Kategoriarkiv: Lästips om Gotland

Utan dessa tre…

Publicerad den av
12

…hade alla våra inlägg från de intressanta besöken i landskyrkorna, ödekyrkorna och den mäktiga domkyrkan innanför ringmuren stått sig släta.
Sedan fanns det även gott om annan information i en av de blå pärmarna, som tillkom från broschyrer, informationsblad m.m. som vi samlade på oss genom åren.
Den här boken ”kom till oss” först och följde med oss under bilturerna hösten 2018, en tid då bloggen gotlanduppochner knappt ens existerade i min hjärna. Mitt hemliga mål var inte en ny blogg utan att samla bildintryck från olika platser på Gotland. För redan hösten 2017 hade jag knäckt koden (med hjälp av ett par yrkesexperter) hur jag skulle kunna göra en fortsättning på min debutroman Mina fotsteg i ditt hjärta”. Nu med Lena Sanders som huvudperson och inom genren ”mjukisdeckare”/pusseldeckare. Sebastian Rosander skulle mestadels befinna sig på en internationell läkarkonferens i landet med många stater. Troligtvis skulle han dyka upp i ”finalen”.

Det här var andra bokinköpet. (Omslaget hade sina bästa dagar bakom sig). Kyrkorna på Gotland kompletterade utmärkt Gotlands kyrkor. Varje uppslag i andra boken har två bilder. På vänstra sidan en exteriör bild och en svensk text. På högersida en interiör bild och en förkortad engelsk text.

Vad glad jag blev när Solveig hittade denna mer nyskrivna bok. (2020). Här fick vi dessutom mer kött på benen.
Inför planerade kyrkbesök brukade jag ta kort med mobilen på aktuella texter och bilder i de tre böckerna. Sedan hände det att Solveig läste högt i bilen innan vi gick in. Eller vid en bänk när den gula lampan gassade för intensivt. (Mina läsglasögon ville alltid vara hemma)
Ibland, ganska ofta, skiljde det sig både när det gällde personliga åsikter och ren fakta innanför de tjocka pärmarna. Då var det lite ”spännande” på hemmaplan, ibland många månader senare, att försöka hitta en ”sann” plattform. Givetvis är det inte lätt när det exempelvis är fysiskt omöjligt att hitta någon klok gubbe eller gumma som var med på den aktuella” ö-tiden”.

Fotnot:
I vår bloggkategori Lästips med ryggar har fjärilar, orkidéer, fiskelägen, strandbodar, skönlitteratur och utflyktstips fått ta plats. Nu var det läge för Gotlands medeltidskyrkor att ansluta.
Vi svarar eventuella kommentarer med en symbol. Fem-sex mycket overkliga och intensiva veckor ligger framför oss. Måtte allt gå bra och vi till slut når ljuset vid tunnelns slut. Var rädd om dig bloggläsare. ❤

Människorov

Publicerad den av
11

Klockan närmade sig halv tio när de kom in i Wisby Hotells kalkstensklädda foajé för att checka in.

Det var en bra bit att gå från hotellet. Å andra sidan var det inte långt till något i Visby. Det var en liten stad. Munkkällaren hade han skrivit. Den låg mitt i stan, på Stora Torget.

Landskapet öppnade sig och Östersjön blev synlig utanför hamnen i Herrvik.

Det var första gången sedan han kommit till ön som han körde söderut mot sina gamla hemtrakter. Varenda vägkrök var bekant.

Han gick över Hästgatans mörkblanka gatstenar, passerade biograf Borgen och följde gatans vänstergir nerför backen.

Dagen hade ljusnat när Fredrik och Yassi satt i bilen på väg söder ut mot Högklint.

Hon svängde till vänster en bit från kyrkan (Fide kyrka) och efter ytterligare ett par svängar var hon framme vid stugan.

