Vi var på väg mot Bara ödekyrka, när vi stannade till vid kanten av ett litet berg. Nyfikenheten tog oss ur bilen och fram till informationsskylten. Vi läste att berget hette Baraberget och var en fornborg, begravningsplats och före kristen tid ett känt offerställe på Gotland.

Offerkällan låg nedanför berget, men togs bort i samband med en vägomledning på 1950-talet. I källan offrades ull och pengar för djurs och människors hälsa.
På Baraberget växte en helig ”esk” (ask) som enligt legenden var grön året runt. Ändå tills en man försökte flytta trädet. Då dog det tvärt.

När det begav sig för länge sedan trodde människorna att det bodde troll på berget. Troll-Oxen var en elaking som ställde till med mycket förtret. Åtminstone fick han skulden för olika saker. Drömläge för oärliga och elaka människor utan svans.

Baraberget är ungefär 40 m högt. Det är inte mycket av den drygt 100 m långa vallen, som omgärdar borgen, som syns 2020. Däremot går det att betrakta ett litet bronsåldersröse och kanske träffa på en…

… arbetande insekt som aldrig hört talas om semester och sommarlov.

Utsikten mot vidderna var sevärd. Jag läste att det åktes pulka här när det var tillräckligt med snö.

Ett tag funderade jag var bilen befann sig. Var helt säker på den följt med hit. Så dök taket upp och mina tankar gick kvickt till kvicksand. Sa inget till Solveig. Varken om det eller lappen som jag diskret tog bort bakom vindrutetorkaren. ”Jag gillar inte blå plåtleksaker/ Hälsningar Troll-Oxen. 😉