Hoburgsgubbens sängkammare

Publicerad den av
16


Detta inlägg tar vid där förra slutade. Blåeld välkomnar oss när vi parkerar på samma plats som miljontals andra människor gjort genom åren. Vilken rauk på Gotland/Fårö är den mest fotograferade tro?

En följdfråga är given. Hur många tusentals amatörfotografer har missat att ta kort ”på rätt gubbe”? En skylt informerar om var man ska stå för att se den rätta Hoburgs-gubben.

Enligt sägnen är detta ingången till Hoburgsgubbens sängkammare. Självklart gjorde jag ett besök i detta intima rum. Inte speciellt stort för bergtrollet som var emot kristendom. Han var annars en god granne och hjälpte ofta fattiga.

Så här skulle jag också kunna tänka mig att vakna. Håller du läsare med?

Det är en mäktig känsla att befinna sig vid detta raukområde där det alltid verkar att blåsa. Det var enda stoppet där jag hade på mig jackan. Annars är detta sydliga område känt för att ha mest sol och minst regn på Gotland. Läste igår att Hoburg slagit nytt månadsrekord för juni vad det gällde soltimmar. Trots att det regnat betydligt mer än det gjort de senaste åren. Otroligt vad vädret och temperaturen kan skifta mellan platser på Gotland.

En skön mix av dramatik på havet och en liten hand trygg i en vuxenhand.

Jag tog en betraktelsestund på egen hand och lät Solveig kliva längst upp och sedan visa mig vyerna via kameran.

Blåeld & blåvatten.

Om gubben med jacka står där en stund till finns det risk att han blir en rauk som alla vill fotografera.

Jag gillar att låta min fantasi få springa lös i sådana här situationer. Det går att se gubbar och djur överallt.

Den yngsta bergarten som finns på Gotland kallas för Hoburgsmarmor. Bergarten av hård kalksten är rödaktig och består nästan enbart av fossil.

En sista stund njuter jag av de branta klippformationerna med grottor och sevärda raukar där endast den egna fantasin sätter gränserna.

Dags att förflytta oss en liten bit söder ut innan vi byter kust på nolltid. Avstånden är korta mellan ”blåeldställena” som jag tror gutarna kallar det jag brukar benämna ”smultronställen”.  😉

 

 

Ta dig tid

Publicerad den av
14

 


Om du har för bråttom och kör rakaste vägen ner för att träffa kändisen Hoburgsgubben missar du något riktigt sevärt.
Sänk istället farten på bilen och pulsen i kroppen. Blinka höger en bit söder om Vamlingbo, vid skylten VACKER KUSTVÄG, och jag är säker på att du inte ångrar dig.

Erkänner att jag saknade att sitta på en cykelsadel.

Vi stannade bilen en stund och klev in på ”Blåeldvägen”…

… innan vi fortsatte att rulla iväg så sakta som möjligt. Vi hade tur och fick aldrig någon ”bil i baken” genom naturreservatet Husrygg, utan kunde välja vilken fart vi ville hålla.

Våra okända cyklande kompisar var ännu en gång vår lots.

Nutid och dåtid samsas om uppmärksamheten. ”Snälla pappa! Kan vi inte få klättra upp på berget?” Med allt spring de hade i benen så fick de givetvis det. Vi var här på semester – för nästan exakt tio år sedan. Jag har ett foto där töserna ser lyckliga ut och är på väg ner igen.

”Hur jobbigt kan det vara att cykla upp tro?”
”Sist upp får diska ikväll.” 😉

Inte denna gången heller. Hade vädret varit sämre skulle vi gått in till stenmuseet i Kettelvik och lärt oss mer om den utdöende yrkesgruppen stenhuggarna. Jag vet att både barn och vuxna har möjligt att få prova på att forma sten med en klubba och mejsel och därmed skapa ett konstverk. Museet drivs privat och det är fri entré.

En lockande möjlighet för människan och en omöjlighet för vissa fyrbenta djur för deras egen säkerhet. Det är inte bara havet som är djupt.

Jag vände mig en sista gång åt hållet vi kom från och fortsatte sedan mot målet, parkeringen nedanför Majstregården. En välkänd restaurang där lammgrytan tydligen blivit en klassiker. Går det att äta koftor? 😉 Slutord från en fegis när det gäller att pröva nya maträtter.

 

Stugbyn i Fidenäs

Publicerad den av
14


Vi såg stugbyn, som ligger nära väg 140, tidigt på morgonen när vi körde söderut. En bra start och avslutningsplats för att studera Sudret på djupet. Här har vi precis anlänt, flera timmar senare, till vårt nattlogi.