Bosse Lidén håller i tangentpennan:
Det finns alltid möjlighet för att ändra sig. ”Män ur mörkret” skulle vara den sjunde och sista boken i Fredrik Bromanserien. Tacksam och överraskad stötte jag på denna oväntade comeback.
Håkan Östlundh är en gedigen deckarförfattare. Nu när jag själv bott på Gotland i fem år blir det en extra krydda att lotsas genom de välbekanta trakterna. Men vilken kontrast det blev på kvällskvisten när Solveig låg bredvid mig och fick den ena efter den andra skrattattacken. Jag lade ifrån mig ”min mörka bok”, måste få höra vad exfrun nu hittat på för ”hämnd” på sin före detta man. Sedan förflyttades mina tankar till den läsvärda boken, där skämten inte duggade tätt. Det var stundtals en mycket otäck fiktiv bok att läsa. Tyvärr skulle den kunna skildra sanningen. Jag hoppas att både Fredrik Broman och Yasmin van Dijk inom en snar tid beordras återkomma till Gotland för ett nytt fall. Betyg: 4+
Ps. Med tanke på vårt gedigna fotoarkiv kunde jag inte motstå frestelsen att lägga in några foton. 😉
Ps 2. Det står på Bokförlaget Forums sida att Håkan Östlundh är född 1962 och bor med sin familj på Söder i Stockholm under vinterhalvåret och på Gotland på somrarna. Håkans böcker är utgivna även i USA och många europeiska länder. ”I ryggsäcken” läser jag att han också har en tid både som journalist och manusförfattare.

En tidig julklapp

Publicerad den av
15

Den gotländska kultgruppen tjuvstartade och gav ut boken året före de firar 50 år. Solveig visste såklart att jag ville ha boken som en tidig julklapp. Av många positiva anledningar har jag läst boken med stor glädje. När jag ser det sittande publikhavet i Endre pulkabacke inser jag att det måste vara kult att få uppleva dem live. Jag tror det är då de är som bäst. En skön mix av spex, galenskap och låtar som publiken kan sjunga med i. Jag roade mig redan under vår första höst här med att lyssna på deras största hits genom åren via nätet. Smaklösa har hunnit med otroligt många olika sorters framträdande genom åren. Jag gillade skarpt deras koncept med att låta folk beställa hem dem till sin bostad ”Ring så spelar vi”. Eller när gruppen bestämde sig för att göra konserter i alla Gotlands socknar. Där blev fel någon sommar och fortfarande finns några vita socknar på kartan. Men vaddå. Innan de firar 59 år tillsammans är de säkert färglagda. 😉
Starten med de fyra grabbarna ( Leif Duveborg, Stefan Ene, Per Sundberg och Ulf Johansson) som hamnade i samma bänkrad 1963 på Norrbackaskolan fångade direkt mitt läsintresse av flera anledningar. Jag tänkte på grabbarna när jag i förra veckan var inne på just den skolan.

Här har jag ännu inte varit inne. Men vi har passerat det lilla museet många gånger. 2009 var det premiär för deras museum i Västergarn.
https://gotlanduppochner.com/2021/04/21/de-scendebuterade-1973/

Det finns en bild i boken när de står på taket och spelar inför publik. Häftigt. När Smaklösa firade 25 år gjorde de en gratiskonsert i Almedalen inför hela 8000 personer.

Bland alla deras låtar finns det en skön mix av eget material och svenska texter som de skrivit till kända engelska/amerikanska hits. Sedan finns det omskrivningar av svenska låtar där de tagit ut svängarna rejält. Riktigt kul för publiken och lyssnarna. Är inte lika säker på att de kända svenska artisterna/textförfattarna höll med vid första lyssningen. 😉

Ska vi leka lite? Helt utan priser kan du gissa på vilka hits som gjorts om och skriva de tre artisternas namn:
1. Jag trivs bäst på öppen anstalt, nära Lärbro vill jag bo, några månader om året, så min hustru kan få ro…
2. Vem vet? Inte jag. Vem vet? Inte du. Vem vet? Inte vi. Vi vet inte. Det är en gåta hur en låt kan låta så här, det är en gåta hur den har kunnat bli populär…
3. En del av mitt hjärta kommer alltid att va helt död, det är den man skriver låtar med…

Betyg: Jag ger boken fyra regnande kor av fem möjliga. Precis som när man äter en hel ko ska den njutas i lagom stora stycken. Undra hur många autografer de skrivit genom alla dessa 49 år? Själv är jag inte avundsjuk. Vad ont i fingrarna jag fick. Varför var jag så knäpp att jag svarade med ett svenskt JA?
https://bosseliden.wordpress.com/2012/08/05/jag-ska-vara-med-i-os/

Den gåtfulla ön

Publicerad den av
13

Pandemin kom i vägen, annars hade vi nog redan varit där. En resa till Stora Karlsö har varit på tal alltsedan vi flyttade till Gotland. Kanske det äntligen kan bli av i år…
Jag gissar att det är många Gotlandsbesökare som stannat till på vägen söderut och fotograferat Lilla och Stora Karlsö från samma plats som vi stod på när vi tog kortet.
Som namnen förklarar så är öarna olika stora. Men, eftersom Lilla Karlsö ligger närmast så ser den störst ut. På bilden är det alltså Stora Karlsö som du ser till vänster.

