Det står i min femårsdagbok att jag såg dokumentären om Josefin Nilsson den 26 mars 2019. När jag skriver just nu är det exakt ett år efteråt. Vad berörd jag blev av programmet. Säkert du också, som sett det. Jag hann precis se om den välgjorda dokumentären en gång till, någon dag innan de plockade bort den av ett märkligt och orättvist skäl. Vad jag skrev i min dagbok var inga snälla och förlåtande ord. Mina ord där har ingen tillåtelse att radera ut. Dem står jag för.

Tjugoåtta vältagna svartvita foton från olika tidsepoker inleder boken.
Vad intressant det var att få ta del av Ainbusk tillkomst och gruppens brokiga karriär. Jag har sedan de blev kända på fastlandet följt deras karriär genom press, tv och njutit av mina CD-skivor genom åren. Inte visste jag att kvartetten fått slita hårt för att kunna återbetala stora banklån och tvingats leva spartanskt under turnéer. För mig var de mest fyra härliga tjejer från Gotland, där fronttjejen gjorde en trovärdig roll som Eva mot Björn Kjellmans Adam. Inte kunde jag och säkert fler på närmare avstånd ana hur hon levde sitt vardagsliv under filminspelningstiden. Hur orkade hon med allt hot? Fanns det verkligen ingen som såg igenom fasaden och kunde satt stopp med belägg? Jag tror faktiskt att jag hade gjort det. Även om hon nekat till allt och skämtat bort det.

Jag var beredd inför bokläsandet på vad som antagligen väntade när det gällde texten om Josan.
Med jämna mellanrum står bland de 328 sidorna de två orden, Josan skriver: Där texten kommer från Josans tankar och anteckningar. Hennes mål var att få ihop en egen bok. Tyvärr blev det inte så. Istället är det storasyster Marie som håller i pennan och bokens ”undertitel” är: MIN BERÄTTELSE, MARIE NILSSON LIND.

Marie gör det med bravur. Hon blandar och ger. Får mig att skratta högt åt dråpligheter av skilda slag. Jag ler när jag ser att jag redan har många favoritställen på Gotland, som jag delar med systrarna Nilsson.
På grund av dokumentären har jag mer ”yrkeskostymen” på mig när det gäller Josefins sista år och hennes felval av livskamrat. Kamrat känns helt fel. Namnet tycks inte få nämnas i något sammanhang. Här väljer Marie att skriva Skådespelaren. Själv har jag alltmer svårt att komma ihåg namn på personer som jag kunde kristallklart förr. Därför brukar jag ta till knepet alfabetet och suga högt på namn för att nå sanningen. Det funkar ganska ofta. Ibland är det på natten som jag får lust att i triumf skrika ut facit högt, när polletten ramlat ner. Men det kanske inte blir populärt att väcka Solveig från hennes skönhetssömn.
I det här fallet fick jag hålla på länge under det långa svenska alfabetet och till slut få ihop det med en stackars fågel som var höjdrädd. Eftersom jag har nolltolerans till både fysiskt och psykiskt våld sjunger jag inte muntra sånger om sanna sagor. Tänkte just nu en stund på när jag sett ondskan i ögonen hos män och tyvärr haft rätt. Fast deras munnar pratade ett annat och vänligt språk – gick det inte att lura mig. Inte heller att stoppa något. Mina åsikter skulle i det läget upplevts som ”galna” av myndighetspersoner.

En bit in i boken är det Maries uppväxt som får mitt hjärta att svida. Givetvis ingår Josefin i familjen liksom två andra syskon. Men åldersskillnaden är naturligtvis större under uppväxtåren (8 år). Stackars lilla Marie som tvingas bli föräldrar åt sina egna föräldrar. Jag förstår varför hon kallades för ”lillgammal”. Hon skriver att syskonen växt upp med ett ständigt pågående Scener ur ett äktenskap–drama. Svek, otrohet, svartsjuka, martyrskap. År efter år. Samtidigt fick barnen enormt mycket kärlek. Texten om Maries första sommarlov är långt ifrån ”Mitt sommarlov” med Anita Hegerland, en låt som jag älskade under nästan samma tid. Minns med glädje och vemod hur jag sjöng högt inne i vår insynsskyddade trädgård. Vad jag njöt av livet och det långa ostrukna första sommarlovet som låg framför mig. Marie slocknade den sommaren, antagligen starten på allt mörkt som väntade runt livshörnet.
Marie skriver skickligt och berörande där jag ser scenerna framför mig. Alltför många av dem gör ont. Jag skulle vilja sudda bort och ersätta med det som alla barn borde känna under sitt första sommarlov. Lycka. Oändliga soliga dagar. Jordgubbar, bad, skratt och bus. Istället trillar det ner tårar på mina kinder vid episoden om hennes mamma och farmor som ”slåss” med otillåtna metoder om den flicka som båda håller kär.
Nästa gång jag lyssnar på underbara Älska mig för den jag är, kommer jag att höra orden på ett helt nytt sätt och det kommer att göra ont i min själ.
Boken har många mörka avsnitt som luckras upp med ljusare. Marie tar med läsaren på ett tilltalande personligt sätt. Hon berör. Författaren har aldrig långt till sin speciella humor som snuddar vid min personliga.
En klart läsvärd bok. Från A till Ö. ❤

Efterord:
Jag svarar eventuella kommentarer med två hjärtan. Den metoden får du läsare gärna ta efter. Ett för Josefine Nilsson. Ett för Marie Nilsson Lind som jag önskar allt gott i framtiden. Hoppas hon fortsätter att utveckla sin stora talang inom många konstnärliga områden. Men framför allt att hon mår så bra som det är möjligt att må i sitt privata liv.