Givetvis fotade jag numret på vår hyrda stuga. Det tillhör rutinerna för mig. På tal om rutiner och gamla tider. Vad tycker du om allt nytt? Att boka på nätet är numera en vana och oftast smidigt. Däremot kan jag, som här, sakna en reception. En samlingspunkt där det finns broschyrer och något enkelt att äta eller dricka. En människa att prata med som kan ge personliga tips om utflykter o.s.v.

Det var lätt att hitta rätt parkering. Sedan skulle det finnas en ”dosa” vid förrådet med nyckeln. Vid vår stuga var det inte så. Den lilla plastdosan satt vid vår entrédörr istället. Där fanns ett kodlås där en kombination skulle vridas rätt och vips öppnades den så att vi fick tag på vår nyckel.

Vår altan utnyttjade vi flitigt när vi kom hem från härliga tripper. Vad synd att jag inte tänkte på att lägga ner sex bouleklot i bilen. Eller åtminstone tvärtom. 😉 Inte varje dag en bana finns precis utanför bostaden. Såg ingen spela. En mycket KUL aktivitet, för både ung och gammal, som kan ge många glada skratt och minnen.

Utsikten mot Burgsviken. Eftersom vi bodde i en stuga på Fårö tidigare i vår var det lätt att jämföra. Denna var betydligt fräschare och nyare. Finare utsikt.

Vi avrundade kvällarna med en promenad. Solnedgångsfotona får du se och förhoppningsvis njuta av i ett annat inlägg.

Egentligen var det en 4-bäddsstuga. Skönt med egen ”kuppe” så att man slapp känna sig instängd.

Tre fina utsiktsplatser på klinten

Publicerad den av
20

Denna kategori kommer att handla om sådant som jag uppskattar och som tillför vardagen något extra. Att stanna upp och glädja sig åt småsaker tror jag betyder mycket för det inre och därmed för hälsan och välbefinnandet.
Vad är vardagslyx för dig? Skriv gärna en kommentar och dela med dig av dina tankar. Har du inte kommenterat på min blogg tidigare syns inte din kommentar förrän jag godkänt den.


Juni månad var en kalasmånad när det gällde att åka på cykelturer på hemmaplan. Vissa mornar åkte vi iväg efter frukost och ibland hade vi hela vår stad för oss själva. Andra dagar blev det fikakorg efter lunch. Det hände att vi hittade platser där vi var helt själva med utsikt, från en klint, över havet. Ibland fick vi hoppa av cyklarna för att leda dem i tät ”guppande” terräng för att nå drömstället. Då brukade aldrig systemkameran få följa med. Men denna gång var det tvärtom. Solveig höll min cykel medan jag klev upp på en kulle för att ta foton.

På andra sidan Dalmansporten är det inte långt fram till Kyrkberget. Vi tog en runda på Norderklint.

Både i romaner, reseböcker och broschyrer har jag läst om att just denna del av Kyrkberget kallas för Sveriges finaste utsiktsplats. Turisterna som rörde sig, stannade och fotade på området gjorde att det var svårt att fånga en bild från cykeln utan att få med några tvåbenta varelser. 😉

Nu har vi flyttat oss en liten bit åt söder. En kvinna är på väg nerför Övre Finngränd.

Härifrån blir det en annan vinkel över centrum. Jag zoomade in S:ta Katarina/Karin.

Fikaplatsen var utsiktsplats ”nummer tre”. Denna plats upptäckte vi av en slump en dimmig och regnig novembersöndag. (Ser nu en symbol på den nya kartan som berättar att det är en utsiktsplats.) Sedan har vi varit där ett par hala, småkyliga vintereftermiddagar.
Redan första gången längtade jag till när det fanns rosor framför husen och vi hade med en fikakorg och skulle sitta JUST HÄR. ❤
Nu var det denna dagen. Vad fint det var längs med Trappgatan. När vi satt och fikade gick en kvinna förbi och sa frasen ”Det där ser mysigt ut”. Några sekunder senare såg jag henne kliva in i huset mitt emot och jag fick lust att följa med henne för att få se hur det ser ut i ett sådant äldre hus innanför ringmuren. Helst även få se trädgården på baksidan. Större kravtankar hade jag inte. 😉

Jag zoomade in havet och en av de vackra ruinerna i vår mysiga hemstad. Från havet ser besättningen Visby från en annan vinkel. Samma stad men ändå inte just då.