Dagens inlägg ska handla om ett par barnböcker som till stor del utspelar sig just på Stora Karlsö.

”Den gåtfulla fyren” kom ut 2020 och ”Den gåtfulla ön” 2021.
Ann-Charlotte Persson som skrivit de båda böckerna har ett brinnande intresse för att öka läslusten hos barn, läser jag på nätet. (Googla på hennes namn så hittar du mer information om henne. Det finns både bokförlags-presentationer och hennes egen hemsida.)

Låt oss istället återvända till böckerna. Vi börjar med den första: ”Den gåtfulla fyren”:
När Sam, på sin 12-årsdag, hör hur födelsedagsbrickan far i golvet med en smäll bestämmer han sig för att han INTE ska tillbringa sommarlovet med sin mamma och hennes nya pojkvän. Sams pappa ska bo i fyren på Stora Karlsö under sommaren, men inte som turist utan som en hårt arbetande deckarförfattare. ”En bok skriver sig inte av sig självt” säger han när Sam ringer honom och ber att få följa med. Trots pappans protester blir det ändå bestämt till sist att Sam ska bo där.

På färjan över till Visby ser Sam en tjej som får hans hjärta att slå lite extra. Han ser henne en gång till när han och pappan kör av färjan, men tänker att sannolikheten att de ska ses igen är lika med noll. Pappa och Sam får bråttom ner till Klintehamn för att hinna med sista båten för dagen. De handlar med sig lite mat och tjejen i kassan, Kajsa, verkar vara ganska bekant med pappa, konstaterar Sam. Innan de går säger Kajsa till Sam att han ska hålla sig undan för den gamle fyrmästaren, Gerard, som bor kvar på ön.
På båten över till ön ser Sam en gammal man som han direkt känner igen och plötsligt får han en stark känsla av att det kommer att hända något dåligt…

”Den gåtfulla ön” – som alltid när det gäller böcker med samma huvudpersoner, så är det en klar fördel att läsa dem i ordning. Men det betyder inte att man måste. Själv tycker jag nog att den här boken är snäppet bättre än den första.

Den här gången utspelar sig boken under vintern. Sam och hans pappa ska fira jul ute på Stora Karlsö. Det blir en skumpig båtfärd ut till ön och sen tilltar stormen. När det försvinner mat från köket förstår de att de inte är ensamma på ön, men att de andra som är där inte vill bli sedda…

Har du en 9-12-åring i din närhet som gillar att läsa så rekommenderar jag de här böckerna. Och faktiskt kan det vara riktigt trevligt och spännande att läsa barnböcker ibland, fast man är vuxen. /Solveig

Likheter och olikheter

Publicerad den av
14

Den här suveräna och vackra fjärilsboken fick jag i julklapp 2021. ❤
Nu ser jag med spänning fram emot fjärilarnas intåg. Inser att det kommer att dröja några månader. Jag har läst noga och ibland använt en gul överstrykningspenna. Gjort en tjusig tabell. Njutit av fina foton, lärorik text och intressanta tips när det gäller många områden. Var? När? Hur? Tack Ola för denna ”bokens pärla”. Minns extra mycket hans mening: ”Vem kan väl tänka sig en sommar utan fjärilar?”

