Vår barndom bär vi med oss


Det står i min femårsdagbok att jag såg dokumentären om Josefin Nilsson den 26 mars 2019. När jag skriver just nu är det exakt ett år efteråt. Vad berörd jag blev av programmet. Säkert du också, som sett det. Jag hann precis se om den välgjorda dokumentären en gång till, någon dag innan de plockade bort den av ett märkligt och orättvist skäl. Vad jag skrev i min dagbok var inga snälla och förlåtande ord. Mina ord där har ingen tillåtelse att radera ut. Dem står jag för.

Tjugoåtta vältagna svartvita foton från olika tidsepoker inleder boken.
Vad intressant det var att få ta del av Ainbusk tillkomst och gruppens brokiga karriär. Jag har sedan de blev kända på fastlandet följt deras karriär genom press, tv och njutit av mina CD-skivor genom åren. Inte visste jag att kvartetten fått slita hårt för att kunna återbetala stora banklån och tvingats leva spartanskt under turnéer. För mig var de mest fyra härliga tjejer från Gotland, där fronttjejen gjorde en trovärdig roll som Eva mot Björn Kjellmans Adam. Inte kunde jag och säkert fler på närmare avstånd ana hur hon levde sitt vardagsliv under filminspelningstiden. Hur orkade hon med allt hot? Fanns det verkligen ingen som såg igenom fasaden och kunde satt stopp med belägg? Jag tror faktiskt att jag hade gjort det. Även om hon nekat till allt och skämtat bort det.

Jag var beredd inför bokläsandet på vad som antagligen väntade när det gällde texten om Josan.
Med jämna mellanrum står bland de 328 sidorna de två orden, Josan skriver: Där texten kommer från Josans tankar och anteckningar. Hennes mål var att få ihop en egen bok. Tyvärr blev det inte så. Istället är det storasyster Marie som håller i pennan och bokens ”undertitel” är: MIN BERÄTTELSE, MARIE NILSSON LIND.

Marie gör det med bravur. Hon blandar och ger. Får mig att skratta högt åt dråpligheter av skilda slag. Jag ler när jag ser att jag redan har många favoritställen på Gotland, som jag delar med systrarna Nilsson.
På grund av dokumentären har jag mer ”yrkeskostymen” på mig när det gäller Josefins sista år och hennes felval av livskamrat. Kamrat känns helt fel. Namnet tycks inte få nämnas i något sammanhang. Här väljer Marie att skriva Skådespelaren. Själv har jag alltmer svårt att komma ihåg namn på personer som jag kunde kristallklart förr. Därför brukar jag ta till knepet alfabetet och suga högt på namn för att nå sanningen. Det funkar ganska ofta. Ibland är det på natten som jag får lust att i triumf skrika ut facit högt, när polletten ramlat ner. Men det kanske inte blir populärt att väcka Solveig från hennes skönhetssömn.
I det här fallet fick jag hålla på länge under det långa svenska alfabetet och till slut få ihop det med en stackars fågel som var höjdrädd. Eftersom jag har nolltolerans till både fysiskt och psykiskt våld sjunger jag inte muntra sånger om sanna sagor. Tänkte just nu en stund på när jag sett ondskan i ögonen hos män och tyvärr haft rätt. Fast deras munnar pratade ett annat och vänligt språk – gick det inte att lura mig. Inte heller att stoppa något. Mina åsikter skulle i det läget upplevts som ”galna” av myndighetspersoner.

En bit in i boken är det Maries uppväxt som får mitt hjärta att svida. Givetvis ingår Josefin i familjen liksom två andra syskon. Men åldersskillnaden är naturligtvis större under uppväxtåren (8 år). Stackars lilla Marie som tvingas bli föräldrar åt sina egna föräldrar. Jag förstår varför hon kallades för ”lillgammal”. Hon skriver att syskonen växt upp med ett ständigt pågående Scener ur ett äktenskapdrama. Svek, otrohet, svartsjuka, martyrskap. År efter år. Samtidigt fick barnen enormt mycket kärlek. Texten om Maries första sommarlov är långt ifrån ”Mitt sommarlov” med Anita Hegerland, en låt som jag älskade under nästan samma tid. Minns med glädje och vemod hur jag sjöng högt inne i vår insynsskyddade trädgård. Vad jag njöt av livet och det långa ostrukna första sommarlovet som låg framför mig. Marie slocknade den sommaren, antagligen starten på allt mörkt som väntade runt livshörnet.
Marie skriver skickligt och berörande där jag ser scenerna framför mig. Alltför många av dem gör ont. Jag skulle vilja sudda bort och ersätta med det som alla barn borde känna under sitt första sommarlov. Lycka. Oändliga soliga dagar. Jordgubbar, bad, skratt och bus. Istället trillar det ner tårar på mina kinder vid episoden om hennes mamma och farmor som ”slåss” med otillåtna metoder om den flicka som båda håller kär.
Nästa gång jag lyssnar på underbara Älska mig för den jag är, kommer jag att höra orden på ett helt nytt sätt och det kommer att göra ont i min själ.
Boken har många mörka avsnitt som luckras upp med ljusare. Marie tar med läsaren på ett tilltalande personligt sätt. Hon berör. Författaren har aldrig långt till sin speciella humor som snuddar vid min personliga.
En klart läsvärd bok. Från A till Ö.