När jag ändå höll på att leka med objektivet noterade jag en suverän ”hög plats”. Undra om de bor där och har blivit hemmablinda och tar utsikten för given? Är besökare? Hyr för en vecka? Vissa frågor ska jag inte ha något svar på. Vi satt kvar en stund till och njöt. Sedan gjorde vi något som vi är bra på. Rundade av när det var som bäst. Hoppade upp på cyklarna och …

 

14. Bara ödekyrka

Publicerad den av
28

Inget landskap i Sverige har så många medeltida kyrkor som Gotland, 92 stycken och dessutom 3 ödekyrkor. Min plan är att åka runt till dem alla och med kamerans och fantasins hjälp förflytta mig många hundra år tillbaka i tiden. Säkrast är att besöka kyrkorna den 15 maj till 15 september för då är de öppna dagtid. 
Vilken fantastisk kulturskatt. Tack ”snälla” Valdemar Atterdag för att du inte gav dig på dem också. 😉

Då var det dags att presentera en av de tre ödekyrkorna.
I Bara ödekyrka förekommer det vigslar och kyrkogården används ännu som begravningsplats.

Ödekyrkan ligger vackert belägen nära det sägenomspunna Baraberget.

Jag har sett ett stämningsfullt foto från ett vinterbröllop på denna plats. Skulle du kunna tänka dig att gifta dig här? (En fråga utan hänsyn till ålder, om du är gift o.s.v.)

I mitten av 1200-talet byggdes en församlingskyrka. Trehundra år senare hade den blivit rejält förfallen. 1588 begärde sockenborna att gudstjänstfirandet skulle återupptas, för det hade legat nere ett tag. Nu ville de fixa till kyrkan och avlöna prästen.

Något hände. Pengarna fattades? Förfallet låg hela tiden ett steg före? Det slutade tyvärr för dem med denna ruin.

Jag fick inte upp Solveig i denna smala trappa…

… men här var en djärv kvinna som vågade.

Hur gammal kan denna klocka vara? I mitt hjärna ringer ingen klocka svaret. 🙂

Den nedre delen av mittkolonnen finns kvar.

1923 genomfördes en omfattande konservering av ruinen under ledning av arkitekt Sven Brandel. Tanken var att det skulle ske en fullständig återuppbyggnad. Detta efter ett förslag från arkitekt Anders Roland. Av någon, för mig, okänd anledning kunde den inte utföras. Kanske är det vackrare så här. Vad tycker du?

Intressant att jämföra höjden med en människa. (Inte vilken som helst…)

Utsikten från parkeringsplatsen. Med tanke på stängsel och frigående djur kunde jag inte skapa avstånd för att få bättre helhetsfoton.

Tänkvärda ord:
”Om du älskar livet så kasta inte
bort tiden, för livet är gjort av tid.”
                        Benjamin Franklin

Körsbärsgården

Publicerad den av
22


Körsbärsgården nämns överallt i böcker och broschyrer. Innestället ligger nästan så långt söderut på Gotland som det går att komma.

Nu var vi här enbart för att fika och se vilket utbud som fanns till försäljning. Om man betalar en slant går det annars att njuta av konsthall och skulpturgalleri. På sommaren anordnas teaterföreställningar och litteraturaftnar.

Gott om ställen att slå sig ner på. Inomhus eller utomhus? På framsidan eller i trädgården?

Jag hade inte druckit kaffe på några dagar och uppskattade därför den svarta drycken extra mycket. Min bulle fick inte vara med på bild. Kommer Solveig att orka den jättebakelsen? Eller behöver hon hjälp? 😉

Nu går det att se var vi slog oss ner till slut.

Vi hade konst att betrakta på nära håll.

Den permanenta utställningen innehåller ett tjugotal verk.
Här Dan Wolgers ”Ängel”. När jag stod och betraktade ängeln i gräset fick jag en flashback till sommaren 1974 och den månad som jag tillbringade i Eastbourne. En av de trevligaste språkkurs och tenniskompisarna var Dans kusin Tom. En mycket sympatisk och rolig kille som var son till kände Beppe Wolgers. Några år senare blev Tom medlem i kultgruppen Lustans Lakejer. Därefter jobbade han som fotomodell. Ingen av oss blev tennisproffs. Själv blev jag inte ens fotomodell. Vad märkligt att den bollen gick i nät. 😉 Men en gång gick jag catwalk barfota på Vårdcentralen i Ystad. Personerna i väntrummet glömde att applådera. 🙂

Ett mycket passande namn för Bengt Carlings verk. ”Ståvila”.

