Efter fem år som fastboende i Visby, bor vi numera i Skåne. Vi kommer att besöka Bornholm vid olika tidpunkter på året. Då och då blir det tillbakablickar från Gotland och nån gång kommer inlägg från Österlen. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!
Från vår hyrda stuga ”Burgen” hade vi nära till naturreservat med vidsträckt raukfält, gammalt fiskeläge, härlig havskust och berömda Pensionat Holmhallar. På fem minuter nådde vi till menytavlan, från stugan. Personligen hade jag längtat efter att återigen få smaka på Rödspätta med remouladsås.
Det var i början av 1970-talet som man började med á la carteservering mellan 12:00-15:30. Snabbt blev det en succé. Jag har genom åren läst om köerna som uppstod vissa högsommardagar. För att inte hamna i en kö, bakom en busslast med glada hungriga resenärer, gäller det att ligga ett steg före… därför var vi däruppe i god tid. Vi gick runt på området och jag höll samtidigt ett getöga mot grusparkeringen. När en stor turistbuss rullade in kvart i tolv kommenderade jag Solveig mot luckan och själv la jag rabarber på ett bord.
Det visade sig vara falskt alarm. Busschauffören inväntade ett stort sällskap som vandrat runt i naturreservatet.
Luckan öppnades prick tolv och Solveig beställde denna första dag två halva portioner rödspätta. Sedan satt hon vid bordet en kort stund innan en man genom ett fönster ropade ”LIDÈN”.
Jag som inte har något problem med att äta samma slags supergoda mat flera gånger höll mig till rödspätta under vår vistelse. Solveig ”varierade” och testade fläskfilé. Hon tyckte att den rätten var minst lika god. Ingen av oss vågade pröva lammsmäcka (malet lammkött). Full pott fick maten även detta år. Tusen tack. ❤
2019 fick jag en pratstund med ”Calle på Panget”. Den här gången var det Solveig som bytte några ord med legendaren när hon checkade ut. Men vi hejade på varandra på andra sätt under vår härliga vistelse i ”Burgen”. Calles föräldrar måste varit megastolta över sin son som tog över stafettpinnen. Föräldrarna startade upp det hela 1949. Först tillsammans med ett annat par. Calle har jobbat på panget alla somrar sedan 1966. Då var han en tonåring med vit skjorta och fluga. Nu är han en vital man med samma klädsamma klädsel. Jag hoppas smultronstället får finnas kvar i flera generationer till.
Det tog inte lång tid för oss att hitta tio kvarnar på Storsudret till kategorin ”De tio utvalda”. De stod ensamma, tillsammans med en kompis och till och med i en trio. Färgen skiftade. Vissa var sammanbyggda med hus. Andra var vinglösa. Väderkvarnar har alltid varit mest förekommande på södra Gotland. På femtiotalet började de första att byggas om till sommarstugor. Vilket rabalder det blev i vissa kretsar.
Du får ha en trevlig junitorsdag. Imorgon är det exakt sex månader kvar till Julafton. 😉 Vi tänkte börja tidigt på Midsommarafton med att ta ut ”Den lilla blå” och våra cyklar på nya äventyr. Det ska visst bli tropisk värme i de trakterna.
Alla orkidéer är fridlysta sedan 1992. Gotland är det landskap i Sverige som har flest arter. Tre arter finns enbart på ön; Kärrnycklar, Alpnycklar och Stor Skogslilja. Vi tänkte försöka att hitta så många arter som möjligt. Vi har redan insett att det inte kommer att bli lätt…
Nästrot är speciell. När man ser arten i blomning ser det ut som den har vissnat.
Växten saknar klorofyll och har därför denna märkliga, blekbruna färg. Nästrot får hela sin näringstillförsel via svampar, invävda i växtens trassliga rot. Det svenska namnet syftar på rotens likhet med ett risigt fågelbo.
Stjälken är kraftig och robust, nästan sparrisliknande. Bladen är däremot små och förkrympta. Blommorna sitter tätt på axet och har en fin honungsdoft.
Första dagarna i juni börjar Nästrot att blomma och brukar fortsätta med det en bit in i juli.
Vi fann Nästrot i skuggan på Klinteberget på västra Gotland. Den trivs i barrskog och i mullrika delar av ängen. På norra Gotland är den ovanlig. På fastlandet är den spridd från Skåne och upp till Jämtland.
När jag ska vakna inför något spännande har jag nästan aldrig behövt vänta på att någon form av timer ska väcka mig. Istället vädrar min inre klocka äventyr och väcker mig varsamt.
Mamman och hennes gulliga små dunbollar blev störda av knäppandet från kameran.
Vi hade inte cyklat iväg från ”vår” stuga, Burgen i Holmhällar, vid fyratiden på natten för att studera fåglarnas liv. När jag studerar bilderna i detta blogginlägg kan jag inte låta bli att le, när jag för skojs skull räknar bilder med fåglar och/eller soluppgång på.
