När andra sover


05:11 satte jag in en CD i spelaren i ”Den lilla blå” och vi gav oss av. Den här gången hade vi, för första gången sedan vi flyttade hit, våra cyklar med på cykelhållaren. Därför invigning av kategori nummer 40 – På två hjul. Du kan se vårt huvudmål på den zoomade bilden.

Här parkerade vi bilen och dukade upp frukosten på ett bord. Jag tänkte på att det stämde, det jag skrev i inlägg nummer 100. Vi skulle återkomma hit nästa år med cyklarna.
https://gotlanduppochner.com/2019/06/24/narsholmen-en-av-mina-absoluta-favoritplatser/


Den superfina polkagrisfyren kommer att få ett eget inlägg längre fram.

Vilken frihet det är att kombinera cyklandet med cykelstopp för intressanta närstudier (där var jag vitsig utan att jag tänkte på det) eller bara vara i stunden. Det går inte att komma ifrån att det känns som att befinna sig på en savann i Afrika. Liknelsen är inte ute och reser helt i fantasin. Den två kvadratkilometer stora halvön med storslagna vidder och med bara enstaka enar och talldungar ger en känsla av savann och vinner med tigerlängder mot hungriga rovdjur i Afrika. Fyrfotade utan hänsyn till de berömda två meternas avstånd.

Blåelden var inte lika intensivt blå, som förra året vid samma tidpunkt i månaden juni.

Stenmuren smälter bra in i omgivningen.

Hade jag cyklat här 1986 kunde jag ställt upp som biskådis i den kända ryska filmregissören Andrej Tarkovskijs sista film ”Offret”, som spelades in på Närsholmen. Flott skulle jag sagt DA om han ville ge mig rubel som tack för besväret.

Blodnäva ser du i fronten till höger.

Det enda jag inte var helt nöjd med var att orkidén Adam och Eva gäckade oss igen. Den ska finnas här i både en röd och en gul färgvariant. Vi lämnade cyklarna och letade en bra stund vid lämpliga ställen.

Fyren finns nästan alltid med någonstans i blickfånget. Ingen risk att cykla eller gå vilse.
Undra om personerna i flygplanet hinner njuta av den vackra vyn därunder dem?

Favoritfoto. Det finns ett till som är nästan lika fint. Vet någon besökare namnet på växten? Här finns rikt med arter som trivs på torra och kalkrika marker. På sensommaren är en stor del av halvön täckt av gul fetknopp. Bra skäl till ett återbesök.

Efter att ha fotvandrat ett tag var vi tillbaka vid cyklarna igen och tog en sista titt. Återigen hade vi varit helt ensamma. Inte en enda människa såg vi. Nöjda satte vi upp cyklarna bakom bilen och åkte iväg till nästa stopp. En kyrkvaktmästare kom precis lagom i tid och öppnade kyrkporten. Vilket flyt vi hade även där. Okej. Någon i sällskapet var i efterhand inte nöjd med mina exteriörfoton. Hela kyrkan kom inte med. 😉  Orsaken var grönskan på träden. Vi körde förbi där igen för några dagar sedan.

De närmaste två blogginläggen kommer troligtvis också att handla om inlägg i kategorin ”På två hjul”. Välkommen tillbaka!

Från början en anlagd engelsk park


I slutet av 1870-talet anlades en park i engelsk stil, nedanför Lummelunds bruk. Nu är det mer en lundartad lövskog. I skogen finns en magnifik naturstig med informativ skyltning och med möjligheter att ibland välja olika stigar.

Du hittar till oasen om du tar dig längs kustvägen, 15 km norr ut från Visby.

Det är fantasieggande att följa stigarna. Nu är det ramslöken som dominerar. Lökdoften är mycket stark, men avtar i takt med allt ögongodis omkring som tar över ”makten”.

Det finns gott om bänkar som smälter in med den vackra miljön. Nästan hela tiden blev vi under promenaden underhållna av fågelkvitter. Vem säger nej till något sådant gratis?

Lummelundaån var spegelblank. Vi gick över ett par broar och nådde …

…mitt älskade hav. Vilken avstressande naturstig med massor att njuta av.

Det kändes nästan exotiskt att se ett flygplan i luften. Så sent som i mars kunde vi se flera om dagen från vår bostad. Sedan några dagar går det igen en daglig tur till Arlanda och Bromma. Om några timmar får vi ”alla” besked om vad som gäller under sommaren 2020 i Sverige, där Gotland är speciellt av flera orsaker. Nog om det på denna ”snällblogg”. En blogg där vi vill lyfta fram smultronställen på en fantastisk ö med oändliga möjligheter – för allas smak.  

Kabbelekan är duktig på att lysa upp.  😀

Som avslutning vill vi tacka koltrasten som stimulerade vår hörsel. Det sista sinnet, smaken, fick vackert vänta tills vi nått bilen och den efterlängtade fikakorgen. Nu håller vi tummarna för att vädret ska visa sig från sin bästa sida de närmaste dagarna. Jag håller som bäst på att lägga upp ett varierat schema inför vårt firande av 30 år som förlovade.

 

Kyllaj fiskeläge och hamn – nu och då


Lugnet nere i Kyllaj hamn gick nästan att ta på. Vattnet låg spegelblankt denna tidiga majmorgon. Annat var det när kalkbränningen kom igång vid 1650 och pågick till 1910-talet. Då skeppades kalk på skutorna till olika hamnar längs Östersjön. Vilken aktivitet det måste varit i trakten och på havet.

Kyllaj utvecklades på många plan. Ett helt samhälle med patron- och arbetarbostäder, affärer och annat byggdes upp runt hamnen. Själva kalken bröts vid kalkbrott i trakten. Därefter forslades den med häst och vagn ner till kalkugnarna för att brännas. Rena rama hästjobbet. För både två och fyrfotade.