Blommor fanns här också…

… och en hel del att köpa eller titta på.

Vem vet?

Något fick kanske följa med i bilen när vi fortsatte färden med den bedårande utsikten över Gotlands sydspets. Hela tiden i sällskap med ett perfekt utflyktsväder. Det var så jag önskade att dagen aldrig skulle ta slut. Minns du något tillfälle som du vill dela med dig av, när du haft de behagliga inre känslorna? Önskat den omöjliga tanken, den om att stanna tiden. Åtminstone skruva ner den. Undra hur många hundra gånger som jag känt så genom åren. När allt var möjligt.

Detta var fik nummer 11 som kvalificerade sig till tävlingen – årets fik 2019. Elva pärlor med det ”lilla extra”. ❤
 

 

 

 

Extra fina Ekstakusten

Publicerad den av
16


Vi fortsatte efter Djupviks fiskeläge ungefär sju kilometer genom tilltalande, ringlande Ekstakustens naturreservat mot Gotlands västligaste udde Hammarudd, innan vi vek av igen snett bakåt genom tallskog mot väg 140.

En bit söder om Djupvik går vägen upp på en låg klint som stupar brant ner i havet.

En ickeförare kan ha kul med en backspegel.

Väderkvarnar finns det gott om på Gotland. Tror de slår ut Öland i en inbördes tävling. Jag ska bjuda på tre välkända som jag ”träffade” på en stund senare på vägen söder ut.

Här stoppade vi till en stund så jag fick en ny dos av fiskeläge medan Solveig satt kvar i bilen och njöt av havsutsikten. Själv gällde det att jag inte glömde bort att titta neråt så jag inte fastnade i ett rabbishål (vildkaninhål) som det fanns gott om. Det räckte mer än nog med en bruten mellantå och att jag käkade nio ”ekstatabletter” om dagen.

Jag förstår att husbilsägare väljer en sådan här ljuvlig ”nattplats”. Tänk att få avsluta en dag med en magnifik solnedgång nära de två små öarna. ❤
Ingen Netflixserie slår ut the moments.

Strandnaturen är bitvis orörd. Det är förbjudet att tälta och göra upp eld.

En gång när jag körde här blev det tvärstopp. Då fick Solveig gå ut och fösa bort lammen som verkade ha svårt att lyssna på henne. Visst hade de såklart släktträff på grusvägen och det var deras hemmaplan sedan mars 1532. På tal om lamm måste jag avslutningsvis bjuda på en Bosse Lidénare från denna tripp:
Solveig körde bilen sedan Djupviks fiskeläge. Jag satt och njöt med ett öga medan det andra såg till att det inte var på väg några lamm mot vägen någonstans.
Då säger Solveig som den djurvän hon är:
”Det där fåret ser sjukt ut. Det ligger så konstigt på sidan.”
Vägen svängde en aning medan jag spejade mot höger.

”Menar du det som har två huvud? Ett där fram och ett där bak?
”Nej korkboll. Till vänster om de två liggande fåren.”
För ovanlighetens skull lät jag minst fem sekunder passera innan jag fällde repliken:
”Du menar alltså på allvar den grå stenen?”
”Det är ingen sten. Det är ett får. Det såg jag tydligt innan vägen svängde.”
Jag sparade skämtet om att man på Gotland säger lamm. En bra stund observerade jag stenen för att vara hundra procent stensäker – innan jag tryckte ner rutan och gjorde kameran beredd inför kommande samtal på ”himmet” där jag skulle driva med Solveig om Gotlandsminnet. Jag zoomade in stenen och…

… fick ett hyfsat bra foto på en alldeles kry sten.

Det var allt från Dr Bosse denna kväll. ”Bä på dig”. 😉

Gannarve skeppssättning

Publicerad den av
24


Svårt att hitta en vackrare plats för en skeppssättning från yngre bronsåldern (1100-500 f.Kr.). Man tror att formen av skepp hade att göra med en önskan om att den döde skulle få en så bra färd som möjligt till livet bortom detta. Min fråga är om du tror att det bara var personer med hög samhällsställning som begravdes på detta sätt?

Inget dåligt rast-stopp om man kommer från Klintehamnshållet. Ligger precis intill väg 140 på höger sida. Lätt att stanna till vid – och sedan njuta av historia, natur, havet och en ö utanför en större ö. ❤

Från början låg här två skeppssättningar. Den ena blev helt ”bortodlad” för länge sedan. Den andra höll på att gå samma öde till mötes. Vid en arkeologisk undersökning 1959 fanns enbart stävstenarna kvar på ursprunglig plats. Som tur var fanns det en bit ner under jorden mörkfärgade rännor och gropar som angav var de borttagna stenarna stått.