Under flera år var jag inte helt säker på de engelska orden för soluppgång respektive solnedgång. Om någon frågade mig hade jag ändå femtio procents chans att svara rätt. Matematik när den är som bäst. 😉 En mörk höstkväll blev jag kär i en film av Richard Linklater med Jesse och Celine. ”Before Sunrise” med Ethan Hawke och Julie Delpy är den enda film som jag direkt sett om en gång till. Uppföljaren ”Before Sunset” höll också samma höga klass. Nu kan jag hålla ordning på orden ❤
Det blev inte den vackraste soluppgång vi upplevt. Men vi hade det mysigt och förhoppningsvis fick du också ut något positivt av bloggbesöket. ❤
Solveig var kaffesugen efter vårt långa besök på Bungemuseet. Tvärs över gatan, intill där vi parkerat ”Den lilla blå”, finns Mat- och kaffestugan.
För den som vill ha en paus går det utmärkt att fika eller äta hemlagad mat och sedan återkomma in till museet. Det rör sig om ett kort promenadavstånd.
Jag tog kameran och gick på egen upptäcktsresa. Vänligt tackade jag nej till en ridtur.
Det finns även här en del historiska byggnader, att studera både från utsidan och insidan. Om det är sämre väder tror jag de flesta väljer att inta sin fika eller mat inomhus någonstans. Om det regnar brukar de elda i öppna spisen.
Intressant att få en dos av gutamål på takbjälkarna. På ”stödet” på träbordet kunde jag läsa översättningen till ren rikssvenska. Roligt att jämföra, efter att först försökt lösa det själv.
Kön har växt. Nu är frågan om jag hittade Solveig? Klart jag gjorde. I nutid ska vi snart gå ut och sätta på cyklarna bakom bilen och börja ladda för den tidiga morgonens utflykt. Målet är att komma iväg klockan 05:11. Ska bli spännande att få komma till en för oss vit fläck på kartan.
Det är något visst med min kamera med macroobjektivet. När jag tar fram den och ger mig ut, på jakt efter något att fånga i bild, är det som att det automatiskt infinner sig ett lugn i hela kroppen. Så blev det även den här gången i Holmhällar.
De sista veckorna av terminen har jag haft mycket att göra. Jag har känt av stressen men kört på ändå. Så närmade det sig den nionde juni och jag ångrade mig så att jag tagit ledigt. Helt plötsligt blev det en dag mindre att jobba, samtidigt som arbetsuppgifterna på min lista vägrade att ta slut.
Väl på plats i Holmhällar insåg vi snabbt att vi hamnat på ett ställe där lugnet infann sig lika fort som vi packat upp våra saker. Fredagsmorgonen var lite disig så vi bestämde oss för att äta lunch innan vi skulle ge oss ut på nya äventyr. Jag lämnade Bosse med ett korsord och traskade iväg ner mot havet.
Längs min väg blev det många stopp. Blåeld – denna färgstarka och vackra blomma – är väl värd att syna på lite närmare håll. I ett fält med många ser man bara att det blir blått, men med macro syns detaljerna och färgerna bättre.
Det här är en Common Bugloss – Oxtunga – tror jag… Åtminstone är det namnet som min app, PlantSnap, plockar fram. Är tydligen en läkeart.
Riddarskinnbagge eller Riddarbagge, även kallad Körkmack här på Gotland. Gotlands landskapsinsekt. Vi har mött den i solskenet på många av de kyrkdörrar vi passerat genom. Den har gäckat mig när jag försökt fånga den på bild eftersom den ständigt kryper runt… Men nu så… Eftersom jag störde ”mitt i maten” så satt den här baggen lugnt kvar medan jag prövade olika vinklar. Appen ”säger” att det är en tulkört som baggen sitter på. På agrion.se läser jag att tulkörten är giftig men tydligen inte för riddarskinnbaggar. Tulk är förresten ett gotländskt namn på fågeln rödbena.
Utan att kontrollera så tror jag att den översta blomman är ett exemplar av reseda och att ”tvillingarna” är smörblommor.
Snart utblommad fältsippa och helt utblommad fältsippa.
Det finns tydligen 120 arter i familjen vallmoväxter (enligt Wikipedia). Jag är extra förtjust i den här lite mindre, enkla varianten.
Men en nyponros är inte så dum den heller…
Vad har vi här då? Hade ingen nytta alls av appen. Såg bara två kvinnor under hela min runda. Gick och strosade i långsam takt och kände hur stressen rann av mig och ersattes med lugn. Naturen är fantastisk och läkande!
”Stanna!”, sa jag högt till Solveig när hon körde väg 142 söder ut mot Hemse. Här har vi kört X antal gånger. Aldrig har vi noterat tidigare att det var här den berömda eken fanns.