Samma sak har jag gjort när det gäller de två böckerna som vi har om Gotländska orkidéer. Här har jag även en fylld pärm och bra länkar på nätet så jag kan se skönheterna i färg. När det gäller orkidéer har vi kommit lite längre. Nio inlägg 2020 och sex 2021. Med andra ord har vi fotograferat 15 arter som finns på öjn. Ungefär nästan hälften. Ska bli mycket spännande att se hur jämförelsen mellan fjärilar och orkidéer är när bloggen sammanfattas året 2022. Ännu mer intressant efter 2023.
På tal om bloggrubriken. Går den att utvecklas en aning? Givetvis. Kanske kan du läsare hjälpa till. Jag tänkte mest spontant skriva ner det jag just nu kommer på:
Båda är naturens skönheter. En del är extra exotiska. De finns bara till beskådande en viss tidsperiod på året. När det gäller fjärilar skulle jag i vissa fall kunna räkna det i sekunder, om du förstår vad jag menar. För oss amatörer är de flygande insekterna svåra att stämma möte med. Det krävs både kunskap, tålamod och kontakter. Tur är heller inte att förakta. Den gången när vi var i ett änge och det från ingenstans dök upp en kvinna som visade sig både vara duktig på orkidéer och snabbt kunde visa oss fem sorter i samma änge var guld värt. Synd det inte kunde vara så alltid. Eller ligger det i charmen? Att vi ska njuta extra mycket de få gånger vi lyckas hitta rätt? Ändå måste jag erkänna att jag gärna stött på Ola Malm på ex. Södra Hällarna och vi gett honom ett visitkort om vår blogg och han en stund varit som en ”jultomte på sommaren”. Visat oss fem arter och lärt oss olika knep. 😉
Väder är också en likhet. De flesta dagfjärilar gillar varma soliga dagar. Blommor visar också ofta sina bästa sidor i bra väder.
Vind. På Gotland är det sällan helt vindstilla. Solveig som tar alla macrobilder nämner det ofta.
Svårigheten. Eftersom vi har så många kategorier på bloggen har vi nästan alltid flera planer när vi åker ut på längre turer. Därför behöver vi inte bli besvikna. Ofta upptäcker vi oväntade saker. Det sker mysiga möten. Vi njuter av det vackra som naturen ger oss. Gotland är en pärla.
Olikheter. För att inte skriva en roman i ett blogginlägg nämner jag enbart den största.
X antal hybrider ställer verkligen till det vid artbestämning av orkidéer. Till och med experterna vacklar. Då är det betydligt fiffigare när det gäller dagfjärilarna. Bakkroppen innehåller könsdelarna som alltid har ett artspecifikt utseende. Därför har två olika arter det väldigt knepigt att få till det. För honan och hanen måste haka i varandra. Precis som två pusselbitar. Sedan hänger de ihop under parningen. Ibland flyger den större honan iväg, helst om de blivit störda, med hanen passivt hängande under sig. Nu flög jag själv iväg med min fantasi och såg människor i luften och det blev barnförbjudet på bloggen.

De kom från öar

Publicerad den av
27

Det är så kul när det kommer en ny roman som handlar om Gotland. Författaren Malin Haawind gjorde en briljant debut 2021. ”Det var verkliga händelser och verkliga människor som tände inspirationsgnistan till De kom från öar, men sedan har berättelsen fått flyga fritt”, skriver Malin Haawind i sitt efterord.
Handlingen är mellan 1945-1949. Andra världskriget är slut. Huvudpersonen är Dagmar som har tre systrar. Hulda som är en halvsyster är äldst och gift. Hon är tuff på utsidan, men mycket lojal på insidan. Britta är Dagmars favorit. Märta är yngst, sötast och latast. ”Märta får och Märta slipper” säger Dagmar och Britta till varandra. Mamma Vera är på väg bort, pendlar mellan verkligheten och ”småfolket”. Pappa Birger börjar få det kämpigt på jobbet. Han spyr blod men vill inte uppsöka doktorn.

Artonåriga Dagmar jobbar som spritkassörska på hotellet i Slite. Chefen/ägaren är glad i dricka och tafsande på sina kvinnliga anställda.
Jag gillar verkligen Haawinds personliga sätt att skriva. Läsaren kommer nära personerna och framför allt Dagmars tankar. Det är mycket ”dricka kaffe” och rökande, men författaren lyckas hålla storyn levande och det finns en speciell humor som tilltalar mig. Skämt vävs in i allvaret.

I Slite hamn lägger en dag en båt med namnet ”Irma” till. Det är något fel på båten. Därför inkvarteras besättningen extra länge på hotellet. I rum 14 bor sjömannen Holger Johansson från Skärhamn, Tjörn. På ett fint sätt lär Holger och Dagmar känna varandra. Dagmar får för första gången känna Amos pilar.

Dagmar visar Holger Kvarnen på Lotsbacken. De promenerar mycket i Slite. Badar på Dagmars favoritplats. Det går lite sämre med dansen. Den spirande kärleken, oron för föräldrarnas hälsa och hotellchefen som ger sig på Dagmars jobbarkompis ”tävlar” om hennes tankar. Dessutom krymper tiden. Båten Irma blir fixad och det är dags för Holger att…

Detta är första delen av en trilogi. Jag lyfter på hatten för Malin Haawind. 😀
Med spänning ser jag fram emot tvåan. Om jag ska nämna något negativt så är jag inte överförtjust i omslaget. Visst ser det ut som ett foto från 1945 som matchar inlagan, men jag tror ett mer ”tydligt” foto och snyggare omgivning hade varit roligare att skylta med. Ord från en utbildad bibliotekarie. Men borde även gälla ”bokhandelstankar” och andra försäljningsformer.