Därför var det möjligt att återställa. De nysatta stenarna har markerats på insidan för att kunna skiljas från de stenar som står i sitt ursprungliga läge. 25 meter lång och 5 meter bred är måtten. Jag hade inte med måttband för att kolla om det stämde. Är man på minisemester så är man. 😉

 

Djauvik – kärt återseende

Publicerad den av
24


Djupvik fiskeläge var det andra fiskeläget som jag besökte under våra semestrar på Gotland. Det första var Gnisvärd som därmed också fick äran att vara först i bloggkategorin Fiskelägen.

Den där svängen efter branta backen gillar jag. Först hade jag vandrat nerför en bit och hänfördes av den vackra utsikten och glömde nästan bort att ta kort. Det var så mycket att ta in. Blåeld, fiskebodar, havet och de två välkända öarna.

Vid första världskriget var det gott om strömming här och fångsterna blev stora. Överlag har här mest fiskats just strömming och torsk.


Blåeld! Den var ännu finare för någon vecka sedan. Det såg jag på min bloggvän Ingrids blogg.

Totalt finns det ett trettiotal bodar. De äldsta är uppförda i slutet av 1800-talet och hade två relativt rymliga rum i varje, ett för övernattning och ett för redskapens förvaring. Till fiskeläget hörde också ett stall för böndernas hästar. De flesta bodarna är dock uppförda mellan 1920 och 1960. Från början gav fisket bönderna välkomna sidoinkomster. Nu är fiskeläget ett fritidsområde.

Utsikten mot de båda Karlsöarna går inte av för hackor. Stora ligger längst bort från kusten. Jag gillar att från ett flygplansfönster titta ner på öarna.

En av båtarna i hamnen.
Efter att ha googlat är jag fortfarande inte helt säker på om det går att åka båt, på sommaren, från Djupvik fiskehamn ut till Lilla Karlsö… Däremot vet jag att det går båtar till både Lilla och Stora, från Klintehamn.

Närmast stranden ligger båthusen.
Vi hade vaknat på hemmaplan i Visby av att himlen hade öppnat sig. Det ösregnade. Men när vi packade bilen någon timme senare höll det upp. Sedan blev det bara bättre och bättre ju längre vi rullade mot söder. Precis som vi önskat.

Vi fortsatte resan längs med ett av Gotlands vackraste kustavsnitt – Ekstakusten. Många tycker även att kustremsan bjuder på öns bästa solnedgångar. ❤

Alvena lindaräng

Publicerad den av
22


Alvena lindaräng är ett av de största ängena på Gotland.

Här skymtas Vallstena kyrka som vi besökte någon timma senare.

Underbara vallmo. Vilket vackert vallmofält vi såg på Sudret förra veckan. ❤
Men det såg farligt ut när ”amatörfotograferna” stannade sina fordon hur som helst. (Vi körde förbi platsen 3 gånger under vår tripp.) Sedan kan det väl inte vara tillåtet att kliva rakt ut i fältet för att få närbilder eller tuffa porträttkombinationer…

Den här bilden är jag extra förtjust i. Smaken är såklart olika. Tur det.

I änget finns Gotlands största bestånd av lind. Det finns också husgrunder från järnåldern. Dem missade vi.

Stor blåklocka.

Sommarfibbla.

Fridfull svensk sommar när den är som bäst. Fågelkvitter – som dessvärre inte går att förmedla med en bild. Jag läste att det finns ett rikt fågelliv i änget. Detta är en perfekt plats för den som vill ha lugn och ro.

Queen of the Meadow – Ängens drottning. Vackert namn. ❤  På svenska går den under namnet älggräs som för mig inte låter lika romantiskt.

Medan Solveig fortsatte jakten på orkidéer blev jag frestad att flytta mig från träbänken till … då dök en man upp från en glänta och satte sig på sin egen stol. Vi hejade kort på varandra innan vi ”manligt” satt och njöt för oss själva med ansiktet vänt mot solen. Kanske tio till tolv meter ifrån varandra. Efter en stund dök våra respektive damsällskap upp från ingenstans och kvartetten började samtala. Jag uppskattar små pratstunder med trevliga medmänniskor. Paret som bodde i närheten gav oss också tips på allt möjligt inför framtiden. Årets orkidésäsong var redan över, precis som vi misstänkte. Vi får åka tillbaka hit lite tidigare på säsongen nästa år.