Fanns det tid över för att njuta av blommor? Förekom det några lekar? Hur umgicks familjerna? Fanns det privatliv? Levde någon dagdrömmare ”mitt i soten och valkarna”?

Arbetarna fiskade till husbehov. Jag tror de drygade ut hushållskassan genom att sälja fångst vid sidan om.

Den sexkantiga ugnen byggdes i början av 1800-talet. I ugnen eldades det med ved.
i den nyare tegelugnen med hög skorsten, från sekelskiftet 1900-talet, var det istället kol som gällde.

Här ser du ruinerna där den brända kalken förvarades. ”Byggnaderna” kallades kalklador. En del av kalken läskades med vatten och packades på tunnor som sedan gick iväg med skutorna. Annan kalk packades osläckt i tunnor. Ibland gick det av den orsaken illa och resulterade i förlisningar ute till sjöss. Det gällde med andra ord att jobba på rätt skuta. Rena rama lotteriet. På tal om…

…I lördags hade jag fyra rätt på Lotto. Endast tre rätt till och vi hade haft över fyra miljoner skäl, att leta sommarställe i Kyllaj. 😉 Först ska jag bara lära mig uttala namnet korrekt. Det är inte lätt att lära gamla envisa åsnor prata ö-språket. Jag har läst för många Knutasböcker och i huvudet heter orten…

Tulpaner, tulpaner, tulpaner

Botaniska trädgården i Visby är en njutning för många sinnen. Det är min absoluta favoritplats här i Visby! Att vandra runt där en tidig morgon är ett bra sätt att tanka ny energi. Fågelsången och färgprakten är intensiv. Morgonen då vi var där lyste en strålande sol som skapade både solglitter och skuggor.
Vid detta besök ”snöade vi in” helt på mångfalden av tulpaner. Med en kamera i hand försökte jag förstås att upptäcka deras olika personligheter. Givetvis fanns det prydliga gröna skyltar som berättade vad respektive tulpansort heter på riktigt, men jag har tagit mig friheten att ge dem nya namn.

Prydlig

Spretig

Uppstudsig

Spräcklig

Oskyldig

Snurrig
Skönheten ligger i betraktarens öga. Som tur är har vi inte alla samma smak och tycke, inte ens om tulpaner

Fantastisk

”Queen of Nights” – Den här får behålla sitt, riktiga, engelska namn.

Utslagen

Lika som bär

Kära

På rad

På sned

Alla mot en
Bara en bild till, jag lovar.

Rebellisk
Och nej, det finns inga tulpaner som växer uppochner, inte ens i Botan. Men det finns en rolig knapp som jag ”råkade” trycka på…
Önskar er alla en riktigt skön söndag!
Foto & Text: Solveig Lidén 

Kyllaj raukfält – Kärlek vid första ögonkastet

På Gotland finns raukar på ungefär 25 platser. 
De största raukfälten finns på norra Gotland (inklusive Fårö), på mellersta Gotlands ostkust, på Karlsöarna samt Storsudret längst ner i söder.

Rubriken stämmer. Vi blev direkt förtjusta i Kyllaj. Vädret var perfekt. Inget störande inslag. Lättare att ta sig fram än vid Lergrav. Helt ensamma med den ljuvliga naturen under den orörda morgonen.

Spännande ta sig fram genom tunneln. Jag blev en kort stund Kaj i Kullamannen som spionerade på Doktor Miller.

Jag och Solveig såg helt olika gestalter. Vad ser du?

Ön Klasen kommer inte att få något besök av oss. ”Den lilla blå” har inte lärt sig simma. 😉 Men det finns en annan ö inte så långt härifrån som vi ska köra ut till. Förhoppningsvis i nästa månad.

Solveig såg en kamel som ser ut över Vallevik och en stövel med en sten ovanpå.

Carl von Linné måste trivts extra bra bland stenjättarna, som han kallade raukarna. Jag vet att han gjorde en fin teckning av dem 1741, när han besökte Gotland. Hur kunde han därefter lämna ön?

Fågeln kom med som planerat. Jag hade skickat ett FMK en kvart tidigare. (FlygMotKyllaj)  🙂

Med Corona-respekt gick jag inte mellan raukarna. Ville heller inte störa deras tidiga morgonpratstund. Istället tog vi sikte mot fiskeläget – efter att en sista gång njutit av havsutsikten. Vilket vackert raukfält.

 

Minner om en produktiv tid


Gotländsk kalksten har använts som byggnadsmaterial sedan urminnes tider. Fram till mitten av sextonhundratalet ägdes kalkbrotten av enskilda bönder.

I östra delen av Lergrav naturreservat står denna gamla kalkugn.
I bakgrunden kan du se den smala överfarten till världsomtalade Furillen. Just i den stund jag tog fotot hade jag aldrig rullat över till Håkan Nessers hemtrakter. Då visste jag inte att vi skulle köra fel och att internet funkar dåligt runt Lergravsviken.

Undra vilka kända byggnader i Visby och på Gotland som ”grundades” just här?

Kortet togs via bilfönstret, nere från vägen. Tankarna gick till att kalkindustrins arbetare bedrev husbehovsfiske i Lergrav fiskeläge, som visades i förra blogginlägget.
Nu började det kurra i våra magar. Dags för frukost utan fisk. 😉 Godsakerna dukades fram på en filt i Furillens naturreservat. Varför smakar det mesta – bäst utomhus? Tänk att det kan bli minst lika bra när bilen kör vilse. 😉 Husken finns kvar till nästa besök i de otroligt vackra trakterna.