Den här recensionen hade jag gärna tagit emot själv av Bibliotekstjänst.
Den här boken är mycket mer än en spirande kärlekshistoria; det är en historia om hur det är att vara människa och att alltid ha havet helt nära sig. Förhållandet mellan öborna och havet tar stor plats i berättelsen och det beskrivs på ett ömsint och respektfullt sätt. Språket skimrar, glittrar och lyser som mareld i havet om hösten.
Helhetsbetyg 5, Birgitta Ehn Eliason, Bibliotekstjänst.

Du kanske är intresserad av den här boken?

Publicerad den av
8

Solveig kom hem med en tunn bok från bibblan och ställde frågan till mig. Det är möjligt att hon ångrade sig på kvällen, när hon somnat och vaknade till av ett mullrande skratt som följdes av högläsning, där det också förväntades att hon skulle komma på vilken plats författaren syftade på.

”Vad bra att du är vaken min skatt. Jag tar det i två etapper.”
Äventyret är vindlande skogsvägar där man tar sig fram på ettans, möjligen tvåans växel med mittrenens grässträng kittlande bilens undersida.
”Sover du igen eller sitter du med i bilen? 😊 Här kommer fakta två.”
Ni befinner er på ett stycke bortglömt Gotland och har ni lust kan ni fördjupa känslan av att trampa jungfrulig mark under turistskorna. Då fortsätter ni den svåra (men framkomliga) vägen ut till kusten och hamnar vid X:s urgamla fiskeläge under… ”AGBOD”, hördes från sängen bredvid.

Jag blev mycket förtjust i boken från 1969. Skriven av Jurgen von Zweigbergsk (1928-2008) med Gotlandsanknytning och fina teckningar av målaren och tidningstecknaren Sven Rydén. (1925-2018). Läste att Sven alltid började sina porträttmålningar med näsan först. Inte sin egen. 😉 Duon gav året innan ut boken ”12 bilturer med familjen i Skåne”.

Jag var tveksam till framsidans text: ”Tips på 12 utflykter”, och tänkte att författaren måste ha silat rejält. Så var det inte! Jurgen täckte upp det mesta. Otroligt kul att jämföra vägbeskrivningarna med hur det är i nutid. Fortfarande är det mycket som är sig likt, om man tar sig en bit bort från asfaltsvägarna. Boken har åldrats med stil. ❤
Det var nostalgi att känna igen platser som vi redan besökt. Författaren har också med många platser som vi ska ”titta till”. Vi fick nya tips som jag med iver ska se efter om de fortfarande finns kvar därute i naturen. Bara för att behålla spänningen har jag avstått från att googla om sanningen. 😉

Tror ni att Solveig var sur på mig för att jag störde hennes skönhetssömn? I så fall hade hon väl inte klickat hem ett, nästan som nytt, exemplar på Bokbörsen. Det bästa är att boken inte doftar mögel. Min känsliga näsa fixar inte längre den fräna doften.
Nu blev jag nyfiken, om vi även kan få tag i ”Skåneutflyktsboken”…

Fotnot:
Jag antar att flera tycker sig känna igen det ovanliga efternamnet? Jurgen fick fem döttrar med tre fruar. Du har säkert hört talas om en eller två av döttrarna. Är du extra nyfiken får du googla. 😊 För nu har jag kommit in på ett stickspår, långt utanför de slingrande grusvägarna på ”Blåeldens ö”.   

Jag fick som jag önskade

Publicerad den av
31

I vanliga fall hamnar mina boktankar på bloggen ”Bosse på bloggäventyr”. Men här fanns ett bra skäl att Gotlanduppochner fick presentera godbiten.
Den gamla gymnasieläraren Håkan Nesser, som blev författare på heltid 1998 har i många år varit en av mina favoritförfattare. Allt sedan jag läste att han skaffat bostad på Furillen på Gotland, har jag längtat efter att han skulle utnyttja miljön i kommande böcker. I den häftiga titeln ”Den sorgsne busschauffören från Alster” fick jag som jag önskade.