Självklart ska man vara försiktig på många sätt. Även om eken är död sedan 2001. Året innan grönskade den och hade gjort det i över tusen år.
Lojstaeken är nästan åtta meter i omkrets och helt ihålig. I tidningar gick att läsa sorgsna avskedsdikter om eken. Jag tror jag hörde talas om eken redan när jag gick på mellanstadiet i Halmstad.
Du ska få läsa kort om två omtalade berättelser om Lojstaeken. 1. Rekordet för hur många som fått plats samtidigt inne i eken är 18 män. 2. Här inne hittades en gång två förrymda oxar. Själv tror jag på båda uppgifterna. Vad tror du?
Lojstaeken står i utkanten av Lojsta prästänge. Legenden har sällskap av många levande ekar med vidvuxna kronor och det finns även gott om klappad ask och hasselbuskar. Vi tog ut fikakorgen och slog oss ner en stund och njöt fullt ut. Härligt med oväntade stopp. Numera är platsen en del av ett kyrkoreservat.
”Den lilla blå” tutade på oss och nämnde något om att den stod åt fel håll. 😉
Innan vi körde vidare söder ut hälsade vi på dessa fyrbenta skönheter, som fanns på andra sidan vägen.
Som vi njöt av stunden på denna plats på jorden. Vädret var perfekt. Ingen bil hade ”Den lilla blå” mött på den smala och välskötta grusvägen ner. Vi var mätta och belåtna efter en suverän lunch hos Calle på Panget. Visst är det vackert med stenvast?
Vi blickade ut mot Heligholmen och gick ut på bryggan och kände på vattnet. Det här kommer att bli en bra dag på Storsudret. Nu en vecka senare minns jag med välbehag första bilstoppet och längtar dit igen.
Kärt barn har många namn. Vi har valt att skriva Norbod som rubrik. Ett välbevarat fiskeläge med elva bodar, främst i sten, från 1700- och 1800-talet.
De flesta av bodarna har spåntak, hyvlade stickspån av gran, furu eller asp som spikas fast omlott, men det finns också bodar med faltak och flistak.
Lite brygghistoria med ett stänk av statistik. Först fanns det under en lång epok stenlagda länningar. Sedan byggdes det 1932 en liten brygga och länningarna övergavs. 1997 tillkom cementbryggan. Inte lika vackert för ögat. Men betydligt mer praktiskt och säkert.
Det här gedigna fiskeläge med sin omgivning håller hög klass. Jag avslutar under sista bilden med tankar om livet i ett fiskeläge. Orden kommer från Roland Olsson om Norbod i Vamlingbo, Spördagar nr 2, 2017. En fin text som berör mig på djupet. ❤
”Fisket här har i det närmaste upphört. Båtarna ligger oftast med magen i vädret. Men bodarna finns kvar och har inte sålts och blivit turistboende. Nya generationer har tagit över och följer de oskrivna lagarna, som säger att bara kloka och små förändringar är tillåtna. Och alla har samma tolkning av vad som är klokt. Här kan jag, särskilt vid midsommar, ingå i ett stort socialt sammanhang av många goda vänner, både unga och gamla. Här kan jag vid andra tidpunkter njuta av enslighet och lugn, känna havsvind och dito doft.” Roland Olsson
När det är kort cykelavstånd till en mäktig plats är det ”lätt hänt” att återkomma. Här i två olika sorters väder. Just denna rauk har smeknamnet ”Austregalten”.
Vad underbart vi hade som kunde cykla från stugan Burgen och från första tramptaget njöt av havsutsikten, naturen, ett fiskeläge och Holmhällars raukfält som ligger som en vacker båge med massor av spännande raukar. Raukfältet är ca 1 km långt och ca 40 meter brett.
Det känns tryggt att ha vaktpersonal vid yttersta kustlinjen. Inget missar deras veteranblick.
Ofta står raukarna tätt tillsammans. Vissa är höga, den högsta är nästan 5 meter. Andra är låga och rundade.
Vad vill du döpa den här hunden till?
Det var behagligt att njuta av vågskvalpet. Du får hålla till godo med att se aningar av det.
I fronten ser du Heligholmen som också har raukar. Just nu häckar fåglar där och det är inte tillåtet att besöka ön.
En orsak till raukarnas särpräglade form på Holmhällar raukfält är att bergarten på denna plats består av en mycket speciell sorts revkalksten, så kallad marmorrevkalk. Denna kalksten består nästan enbart av grova sjöliljestjälkar och stromatoporoidéer (sätt inte ordet i halsen). Det sistnämnda är svampdjur som i folkmun kallas ”kattskallar” eller ”aitlar”. Väldigt intressant är att denna fossilrikedom framträder tydligt om man häller en skvätt vatten på en rauk. Hoppas det inte ”raukar” bli så att alla våra bloggbesökare åker till platsen med en egen plastvattenkanna. Lagom är oftast bäst. 😉
bornholmuppochner & gotlanduppochner 