild måste få vara med även i detta blogginlägg.

Liksom vid Ygne fiskeläge, som jag har haft med tidigare, avsatte Prinsessan Eugénie en fond till Buske fiskeläges yrkesfiskare för ex. förlorade redskap.

Jag stannade upp en stund vid trappan för att lyssna och ta in denna berömda plats en sista gång. Här kommer en förkortad fakta:
Från början hade P1 en fruktansvärd störande kalibreringston på nätterna. Det var då ljudteknikern Björn Carlsson berättade om sin idé om en ”ljudmatta”, det kluckande ljud som han spelat in vid Buske Fiskeläges klapperstenstrand. Kanalchefen nappade säkert tacksamt på betet.
Många människor som genom åren lyssnat på kanalen på nätterna har säkert somnat in till vågorna som stillsamt rullar ut och in. Ut och in. Ut och in. Björn har förklarat att det finns en variation av små runda stenar på platsen som skapar det fina ljudet. Ljudet från stenarna följer sedan med tillbaka. ❤

Tyvärr är ”Vågskvalpet” sedan 2015 ersatt av repriser på nätterna. Undra om förbrukningen av sömnpiller ökat på dessa fyra år? Eller är det lika lätt att somna till repriser. Samma ordström som maler på. Natt efter natt. Är det bara tillräckligt sövande röster. 😉 Nja. Jag föredrar mycket hellre Björn Carlssons version. Helt biverkningsfritt. Sedan går det att variera med Uno Svenningssons ”Vågorna”. 😊

Dags att ge sig iväg mot nya mål. Vilken härlig ö vi har äran att bo på. ❤