Få författare kan hålla i liv en sådan här märklig berättelse och kombinera deckarnöten med en torr härlig dialog, som fick mig att le många gånger. Kul att Gunnar Barbarotti och Eva Backman blivit ett par officiellt. Som ”åhörare” tröttnade jag inte på deras vardagskonversation. För om någon annan hållit i pennan…
Här möts inte läsaren av en massa ”mord och blod” utan av en betydligt mer djupare och intressantare berättelse, som Nesser knyter ihop briljant. Hela tiden försöker jag ligga ett steg före när det gäller att lösa gåtan. Vem är den förre akademikern och busschauffören Albin Runge som hör av sig till polisen hösten 2012, efter att ha fått mystiska brev med ett dolt hot? Han passar inte in någonstans i en slags mall. Har breven ett samband med bussolyckan som hände våren 2007? Trots att Albin som rattade bussen inte sågs som ansvarig till olyckan kanske någon anhörig till de sexton elever och den förälder som avled bestämt sig för en slags rättvisa?
Visst hamnar jag rätt stundtals i mina privata tankar och känner mig rätt säker på att… Backman råkar ut för en knepig situation i ett trängt läge i arbetet, i början av hösten 2018. Därför tar hon och Barbarotti tjänstledigt och lånar av inspektör Lindhagen ett hus på norra Gotland. Närmare bestämt i Valleviken i Rute socken. Det var grädden på moset att få följa med dem på cykelturer, promenader och bilturer på ön och avstickarna till Fårö. Både till platser vi hunnit med att besöka och sådant som vi längtar efter att få komma till. De lyckades med det som jag och Solveig misslyckades med förra sommaren. Hitta den gamla eken vid Ava gård.
Det som sätter nytt liv i berättelsen i nutid är när Gunnar Barbarotti fäller repliken. ”En örn kan se fel en gång, men knappast två.”
Tusen tack till Håkan Nesser för ännu en bladvändare, där mitt älskade Gotland och Fårö fick ta plats bland sidorna. Hoppas detta inte var en engångsföreteelse. Gotland är definitivt möjligheternas ö. Både i bok och filmmiljö.

Vår barndom bär vi med oss

Publicerad den av
32


Det står i min femårsdagbok att jag såg dokumentären om Josefin Nilsson den 26 mars 2019. När jag skriver just nu är det exakt ett år efteråt. Vad berörd jag blev av programmet. Säkert du också, som sett det. Jag hann precis se om den välgjorda dokumentären en gång till, någon dag innan de plockade bort den av ett märkligt och orättvist skäl. Vad jag skrev i min dagbok var inga snälla och förlåtande ord. Mina ord där har ingen tillåtelse att radera ut. Dem står jag för.

Tjugoåtta vältagna svartvita foton från olika tidsepoker inleder boken.
Vad intressant det var att få ta del av Ainbusk tillkomst och gruppens brokiga karriär. Jag har sedan de blev kända på fastlandet följt deras karriär genom press, tv och njutit av mina CD-skivor genom åren. Inte visste jag att kvartetten fått slita hårt för att kunna återbetala stora banklån och tvingats leva spartanskt under turnéer. För mig var de mest fyra härliga tjejer från Gotland, där fronttjejen gjorde en trovärdig roll som Eva mot Björn Kjellmans Adam. Inte kunde jag och säkert fler på närmare avstånd ana hur hon levde sitt vardagsliv under filminspelningstiden. Hur orkade hon med allt hot? Fanns det verkligen ingen som såg igenom fasaden och kunde satt stopp med belägg? Jag tror faktiskt att jag hade gjort det. Även om hon nekat till allt och skämtat bort det.

Jag var beredd inför bokläsandet på vad som antagligen väntade när det gällde texten om Josan.
Med jämna mellanrum står bland de 328 sidorna de två orden, Josan skriver: Där texten kommer från Josans tankar och anteckningar. Hennes mål var att få ihop en egen bok. Tyvärr blev det inte så. Istället är det storasyster Marie som håller i pennan och bokens ”undertitel” är: MIN BERÄTTELSE, MARIE NILSSON LIND.

Marie gör det med bravur. Hon blandar och ger. Får mig att skratta högt åt dråpligheter av skilda slag. Jag ler när jag ser att jag redan har många favoritställen på Gotland, som jag delar med systrarna Nilsson.
På grund av dokumentären har jag mer ”yrkeskostymen” på mig när det gäller Josefins sista år och hennes felval av livskamrat. Kamrat känns helt fel. Namnet tycks inte få nämnas i något sammanhang. Här väljer Marie att skriva Skådespelaren. Själv har jag alltmer svårt att komma ihåg namn på personer som jag kunde kristallklart förr. Därför brukar jag ta till knepet alfabetet och suga högt på namn för att nå sanningen. Det funkar ganska ofta. Ibland är det på natten som jag får lust att i triumf skrika ut facit högt, när polletten ramlat ner. Men det kanske inte blir populärt att väcka Solveig från hennes skönhetssömn.
I det här fallet fick jag hålla på länge under det långa svenska alfabetet och till slut få ihop det med en stackars fågel som var höjdrädd. Eftersom jag har nolltolerans till både fysiskt och psykiskt våld sjunger jag inte muntra sånger om sanna sagor. Tänkte just nu en stund på när jag sett ondskan i ögonen hos män och tyvärr haft rätt. Fast deras munnar pratade ett annat och vänligt språk – gick det inte att lura mig. Inte heller att stoppa något. Mina åsikter skulle i det läget upplevts som ”galna” av myndighetspersoner.