Efterord:
Jag svarar eventuella kommentarer med två hjärtan. Den metoden får du läsare gärna ta efter. Ett för Josefine Nilsson. Ett för Marie Nilsson Lind som jag önskar allt gott i framtiden. Hoppas hon fortsätter att utveckla sin stora talang inom många konstnärliga områden. Men framför allt att hon mår så bra som det är möjligt att må i sitt privata liv.

32 tankar på “Vår barndom bär vi med oss

  1. Jag har läst ungefär en tredjedel av boken i dag och ännu är det mera Marie´s bok än Josas. Gotland är en liten ö och pappa Allan var en offentlig person och tidigt gick ryktena om familjen långt utanför Närs socken och man tyckte synd om barnen.
    Kram, Ingrid

    Gilla

  2. Jag såg också dokumentåren och blev väldigt illa berörd. Våld kan aldrig försvaras. Boken har jag tyvärr inte läst, men ska ge mig på den någon gång. Nu ska jag läsa lite bakåt hos dig så jag blir mer uppdaterad om vad som hänt. Kram

    Gilla

  3. Såg dokumentären, den grät jag mig igenom.
    Så den boken tänker jag läsa.
    Stämpeln att det är ens eget fel att bli psykisk misshandlad som många (inte alla) bär inom sig måste bort! Våga prata , ta hjälp.
    Berörande!
    Ha det fint Primrose ,-)
    Skulle gärna sätta in röda hjärtan, men kan inte i bloggen!
    Men ” Två röda hjärtan”

    Gilla

  4. Såg dokumenträren och blev väldigt berörd. Vågar inte läsa boken då den väcker hemska minnen som jag jobbat med att glömma. Har under min läkeprocess jobbat på kvinnojouren i Malmö och har nolltolerans för män som misshandlar fysiskt och psykiskt. Även föräldrar kan vara väldigt elaka.
    Kramar

    Gilla

  5. Jag såg dokumentären som berörde även mig mycket djupt. Boken har jag nyligen läst ut. Väldigt stark och fint skriven.
    Och ett hårt liv hade både Joesfin och de andra barnen under sin uppväxt. En uppväxt och med erfarenheter som också präglar deras liv på olika sätt.
    Jag har sett och hört ”Ainbusk” uppträda. Såg henne som Svetlana i Chess här på Cirkus 2002. En roll som Benny Andersson, som kom att bli hennes vän, gav henne. Och en roll som krävde väldigt mycket och på olika plan.
    Stort tack för din fina recension.
    Kram

    Gillad av 1 person

  6. Oj, ser att jag avgjorde vilken dörr som fick 10 p denna gång också.
    Kommer ihåg när man läste om familjen ”Ainbusk” när de blev kända. Ja, det är mycket som kan hända i en familj utan att det kommer upp till ytan. Pappan var en offentlig person, liksom mannen som gjorde henne så illa. Den aggressivitet som vissa män visar i vuxen ålder kan yrkesskickliga fsk.lärare/lärare tidigt se, men har svårt att få gehör för.
    Läste ditt intressanta inlägg om Donners plats. Där har jag handlat många frimärken till semester korten.

    Gilla

  7. Jag måste nog läsa den boken. Men inte nu, det har varit för mycket död nu.
    Tänk så många barn som har en alldeles fruktansvärd uppväxt. Vad mycket vi har att vara tacksamma för ❤️❤️

    Gilla

  8. En sorglig historia. Så orättvist och tufft hon hade haft det. Hennes uppväxt hade också varit tuff, hörde systerns berättelse som var gäst hos Skavlan.
    Blir så nyfiken att läsa boken. Tack!
    Kram

    Gilla

  9. Jag såg dokumentären och for illa över våldet som inte är okej. Så synd över en så duktig tjej och boken har jag inte läst men kommer att göra det framöver.
    Var rädd om dig nu i dessa tider.
    Kram gun

    Gilla

  10. Jag såg dokumentären som berörde mig djupt! Jag känner som du Bosse – jag reagerar starkt både på psykisk och fysiskt våld! Har ju fått bevittna det på nära håll! Det lilla barn som upplever våld i hemmet och som kanske också själv får stryk, blir misshandlad gång på gång, blir ofta själv en som slår och misshandlar! Det är ju ingen ursäkt, men en förklaring. Män slår, kvinnor blir destruktiva på andra sätt. Fruktansvärt!
    Om jag nu läser boken, vilket jag både vill och inte vill, så är det din förtjänst Bosse!
    Ta väl hand om er!
    Kramar Nilla

    Gilla

  11. Kort kommentar ❤️❤️
    Lång kommentar, vi är många med en svår och ful barndom.
    Att någon skriver ner sin är ett klart ljus i mörkret.
    Gott att läsa dig igen Bosse.
    💜🧡💛💚💙

    Gilla

  12. Har inte sett dokumentären eller läst boken, men vet ändå en del av händelsen. Varför kan man inte skriva ut ”skådespelarens” namn? Alla vet ju ändå vem det är och hemskt hur han blivit skyddad av vissa i etablisemanget. Allt är fruktansvärt! Blir så illa berörd.
    Däremot visste jag inte så mycket om uppväxten. Intressant kommentar av Ingrid ovan. Gotland är ju trots allt litet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s