En bit in i boken är det Maries uppväxt som får mitt hjärta att svida. Givetvis ingår Josefin i familjen liksom två andra syskon. Men åldersskillnaden är naturligtvis större under uppväxtåren (8 år). Stackars lilla Marie som tvingas bli föräldrar åt sina egna föräldrar. Jag förstår varför hon kallades för ”lillgammal”. Hon skriver att syskonen växt upp med ett ständigt pågående Scener ur ett äktenskap–drama. Svek, otrohet, svartsjuka, martyrskap. År efter år. Samtidigt fick barnen enormt mycket kärlek. Texten om Maries första sommarlov är långt ifrån ”Mitt sommarlov” med Anita Hegerland, en låt som jag älskade under nästan samma tid. Minns med glädje och vemod hur jag sjöng högt inne i vår insynsskyddade trädgård. Vad jag njöt av livet och det långa ostrukna första sommarlovet som låg framför mig. Marie slocknade den sommaren, antagligen starten på allt mörkt som väntade runt livshörnet.
Marie skriver skickligt och berörande där jag ser scenerna framför mig. Alltför många av dem gör ont. Jag skulle vilja sudda bort och ersätta med det som alla barn borde känna under sitt första sommarlov. Lycka. Oändliga soliga dagar. Jordgubbar, bad, skratt och bus. Istället trillar det ner tårar på mina kinder vid episoden om hennes mamma och farmor som ”slåss” med otillåtna metoder om den flicka som båda håller kär.
Nästa gång jag lyssnar på underbara Älska mig för den jag är, kommer jag att höra orden på ett helt nytt sätt och det kommer att göra ont i min själ.
Boken har många mörka avsnitt som luckras upp med ljusare. Marie tar med läsaren på ett tilltalande personligt sätt. Hon berör. Författaren har aldrig långt till sin speciella humor som snuddar vid min personliga.
En klart läsvärd bok. Från A till Ö. ❤

Efterord:
Jag svarar eventuella kommentarer med två hjärtan. Den metoden får du läsare gärna ta efter. Ett för Josefine Nilsson. Ett för Marie Nilsson Lind som jag önskar allt gott i framtiden. Hoppas hon fortsätter att utveckla sin stora talang inom många konstnärliga områden. Men framför allt att hon mår så bra som det är möjligt att må i sitt privata liv.

Silvervägen

Publicerad den av
20

Endast böcker med anknytning till Gotland i denna kategori.

Stina Jackson var förra året författardebutanten som gick hela vägen fram. Hon valde inte Silvervägen, utan tog direkt Guldvägen för att vitsa till det.
Det var inga duvungar hon tampades med när hennes spänningsroman blev utsedd till ”Årets bästa Svenska kriminalroman” av Svenska Deckarakademin. Vad sägs om tunga namn och titlar som Håkan Nesser (De vänsterhäntas förening) Jo Nesbo (Macbeth) Carin Gerhardsen (Det som göms i snö) och Anders de la Motte (Vintereld) för att ta hälften av de nominerade.
Vi får i boken växelvis följa två handlingar i del 1.
Ett:
Lelle som tillbringar sommarnätterna med att köra bil längs väg 95 mellan Skellefteå och norska gränsen. Vägen som kallas för Silvervägen.
Lelles liv är i spillror och äktenskapet är slut. Flaskan och cigaretter får dämpa ångestattackerna sedan dottern Lina spårlöst försvann sedan han släppt av henne vid busshållplatsen, en sommarkväll för snart tre år sedan. Ändå har han hankat sig kvar som lärare. Det är på sommarloven som han spårar ur mest. Då kan han inte sova. Istället sätter han nålar på en karta vid alla de platser han letat på. Enligt honom lever Lina och han ska hitta henne. Bära eller brista.
Två:
Meja som flyttar till orten Glimmersträsk med sin unga mamma Silje som hon nästan varit en mamma för under de sista åren. Hon kan inte hålla reda på alla män och bostäder som hennes mamma dragit iväg henne till. Nu via en nätsajt har duon hamnat hos en äldre ungkarl med ett stort intresse för porr. Det som håller Maja över vattenytan är sökandet efter ett nytt liv.
Till saken hör är att Meja är lika gammal som Lina var när hon försvann.

Hade jag inte läst och visste att Jackson fått pris hade jag varit rädd för att hon inte skulle kunna variera dessa nattliga resor som Lelle gör. Att nätterna efter ett tag skulle likna varandra alltför mycket och även bli slentrian för läsaren.
Jag var orolig i onödan.
Jacksons trollspö fixar med en fingertoppskänsla till en läsvärd textvariation. Ex. nya möten med udda figurer som håller sig undan samhället. Perfekt lagom långa textstycken där vi växelvis lär känna Lelles och Mejas vardag och lämnar dem hela tiden, när det är som mest spännande.
På baksidan av boken står det att ytterligare en ung flicka försvinner och att Lelle och Mejas öden blir för evigt sammantvinnade. Smaka på den. 😉
Det kan inte bli annat än 5/5 i betyg. Stina har ett sätt att skriva som jag döper till poetisk mörk bländande välskriven prosa. ❤ Visst är det en thriller. Men så mycket mer. Den är till min belåtenhet inte fylld av rått onödigt våld. Istället bygger hon upp spänningen ”sten för sten” eller sida för sida om du hellre vill det se det så. Läsaren kan genom boksidorna känna Lelles sorg och Mejas längtan efter något mer i livet. Huvudpersonerna känns allt igenom äkta. Det finns även en återkommande cool och speciell relation mellan Lelle och en polis där gränserna suddas ut alltefter hand.
Vet inte vad jag drabbats av. Från att varit en usel ”peka ut rätt mördare i böcker” har jag lyckats flera gånger i rad. Även denna gång. Ändå fanns det tretton misstänka personer längs med läsvägen.
Kan jag inte då hitta någon enda svaghet med romanen? Jo. Det kan jag. Det finns en del ”detaljer” som är frågetecken för mig. Inget som jag kan avslöja i denna bokrecension och inget som skaver läsandet eller slutintrycket.

Extratext för den nyfikne: 😉
Däremot kan jag bjuda på några privata ord. Jag har ett karaktärsdrag där jag värnar om bloggvänner som inte skrivit på ett tag. När jag bloggvandrar och det inte finns något inlägg på länge och inga ord om bloggpauser går min hjärna igång. En sida av mig är rädd för att något sorgligt har hänt. Jag har haft väldigt många bloggstationer i favoritsparläge sedan min debut sommaren 2012. Flera hundra. De flesta kommer jag ihåg. Jag tyckte det var synd att en bloggvän i Denver slutade skriva tvärt. Hon hade en söt vit hund. Tog fantastiska bilder. Hennes ord kändes bekväma för mig att läsa. Hon tog via bloggen med mig på intressanta resor till andra delstater i USA.
Jag var alltså mest rädd för att hon ”hamnat i väggen”.
Eftersom hennes namn stått på ett block som följt med mig sedan Ystad-åren har jag ibland stött på kameranamnet och objektivnamnen och med rubriken Stina Jackson i Denver. Jag minns dessutom att Stina växt upp i Norrland vid Skellefteåtrakten.
Jag behövde aldrig ha varit orolig för orsaken till att Stina slutat skriva bloggtexter. Istället har hon sysslat med annan textmassa med stor framgång. Jag är glad för hennes skull. 😀
En del undrar kanske varför detta boktips hamnar här och inte i min första blogg. Här ska ju bara böcker finnas som har anknytning till Gotland. Här är min koppling. Stina Jackson ska delta i ”Gotlands deckardagar” denna helg. Jag är övertygad om att Stina kommer att ge ut flera böcker på Albert Bonniers förlag. Jag önskar henne allt gott i framtiden. Hoppas en av hennes böcker kommer att ha handlingen förlagd till Gotland och Fårö och att hon fångas av atmosfären och miljön under sitt Gotlandsbesök.
Svarar med en symbol på eventuella kommentarer. Jag har också saker att skriva & göra. 😉

Ps. Läste i vår tidning för några dagar sedan att ännu ett prestigefullt pris har gått till Stina Jackson. Hon har vunnit ”Glasnyckeln” som Skandinaviska Kriminalsällskapet ska dela ut i Visby hamn i helgen. Det rör sig alltså om bästa nordiska kriminalbok.